pi a no spe c i a l
Konsten att beTiga ett berg med bara fingrarna
pi a n ist e n H ANS PÅ L SS ON H A R ANTAGIT EN GIG ANTISK U T M ANING : U N DE R 17 DAG A R F R A M F ÖR H AN s a m t l ig a BEET HOV ENS 32 pi a no s onat e r . 6 0 0 SI D OR NOTE R . U TANTI L L .
Text Marianne Söderberg
Foto Johannes Nebel
OPUS 55
pi a no spe c i a l : h a ns pål s s on
Hans Pålsson som ung och lovande pianist. Under bilden – notutgåvan av Artur Schnabel
Ju ni »När jag spelar Beethoven måste jag förvandlas till en reptil. Blixtsnabba reaktioner i de tvära kasten mellan svagt och starkt.« Så skriver Hans Pålsson i sin bok Tankar om musik som kom ut 2002. Den gången visste han inte vilka omfattande förvandlingsnummer han skulle komma att gå igenom åtta år senare. Vid precis fyllda sextio är han nu på väg att få en gammal dröm förverkligad, att under kort tid få spela Beethovens alla 32 pianosonater. Nu ska det bli av i Konserthuset i Stockholm. Fyra sonater vid varje konserttillfälle, den 28 januari 2010 börjar det, 13 februari är det slut. Fruktansvärt tufft och en gigantisk utmaning. – När jag fick erbjudandet för ett år sedan tvekade jag högst tio sekunder innan jag tackade ja. Och visst har han goda förutsättningar. Få pianister är så förtrogna med Beethovens repertoar som Hans Pålsson. Genom åren har han spelat det mesta, alltifrån kammarmusik till alla pianokonserterna. Men först nu alltså samtliga sonater. När jag träffar Hans Pålsson för att diskutera detta maratonprojekt första gången är han bara 59+. Det är tidig vår och jag märker genast att den vackra villan i Lund har fått en inneboende. Redan i trädgården har Beethoven placerat sitt visitkort. På marken finns en kopia av hans ansiktsmask så som han såg ut när han var livs levande. Också inne i huset är han högst närvarande. Det riktigt slår gnistor om Hans när han pratar om Beethoven. »Ludde«, som han familjärt kal�las av Pålsson, är ju inte på något sätt en ny bekantskap: han är en av hans bästa vänner, på många sätt en stökig, argsint, elak och besvärlig kompis, men det hindrar inte Hans Pålsson från att trivas alldeles utmärkt i hans sällskap. Det finns ju så många andra fascinerande drag hos Beethoven, menar han, inte minst känsligheten, oron, som fick honom att skapa all denna fantastiska musik. 56 OPUS
– Jag har alltid tyckt att det inte finns någon som kan spegla så många sidor av människans natur som Beethoven. Från det förädlade och förfinade till det mest groteska och grova. Här finns också alla nyanser av sorg och förtvivlan. Men det räcker inte med att bara gilla Beethoven så där i största allmänhet. Man måste försöka komma under ytan, försöka hitta den innersta kärnan i denna säregna och mångfasetterade personlighet, nå fram till människan bakom myterna. – Det finns pianister som inte spelar det som står i noterna. Inte alla i publiken märker det, men jag tror att koncentration hos interpreten kan smitta publiken. Är man som musiker koncentrerad inte bara på helheten utan också på varje detalj så märker lyssnaren detta, blir själv koncentrerad, i bästa fall hypnotiserad. Plötsligt ser man inte bara hela skogen utan också varje enskilt träd. Likt en Sherlock Holmes måste interpreten iaktta de spår som verkligen finns och genom dessa spår bygga upp en teori om hur tonsättaren tänkt att verket ska låta. Som musiker får man inte själv placera ut ledtrådar, spela egna fantasier eller förverkliga sina egna känslor. I så fall är det bättre att komponera själv. Hur får man som musiker reda på vad Beethoven vill säga, undrar jag. – Det allra viktigaste är att mycket noggrant läsa nottexten, alltså allt som Beethoven noterat i sina partitur. Han var otroligt detaljerad med alla anvisningar, hur toner ska skiljas, bindas, takt, dynamik. Han kunde bli rasande på en förläggare som hade flyttat ett crescendo en halv takt till höger eller vänster. Beethoven är den förste i musikhistorien som tar kommandot över sitt verk. Bach och Mozart gav inga eller få anvisningar. Beethoven gör precis tvärtom. Allt vad han skriver måste nötas in av den som tolkar honom. – Jag brukar säga till mina elever: börja med intellektet! Läs, träna ögonen att läsa det som står. Först när man verkligen vet vad som står i noterna kan man börja arbeta med känslan. Är man inte läskunnig kan man aldrig göra en riktigt bra Beethoventolkning. Sen vet jag inte om jag kan göra det, men jag är åtminstone observant på de krav som tonsättaren ställer, tillägger han. Hans Pålsson läser hela tiden, inte bara Beethovens egna noteringar utan också vad andra Beethoveninterpreter har skrivit om sonaterna. Speciellt intressant är det när de har olika uppfattningar. – Då blir jag inspirerad, ser olika tolkningsmöjligheter. Han studerar också olika utgåvor av texten. Även om alla kallas Urtext* så finns det skillnader. Som grund använder Pålsson utgåvan av Claudio Arrau, en av 1900-talets främsta Beethoveninterpreter. Men också Artur Schnabel, den förste som spelade in alla sonaterna på skiva (1932–35), och 1800-talspianisten Hans von Bülows kommentarer är viktiga för honom. Bülow var elev till Liszt, som i sin tur var elev till Beethovens elev, Carl Czerny. Närmare kan man knappast komma. Att lyssna på inspelningar av sonaterna kommer sent i processen. – Först läsa och lära, säger han. Sedan kan det vara spännande att veta vad andra gör av det som är viktigt för mig. – Planering är också oerhört viktigt, säger han. När det blev klart att jag skulle spela alla sonaterna tog jag fram min kalender och prickade in repetitionsschemat dag för dag. Ett tiotal av sonaterna hade jag aldrig spelat tidigare. Dom fick bilda en grupp. En annan grupp består av sådana som jag spelat för länge sedan, och en tredje grupp är de sonater som jag spelat ganska nyligen. Totalt handlar det om 600 sidor noter! – Det första jag började öva var den extremt svåra Hammarklaversonaten, opus 106, som jag aldrig spelat tidigare. Bit för bit, sats för sats lärde jag mig den utantill utan att på något sätt försöka anstränga mig att spela hela. Jag måste mentalt förstå stycket innan jag tar mig an det tekniskt. Samtidigt som Hans Pålsson nu övar sonater junidagarna i ända läser han korrekturet till Åke Holmquists storverk om Beethoven, en bok som kommer ut på Bonniers under nästa år. Ännu fattas några kapitel, de som handlar om Beethovens sista år. Det är ännu drygt ett halvår kvar. Hur är ställningen nu? – Jag har ännu några av de tidiga sonaterna kvar som jag måste lära in nu under sommaren. I början av hösten får det inte finnas några sonater som jag inte känner till. Sedan är det också min plan att försöka gå ner ytterligare några kilo i vikt till oktober då jag fyller sextio. Sju kilo har redan försvunnit sedan början av året. Beethoven ställer krav.
Övning, övning, övning. Tre tips från pianocoachen.
»Det ä r de n musi k a l isk a höjdpu n k t e n i m i t t l i v«
*Urtext: En notutgåva som visar tonsättarens nottext utan tillägg eller ändringar av annan hand. OPUS 57
pi a no spe c i a l : h a ns pål s s on
J ul i I Väsby kyrka på Kullahalvön spelar Hans Pålsson Hammarklaversonaten. Mitt under konserten bryter ett våldsamt åskväder ut, men det är igenting mot urladdningarna inne i kyrkan. Flera i publiken hoppar högt när Hans lägger sig på pianot. Själv tappar jag nästan andan. Efteråt, i sakristian, är Hans Pålsson närmast euforisk. – Igår framförde jag den för första gången. Nu gick det ännu bättre. Det går åt rätt håll.
Se p t e mbe r
»Jag ä r l i t e asoci a l n ufört i de n
Jag mejlar Hans Pålsson och frågar när vi kan träffas för att kolla läget efter semestern. Han svarar: »Mycket nu med både Ludde och Börtz pianokonsert. Vi ses och pratas vid snart. Jag är lite asocial nuförtiden men jag hoppas bli en god människa igen efter Luddes strupgrepp.« Förutom Beethoven är Daniel Börtz pianokonsert med Malmösymfonikerna det enda som Hans Pålsson åtagit sig att spela i år. Precis som Beethoven är Börtz en gammal vän. Dessutom finns det ett stort släktskap mellan Börtz och Beethoven, menar han. Båda arbetar med våldsamma känslomässiga kontraster i musiken.
m e n jag hoppas bl i e n god m ä n n isk a ige n e f t e r Ludde s st ru pgr e pp«
58 OPUS
Ok t obe r Jag har fått besked från redaktionen. Artikeln ska in i OPUS nummer 26. – Åh, svarar Hans blixtsnabbt, det är den i Ass-Dur. Ja, han är snabb, inte bara i fingrarna utan också i repliken. Och han svarar gärna på frågor innan man hunnit ställa dem. Den här dagen gör jag ett nytt besök i villan i Lund. Hans Pålsson är nu 60 år och 5 dagar gammal. Börtz och födelsedagen är båda avklarade. Det är återigen total koncentration på Beethoven. – Jag får ofta frågan om jag inte blandar ihop de olika sonaterna. Det är lika omöjligt som om en Shakespeareinterpret plötsligt i andra akten av Othello börjar spela Hamlet. Det gör man bara inte. Alla sonaterna är väldigt olika med en ofantlig rikedom och variation. Beethoven är en formens mästare. Han skriver aldrig likadant. Därför blir det heller aldrig enformigt att spela honom. På många sätt var han en väldigt modern tonsättare. Han ville inte skriva så som man förväntade sig.
Men hur är det möjligt att hålla alla dessa noter i huvudet? – Det beror naturligtvis på vilket huvud man har. Ända sedan min ungdom har jag haft en husgud, Walter Gieseking. Han var känd för att ha ett fenomenalt minne. Om han väl hade ett stycke i sitt huvud så kunde hans fingrar spela det. Och jag arbetar väldigt mycket på samma sätt. Jag spelar helt enkelt bättre om jag kan stycket utantill. En skådepelare har ju inte rollhäftet framför sig på scenen. Och jag tillhör dem som tycker det är bättre att ha noterna i huvudet än huvudet i noterna. Då kan jag titta på mina händer istället. Han har en speciell metod som han tränar efter. – Tre saker är viktiga att hela tiden hålla i huvudet. Vad man gör i ögonblicket, planera för nästa, samtidigt som man måste tänka bakåt på vad man precis gjort. Kanske jag spelade en aning för svagt, då måste jag göra det tydligare nästa gång det kommer tillbaka. Finns det någonting hos Beethoven som fortfarande kan överraska Hans Pålsson? – O ja, jag upptäcker hela tiden nya saker. Just nu håller jag på med en ny sonat, opus 7. Idag upptäckte jag att det finns en fras i vänster hand som sedan återkommer i höger hand. Första gången skriver Beethoven ingenting om styrkegraden, andra gången skriver han ett litet crescendo, sedan diminuendo. Då ska man göra precis så. Första gången utan uttryck, andra gången med. Vad blir det då kvar för interpreten om allting står i anvisningarna? – Beethoven är en vägvisare. Följer vi inte hans anvisningar går vi helt enkelt vilse, åt fel håll. Men är man väl på den rätta vägen har man stora friheter att uppföra sig som man vill. Varför blev det just 32 sonater? Har han någon tanke bakom detta som till exempel Chopin hade med sina 24 preludier? (Ett för varje tonart) – Svaret är mycket enkelt: Beethoven var mycket krass. Han skrev fem pianokonserter och började på en sjätte. Den furstlige beställaren kom plötsligt i ekonomiska svårigheter. Resultatet blev att Beethoven omedelbart slutade att komponera. Samma sak med sonaterna. Han skrev den sista fem år före sin död. Efter det kom ingen beställare och därför blev det inte heller några fler sonater. Beethoven kände bara inspirationen i takt med inkomsterna. Ett rationellt och modernt sätt att tänka. Det är fortfarande några månader kvar innan detta gigantiska projekt ska börja och jag frågar om vikten. Svaret är kort. – Jag har i alla fall inte gått upp sedan sist. Under resten av hösten spelar Hans Pålsson bara Beethoven vid sina konserter. – Första gången jag spelar ett nytt stycke är det alltid en extra anspänning, men när jag kommer till Konserthuset i Stockholm ska allt vara spelat för publik. Det här är bara så fantastiskt roligt. Det är den musikaliska höjdpunkten i mitt liv. Det är som att bestiga Himalaya.
»jag tillhör dem som t ycker det ä r bättr e att h a noter na i huvudet ä n huvudet i noter na. Då k a n jag titta på mina h ä nder istället.«
OPUS 59
pi a n ist e n H ANS PÅ L SS ON
Hans Pålsson
1972 – Solistexamen 1979 – Lärare vid Musikhögskolan i Malmö vid Lunds universitet 1987 – Professor i piano vid Musikhögskolan i Malmö 1993–2000 – 30 avsnitt av tv-programmet I döda mästares sällskap, som leddes och producerades av Marianne Söderberg. 2002 – Tankar om musik utkommer på Prisma. Pålsson på cd Cirka 25 utgivna inspelningar, främst på BIS och Chamber Sound Ledamot Är, precis som Beethoven, invald i Kungliga Musikaliska Akademien. Aktuell Spelar samtliga Beethovensonater under två veckor på Konserthuset.
Nov e mbe r Konserterna i Stockholms konserthus sker med start den 28 januari 2010 och slutar den 13 februari. Fyra sonater kommer att spelas per konsert. Besök www.konserthuset.se för biljetter.
60 OPUS
Mejl till Hans Pålsson: Om några dagar är det deadline för OPUS. Har du något att tillägga? »Bara ett par saker. Jag tänker på Goethes beskrivning av Beethoven efter deras första möte: ’Aldrig har jag mött en människa så sammanbiten, energisk och innerlig’. Jag tycker att det också är en beskrivning av hans skapande. Sammanbitet, kompromisslöst, välgörande befriat från onödigt behag från första tonen till den sista. Och trots detta så fyllt av innerlighet både som beskrivning av ett inre liv och som vittnesbörd om Beethovens eget sökande efter kontakt med andra människor. Det finns, kort sagt, oändligt mycket att tillägga om Beethoven och hans verk.«