skivbiblioteket del x v
TIDIGARE I SKIVBIBLIOTEKET: DEL I (OP.4): MAHLER SYMFONI NR 1. DEL II (OP.5): PERGOLESI STABAT MATER. DEL III (OP.6): LARSSON FÖRKLÄDD GUD. DEL IV (OP.7): BEETHOVEN SYMFONI NR 9. DEL V (OP.8): J.S. BACH JULORATORIET. DEL VI (OP.9): VIVALDI DE FYRA ÅRSTIDERNA. DEL VII (OP.10): STRAVINSKY VÅROFFER. DEL VIII (OP.11): RACHMANINOV PIANOKONSERT NR 3 I D-MOLL. DEL IX (OP.12): RICHARD STRAUSS VIER LETZTE LIEDER. DEL X (OP.13): J.S. BACH: GOLDBERGVARIATIONERNA. DEL XI (OP.14): G. F. HÄNDEL: MESSIAS. DEL XII (OP.16): C. M. VON WEBER: FRISKYTTEN. DEL XIII (OP.17): SERGEJ PROKOFIEV: SYMFONI NR 1. DEL XIV (OP.18): elgar: enigma
MAHLER SYMFONI NR 2 Ett riktigt bra verk låter sig inte beskrivas. Ska man dock försöka sig på det när det gäller Mahlers tvåa brukar ord som monumentalt och överväldigande ofta nämnas. Detta är Mahlers gigantiska fresk över livet, döden, domen och … av johannes nebe l
Inte sedan Beethoven, som med sin nionde symfoni utvecklade den symfoniska traditionen med ett sjumilakliv, hade någon riktigt vågat ta sig an samma form för att skapa en ny körsymfoni. Mendelssohn hade i och för sig använt sig av både kör och solister fullt integrerade genom större delen av sin andra symfoni, Lobgesang. Gustav Mahler kämpade länge för att våga presentera något som skulle visa sig både följa och utveckla Beethovens form. 1888 komponerade han en nattsvart historia om 20 minuter: Totenfeier (ung. Minneshögtid). Den symfoniska dikten stod högt i kurs vid tiden; publiken suktade efter programmusik som kunde förklaras med ord och den karriärtörstande Mahler gjorde flera ansatser att förklara bakgrunden: hjälten har fallit och bärs fram till sin grav, en beskrivning som han senare tog tillbaka och ångrade. Musik måste stå på egna ben. Allt annat skapade förutfattade meningar. Dessutom gav programförklaringar kritikerna öppet mål som kunde påstå att man totalt misslyckats att förmedla det ena eller det andra. Mahler försökte hitta sätt att använda satsen i det som skulle bli hans andra symfoni. Komponerandet fortskred långsamt under fem mödosamma år. Till slut var Mahler beredd att ge upp. »Efter döden händer ingenting«, menade den ofta uppgivne tonsättaren. »All möda på jorden är förgäves«. Men på kollegan Hans von Bülows begravning 1894 sjöngs Klopstocks psalm Die Auferstehung (Uppståndelsen) och Mahler inspire-
70 OPUS
rades av de förlösande orden »Uppstå, du skall uppstå från de döda« och fann kraft att äntligen färdigställa det femsatsiga monumentala verket som blev närmare nittio minuter långt. Symfonin tar sitt avstamp i ett rysligt c-moll-landskap och avslutas i jublande Ess-dur. Från mörker till ljus. En pendang till Beethovens nionde symfoni var född. Med sammanlagt tretton syskon, varav åtta dog under hans uppväxt, blev döden och sorgen en stor del av Mahlers svåra uppväxt. Han utvecklade tidigt ett komplext förhållande till döden i sin musik och just begravningsmarschen återkommer ständigt i hans verk. Första satsens mörker följs av en drömsk och ljus ländler, en långsam valsliknande dans. En virvlande och sarkastisk tredjesats och så – total stillhet. En av Mahlers vackraste sånger, Urlicht, speglar förhoppningen om att få återföras till Gud, det ursprungliga ljuset. Så bryter plötsligt helvetet fram ur de underjordiska portarna. Vad händer nu? Som icke-praktiserande jude, och i tydlig kontrast mot de lutherska och katolska värderingarna som omgav Mahler, överraskar han med ett oväntat svar. »Efter döden? Ingen synd, ingen dom, inga straff. Bara liv och ljus«. Den som hör Mahlers andra symfoni på konsert lämnar inte salen oberörd. Utan att sticka ut hakan för mycket kan man påstå att finalen är något av det mest omvälvande som finns i den symfoniska repertoaren. Verket är ett måste i skivhyllan – tack och lov finns en uppsjö av väldigt bra inspelningar av verket.
skivbiblioteket del x v
1
2
4
3
1 Leonard Bernstein New York PO 1963 (Sony)
2 Michael Gielen SWR Sinfonieorchester 2000 (Hänssler Classic)
3 Claudio Abbado Lucerne Festival Orchestra 2005 (DG & Euroarts)
4 Georg Solti London SO 1964 (Decca)
Denna akustiskt sett lika organiska som högoktaniga inspelning är Bernsteins finaste tolkning av tvåan. Trots att tempot är sövande lågt i ländlern är resten ren inspelningshistoria. Detta är Hall of fame, Top of the Pops, Etta på Trackslistan för evigt. Det finns ytterligare två senare kommersiella inspelningar med Bernstein (1970 och 1987) där enskildheter är bättre. I denna inspelning uppnås dock en betydligt nyktrare balans mellan det raka och emotionella.
Gielen har ett mindre koleriskt förhållande till Mahler; det är mer analytiskt och partiturtrogenheten står i centrum. Denna inspelnings största behållning är helhetsintrycket och kören gör lyssnaren salig, inte minst i den första, sublima insatsen. Ett måste för dig som gillar en mera städad Mahler, som ändå inte tappar varken kraft eller känsla.
Konsertupptagningar på dvd ger sällan upphov till jubel. Men här lyckas det. Orkestern är i Abbados händer, alla ger allt, kören klingar underskönt och Anna Larssons Urlicht måste ses, upplevas och begrundas. En inspelning som faktiskt har allt. Finns på dvd och på cd.
En närbesläktad tolkning, men med ännu råare klang. Solti har druckit raketbränsle och fyrar av den brutalaste begravningmarschen genom tiderna. Allt är på liv och död, det är knivskarpt, hårt och maffigt. Bra för dig som lyssnar på Metallica annars.
OPUS 71