kör fokus
Den Nakne Körledaren
—Körsuccé för tredje säsongen i rad
Den brittiske körledaren Gareth Malone har charmat massor av tittare i Storbritannien och Sverige med tv-programmen The Choir och uppföljaren The Choir – Boys don't sing. I höst fick säsong tre av serien premiär på BBC. OPUS Hanna Höglund fick en pratstund med Malone på telefon.
– tonåringar växer och utvecklas av sig själva men det är kul att kunna vara med puffa på dem i en bra riktning, säger Gareth Malone med ett leende i rösten. Vi pratar om Imran, den fjortonårige strulkillen i Lancaster Boy’s School som hade sångarpotential men höll på att slarva bort sin talang. Till slut stod han ändå och sjöng solo i Royal Albert Hall i The Choirs andra säsong. Inte ett öga var torrt. Då, för ett och ett halvt år sedan, handlade det om att få struliga sportkillar – och deras lärare och rektorer – att släppa machorollen och våga sjunga i skolkör. – Den tredje säsongen The Choir: Unsung Town handlar om en så kallad community choir med sångare i blandade åldrar och att allt 22 OPUS
kommer att vara i större skala än de två senaste säsongerna. Att en tv-serie om sjungande barn skulle dra så många tittare (Boys don’t sing har också belönats med ett Baftapris under våren) är han själv väldigt överraskad över. – Det kan vara rätt oglamoröst att komma till skolor och lära ut musik. Det är inte direkt något som hamnar i tidningen. Men nu har det blivit del av den nationella zeitgeisten, säger han. Själv är Gareth Malone glad och tacksam över de möjligheter han fått genom serien. Som att dirigera i Royal Albert Hall. – Jag hade egentligen aldrig tänkt dirigera, men jag måste säga att jag uppfyllt en pojkdröm. Hans ordinarie jobb är som »animateur« för London Symphony
kör fokus
Orchestra. Det betyder att han är ansvarig för utbildningsprojekt, projekt i skolor, konsertpresentationer och även lite dirigering. Det är här hans passion verkar ligga, i den rörelse som startade i England på 80-talet när orkestrarna anställde folk med den speciella uppgiften att öppna upp musiken för lyssnarna. – … till exempel att förklara vad varje musikalisk del i Stravinskys Petrusjka handlar om, säger han och tillägger: – Simon Rattle har varit en stor influens för mig. Klassisk musik har en tendens att framställas som något gammalt, torrt och dammigt och det behöver det ju inte vara. Jag fascineras av ögonblicket när folk möter musik för första gången. Eller när de kommer i kontakt med den igen, för första gången sedan de var små och någon lärare kanske sa att de var dåliga på att sjunga. den pedagogiska aspekten av att förmedla musik känns typiskt engelsk. I brittisk musikradio sänds livekonserter där det pratas, förklaras och spelas symfonier med och utan trumpetstämmor allt för att folk ska lära sig mer om klassisk musik. På tv gör Gareth Malones program succé och den spenslige körledaren med Harry Potter-frisyr har lyckats skapa en personhype av Nakna kocken-mått för BBC. Ska man jämföra Gareth Malone med en person från ett annat område än musik, är det just tv-kocken Jamie Oliver som rört sig i en matpedagogisk och folkbildande riktning. Den som Gareth Malone nämner som en av sina största idoler är dock dirigenten och violinisten Andrew Manze, chefdirigent för Helsingborgs symfoniorkester som Malone menar är en brilliant talare såväl som musiker. Ännu en av dessa pedagogiska britter, alltså. – Den pedagogiska satsningen handlar om att slå ett slag för musiken. Att orkestrarna nu anställer animateurs handlar inte i första hand om att sälja fler biljetter, utan om att riva ner barriärerna mellan publiken och musikerna – en uppdelning och separation som är gammaldags och konstruerad. Jag tror också att det går att jämföra The Choir med de brittiska musikradioprogrammen. I radion handlar det om hur man formar en symfoni. I The Choir handlar det om processen att forma en kör. Allt från hur man sätter upp en lapp på anslagstavlan om att körsångare sökes, till den avslutande konserten. Vad har du annars för projekt på gång? – Det blir mer och mer tv för min del. Jag har också en annan serie på gång på BBC. Och så jobbar jag med min amatörkör som är knuten till London Symphony Orchestra, och som lär sig det mesta utantill, på gehör. Nästa månad ska jag göra ett besök på Lancaster School igen så att körkillarna från serien kan få ta bilder på sig själva tillsammans med Baftabucklan. Vad gör Imran idag? – Han är ju en typisk femtonåring på många sätt, men han är fortfarande inblandad i musikundervisningen och får godkända betyg, vilket är väldigt kul. Den första jag såg när jag kom in i klassrummet under mitt senaste besök på skolan vad faktiskt Imran som satt och jobbade vid en musikdator. Och det är något man aldrig skulle ha sett förut, före Boys don’t sing.
gareth malone kom själv i kontakt med körsången via sjungande föräldrar, en bra kör i skolan och inte minst en engagerad musiklärare. Han säger att han började sjunga i en tid då körsång var väldigt otrendigt i England – det var bara gamla människor som höll på. När han till slut mötte fler sångintresserade i sin egen ålder kändes det fantastiskt. Här hade jag trott att jag var ensam, och så fanns det plötsligt tiotals andra som jag. – That experience can be very centering for a young person, säger Gareth Malone. Och det verkar också gälla för tonårskillarna i Boys don’t sing. Inte bara Imran med den ljusa soulrösten.
BAFTA: Storbritanniens motsvarighet till Oscar, står för British Academy of Film and Television Arts.
»Klassisk musik har en tendens att framställas som något gammalt, torrt och dammigt och det behöver det ju inte vara. Jag fascineras av ögonblicket när folk möter musik för första gången.«
OPUS 23