++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ Att musik fyller fler funktioner än bar a ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ som tidsfördriv är det väl knappast någon som tvivlar på idag. ++++++++++++++++++++++++++++++++++ Exakt hur stor inverkan på människan den har är vi ännu inte ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ens i närheten av att upptäcka. ++++++++++++++++++++++++++++++++++ I OPUS tema Musik Är Medicin tar vi upp några av de ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ mest intressanta aspekterna på den korsbefruktning som se++++++++++++++++++++++++++++++++++ dan århundraden tillbaka pågår mellan vetenskap och musik. ++++++++++++++++++++++++++++++++++ Intresset för att forska om musikens effekt på kropp och själ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ har ökat lavinartat bara under de senaste åren. Ett av våra främsta ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ forskarnamn på området är konsertpianisten Fredrik Ullén, som ++++++++++++++++++++++++++++++++++ lyckas kombinera sin pianistkarriär med en som hjärnforskare. ++++++++++++++++++++++++++++++++++ Musikens påverkan på den mänskliga hjärnan är inget mindre ++++++++++++++++++++++++++++++++++ än häpnadsväckande. ++++++++++++++++++++++++++++++++++ Vetenskapens band till musiken har även historiskt sett va++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ rit starka. Författaren och läkaren Eddie Persson går på rond ++++++++++++++++++++++++++++++++++ genom musikhistorien och berättar om forskarprofilen som ++++++++++++++++++++++++++++++++++ var en av Johannes Brahms bästa vänner och hur en mängd ++++++++++++++++++++++++++++++++++ kompositörer genom tiderna har tonmålat fram en beskriv++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ning av sina sjukdomar och åkommor. ++++++++++++++++++++++++++++++++++ Musiken är också ett överraskande effektivt botemedel ++++++++++++++++++++++++++++++++++ mot både kroppsligt och själsligt lidande, vilket bevisas av ny ++++++++++++++++++++++++++++++++++ forskning. Detta har svensk sjukvård redan listat ut. ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ Följ med när OPUS bevisar att musik är medicin! ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++ ++++++++++++++++++++++++++++++++++
OPUS TEMA
musik är medicin
OPUS 35
opus tem a musik ä r medicin
den musicerande hjärnan Av Fredrik Ullén
F o t o J o h a n n a Ha n n o
Illustration Nils-Petter Ekwall
Att vi påverkas av musik står klart. Men hur och varför är fortfarande en gåta som alltfler forskare börjat intressera sig för då man anar att tillämpningarna kan bli både omfattande och användbara. OPUS har träffat en av världens få konsertpianister/hjärnforskare, Fredrik Ullén. Hans forskarlag på Karolinska institutet i Stockholm undersöker hur olika musikaliska impulser påverkar hjärnan. Vi lät honom inleda temat med att låta honom redogöra för sin forskning med egna ord.
36 OPUS
»Det visar sig att instrumentalövning kan ha mycket dramatiska effekter på hjärnans utveckling.«
År 1745 publicerade Olof von Dalin, författaren och upplysningsmannen, en intressant liten artikel i Vetenskaps-akademiens handlingar: Berättelse om en dumbe som kan sjunga. Artikeln återges till en del i Jan Fagius bok Hemisfärernas musik och kan kanske ses som en av de första publicerade studierna på musik och hjärnan. Von Dalin presenterar nämligen fallet Jon Persson: en bonde som efter ett slaganfall blivit »aldeles mål-lös« – stum, alltså. Det märkliga var att Jon Persson fortfarande kunde sjunga psalmer som han lärt sig innan han blev sjuk, med ord och allt. Hjärnområden som kontrollerar tal hade förmodligen blivit skadade av en hjärnblödning, medan representationer av sånger han kunde sedan gammalt hade klarat sig bättre. Magneten »ser« aktiviteten Den här typen av observationer på patienter var, tillsammans med psykologiska observationer och experiment, länge det enda man hade att utgå ifrån om man ville förstå hur hjärnan hanterar musik. Det fanns helt enkelt inga sätt att mäta aktivitet i den levande hjärnan. Men där har det skett en revolution i modern tid, i och med framväxten av så kallade neuroimaging-tekniker. En av de viktigaste av dessa är MRT eller magnetresonanstomografi, där bilder på hjärnan – eller vilken kroppsdel man nu är intresserad av – tas i en MR-scanner (en magnetkamera). Principerna för bildtagning i en MR-scanner är komplexa och bygger på kraftiga magnetfält. Något som gör MR-scanning enormt användbart för forskaren är att man kan ta både detaljerade anatomiska bilder på hur hjärnan ser ut, och funktionella bilder som ger information om hur aktiva olika delar av hjärnan är. Andra viktiga metoder för att studera hjärnans funktion är till exempel PET (positronemissionstomografi), som bygger på att man följer spridningen i hjärnan av en kortlivad radioaktiv substans som injiceras i blodet, och tekniker där man direkt mäter nervcellernas elektriska aktivitet med elektroder. Sverige i fr amkant De här nya teknikerna har gett helt nya förutsättningar för att studera människans hjärna och hur den fungerar. Och man kan verkligen säga att ett nytt delfält också vuxit fram under senare år, nämligen musikens neurobiologi. Av någon anledning har nordiska forskare, alltsedan Olof von Dalins startskott, hållit sig väl framme i detta område. En svensk pionjär är till exempel Nils Wallin. Institutet för
Biomusikologi, med koppling till Mitthögskolan i Östersund, som Nils grundade organiserade bland annat det första vetenskapliga symposiet kring musikens evolutionära rötter. I dag ordnas regelbundet specialkonferenser kring musik och hjärnan, som drar hundratals deltagande forskare från hela världen. Viktig forskning bedrivs till exempel i Montreal, vid Max-Planck-institutet i Leipzig och på många andra ställen. Musik är ett mångfasetterat fenomen och musikens hjärnforskare har också många olika intressen. Musikperception var något man ägnade sig åt från första början: Hur fungerar vårt musikaliska gehör? Hur uppfattar vi melodi och rytm? Vad händer i hjärnan under musikaliska känsloreaktioner – när vi tycker illa om musiken, när vi tycker om den, och när vi tycker så mycket om den att vi får gåshud…? Andra grupper, som min egen vid Karolinska Institutet, intresserar sig mer för hur hjärnan själv utför musik. Hur lär sig och utför hjärnan »musikalisk motorik«? Hur påverkas hjärnan av långvarig musikalisk träning? Ytterligare andra forskare intresserar sig till exempel för kopplingar mellan musik och hälsa, musikalisk förmåga och genetik eller musik som evolutionsbiologiskt fenomen. Tre omr åden Vi arbetar just nu längs tre huvudlinjer i vår forskning på musik. Mätningar av hjärnans funktion och anatomi med MRT är vår viktigaste metod. 1 Rytm Den första linjen handlar om hur hjärnan lär sig och utför sekvenser av rörelser, och speciellt rytmer. Rytmen är självklart en av musikens grundpelare, och den rytmiska pulsen finns i traditionell musik från all världens hörn. Precis som musik och språk är unika mänskliga förmågor, verkar också förmågan att utföra olika rytmer viljemässigt vara något som är speciellt för oss människor. Vi har gjort en rad studier där vi kartlagt de olika hjärnområden som styr rytmiska rörelser. Viktiga centra finns bland annat i motoriska områden framme i hjärnans pannlob, i hörselområden och i lillhjärnan. Det verkar som att dessa rytmområden delvis är skilda från de områden som styr i vilken ordning vi skall utföra olika rörelser, om det nu är tangenttryckningar på ett piano eller steg i en dans. Vi har också sett att områden som styr rytmiska rörelser aktiveras även när människor bara ligger och lyssnar på rytmer – kanske en förklaring till att man gärna rör sig spontant när man hör musik! OPUS 37
opus tem a musik ä r medicin
Producera en rytm
Träningseffekter
Improvisera
I figuren ovan ser vi ett exempel från en annan, ny studie. Här tittade vi på hur hjärnan lagrat rytmer som man lärt sig antingen via synen eller via hörseln. Det visade sig att oavsett i vilket sinne personerna tränat rytmen, så var hörselområden aktiva när rytmen skall utföras! Kanske omkodar hjärnan rytmer i andra sinnen – till exempel »synrytmer« som en dirigents slag – till hörselrepresentationer. Helt klart är att hörseln är det sinne där vi är bäst på att uppfatta rytmer. Vi samarbetar också med kliniska forskare som är intresserade av att träna upp motorisk förmåga hos barn med nedsatt motorik, till exempel efter en cp-skada. De första försöken där dessa barn får träna rytmiska fingerrörelser med ett enkelt »musikspel« ser mycket lovande ut. 2 Effekter av musikalisk tr äning Vår andra forskningslinje handlar om effekter av långvarig musikalisk träning. Det visar sig att instrumentalövning kan ha mycket dramatiska effekter på hjärnans utveckling. De områden man använder – till exempel motoriska områden och hörselområden – växer helt enkelt till sig och blir större! Ganska säkert handlar det här om att nervceller bildar fler förgreningar och kontakter med andra nervceller. Tidig träning, i barndomen, verkar särskilt viktig för den här typen av effekter. I figuren visas en bild från en av våra studier, där vi tittade på träningseffekter i hjärnans så kallade vita substans, som innehåller förbindelser mellan hjärnområden. Figuren visar en speciell typ av MR-bild på den så kallade pyramidbanan, en förbindelse mellan motoriska områden i hjärnan och ryggmärgen som är viktig för fingerrörelser. Pyramidbanan var mer utvecklad hos musiker, och mer välorganiserad ju mer dessa hade tränat i barndomen. Den tidiga träningen verkar alltså ha kunnat »boosta« utvecklingen av vit substans. Andra har intresserat sig för ifall musikalisk träning också har positiva effekter på andra förmågor. Mycket tyder på att det är så. En elegant studie av Glenn Schellenberg visade till exempel att barn redan efter 36 veckor av musikundervisning i piano eller sång förbättrade sina resultat på de flesta deltesten i ett omfattande intelligenstest.
för att kunna fungera som exempel på »riktig« kreativitet. Samtidigt går den att göra såpass enkel och analyserbar att vi kan förstå något om hur hjärnan skapar musik. Figuren visar en första bild av den musikskapande hjärnan. De färglagda områdena är delar av hjärnan som var mer aktiva när en pianist hittade på en liten improvisation, än när han återupprepade samma stycke ur minnet. Aktiviteten ser vi i främre delar av hjärnan som är viktiga för planering och beslutsfattning, men också delar av hörselsystemet var aktiva. I studier vi är i full gång med för närvarande analyserar vi den improviserande hjärnan i större detalj: Vilka områden är viktiga för val och beslut, hur styrs rytm och melodi? Improvisation som uppgift är intressant i sig men skall också, hoppas vi, fungera som en nyckel som låter oss förstå hur hjärnan fungerar i kreativa uppgifter generellt. Det här är forskning som ligger i gränszonen mellan konst och vetenskap. Metodik och analys är naturvetenskaplig, men fenomenen vi studerar tillhör i hög grad humaniora – det som är unikt för oss människor som kulturella varelser. Att det är ovärderligt för mig att också vara musiker i denna forskning är helt klart. Kan man tänka sig en återkoppling från forskning till musikerskap också? Jag tror det, men här är – så vitt jag kan se – fortfarande mindre gjort. Hur lägger man upp en optimal övningsstrateg, vilka lösningar är bäst för ett visst tekniskt problem, hur förhåller man sig bäst mentalt i en konsertsituation etc...? Här finns gott om praktiska erfarenheter bland musiker, men också många öppna frågor som vore intressanta att undersöka empiriskt med metoder från experimentell neurovetenskap och psykologi.
3 Kreativitet Det vi tittar på i den tredje forskninglinjen är något som fascinerat och förbryllat människor i alla tider, nämligen kreativitet. Vi använder musikalisk improvisation som ett slags modellbeteende i vår studie. Att improvisera är en uppgift som är nog meningsfull och realistisk 38 OPUS
Fredrik Ullén är medicine doktor, docent i neurovetenskap & konsertpianist.
Av m ar ti n a jarminde r
Foto J ohanna Ha nno
med hjärnan i magneten Som en gigantisk flottyrmunk av metall ser den ut, magnetkameran. – Gå inte nära med kameran, magneten är för stark! varnar Fredrik Ullén när vi besöker honom i labbet på Karolinska Institutet där han genomför experimentdelen av sin forskning. Magneten är så kraftfull att man inte ska gå in rummet ens med ett bältesspänne av metall på. Fredrik Ullén och hans lag med ytterligare fyra forskare tittar på hur den musicerande hjärnan ser ut och hur den reagerar när en duktig pianist improviserar på piano. Här har många svenska konsertpianister befunnit sig i den märkliga situationen att de fått ligga ner och improvisera på en specialgjord keyboard med huvudet inne i magnetkamerans tunnel för att man ska kunna få en bild av deras hjärnaktivitet under övningen. – De flesta tycker att det är roligt och intressant och ställer gärna upp, säger Fredrik Ullén. Liknar verkligen situationen den man befinner sig i när man sitter vid en flygel? – Även om man inte sitter vid ett piano, så har till exempel tangenterna riktiga dimensioner. Dessutom jämför vi i den här studien liknande uppgifter med varandra, så försökspersonen anpassar sig snart. Pianister är vana vid att spela i många olika situationer. Det kan vara en stor skillnad
OPUS 39
opus tem a musik ä r medicin
från konserthall till konserthall och piano till piano, säger Fredrik Ullén. Tvärtom menar han lite överraskande att det faktiskt är mer gynnsamt ur en forskningssynpunkt att det är en så speciell situation som det är. – Om man skulle mäta hjärnaktiviteten när man spelar i en konsertsal så skulle det finnas så enormt många variabler som kan påverka pianisten och som man måste ta hänsyn till, så det är faktiskt lättare att förenkla uppgiften på det här sättet, säger han. Det är stora skillnader i hjärnaktivitet mellan olika musikaliska uppgifter. Att spela en melodi ur minnet ger till exempel inte samma hjärnaktivitet som att låta försökspersonen improvisera fritt. Man får förmodligen inte heller samma resultat om man testar en person som lärt sig spela piano i vuxen ålder. De flesta pianister som uppnår professionell nivå börjar spela när hjärnan fortfarande är formbar, vilket i hög grad påverkar utvecklingen, »Musikalitet är enligt Fredrik Ullén. – Musikalitet är säkerligen, som det mesta, ett samsäkerligen, som spel mellan gener och miljö, men vi vet ännu för lite om det mesta, ett genetiken bakom musikalisk begåvning, säger han. samspel mellan Det kreativa geniet
gener och miljö, men vi vet ännu för lite om genetiken bakom musikalisk begåvning.«
Kreativitet är något Fredrik Ulléns forskargrupp intresserar sig mycket för. – Studier vi håller på med nu tyder på att det kan finnas vissa biokemiska likheter i hjärnorna mellan schizofrena och mycket kreativa personer. Kreativa personer är naturligtvis inte sjuka, och psykiskt sjuka personer kan sällan vara kreativa, men förmågan att göra ovanliga associationer kan vara en gemensam nämnare hos de två grupperna, säger han. Ullén berättar att de flesta högkreativa personer inte alls är kaotiska i sin personlighet i enlighet med myten om det kreativa geniet – tvärtom jobbar de ofta koncentrerat och strukturerat. Att spela piano på professionell nivå kräver till exempel en hel del disciplin. Däremot kan man märka genom associationsövningar att det är stor skillnad på hur högkreativa personer tänker jämför med personer med en mera genomsnittlig nivå. – Om man ber någon hitta på användningsområden för en tegelsten, så ser vissa bara uppenbara saker som att man kan använda den att bygga med och kommer kanske med ett par andra kopplingar, medan de som tänker »out of the box« kan komma med nya idéer nästan i det oändliga. Den här typen av idérikedom är dock inte samma som intelligens. – Man måste inte vara supersmart för att vara bra på ett område. Träning är också en mycket viktig del av det hela. Flow & groove En av de faktorer som Ullén tycker är mest intressant är det som brukar kallas för »flow«. Det betecknar det tillstånd som människor kan hamna i när de sysslar med något som är utmanande men samtidigt inte för svårt. Typiskt för flow-tillstånd är total koncentration. Man glömmer sig själv och upplever en stark lyckokänsla. När människor är i flow presterar de också ofta som bäst. – Flow är vanligt i konstnärliga verksamheter, och vi tror att det kan ha stor betydelse för motiva-
40 OPUS
tionen. Flow är kanske en sak som får musiker att öva så mycket som de gör, säger Fredrik Ullén. En annan intressant fråga inom musikforskningen är vad som ger »groove«, det vill säga lusten att dansa till ett stycke eller en upplevelse om att det »svänger« när man lyssnar. Det skiljer sig naturligtvis mycket från genre till genre, och det som skapar groove inom den klassiska musiken är inte samma som skapar groove inom till exempel hip hop. Fredrik Ullén och hans forskarlag sysslar mycket med att studera hur hjärnan förhåller sig till rytm. Att det rör sig om just klassisk musik är ingen förutsättning för den här typen av forskning, det kan lika gärna kunna röra sig om jazz eller dansmusik. Forskningen som Fredrik Ullén genomför är grundforskning men man kan också se möjliga praktiska tillämpningar. Träningsprogram för att ge barn med cp-skador bättre handmotorik är en intressant sådan, som Fredrik Ullén själv redogör för i den följande texten. Han tycker att det är problematiskt att estetiska ämnen är marginaliserade i skolan, bland annat eftersom forskningen tydligt visar att musikundervisning stimulerar barns färdigheter i andra ämnen.
FOTNOT 1 I Fredrik Ulléns forskarlag ingår även doktoranderna Anke Karabanov, Örjan De Manzano och Lea Forsman. FOTNOT 2 Fredrik Ullén har själv varit försöksperson i flera projekt.
fredrik ullén spelar mycket musik som kräver att man reflekterar över inlärningsstrategi. Hans intresse för den nyare klassiska musiken är stort. Han är till exempel den ende pianist som spelat en komplett Ligeticykel (vilket han gjort för skivbolaget BIS). – Viss musik måste man lära in takt för takt, helt enkelt. Sedan finns det till exempel den nykomplexa skolan, där man måste ta till något slags strategi för att lära sig. Bäst tycker han dock om att blanda olika stilar, precis som i sitt yrkesliv. – Kontinuiteten i konstmusiken är viktig. Jag vill gärna bryta ner gränserna mellan romantisk och nutida musik, och jag jobbar mycket med komponerade konsertprogram för att visa på kopplingar mellan stycken från olika tider. Fredrik Ulléns forskning gränsar till en mängd olika områden: psykologi, filosofi och diskussioner kring vad som definierar en människa och man skulle lite vanvördigt kunna säga att det är »inne« att forska om musiken och hjärnan. – Det hålls många konferenser kring den här forskningen och deltagarantalet fördubblas i princip varje år, berättar Fredrik Ullén.
OPUS 41
opus tem a musik ä r medicin
en unik vänskap
Av Ed d i e Per sso n
Il l us tration Nils - Pe tte r Ekwall
Theodor Billroth är en av de mest betydelsefulla kirurgerna i medicinhistorien och kompositören Johannes Brahms ett av den klassiska musikens tyngsta namn. De kom att bli djupt intellektuella vänner i nära 30 år. Ungdomsår Tonsättaren Johannes Brahms föddes 1833 in i en materiellt och kulturellt torftig miljö. Pappan var tillfällighetsmusiker, mamman var kokerska, han började spela piano vid sju års ålder och på kvällarna spelade han i pappans orkester på krogar och bordeller. Hans exceptionella begåvning uppmärksammades snart av det kulturella etablissemanget. Vid 20 års ålder började han turnera runt om i Europa och blev snart ett mycket känt och aktat namn. Prästsonen Theodor Billroths (född 1829) uppväxt var istället högborgerligt 42 OPUS
trygg. Musik och kultur genomsyrade hemmet. Redan som ung gav han pianokonserter i hemtrakterna. Modern ville dock att skulle studera till läkare och motvilligt övergav han musikstudierna. Han blev dock snart uppslukad av medicinstudierna i först Greifswald, sedan Göttingen. På fritiden spelade Billroth kammarmusik med sina vänner så mycket som tiden tillät. År 1850 gav den världsberömda sångerskan Jenny Lind två konserter i Göttingen. Tillsammans med sina musikvänner inledde Billroth konsertens båda avdelningar med operauvertyrer som han transkriberat för åtta händer på två flyglar. På så
sätt fick Billroth träffa Jenny Lind och fick till och med dansa med henne under en efterföljande tedans. Sångerskan gjorde ett oerhört starkt intryck som framgår av den entusiastiska beskrivningen i ett brev till modern. I detta brev ger Billroth en mycket insiktsfull beskrivning av Jenny Linds sångröst, dess klangfärg, dynamik och omfång. Professor Billroth Billroth flyttade till Berlin för att fortsätta sin kirurgiska forskning. Där tog han pianolektioner för den store kulturpersonlig-
Billroth
heten Theodor Kullak, mannen som grundade såväl Berliner Conservatorium der Musik som Neue Akademie der Tonkunst. År 1852 lade Billroth fram sin doktorsavhandling som gav eko i den vetenskapliga världen och renderade honom en professur i Zürich. Åren i Zürich blev synnerligen framgångsrika och skaffade Billroth ett världsrykte. Han blev självklart involverad i stadens musikaliska kretsar där han spelade kammarmusik och övergick till viola och violin. Som medlem i Allgemeine Musikgesellschaft dirigerade han ibland den filharmoniska orkestern. Han skrev också musikrecensioner i Neue Züri-
brahms
cher Zeitung och Allgemeine Musikalische Zeitung Leipzig. Helt klart ogillade han Richard Wagner men avgudade Johannes Brahms. Billroth blev därmed god vän till den inflytelserike musikkritikern Eduard Hanslick, Wagners störste motståndare, Brahms främste vapendragare. Billroth skrev även en del musik. När kammarmusikern Friedrich Hegar varit på en kvällsbjudning, där det bland annat serverats medvurst, klagade han över magknip. Billroth skrev då snabbt ett recept i form av en fyrstämmig kantat över trikiner med rubriken Cantata dei Trichini där ordet »korv« upprepas flera gånger.
Billroths terapeutiska idé var att musikstycket skall sjungas tills man kräks! Billroth möter sin idol Trots att Brahms var geniförklarad konsertpianist och kompositör var han beroende av ett inkomstbringande arbete. Han fick anställning som körledare i Detmold under några år och senare blev han kormästare i Wiener Singakademie. Först 1864 kunde han avsäga sig dirigentposten och leva på sitt musikskapande. I Zürich fick Billroth 1865 tillfälle att träffa sin store idol efter en konsert och blev OPUS 43
opus tem a musik ä r medicin
så fascinerad att han dagen efter ordnade en privat musikafton med Brahms. Detta blev ingressen till en livslång vänskap. Brahms bosatte sig i Wien där han började komponera på allvar i sin personliga stil av klassisk pregnans med en absolut ärlighet mot musiken. Nästa professur År 1867 blev Billroth kallad till professuren i kirurgi i Wien. Efter någon tid flyttade han in i det hus vid Alserstrasse 20 som en gång bebotts av professor Johann Peter Frank som var Beethovens läkare, och vars son tagit pianolektioner av Mozart. Nu blev denna adress ännu en gång samlingspunkt för den vetenskapliga och kulturella eliten i Wien. Här fick Billroth också möjlighet till täta kontakter med Brahms och Hanslick. Brahms accepterade posten som kormästare för Singverein, det vill säga kören Gesellschaft der Musifreunde, men var ständig sysselsatt med kompositionsarbetet. Under morgonpromenaderna i Pratern formades musiken som sedan skrevs ned vid hemkomsten. Billroth rådfrågades ofta. Billroth intog en central position i Wien. På Allgemeines Krankenhaus förfinade han sin djärva operationsteknik till perfektion. Han blev den förste kirurgen 44 OPUS
i världshistorien som lyckade operera bort matstrupen (1872), han var den förste som opererade bort luftstrupen på en cancerpatient (1873) och var den förste som gjorde en lyckad bortoperation av magsäcken (1881). Billroths två olika typer av magsäcksoperation blev snart standard och kallades i litteraturen B I och B II. Dessa metoder används faktiskt än i dag. I sitt hem inredde Billroth ett musikrum dit en mångfald musiker inbjöds att konsertera. Brahms var ständigt närvarande. Det sägs att när Billroth och Brahms var nöjda med ett framförande serverades champagne, om de var missnöjda serverades öl. När musikrummet väl var inrättat uppfördes där praktiskt taget alla Brahms kammarmusikaliska kompositioner för första gången. Hanslick kallade företeelsen »jus primae noctis« (feodalsamhällets regel om att husbonden hade rätt till första natten med bruden när någon av hans anställda gifte sig). Billroth var själv mycket aktiv som kammarmusiker, gärna tillsammans med Brahms. Historien berättar att när den store kirurgen en gång inbjöd Brahms att lyssna till en amatörorkester som bestod av enbart läkare lär Brahms förfärad ha utbrustit: »Jag skulle hellre låta medlemmarna i Wiener filharmoniker operera mig!« Musikrummet blev en gång upplåtet
som sjukrum. I februari 1887 hade de båda varit i Milano och bevistat uruppförandet av Verdis opera Otello på La Scala. Vid hemkomsten drabbades Billroth av lunginflammation och var övertygad om att döden var förestående. Han ville avlida i det rum som gett honom så många musikminnen. I ett brev till Brahms skriver han att han i sjukbädden tänkte på sången »Mir ist, als ob ich längst gestorben bin« (Feldeinsamkeit op. 86, nr 2). Billroth överlevde men drabbades av hjärtsvikt med tilltagande orkeslöshet. Detta gav tid till djupa tankar om fysiologiska korrelat till människans musikuppfattning. I diskussionerna kunde Brahms dock aldrig förlika sig med tanken att »ljud« och »musik« består av samma komponenter. Vänskapen mellan Billroth och Brahms låg på ett mycket intellektuellt plan vilket framgår av de 331 brev som finns bevarade. De var så nära vänner att de sa »du« till varandra, något som var mycket ovanligt på den tiden. Billroth hade stort inflytande på Brahms sena kompositioner. Brahms var tacksam och dedicerade stråkkvartetterna 1 och 2 (c-moll och a-moll, op. 51), till honom. I likhet med de berömda magsäcksoperationerna kallas stråkkvartetterna skämtsamt för B I och B II.
»Det sägs att när Billroth och Brahms var nöjda med ett framförande serverades champagne, om de var missnöjda serverades öl.«
Osämja
Br ahms sjukdom och död
Vänskapen kantades också av oenighet och misshälligheter, inte minst beroende på Brahms tämligen kylslagna, ofta introspektiva attityd. Han var inte någon lustigkurre. Brahms blev djupt besviken vid upptäckten att Billroth beskurit dedikationen på kvartetten i a-moll och tillfogat den till ett fotografi av kompositören. Detta ansåg Brahms vara en skymf mot musiken och lämnade en djup spricka i deras vänskap. De båda hade olika åsikter om kompositören Jules Massenet. Billroth prisade operan Werther medan Brahms fnyste åt den »franska sirapslimpan«. När Billroth ordnade en middagsbjudning med bland annat Massenet och Brahms urartade det hela då Brahms inte kunde undertrycka sitt förakt för Massenet. I november 1892 inbjöd Billroth till herrmiddag. Brahms var på uselt humör. När han på begäran skulle spela sitt senaste pianoverk (op. 117), satte han sig motvilligt vid klaviaturen, spelade ett stycke av Bach och fräste åt gästerna att det spelar väl ingen roll om pianostycket är skrivet av Bach, Massenet eller Brahms. Detta blev sista gången Brahms och Billroth träffades. Den sparsamma korrespondensen därefter var tämligen sarkastisk från Brahms sida.
Brahms var överviktig med kort och tjock hals, han avskydde skjortkrage och kravatt. Vid ett tillfälle delade Brahms hotellrum med operasångaren George Henschel. Brahms snarkade så högt att Henschel var tvungen att byta rum. Brahms kunde somna »på sekunden« och föll ofta i sömn på sitt kafé i Wien. Allt detta gör det troligt att Brahms led av s.k. sömnapnésyndrom. Det är därför lite lustigt att just Brahms komponerade den kanske mest kända av alla vaggsånger (Wiegenlied, opus 49, nr 4). Brahms var annars kärnfrisk hela livet. Men det sista året (1897) drabbades han av gulsot, viktnedgång och allmän skröplighet. Troligen rörde det sig om cancer i bukspottkörteln med metastaser i levern. Någon obduktion blev aldrig utförd. Billroths sjukdom och död Billroth var mycket mån om sina patienters hälsa. Han var betydligt slarvigare med sin egen. Han tackade aldrig nej till en god middag med tillhörande alkoholhaltiga drycker och hävade att »ingen cigarr kan vara stark nog att röka«. De sista åren plågades han av andnöd och hjärtsvikt. Han hade också kärlförträngningar i benen, troligen på grund av rökningen.
Den 6 februari 1894 avled Billroth utan att ha försonats med Brahms. Brahms närvarade vid begravningen men vägrade följa med processionen till gravplatsen. Efterskrift Billroth ansåg att grunden till hans stora framgångar som läkare och vetenskapsman var hans passion för musiken. Hanslick publicerade postumt Billroths musikteoretiska skrift »Wer ist musikalisch?« Billroth spekulerar i vetenskapliga teorier om ljudets fysikaliska natur, om människans ljudperception samt hur rytm, klangfärg, tonhöjd, tonsteg och dynamik återspeglas i fysiologiska reaktioner hos människan. Boken avslutas med en analys av musik i relation till andra konstarter. Billroth och Brahms vänskap i nära trettio år har satt djupa spår, eftermälet är kolossalt. Överallt i Österrike och Tyskland finner man minnesmärken över dem båda: till exempel håller det österrikiska läkaresällskapet till i Billrothhaus i Wien och i Musikverein har man inrett en särskild Brahms-Saal.Theodor Billroth är en av de mest betydelsefulla kirurgerna i medicinhistorien och kompositören Johannes Brahms ett av den klassiska musikens tyngsta namn. De kom att bli djupt intellektuella vänner i nära 30 år. OPUS 45
opus tem a musik ä r medicin
A v m a r t i n a ja r m i n d e r
Illustration Nils-Petter Ekwall
musik är medicin! I dessa besparingstider finns det fortfarande ett område där musiken är fridlyst. Teorierna om musiken som fysiskt och psykiskt smärtlindrande är inte bara vetenskapligt bevisade utan har också ett brett politiskt stöd. – Vi är prioriterade. De flesta har idag klart för sig att det finns ett samband mellan till exempel musik och hälsa, säger Lisbeth Nilsson, som arbetar med kultur i vården på landstinget i Stockholm. Stockholm var också först i landet med att driva pilotverksamhet inom kultur i sjukvården. Nu är kulturen självskriven för att höja kvaliteten i alla Sveriges landsting, främst inom äldrevård, hospice-, psykiatrioch pediatrisk verksamhet. Eva Götell är sjuksköterska och universitetslektor på Mälardalens högskola. Hon har undersökt hur man kan använda musik för att förbättra demensvården. I sin undersökning utgick hon från den dagliga rutinen med morgontoalett, det vill säga tandborstning, påklädning och liknande. Demenssjuka patienter är ofta aggressiva under den här processen, varför vet man inte säkert. – Det har visat sig att de antipsykotiska läkemedel som använts för att dämpa aggressivitet hos patienterna förkortar deras liv. Min undersökning gjordes i syftet att hitta andra metoder att undvika aggressivitet. Resultaten blev överraskande konkreta. – Vi började med att spela bakgrundsmusik. Jag tog reda på vad de äldre tyckte om och spelade den musiken under morgontoaletten. Patienterna blev mycket mer responsiva och började ofta sjunga med. Kroppen blev mjukare och aggressiviteten minskade. Även syn och hörsel föreföll fungera bättre. Patienten
46 OPUS
kunde också prata bättre, svara på tilltal och ge egna instruktioner till vårdaren. Men det var inte förrän Eva Götell lät vårdarna själva sjunga för patienten som det blev riktigt spännande. Patienternas generella kompetensnivå höjdes också betänkligt. De kunde plötsligt göra saker själv som de inte kunnat på länge och återfick förmågan att stå upprätt, vilket skonar både deras egna och vårdarnas kroppar. Den största skillnaden låg dock i patientens känslomässiga reaktioner. – Plötsligt började de uttrycka positiva känslor, som glädje och vänlighet. Våra demenspatienter visade sig ofta veta exakt vilken tonart vårdarna skulle använda. Vissa påpekade för vårdaren att de sjöng falskt. De var inte heller skrämda av processen med morgontoalett, utan kunde hjälpa till och förstod vad som förväntades av dem. Dessutom var aggressiviteten borta, berättar Eva Götell. Götell kallar det här konceptet för vårdarsång. Hon har dessutom undersökt hur vårdarna reagerat på arbetsmetodiken. – Man upplevde att patienterna blev lättare att vårda. Men framförallt berättade vårdarna att de fått ett närmare förhållande till patienterna när de uttryckte glädje under sången, vilket i sin tur gav respons från patienterna. Till exempel fungerade Alice Tegnérs visor mycket bra, eftersom både vårdare och patient hade en relation till dem. – Ibland får vi frågan om vi inte tycker
att vi infantiliserar patienterna om vi sjunger barnvisor med dem, men så är det inte alls. Den demensjuka kanske har sjungit de här visorna för sina barn och barnbarn och det kan vara det som gör att patienten plötsligt känner sig kompetent, säger Eva Götell. Hon poängterar dock att det är viktigt att kunskapen runt detta formaliseras och att man inte bara lägger över ansvaret på vårdarna. – Vi genomför utbildningar i det vi kal�lar vårdarsång här på Mitthögskolan, i samarbete med sektionen för kammarmusik. Man måste förmedla på allvar att det här är en metod som fungerar. Min forskning tyder på att det här är tillämpbart på i alla fall 90% av demens-patienterna. Hjälp för spädbarn Louise Eulau, doktorand i musikvetenskap vid Stockholms universitet och intensivvårdssjuksköterska, har undersökt hur man kan använda musik i vården av riktigt små barn. – Barn har utvecklad hörsel redan från femte till sjätte fostermånaden; ett nyfött barn känner igen sin mors röst med en gång. Ofta sjunger föräldrar nästan omedvetet för sina små barn, också redan i livmodern. Med det i åtanke har hon utformat en mall för föräldrar till sjuka småbarn, för att hjälpa dem att kommunicera med sina barn med hjälp av musik.
– Att både ha ett helt nyfött barn som dessutom är sjukt kan vara jättejobbigt. Musiken är ett sätt för föräldern att närma sig. Resultatet av att sjunga för ett sjukt barn kan bli mycket påtagligt. – Det är vetenskapligt bevisat att spädbarn som får höra musik både växer bättre och blir tryggare, säger Louise Eulau. Två landsting – två synsätt I Stockholms län erbjuds patienter musikunderhållning av professionell klass. Därför får artister som vill medverka provspela och de som bedöms lämpliga hamnar sedan i en katalog som vårdinstiutionerna kan välja ur. I början var beställarna konservativa, men attityden håller på att förändras. – Många som sitter på äldreboenden nu lyssnade kanske på Elvis när de var unga och många äldre vill höra klassisk musik. Det skulle jag själv vilja om jag hamnade på äldreboende, så jag brukar säga det. Det finns en duo som spelar små kärleksscener ur till exempel Mozartoperor och de får rätt myck-
et jobb, säger Lisbeth Nilsson på landstinget i Stockholm. Region Skåne har valt en annan vinkel på sina satsningar. – Vi förmedlar inte artister, utan vi jobbar med information, inspiration och initiering av projekt, säger Bibbi Miegel-Sandborg som är koordinator inom kultur i vården-projektet på Region Skåne. Vi tror att man måste bygga en kunskap om hur bra kultur kan vara för hälsan. Vårt mål är att användningen av kultur ska bli lika naturligt som mat och medicin, säger Bibbi Miegel-Sandborg. Inte oväntat är det ofta pengarna som är
haken när institutionerna vill starta projekt, men Bibbi Miegel-Sandborg menar att det inte bara handlar om pengar när man startar ett projekt. – Till exempel kan man låta patienterna lyssna på musik före och efter en operation eller sjunga en barnvisa i samband med att man undersöker ett barn. Inom äldrevården kan musiken också vara ett instrument för att skapa ett socialt sammanhang för de äldre. – Vi tänker mycket på att ge patienterna en chans att göra sina egna röster hörda. Att till exempel starta en kör kan vara ett bra sätt att åstadkomma det. Både i Region Skåne och på Stockholms läns landsting håller man möten med artisterna både före och efter att de uppträtt för de sjuka. Att utlösa en känsloupplevelse hos till exempel en hospicepatient eller ett cancersjukt barn kan vara intensivt även för artisten. – Men många av våra artister kommer tillbaka år efter år, för att de tycker att de får så mycket tillbaka från patienterna, säger Lisbeth Nilsson.
"Det är vetenskapligt bevisat att spädbarn som får hör a musik både växer bättre och blir tryggare."
OPUS 47
opus tem a musik ä r medicin
sjuk musik Läkare och deras yrkesutövande skildras då och då i musiken, framför allt i sångtexter men även i den föreställande musikaliska konsten såsom opera, operett och musikal. Det är betydligt mera sällan som sjukdomar och sjukdomssymtom ges ett specifikt musikaliskt uttryck. Några exempel finns dock, de bär ofta karaktären av självupplevd sjukdom hos kompositören liksom, i ett fall, upplevelsen av en kirurgisk operation!
Av Ed d i e Per sso n
Il l us tration Nils - Pe tte r Ekwall
golch också svårighet med andningen och drar paralleller med dragspelsmusik: »Dragspelet är lika andfått som jag med min astma.« Vid astmadiagnostiken används först och främst stetoskopet som uppfanns av läkaren Reneé-Théophile-Hyacinthe Laënnec (1781–1826). Han var musikintresserad och spelade flöjt. Laënnec gjorde flera försök att nedteckna det hade han hörde i stetoskopet med notskrift, en nog så hedervärd insats, men han tvingades snart ge upp försöken.
Astma Oper ation Marin Marais (1656–1728) var gambist och hade en mycket inflytelserik ställning i det franska musiklivet. Marais levde nästan hela sitt liv i Paris där han verkade vid hovet i kunglig tjänst. I hans stora verkförteckning förekommer ett musikstycke med titeln Allemande l’Asmatique. Här ger Marais ett musikaliskt uttryck för det speciella andningsljud som uppstår vid ett astmatiskt anfall. Det finns ingenting i de biografiska uppgifterna som med säkerhet antyder att han själv skulle vara behäftad med lungsjukdomen. Det måste dock hållas för troligt att han själv eller någon i hans omedelbara närhet led av astma. De två största företrädarna för 1900-talets atonala musikvärld, Arnold Schönberg (1874–1951) och Alban Berg (1885–1935) led båda av astma. I båda fallen var sjukdomen så svår att den periodvis förhindrade kompositionsarbete. Ingen av dem kunde erbjudas någon verksam behandling. Alban Berg hade det periodvis så svårt med andningen att han satt uppe hela nätterna och kämpade med sin lufthunger. Detta satte sina spår i musiken. I båda sina operor har Berg gett musikaliskt uttryck för astmaanfall. I operan Wozzeck drabbas den ynklige Kaptenen av akuta andningssvårigheter vilka förhindrar honom att sjunga. I operan Lulu har rollfiguren Schi48 OPUS
Marin Marais har musikaliskt beskrivit en annan medicinsk företeelse, nämligen en kirurgisk operation! Omkring år 1720 genomgick han ett urologiskt ingrepp då en sten extraherades ur urinblåsan, givetvis utan bedövning. Operationen utfördes så att två kraftiga män höll den liggande patienten stadigt i de uppvikta benen. För att anatomiskt kunna orientera sig förde kirurgen först in en metallsond via urinröret in i urinblåsan. Därefter gjordes ett raskt snitt genom bäckenbotten in i blåsan och stenen utförskaffades med en tång. Riktigt erfarna kirurger kunde utföra detta ingrepp på mindre än 60 sekunder! Marais musikaliska beskrivning av detta självupplevda ingrepp tar ca 150 sekunder. Dödligheten vid en operation av det här slaget var 40 procent och själva utförandet så effektfullt att operatören sålde inträdesbiljetter till operationsrummet. Marais tillhörde de 60 procent som överlevde ingreppet och skrev senare ett stycke för viola da gamba som i detalj beskriver hela operationsförloppet. Stycket fick titeln Tableau de l’operation de la taille (Tablå över en kirurgisk operation) från 1725. Notbladen förseddes med skrivna kommentarer: »Anblicken
»Därefter gjordes ett raskt snitt genom bäckenbotten in i blåsan och stenen utförskaffades med en tång. Riktigt erfarna kirurger kunde utför a detta ingrepp på mindre än 60 sekunder!«
av operationsbordet – Bävan vid åsynen – Beslut att ta plats – I läge – Införande av sonden – Allvarligt besinnande – Benen fästes upp mot armarna – Snittet göres – Stentången införes – Här utskaffas stenen – Här tappar man nästan andan – Blodet strömmar – Här frigöres benen – Här läggs man tillbaka i sängen – Uppstigandet.« Tonläget i Tableau de l’operation de la taille ligger mycket högt, här återfinns också den högsta ton Marais någonsin noterat för viola da gamba. Säkerligen utgör denna ton en motsvarighet av 10 på den 10-gradiga smärtskattningsskalan. Vi vet ingenting om Marais tillstånd efter operationen men säkert är att de flesta patienterna led svåra kval under resten av livet med urinvägsinfektioner, urinfistlar, inkontinens och impotens. Tinnitus Bedrich Smetana (1824–1884) är en av de främsta tonsättarna i Tjeckiens historia. Hans största inspirationskälla var folkmusiken. Han verkade också några år som dirigent och pedagog i Göteborg (1856–1861). Smetana drabbades av en tilltagande neurogen hörselskada möjligen orsakad av syfilis, men teorin om en explosionsskada i ungdomen som underlag för hörselskadan har framförts. Oavsett ursprung ledde skadan till total dövhet de sista tio åren i livet och föregicks av en period av tinnitus som plågade honom svårt. Smetana har själv beskrivit sin tinnitus som ett sextackord i Ass-dur »i högsta piccolaläge«. Den envist visslande tonen i örat illustrerade han musikaliskt i stråkkvartetten nr. 1 i e-moll, som gavs namnet Z mého zivota (Ur mitt liv). I den sista satsen, med tempobeteckningen vivace, avbryts musiken abrupt av första fiolen med ett fyrstruket E i fortissimo.
Denna vittnesbörd blir för åhöraren både gripande och skrämmande. Trots sin svåra sjukdom, som ledde till ett mycket tragiskt slut i ett mentalt sammanbrott, komponerade Smetana ett stort antal musikverk även då han var totalt döv. I första satsen av Ludwig van Beethovens (1770–1827) tredje symfoni, också kallad Eroica, förekommer upprepade gånger ett dissonant F-ackord. Teorier har framförts att detta ackord skulle vara en signal om den tinnitus som under en längre tid plågade Beethoven innan han blev totalt döv. För sin läkare doktor Wegeler beskrev han 1801 fenomenet som ett konstant »visslande och tjutande« i öronen. Gabriel Fauré (1845–1924) drabbades också av tinnitus vilken förebådade en dövhet som var total under kompositörens sista år. Den begynnande dövheten ledde till en viss reduktion av skaparkraften, men något musikaliskt kännetecken för sin tinnitus tycks Fauré inte ha givit. Podager Den store böhmiske pianisten och kompositören Jan Ladislav Dussek (1760–1812) drabbades under slutet av sin levnad av gikt som tog ett stormande förlopp. Sjukdomen plågade honom så till den grad att han var oförmögen att ta sig ur sängen de sista månaderna i livet. Den outhärdliga smärta han fick genomlida framgår i musikaliska termer av hans sista verk, en fyrstämmig kanon som han gav titeln Il escorcismo della podagra (Utdrivande av gikten), en bön om befrielse från sjukdomen. En bidragande orsak till hans smärtsamma podager torde sökas i det faktum att var en stor konsument av alkohol, något som förvärrar sjukdomen. OPUS 49
opus tem a musik ä r medicin
! MER LÄS
boktips
Av m ar ti n a jar m i n d er
När det gäller populärvetenskaplig litteratur om musik och hälsa är den brittiske neurologen Oliver Sacks nestorn på området. Hans senaste bok Musicophilia handlar om musikens häpnadsväckande effekt på hjärnan och dess helande kraft. Precis som tidigare böcker tar den upp patienter som Oliver Sacks faktiskt behandlat, men också andra intressanta fall som har med musikens märkliga inverkan på människan att göra. Tyvärr finns boken inte på svenska ännu, men för den intresserade kan den vara väl värd besväret i alla fall. Hans bästsäljande bok Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt är också fortfarande läsvärd, även om den handlar mer allmänt om intressanta fall han stött på och inte enbart om musik. This is your brain on music – The science of a human obsession av Daniel J. Levitin. Levitin är både neurokirurg och en känd musiker/musikproducent som har jobbat med många stora namn inom pop och rock, men har också ett stort intresse för klassisk musik. Han berättar här på ett underhållande sätt om hur hjärnan svarar på musik och tar bland annat upp vad som gör att man tycker om en viss sorts musik, eller upplever viss musik som »bra« och annan som »dålig«. Om du hellre vill läsa på svenska tar Hemisfärernas musik av Jan Fagius, docent i neurologi i Uppsala, upp hur hjärnan reagerar på musik och konstruerar sammanhang av sammansatta ljud. Den tar också upp psykologiska aspekter, liksom tillämpningen av musik i terapi och pedagogik och så vidare. Den tar också upp den omdebatterade så kallade Mozarteffekten, en teori i vilken det hävdas att man blir smartare av att lyssna på klassisk musik i allmänhet och Mozart i synnerhet. Opera: Död, Dårar och Doktorer ger istället ett historiskt perspektiv. Läkaren Eddie Persson, vars texter du kan läsa i detta nummer, går på ett slags historisk rond bland operakaraktärer och kompositörer och ställer diagnos.
Oliver Sacks
50 OPUS
OPUS 51