o pu s s p e c i a l
D e t ä r l ät t at t f ö r s tå va r f ö r p i a n o t t r o n a r h ö g s t u p p på i n s t ru m e n t s tat u s s t e g e n i n o m d e n k l a s s i s k a m u s i k e n . D e t ä r t r o t s s i n s t o r l e k , ko m p l e x i t e t o c h s i n a m ä n g d e r av ta n g e n t e r d e t i n s t ru m e n t m a n s k r i v i t m e s t m u s i k f ö r g e n o m m u s i k h i s t o r i e n . D e n s o m k l a r at at t d o m d e r a d e t m ä k t i g a p i a n o t s e s f o r t fa r a n d e s o m d e n u lt i m ata h ä x m ä s ta r e n . E n s t o r s p e c i a l vä n ta r : OPUS ly f t e r l o c k e t på …
Pianot 40 OPUS
OPUS 41
pi a nospeci a l
Historien om de 88 i dag hör de t t i l l g od t on at t k u n n a ta l a e ng e l sk a .
för h u n dr a å r seda n sk u lle m a n k u n na spel a pi a no. r u n t o m i s v e n s k a h e m f i n n s h a m m a r k l av e r , s k å p - o c h py r a m i df lyg l a r , ta f f l a r o c h pi a n i non , F ör at t i n t e ta l a o m a l l a u ppr ät ta s ta n da r d pi a n o n - s o m i n g e n s pe l a r på . H u r h a m na de de dä r , och h a r de t yst nat för g ot t ? F ö l j m e d OPUS J ö r g e n L u n d m a r k g e n o m k l av e r h i s t o r i e n .
Ett av tre överlevande instrument som fortepianots främste innovatör, Cristofori byggde.
42 OPUS
i b ö r j a n av 1 8 9 0 - t a l e t b e s k r e v d e n irländske författaren och sedermera nobelpristagaren George Bernard Shaw hur utled han var på den oändliga rad pianovirtuoser han tvingades lyssna till. Han menade att »döden är bättre än arton konserter i veckan«. Förutsättningen för den makalösa musikexplosionen var ett instrument som i sin moderna utformning då inte funnits mer än tre decennier, och pianoaftonen en konstart som inte var särskilt mycket äldre. Pianots utveckling spänner dock över en betydlig längre tidsperiod; de tre grundelementen finns beskrivna redan före Kristi födelse: Monokordet (från 500-talet före Kristus) har strängarna spända över en resonanslåda för att åstadkommer en större klang. Man använder tidigt någon slags klubba för att slå an strängen; de flesta kulturer har utvecklat någon form av hackbräde. Tangentinstrument (från latinets clavis – nyckel eller tangent) fanns redan under antiken; lämningar av en primitiv orgel från 200-talet före Kristus har också hittats. Den äldsta spelbara orgeln – från 1390 – finns i Sion, Schweiz. På 1400-talet hade instrumentmakare kombinerat samtliga dessa tre delar och skapat ett instrument, där tangenter är kopplade till klubbor som slår an strängar inneslutna i en trälåda – ett Klavikord. Dess spröda klang och direkta anslag gjorde det till ett idealiskt instrument i det mindre formatet. Mot början av 1800-talet, framför allt på grund av dess svaga dynamik, hade det spelat ut sin roll. För att öka ljudvolymen tog musikbyggarna samtidigt fram klaverinstrument, där strängen ljuder med hjälp av ett plektrum, cembalon. Världens äldsta bevarade tangentinstrument där strängarna knäpps i stället för slås med en klubba, ett så kallat klavicyterium, är från 1480. Till skillnad från klavikordet kunde man åstadkomma relativt ljudstarka instrument som även kunde höras genom en orkester, men dess stora svaghet var att dess tonstyrka inte kunde påverkas av hur hårt tangenten trycks ned. Trots denna brist skulle det dröja tre sekel innan cembalon skulle örlora sin dominans till ett instrument som kunde åstadkomma både starka och svaga nyanser – fortepianot. Mot slutet av 1600-talet samlade italienaren Ferdinando de Medici hantverkare inom en rad områden. Från 1688 var Bartolomei Cristofori ansvarig för hans instrumentsamling och arbetade även med att förbättra äldre mekanik, och att skapa nya instrument. Hans djärva nytänkande är typiskt. De instrument som finns bevarade bär spår av hans originella
»J ag s e r a l lt i d t i l l at t ta n g e n t l o c k e t ä r ö ppe t i n n a n j ag b ö r j a r s pe l a .« — A rt u r Sch na be l På f r åg a n o m va d h e m l i g h e t e n b a ko m h a n s pi a n o s pe l va r .
Den sjungande och musicerande drottningen Charlotte var kompis med Johann Christian Bach, Haydn och bjöd även hem Mozart 1764 för att få lite proffsackompanjemang till ariorna.
lösningar, vilka skiljer sig från beprövade tekniker. Cristoforis största utmaning var att ta fram ett instrument med klavikordets nyansrikedom och cembalons klangvolym. Strax före år 1700 stod hans »Gravicembalo col piano e forte« färdig (stor cembalo som spelar både svagt och starkt). Med en förbättrad konstruktion skapade han år 1720 grunderna för den pianomekanik som används än idag. Förutom att instrumentet hade större dynamik än klavikordets, konstruerade Cristofori även en utlösningsmekanism som hindrade klubborna att fastna mot strängarna. Han lade även till ett fång som gjorde att klubban inte studsade tillbaka mot strängen. Senare tiders repetitionsarm – för att kuna upprepa toner snabbare – är egentligen den enda viktiga förbättringen av mekaniken efter Cristofori. Pianofortet fick dock inte det genomslag Cristofori hade hoppats på. Dess outsmyckade yttre hade troligen svårt att slå an hos den förmögna köpekrets som Cristofori i första hand vände sig till, och han återgick snart till att bygga cembali. Av hans fortepiano finns i dag tre exemplar kvar, varav ett i spelbart skick (Metropolitan Museum of Arts, New York). Den tyske orgelbyggaren Gottfried Silbermann började i mitten av 1720-talet utveckla ett eget fortepiano. Efter tolv år hade han ett instrument färdigt, men vännen och dåtidens främste klaverspelare J. S. Bach var inte övertygad: »det klingade för svagt och var på det hela taget alltför trögspelat«. När Silbermann 1747 kom över en artikel som beskrev Cristoforis mekanik kunde han dock åstadkomma avsevärda förbättringar. Nu var Bach med på noterna och han blev till och med Silbermanns agent i Leipzig. Nu var det de Nordtyska instrumentmakarna som ledde utvecklingen av pianot. Under Sjuårskriget (började 1756) blev dock Preussen helt inringat av fientliga stater och många av de skickligaste hantverkarna valde tryggheten i England. I södra Tyskland tog Johann Andreas Stein – Silbermanns mest begåvade elev – fram en egen mekanik: Wienermekanik eller prellmekanik, som under en kort period fick ett avgörande inflytande på Mozarts musik. Tidigare i karriären hade Mozart använt cembalon i sina klaverkonserter, men från oktober 1777 blev Steinklaveret hans favorit. Dess spröda ton och svaga dynamik gjorde dock att den snart förlorade i betydelse. Själv ägde Mozart ett fortepiano av Walter – ett instrument med starkare klang en Steinklaveret. De invandrade instrumentbyggarna gjorde snart London till det nya centret för pianobyggandet, där Johann Christian Bach samtidigt gjorde succé med
Mozart ägde själv ett fortepiano tillverkat av kompisen Anton Walter. Nedanstående instrunent är byggt cirka 1805.
sitt pianospel. Den musikintresserade drottningen Charlotte fick lektioner av Bach och intresset för fortepianot ökade därmed hos adeln – men ännu viktigare – det spreds därmed snart även till borgarklassen. Möbelsnickaren Johannes Zumpe som emigrerat från en liten stad utanför Nürnberg, var den som bäst förstod att dra fördel av fortepianots popularitet: hans klaver var både enkla och hållbara. Det relativt låga priset – en tredjedel mot vad en motsvarande cembalo kunde kosta – gjorde fortepianot, eller taffeln som den också kallades, till en storsäljare. Engelsmannen John Broadwood satsade i stället på att utveckla fortepianot vidare, framför allt genom att åstadkomma en större tonstyrka. Beethoven, som ägde Broadwoodpiano, skyndade själv på utvecklingen genom att i sin musik tänja på gränserna för pianots möjligheter. Mot slutet av 1700-talet var Broadwood den främste tillverkaren av fortepianon, med en årlig produktion av 400 instrument. En annan mycket viktig instrumentmakare som hade flyttat från den oroliga kontinenten till London var parisaren Sébastien Érard. Hans patent på en dubbel repetitionsmekanik 1821 hade gjort mekaniken åtskilligt snabbare och var i sig en viktig förutsättning för utvecklingen av den romantiska pianoskolan med Franz Liszt i spetsen. För att ytterligare öka instrumentens tonstyrka började man använda sig av stålsträngar, som samtidigt krävde större hållfasthet av ramen. Nya gjutOPUS 43
pi a nospeci a l : h istor i e n om de 8 8
Det bordsformade hammarklaveret tog något mindre yta i anspråk och blev föregångaren till den så kallade Taffeln. Här ett av två kända exemplar som bevarats av Göteborgs klavermäster Johan Gabriel Högwall.
Insidan av ett modernt, upprätt piano.
Franz Liszt. Förmodligen den störste pianoviruosen genom historien. Ständigt eftertraktad och beundrad. Men kändis och i pakt med djävulen eller ej – han tvekade inte att ta sig an horder totala nybörjare, både barn och vuxna och ge dem lektioner.
44 OPUS
tekniker gjorde det möjligt för Jonas Chickering att 1830 ta patent på en järnram i ett stycke som tålde ett betydligt större tryck än de tidigare konstruktionerna av trä. Några år senare utvecklades filtklubban, som gav en mörkare och större ton, jämfört med den tidigare läderbeklädda klubban. Med industrialismen ökade inflyttningen till de stora städerna. Människor tvingades att leva i mindre bostäder och de flesta hade därför inte rum för en skrymmande flygel. När det upprätta pianot konstruerades och marknadsfördes i början av 1800talet kunde dock instrumentet spridas till ännu fler människor. Nu hade förutsättningarna skapats för att göra pianot till det främsta av konsertinstrument samtidigt som allt fler vanliga människor kunde investera i ett eget instrument, vilket i sin tur eldade på intresset för pianomusik. De generationer pianotonsättare som följde på Beethoven skrev musik som hade varit otänkbar på de tidigare klaveren. Pianovirtuoserna skapade sensationer, men de delade enligt tidens sed alltid programmet med andra musiker. Det var först med Franz Liszt som pianoaftonen, en hel konsert ägnad åt solopianot (som Shaw alltså skulle uttrycka leda för) blev den nya flugan. Med Liszt var pianisten som idol och häxmästare född.
ANNONS
OPUS 45
pi a nospeci a l : pi a not r i v i a
Visste du att… OPUS presenterar en handfull pianofakta
… ett genomsnittligt piano har 230 strängar med vardera ungefär 75 kilos strängtryck? Det ger ett sammanlagt strängtryck på drygt 17 ton. En Steinway D-flygel har ett sammanlagt strängtryck på cirka 30 ton. Lika mycket som en knölval väger …
»I love sports. Whenever I can, I always watch the Detroit Tigers on the radio.« Gerald Ford
… varje amerikansk president utom Gerald Ford och George Bush d.ä. har ägt ett piano? Sittande presidenten Barack Obama har en miniflygel av okänt märke.
… vi till denna dag inte vem som kom på att pianots 88 tangenter ska vara vita och svarta? Man brukar nämna Pythagoras, som genom enkel matematik och praktiska experiment skapade den indelning av oktaven som vi än idag använder. Före Kristi födelse använde man dock enbart sex av dessa halvtoner. Ytterligare två tillkom och vår moderna a-mollskala var född = de vita tangenterna. De övriga fem halvtonerna började används långt senare, varför de fått en mindre framskjuten placering = de svarta tangenterna. Att de vita och svarta ser ut som de gör – breda vita tangenter, smala svarta – har troligen även att göra med hur handen ser ut.
46 OPUS
… Mozart komponerade flera av sina verk för piano och orkester – enkom för kvinnliga solister? I ett brev från pappa Leopold nämns Maria Theresia Paradis som framför en av sonens konserter i Paris 1784. I och med genombrottet för pianot som soloinstrument blev kvinnorna också mer framträdande som solister. Maria Szymanowska (1789–1831) är den kanske första kvinnliga pianist som åker på regelrätta turnéer. Hon är en viktig förebild för Clara Schumann, som i sin tur är en av en första pianister som spelar andras verk utantill.
… om Paul von Jankó hade fått bestämma skulle en pianoklaviatur sett helt annorlunda ut? Jankó ville göra tangenterna mer åtkomliga (få pianister når längre än en decima) och skapade något som ser ut som en gigantisk skrivmaskin. Men musikhistorien ville annorlunda trots stödet från både Liszt: »Den här uppfinningen kommer att ersätta dagens klaviatur inom 50 år« och Arthur Rubinstein: »Om jag skulle börja min karriär på nytt skulle jag använda det här tangentbordet«.
… Franz Liszt (1811–1886) torde vara den tonsättare i musikhistorien som skrivit flest verk för solopiano. Med utgångspunkt i Leslie Howards banbrytande, kompletta utgåva på Hyperion, kan man konstatera att Liszts pianomusik har en speltid på närmare 120 timmar; nästan 100 cd uppdelade på 1 377 spår. Eller med andra ord: Liszt fäste på papper någonstans mellan 9 och 10 miljoner noter på 16 000 notsidor.
… förr gjordes tangenterna i elfenben och ebenholts? Sedan 50-talet använder pianotillverkarna enbart plast.
… Domenico Scarlatti (1685–1757) är med sina nära 570 cembalosonator en av de flitigaste solopianotonsättarna. Musikforskare har hittat ytterligare verk efter det att Ralph Kirkpatrick trodde sig ha sammanställt en »komplett« utgåva från 1953 med 555 verk. Det finns åtminstone tre kompletta inspelningar och två pågående serier av alla dessa sonator.
… den tredje pedalen på en flygel möjliggör att anslagna strängar fortsätter att ljuda utan att tangenten är nedtryckt, samtidigt som man kan fortsätta spela normalt? Det är som om man hade en extra hand att spela med. På ett vanligt piano har den tredje pedalen funktionen att dämpa anslaget över hela pianot genom att placera en filtremsa över strängarna. På Faziolis största instrument, F308 som är världens i dag längsta serietillverkade flygel, finns en fjärde pedal. Med den kan man minska ljudvolymen utan att ändra klangen.
… österrikiska och numera Yamaha-helägda Bösendorfer har låtit andra firmor som Audi, Porsche, Swarovski med flera specialdesigna flyglar åt dem? Bra reklam och för all del – Audiflygeln ser rätt tuff ut. Finns då och då att köpa på Ebay om man skulle vara sugen.
… varje Steinwayflygel består av 12 000 enskilda delar och att det tar ett år att bygga ett instrument, vilket till allra största del fortfarande görs för hand? Steinway producerar varje år ungefär 3 000 flyglar, varav cirka 600 är den stora Dflygeln. En D-flygel väger ett halvt ton, kostar cirka 1,4 miljoner kronor, medan Steinways instegsflygel S-155 kostar ungefär hälften.
OPUS 47
pi a nospeci a l
Världens konserthus förstahandsval: Steinways stora D-flygel.
Flyglarnas herre text Jörgen Lundmark
Or de t konse rt f lyg e l h a r kom m i t at t bl i s y non y m t m e d n a m n e t
S t e i n wa y , e t t va r u m ä r k e m e d e n s t y r k a s o m vä l k a n m ä t a s i g S t r a d i va r i u s , K a r a j a n e l l e r C o c a - c o l a . H u r l y c k a d e s e n e n d a t i l lv e r k a r e , b l a n d t u s e n t a l s a n d r a , b l i s å s t a r k t f ö r k n i p pat m e d f ö r s t a k l a s s e n s p i a n o n o c h , i n t e m i n s t, m e d s å m å n g a av de fr ä msta a rt ist er na?
48 OPUS
om c r is t ofor is u r pi a no ä r m e r ä n t r e hundra år så är den moderna flygeln hälften så gammal. Och fortfarande dominerar samma tillverkare pianovärlden. Steinway associeras med högsta kvalitet men även hårda nypor på musikens marknad. Vid mitten av 1800-talet drabbades Tyskland av en ekonomisk nedgångsperiod. Heinrich Steinweg beslöt sig därför att söka lyckan på andra sidan Atlanten. Han anglifierade efternamnet, och efter några års verksamhet i New York hade han tillräckligt med kapital för att starta egen produktion. 1853 öppnades pianoverkstaden Steinway & Sons. Samma år grundades intressant nog två av Steinways värsta eu-
ropeiska konkurrenter: Blüthner och Bechstein. Den senare firman fick både Liszts och Hans von Bülows rekommendationer och inte minst en lång rad kungliga hovleverantörskontrakt, även av Sverige. I USA var konkurrensen med Jonas Chickering, som hade sin fabrik i Boston, knivskarp men det var Steinway som med sin fylligare och mer kraftfulla klang fick guldmedaljen och därtill mest beröm vid en inflytelserik utställning i New York 1855. Mot slutet av 1850talet hade med några smärre detaljer den moderna flygeln blivit till. Förhoppningarna att snabbt nå framgångar på den europeiska marknaden grusades vid världsutställningen 1862, då Chickering utnämndes till bästa piano. Det amerikanska inbördeskriget orsakade svåra störningar i produktionen, men redan 1866 öppnade man portarna till The Steinway Hall, en konsertlokal för 2 500 besökare som med bred marginal överträffade liknande projekt av de franska pianobyggarna Érard och Pleyel. The Steinway Hall kom dessutom att bli först med en radioutsänd konsert; ett experiment som blev till med hjälp av den nyss uppfunna telefonen.
Företagets innovationer – över 125 patent är knutna till Steinway med allt från den tredje pedalen till uppfinningar som rör pianosträngarnas läge i ramen – gav dem ett övertag gentemot konkurrenterna. Den amerikanska marknaden var snart erövrad, och för att ta marknadsandelar i Europa byggde Steinway en ny fabrik i Hamburg 1880. Instrument tillverkas fortfarande idag både i New York och i Hamburg, och det bästa ryktet har de tyska flyglarna fått. Även om grundkonstruktionen är den samma, skiljer sig den så viktiga resonansbotten och valet av hammarlag* åt mellan fabrikerna. Det skulle dröja innan satsningen i Europa bar
Det började hemma i verkstan, och slutade med världsdominans.
frukt; inte förrän efter första världskriget var även de tyska jättarna Bechstein och Blüthner omsprungna. Det var till sist Steinways konstruktörers förmåga att kombinera och förfina redan uppfunna delar som gjorde att företaget blev pianomärket framför alla andra. De skapade ett instrument som kombinerade välklang med ett högt strängtryck – det senare en förutsättning för att öka dynamiken i instrumentet. Steinway har även förstått sig på marknadsföring. Tidigt insåg man vikten av att knyta till sig kända pianister: redan i slutet av 1800-talet sponsrades Ignaz Paderewskis och Anton Rubinsteins USA-turnéer. En slogan från 1920-talet, »Instrument of the immortals«, gav ytterligare näring åt Steinway som det utvalda märket. Som huvudsponsor till Philips omfattande Great Pianists-serie, 100 cd-album med de mest kända pianisterna, har man funnit ytterligare en framgångsrik form för produktplacering. Senast i raden av medialt uppmärksammade projekt är ett specialdesignat instrument för unga pianister, riktat mot den enorma kinesiska marknaden. Man inser hur väl Steinway förstått reklamens värde när det är Lang Langs autograf i
*
Hammarnas ytskikt. Idag filt, förr läder.
OPUS 49
p i a n o s p e c i a l : f lyg l a r n a s h e r r e
accepterar vi inte. Då förlorar pianisten rätten att kalla sig Steinwayartist. Den här hårda attityden gentemot konkurrenterna har lett till en del uppmärksammade incidenter. I en intervju på 1970-talet kallade Garrick Ohlsson Bösendorfer för »flyglarnas Rolls-Royce«.Steinway i New York gav omedelbart svar på tal och lät helt sonika forsla bort det instrument som Ohlsson skulle spela på. Bannlysningen varade ett bra tag, men Ohlsson är sedan länge tillbaka i Steinwaystallet. Tidigare hade både Paderewski och Arthur Rubinstein blivit nekade instrument när de även konserterade på andra märken. Artur Schnabel ombeddes att sluta använda Bechstein i Europa om han ville få Steinwayservice i Nordamerika. Bland yngre pianister har både Angela Hewitt och Nikolaj Demidenko, efter att de gett konserter på italienska Fazioli-flyglar, tagits bort från Steinways artistlista. Glenn Gould var trogen Steinway under större delen av sin karriär. När kvaliteten på de amerikanska instrumenten sjönk dramatiskt under 1950talet ville han statuera ett exempel och använde en Baldwinflygel för en av sina konserter. För att ytterligare visa sitt missnöje skickade han fakturan för frakten till Steinways huvudkontor. På sina sista skivor, när han insåg att hans älskade Steinway CD-318 inte kunde återställas efter att instrumentet tappats i marken 1971, spelade han på en Yamaha i stället. Även Sviatoslav Richter valde samma märke under slutet av karriären. De flesta pianister har dock fortsatt att vara trogna Steinway, och många som kommit i konflikt med bolaget har efter en period ute i kylan gjort avbön och fått återvända som Steinwayartister. För det finns flera egenskaper som lockar med denna väl beprövade konstruktion.
Glenn Goulds käraste ägodelar: stolen och flygeln – en luggsliten CD318 som han hittade i en musikaffär i Toronto. Den trimmades och skeppades vart än Gould spelade, och är det instrument som hans famösa Goldbergvariationer från 1955 spelades in på. Efter att det tappats vid en flyttning blev det sig aldrig likt igen, trots mängder av reparationsförsök.
De stora ljuder olika
*
De »skruvar« som används av pianostämmaren för att stämma; den del där strängen är fäst med ena änden.
50 OPUS
mycket stor stil som pryder sidan på instrumentet. För att i dag få kalla sig Steinwayartist måste man äga sitt eget instrument. Först då har pianisten rätt att använda företagets namn i egen marknadsföring. Morten Juhl-Sørensen, vd för Steinways agentur i Danmark och Sverige, förklarar: – Det är en först och främst en ära att få kalla sig Steinwayartist, men vi försöker även ge så mycket service som möjligt till våra pianister. När en artist ger en konsert ska han eller hon använda våra instrument. I undantagsfall, om Steinwayflygeln är i för dåligt skick, kan de använda ett annat fabrikat. Men att öppet göra reklam för våra konkurrenter
En Steinway, särskilt den stora D-flygeln, ljuder som inget annat piano. Ett klocklikt ljud som bär fram klangen i alla register. Yamahas motsvarande modell, CFIIIS, anses av många komma närmast när det gäller den klangliga balansen. Elaka tungor har antytt att Yamaha helt enkelt kopierat den äldre förebilden. Steinways öppna ton och klara attack saknas dock, vilket gör att en Yamaha ofta ljuder mer nasalt över hela registret och har ett något tunnare mellanregister och bas. De japanska teknikerna har inte heller lyckats kopiera Steinways omtalade tålighet; en Yahama med slitna hammarlag får ofta
en rå klang medan en åldrad Steinway fortfarande behåller mycket av sin klangfärg. Däremot brukar stämmare kunna konstatera att ett Yamaha-instrument i många fall har fler rena strängar och bättre stämnaglar* än Steinway. Därför är det ofta lättare att stämma en Yahama. Hos en Bechstein och en Bösendorfer klingar tonen kvar längre än hos en Steinway eller en Yamaha; den förstnämnda har en förhållandevis svag basklang, den senare med en omtalad kraftfull, i bland överdimensionerat djupt register. Till skillnad från Yamaha och Steinway har Bechstein och Bösendorfer valt samma konstruktion med så kal�lade agraffer* i diskanten. Med åren slits de och kan åstadkomma missljud med falska strängar i diskanten. Fazioli, ett av de yngre pianofabrikaten, får ofta beröm för den lättspelade mekaniken. Samtidigt har en Fazioli en tendens att låta vasst och instängt i starkare passager. Både Horowitz och Gould eftersträvade så snabba flyglar som möjligt och lät ändra tangenternas djupgång radikalt, litet som F1-bilarnas direktstyrning. För Sviatoslav Richter var själva instrumentet inte alls lika viktigt. En konsert för soldater i ett ödsligt Sibirien, på ett uselt piano, kunde kännas viktigare än ett framträdande i någon av storstädernas främsta konserthus.
Innandömet på en italiensk Fazioliflygel.
Fortsatt dominans för Steinway Roland Pöntinen har en bred erfarenhet av att välja flyglar till svenska konserthus. Efter tio år var det dags för Berwaldhallen att uppdatera instrumentparken. Tillsammans med pianoteknikern Edgar Lips åkte Pöntinen till Hamburg för att prova ut olika Steinwayflyglar. För Roland var valet självklart: – Deras instrument har en lödig, balanserad och neutral klang över hela registret. Det föredrar de allra flesta pianister. Dessutom klarar en Steinway rätt omild behandling utan att låta illa.
*
Den del i flygeln som strängarna går igenom när de släpper från ramen. Agrafferna håller strängarna i läge, men ger också en tydlig släppunkt för strängen från ramen.
Lang Lang är Steinways mest värdefulla ambassadör idag. Hans underskrift och lojalitet har gjort att Steinway fått en ny och stark marknad i Kina.
OPUS 51
p i a n o s p e c i a l : f lyg l a r n a s h e r r e
Men även om Steinwayflyglar är kända för sin höga, jämna kvalitet finns det skillnader mellan enskilda klaver. Den här gången stod valet mellan två olika instrument: det ena med särskilt vacker ton i melodiregistret, det andra med jämnare klang och större kraft i framför allt basen. Till sist enades man om den sistnämnda flygeln. – Vi valde den som var mer kraftfull. Det behövs i Berwaldhallen där den, utom i undantagsfall, kommer att användas tillsammans med orkestern. För pianoaftnar hade nog den andra passat ännu bättre.
En utdöende tradition? Under en stor del av pianots historia har Sverige haft en mycket rik pianobyggartradition. Mellan 1750 och 1987 har det funnits över 300 svenska klavertillverkare, och under glansdagarna kring 1930 fanns det bara i Stockholm ett dussin pianofabriker. Efter andra världskriget steg kostnaderna markant och
Våra pianoutbildningar är fortfarande eftertraktade, konstaterar skribenten, På bilden från 1947 spelar läraren ett F-dur. Barnen härmar genom att titta på de upplysta tangenterna ovanför pianot. Innovativt!
med konkurrensen från tv, radio och den inspelade musiken drabbades branschen av den första konkursen 1953. I dag finns ingen inhemsk tillverkare kvar. Annonser om pianon som skänks bort har under flera år talat sitt tydliga språk: det finns ingen efterfrågan för de svensktillverkade instrumenten, i alla fall inte på hemmaplan. Eva Helenius är musikhistoriker och driver Klaverens hus i Söderhamn: – Det är bittert. Sverige har haft en högtstående klaverkultur. I vår samling med drygt 460 instrument finns många unika exemplar som annars inte skulle ha bevarats. Att det saknas välsorterade nothandlare och att Musikskolan visar ett minst sagt svalt intresse för den klassiska pianoundervisningen är andra tecken på att det inte står rätt till med klaverkulturen i det här landet. Om man med det ska dra likhetstecken att det svenska pianointresset saknas är mer osäkert. Högskolans pianistutbildningar är fortfarande mycket eftertraktade, även om många av de avancerade eleverna kommer från andra länder. Det finns också några gymnasieskolor som undervisar piano på en högre nivå. Att Steinways försäljningskontor i Stockholm har visningar även under vardagarna är ytterligare ett positivt tecken. Dessutom arrangerar företaget sedan ett antal år en pianotävling för barn och ungdomar från hela Sverige. Inte heller att förglömma är att Sverige nu har flera årliga pianofestivaler: Helsingborg, Trelleborg och under nästa år även Göteborg. Man får hoppas att resten av Sverige följer samma trend.
REFLEKTION Framtiden för pianomusiken Att skapa ett ökat allmänt pianointresse kräver ett samhälle där pianolitteraturen och dess utövare får en högre status. Vi behöver kändisar som bekänner sin vurm för Beethovens pianosonater. Det skulle inte heller skada om vår kulturminister öppet och aktivt stödde pianospelandet i landet. Och när lyfte Musikaliska akademien fram pianokonsten och den för klaveret lika viktiga kammarmusiken i medierna? Deras extrema mediepassivitet – jämför bara med Svenska akademien – och urvattnade utredningar gör ingen glad. Med strategiskt utplacerade pianoprogram i det kortare formatet kan även tv dra sitt strå till stacken. Det behövs fler goda idéer, det är pianot och pianomusiken värd! Jörgen Lundmark
52 OPUS