sk i v bibliotek et del x vi
TIDIGARE I SKIVBIBLIOTEKET DEL I (OP.4): MAHLER SYMFONI NR 1. DEL II (OP.5): PERGOLESI STABAT MATER. DEL III (OP.6): LARSSON FÖRKLÄDD GUD. DEL IV (OP.7): BEETHOVEN SYMFONI NR 9. DEL V (OP.8): J.S. BACH JULORATORIET. DEL VI (OP.9): VIVALDI DE FYRA ÅRSTIDERNA. DEL VII (OP.10): STRAVINSKY VÅROFFER. DEL VIII (OP.11): RACHMANINOV PIANOKONSERT NR 3 I D-MOLL. DEL IX (OP.12): RICHARD STRAUSS VIER LETZTE LIEDER. DEL X (OP.13): J.S. BACH: GOLDBERGVARIATIONERNA. DEL XI (OP.14): G. F. HÄNDEL: MESSIAS. DEL XII (OP.16): C. M. VON WEBER: FRISKYTTEN. DEL XIII (OP.17): PROKOFjEV: SYMFONI NR 1. DEL XIV (OP.18): elgar: enigma. DEL XV (OP.19): Mahler: symfoni nr 2.
holst The Planets Solsystemet i toner, filmmusik utanför bion – ett av 1900-talets mest populära orkesterverk, komponerat av en ovillig celebritet. av Jörgen Lundmark
bakgrundsbild nasa
Få tonsättare förknippas så starkt med ett enda verk som Gustav(us Theodore von) Holst (hans farfarsfar föddes i Sverige). Allt sedan den officiella premiären i Birmingham den 10 oktober 1918 hör Planeterna till de orkesterverk som fått flest efterföljare inom populärkulturen. Tonsättaren tog senare delvis avstånd från sviten, inte minst som dess framgång helt överskuggade allt annat han komponerade. Holsts senare musik är dessutom betydligt mindre överdådig. Att den första satsen Mars, the Bringer of War skrevs våren 1914 kan tyckas som ett olycksbådande omen. Hos Holst är det dock inte samtiden, astronomi eller de romerska gudarna som skildras i musiken. Året innan hade Holst blivit intresserad av astrologi och särskilt Alan Leos What is a Horoscope? Holsts tanke var att i verket uttrycka idéer och känslor som associerar till hur de, utom jorden, då sju kända planeterna ansågs ha ett inflytande över det mänskliga psyket. Holst utgick ifrån Leos beskrivning av himlakropparna: Mars – självständig, självsäker, ambitiös, handlingskraftig, envis och ibland alltför brysk; Venus – väcker den tillgivna och emotionella sidan, ger förmåga att uppskatta konst och skönhet; Merkurius – den bevingade budbäraren från Gud, ger anpassningsförmåga och kreativitet samt förmågan att använda tanken på många olika sätt; Jupiter – skänker ett överflöd av stilla och regelbundet liv, de som lever under dess inflytande är
70 OPUS
mer strävsamma och uthålliga än briljanta och aktiva; Uranus – gör sina undersåtar lagda åt det metafysiska och ockulta vilket skapar excentriska, besynnerliga och nyckfulla reaktioner; Neptunus – påverkar paranormala anlag, vilket ökar mottagliga personers förmåga att komma i kontakt med vibrationer från andra världar. Mellan 1912 och 1914 hörde Holst Schönbergs Fem orkesterstycken op.16 och Stravinskys Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer. Den radikala musiken inspirerade Holst att i Planeterna komponera med större rytmisk vitalitet och klanglig djärvhet än någon brittisk tonsättare före honom. Till skillnad från både Schönberg och Stravinsky är dock Holst ingen banbrytare; de moderna uttrycksmedlen är utan undantag införlivade i ett romantiskt tonspråk. Så skapade Planeterna heller aldrig någon skandal, utan blev från första framförandet en publikfavorit. Man får nog förmoda att Holst knappast hade välkomnat Hollywoods entusiasm för den ytterst effektfulla musiken. Utanför filmens värld hittar man bland mycket annat ett större antal hårdrocksversioner av den rytmiskt suggestiva första satsen. Det finns även åtminstone två kompletta elektronmusikversioner av Planeterna. Isao Tomitas radikala omtolkning (RCA) – riktigt roande i all sin påhittighet – upprörde tonsättarnas arvingar och skivbolaget tvingades efter ett domstolsbeslut att dra tillbaka 30 000 skivor under några år.
sk i v bibliotek et del x vi
1
2
1 Gustav Holst London Symphony Orchestra 1926 (Naxos) Liksom Richard Strauss och Sergej Rachmaninov tolkar Holst sin egen musik med klarhet och energi. Tolkningen är så musikaliskt övertygande att man utan problem kan överse med en del brister i orkesterspelet. Inspelningen klingar förvånansvärt väl och har god dynamik. 2 Leopold Stokowski Los Angeles Philharmonic Orchestra 1956 (EMI) Som alltid med denne dirigent är det här en mycket personlig version av sviten. Det mörka, dramatiska får stå tillbaka för lekfull och färgsprakande originalitet. Även om stereobilden är litet väl bred imponerar upptagningen från det sena 1950-talet med mycket stor dynamik och tydlighet. 3 Herbert von Karajan Berliner Philharmoniker 1981 (Deutsche Grammophon) Det här är min absoluta favorit – den sene Karajan när han är som bäst. Ingen annan version jag hört tar fram en sådan kraft och intensitet. Mars skrämmer verkligen. Samtidigt glänser de lyriska avsnitten i mättade klanger. En på alla vis magnifik tolkning som förhöjs ytterligare av en förstklassig upptagning.
3
4
6
5
4 Charles Dutoit Orchestre Symphonique de Montréal 1986 (Decca) Tillsammans med Karajans tolkning den mest kraftfulla och intensiva. En verkligt inspirerad utgåva som dessutom ljuder förträffligt. 5 Andrew Davis BBC Symphony Orchestra 1994 (Warner) Här finns mycket att berömma: en klarhet i uttrycket som påminner om Holsts egen inspelning, en tyngd som kan mäta sig med de bästa versionerna. Davis har dock inte Karajans elegans eller kontroll och BBC-orkestern når inte upp till Berlinarnas virtuositet. Inspelningen är mindre kul: vass och instängd. Dvd:n som följer med är tyvärr en rätt banal bildsättning av musiken. 6 Simon Rattle Berliner Philharmoniker 2006 (EMI) En imponerande välspelad och detaljrik version. Jag saknar dock energin – den i musiken så viktiga pulsen är inte tillräckligt vital. Ljudupptagningen borde ha större dynamik och bättre bas. Dubbel-cd:n rymmer även Colin Matthews Pluto the Renewer samt fyra helt nyskrivna satser med motiv från solsystemet. Mindre personlig musik än den Holst skrev.
OPUS 71