OPUS 24 Saeden

er ik saedén 85 år

Bilder, medurs från övre vänstra hörnet: Erik Saedén i La Traviata, premiär 1968.

Hjördis Schymberg och Saedén tackar för applåderna. Saedén och Margareta Hallin i Macbeth från 1980. Saedén i Mästersångarna (lilla bilden), Figaros Bröllop och Tosca (nederst till höger).

Margit Jonsson och Erik Saedén 1963 i Figaros Bröllop. Saedén i slutscenen i Aniara. Erik Saedén i Wozzek.

42 OPUS

KLASSISK STJÄRNA FYLLER 85 Hovsångaren Erik Saedén vilar inte på sina lagrar inför 85-årsdagen i september. Han medverkar i ett seminarium på Confidencen i samband med operan Aniaras 50-årsjubileum, i en minneskonsert inför bortgångna Hjördis Schymbergs 100-årsdag i Sundsvall och i konserter i Slottskyrkan och Ersta kyrka i Stockholm. Däremellan repetitioner och undervisning av privatelever. I Sundsvall sjöng han ur Figaros bröllop tillsammans med den sju år yngre Margareta Hallin. »Ingen fysisk ålder kan ta ifrån så erfarna sångare den gestaltningsförmåga och den av Gunilla Petersén foto Birgitta Rydbeck samt arkiv musikaliska fridfullhet som bara ett långt sångarliv kan ge« skrev en recensent.

H

e m m a i e n e by be rg s tå r s t e i n wayflygeln och motionscykeln sida vid sida. Den smärte och ungdomlige barytonsångaren Erik Saedén förevisar stolt sitt skägg, som han anlagt för talrollen Hummel i Strindbergs Spöksonaten 2007. Han kan bjuda på sig själv och sina minnen hur länge som helst. Så har han också sjungit ett 150-tal olika operaroller vid Kungliga Operan i Stockholm, gästspelat vid andra svenska och utländska operascener och varit en ofta anlitad konsert- och kyrkosångare och sångpedagog.

Erik Saedén föddes och växte upp i Vänersborg. Familjen lyssnade gärna till musik. Pappan sjöng i Studentsångarna under sin lantmätarutbildning i Stockholm. Sonen Erik upptäckte tidigt att musiken gav honom ett slags kompensation för hans besvärande stamning.

– Jag var oerhört hämmad av stamningen under skoltiden och det har förföljt mig genom livet. Men jag spelade piano, sjöng visor

av bland andra Birger Sjöberg och Evert Taube och märkte att sången blev ett viktigt medel för mig att kommunicera. När jag sjöng var stamningen helt borta. På senare år har den nästan helt försvunnit även när jag talar.

Han berättar att han ofta lyssnade till operaidolerna Jussi Björling, Joel Berglund och Hjördis Schymberg i radions Grammofontimmen.

Efter studenten 1943 var det självklart att han skulle syssla med någon form av musikutövning. Då sökte man till »Ackis« i Stockholm i september. Han valde flera klasser för att kanske komma in i någon av dem och hade bara sommaren på sig att träna upp gehör, teori, musiklära och orgelspel.

– Organisten Erik Alvin i Vänersborgs kyrka hjälpte mig. Jag, som aldrig suttit vid en orgel, fick lära mig spela två Bachverk för inträdesprovet till orgelklassen. Jag sökte också till kantorsklassen, pianostämmarklassen och solosång. I orgelklassen blev jag sjunde reserv

Hovsångare Erik Saedén i sommargrönskan hemma i Enebyberg.

OPUS 43

er ik saedén 85 år

Erik Saedén är tacksam över att ha fått spela många roller. »Det hade varit omöjligt om jag levt i Tyskland eller Italien.«

och kände mig ganska säker på att jag inte skulle komma in. Till min förskräckelse kom jag in på våren. Däremot fick jag börja i både kantors- och pianostämmarklasserna på hösten. I solosång kom jag inte in då och det är jag glad för. Läraren Josef Hislop hade inte passat mig.

Det var inte med lätta steg Erik Saedén gick till orgellektionerna för den väldige Otto Olsson. Lektionerna blev dock korta eftersom det var tonsättarens sista termin vid skolan. Professorn skulle på »sammanträde« – ofta på restaurang Lyktan! Efterträdare blev Alf Linder.

Den unge eleven var begåvad och tog högre organistexamen. Han fick vikariera för mästaren Linder i Oscarskyrkan, när denne ville åka till landet istället för att spela på aftonsången.

Saedén hade också kunnat arbeta som pianostämmare. Han fick högsta betyg. Men han tyckte att det var tråkigt och påfrestande.

I kantorsklassen fick han den lärare som betytt mest för hans sångarkarriär – Arne Sunnegårdh, som hade gått för Modest Menzinsky, som hade gått för Julius Stockhausen, som hade gått för Manuel Garcia d y – Jenny Linds lärare. Det låter mer spännande än det var, för Sunnegårdh ville hellre anpassa en helt egen metodik efter varje elevs individuella förutsättningar. Vilket Erik Saedén hade stor glädje av när han kom in i solosångklassen, och så småningom i opera- och sångpedagogklasserna.

– Sunnegårdh var dominerande och auktoritär. Men ärlig och en god vän. Det var inte tal om att släppa fram oss sångelever inför publik förrän vi bemästrade allting från grunden och kände oss trygga i vår teknik. »Man måste bygga sten på sten« sa han ofta.

Under utbildningen blev Erik Saedén och hans blivande hustru Elisabeth medlemmar i Eric Ericsons första Kammarkör 1945. De sjöng nordisk körlyrik, madrigaler och Palestrinamässor med raka, slanka röster.

– Det gillade inte Sunnegårdh som ville ha maffig röstklang.

Han tyckte att det hämmade solosången. »Ni låter ju som blockflöjter«. Så när jag satsade på operakarriären slutade jag sjunga i kör. Jag lärde mig mycket hos Eric Ericson. Att lyssna, att anpassa mig till sångarkollegornas stämmor, att använda sångrösten på andra sätt än 44 OPUS

i operasammanhang.

Efter nio år på Musikhögskolan hade Erik Saedén tagit examen i sina klasser. Han reste till Rom och Salzburg för mästarkurser hos bland andra pianisten Erich Werba, som paret Saedén ofta samarbetade med som ackompanjatör. Privat studerade han också sång för Martin Öhman och interpretation för Wilhelm Freund.

– Freund öppnade mina ögon för lied- och romanskonsten. För textförståelsen, diktionen och ordens och musikens subtila och viktiga samspel. Och han lärde mig känslans uttrycksmöjligheter med små och stora medel.

1951 handplockades Kerstin Meyer och Erik Saedén till Kungliga Operan som stipendiater. Med kort varsel fick han hoppa in som Ferrando i Trubaduren och Zuniga i Carmen. Förebilden sen tonåren, Joel Berglund, var nu operachef.

Den stora debuten ägde rum i november -52: Titelrollen i Ture Rangströms Gilgamesj i Georg Hartmanns regi. Erik Saedén blev fast anställd basbaryton men växlade från mitten av 50-talet till baryton.

– Jag hade helt enkelt inte den riktiga svärtan för låga partier.

Han skulle vara hemmascenen trogen till pensioneringen 1981 och sedan som gäst i flera uppsättningar. Senast 2006 som Geronte i Puccinis Manon Lescaut.

Erbjudande om halvårsanställning på Deutsche Oper i Berlin på 60-talet tackade han nej till eftersom han då måste sluta på stockholmsoperan. Det kändes alltför djärvt med fru och tre barn.

Rollerna kom tätt från första anställningsåret. Regissörerna Bengt Peterson, Göran Gentele och Lars Runsten präglade den unge Saedén i början av karriären. Han fick även uppleva den legendariske Harald André i bland annat Aida.

– Han sa i stort sett bara hur jag skulle stå, gå och lyfta på svärdet!

Milstolpar under 50-talet var titelrollen i Bergs Wozzeck, Holberg i Verdis Maskeradbalen och Mimaroben i Blomdahls Aniara.

Göran Gentele regisserade honom i tre helt olika roller som redan visade Erik Saedéns spännvidd som sångare och aktör.

– Arbetet med Aniara 1959 var en stor upplevelse. Varje sångare hade fått sin musik skräddarsydd av tonsättaren Karl-Birger Blomdahl. Han var hemma och pratade med oss och var noga med att allting fungerade för rösten. Detta och den fantastiska texten av Martinson/Lindegren tillsammans med en toppensemble, X:ets scenografi, Birgit Åkessons koreografi och favoritdirigenten Sixten Ehrling kunde inte ha varit mera perfekt. Vid 50-årsjubileet på Confidencen 31 maj var några av oss samlade på scenen: Ragnar Ulfung, Margareta Hallin, Kjerstin Dellert, dansarna Mariane Orlando och Margareta Åsberg.

Erik Saedén sjöng också roller i en mängd repertoarverk som återkom varje spelår. Bland annat Ferrando i Trubaduren och Angelotti i Tosca mot Jussi Björling, Greven och Figaro i Figaros Bröllop samt Germont i La traviata mot Hjördis Schymberg. För pojken som suttit klistrad vid radioapparaten i Vänersborg var cirkeln sluten. Nu stod han där på samma scen som sina förebilder!

I Bayreuth gästspelade han under 50-talet som bl a Kurwenal i Tristan och Isolde med Birgit Nilsson, i Wolfgang Wagners regi.

Han minns också särskilt rollen som Nick Shadow i Ingmar Berg-

mans uppsättning av Stravinskys Rucklarens väg på Operan 1961.

– Bergman, som påstod att han inte hade något musikminne, var så lyhörd och varsam med oss sångare. Han kunde verkligen hitta kärnan i både musiken och rollkaraktären.

Andra minnesvärda roller var Dallapiccolas Fången, Julien i Werles Drömmen om Thérèse, Scarpia i Tosca och Verdis Macbeth.

Lars Sjöberg skrev att »Birgit Nilsson kontra Erik Saedén som Tosca/ Scarpia – den känslan av livsfara inför öppen ridå har man senare inte kommit i närheten av.« Det går inte att räkna upp alla stora roller Erik Saedén har sjungit. Med fantastiska sångarkollegor, regissörer och dirigenter. Men Saedéns porträtt av den tragikomiske Beckmesser i Mästersångarna i Nürnberg har etsat sig fast. För den rollen fick han Svenska Dagbladets första operapris 1977. Götz Friedrich regisserade och tog honom till Covent Garden för att sjunga Schigolch i Alban Bergs Lulu 1981.

Under 1970-talet utvecklade Saedén en ny sida – den komiska.

Med lätthet sjöng han musikaliskt ekvilibristiska och roliga karaktärsroller som Rossinis Basilio, Figaro och Bartolo i Barberaren i Sevilla, Leporello i Don Juan, Dulcamara i Donizettis Kärleksdrycken.

Saedén var unik eftersom han har sjungit i så många operastilar.

– Det hade varit omöjligt om jag levt i Tyskland eller Italien. Jag hade placerats i ett fack och så är det än idag över hela världen. Man reser runt med få roller av få tonsättare i bagaget. Med facit i hand var det kanske en svaghet att jag ville pröva all slags musik, både snabba partier och tyngre. En baryton får sjunga många osympatiska och komplicerade rollfigurer. Men det är riktiga teaterroller med många schatteringar. Det blev aldrig tråkigt. En del av mig själv fick jag säkert utlopp för. Att inte behöva vara så förbaskat hygglig jämt.

En stor personlig revansch var också talrollen Hummel i Strindbergs pjäs Spöksonaten på Intima Teatern 2007 i Richard Turpins regi. Att jag äntligen kunde prata utan att stamma!

Parallellt med operasången har Erik Saedén alltid undervisat.

Dels privat, dels under tio år som efterträdare till Arne Sunnegårdh på Musikhögskolan i Stockholm. Sedan 1968 har han varit en av de pedagoger som hade elever på nya och självständiga Statens Musikdramatiska skola, numera Operahögskolan.

Under sin långa sångarkarriär har han stått på scenen med flera av sina framgångsrika elever. Bland andra Gösta Winbergh, ClaesHåkan Ahnsjö, Helena Jungwirth, Ingrid Tobiasson, nytillträdda operachefen Birgitta Svendén, Karl-Magnus Fredriksson, Jan Kyhle, Ann Hallenberg. Nu kommer en ny generation med bland andra tenoren Daniel Johansson och sopranen Mira Åkerman-Pyne.

Avspändhet, effektivast möjliga andningsfunktion, tydlig diktion och klarhet utan att legatot blir lidande samt mera sång på svenska för maximal textförståelse. Det är några av Saedéns käpphästar.

– Joel Berglund påpekade att man måste ha minst fyra års grundutbildning i sång innan man överhuvudtaget söker till Operahögskolan. Det är viktigare än någonsin idag när allting skall gå så fort. Det är provsjungningar hit och dit och flera uppsättningar att förbereda på skolan. Eleverna landar inte. Det hämmar deras utveckling och rösten får inte tid att mogna.

Erik Saedén vill också säga någonting om det sångsätt som många ägnar sig åt i pop- och musikalsammanhang: Belting. Med mikrofonförstärkning på hög nivå. Vilket kanske är en orsak till att det är färre manliga sökande till Operahögskolor numera.

– Struphuvudet åker upp, man klämmer ihop svalget och »skriker« så högt man kan komma med ett slags bröströst. Den rösten varar inte särskilt länge. Vi operasångare sjunger utan mikrofon och måste höras över en stor orkester. Det kräver en gedigen sångteknik och diktion. Ordet är viktigast, det för musiken vidare.

I bästa fall kan man då sjunga tills man är minst 85 år.

Och heter Erik Saedén.

Avspändhet, effektivast möjliga andningsfunktion, tydlig diktion och klarhet utan att legatot blir lidande samt mera sång på svenska för maximal textförståelse.

Det är några av Saedéns käpphästar.

OPUS 45