r eportage
M 0 z H R † K°D e N Av andreas konvicka
D o l d a k o d e r , kr y p t i s k a s y m b o l e r o c h h e m l i g a s ä l l s k a p. N e j , d e t ä r i n t e n å g o n u p p f ö l j n i n g t i l l D a n Br o w n s D a V i n c i - k o d e n . I s t ä l l e t ä r d e t l e d t r å d a r t i l l a t t b ä t t r e f ö r s t å m ä nn i s k a n M o z a r t – m u s i k h i s t o r i e n s m e s t k ä nd e f r i m u r a r e . 28 OPUS
den 27 november år 1800 lämnar mozarts änka constanze in några manuskript av hans verk Eine kleine Deutsche Kantate för publicering hos förlaget Härtel i Leipzig. På baksidan av noterna har Mozart gjort anteckningar på ett av Jean-Jacques Rousseau inspirerat frimurarsystem. Anteckningarna visar sig vara en skiss till en egen frimurarloge tänkt att kallas Il Grotto (Grottan). Dessa anteckningar är en viktig nyckel till att verkligen förstå ett verk som Trollflöjten, en annars ofta missförstådd opera. Bland annat har den länge ansetts innehålla kvinnofientliga budskap, eftersom kvinnorna ofta utmålas som onda och opålitliga av Sarastro och hans brödraskap. Men genom att tyda koderna i Mozarts musik kan vi se att det faktiskt förhåller sig precis tvärtom. frimureriets fr amvä xt
Frimurarna har alltid lockat till nyfikenhet eftersom de är av tradition ett slutet, hemligt sällskap. Trots att det idag råder en mycket större öppenhet inom orden är ritualerna fortfarande hemliga. Det moderna frimureriet startade ur de medeltida yrkesgillena i och med att The Grand Loge of England grundades 1717. Rörelsen utgjorde en motreaktion mot religiös intolerans och politisk absolutism och spreds snabbt över hela England, där den blev mycket populär i över- och medelklasserna. Frimurarlogerna blev mötesplatser där yrkesmän kunde träffas utan att sociala klasskillnader gjorde sig påminda. Rörelsen spreds sedan via Frankrike vidare till övriga Europa. Vid 1700-talets senare hälft fanns i Wien fyra loger, alla med mycket olika utformning – från akademiska och rationella till betydligt »flummigare« varianter där man sysslade med kvasimagi. Det var dessa sistnämnda loger som gjorde att påven Clemens XII fördömde rörelsen år 1732, vilket kom att få konsekvenser för hela frimureriets utveckling i det katolska Österrike. När Mozart bosatte sig i Wien drygt femtio år senare, år 1783, hade kejsar Joseph II precis påbörjat sitt reformarbete i upplysningens anda. Som ett led i detta grundade han själv en sammanhållande nationell storloge. Han hade naturligtvis ett starkt stöd för sina reformer hos frimurarna och flera viktiga personer i hans närhet var initierade medlemmar. Haydns arbetsgivare, furst Esterhazy, var till exempel både högt uppsatt statstjänsteman och samtidigt frimurare.
Reproduktion av det ursprungliga titelbladet till Trollflöjtens libretto av Ignaz Alberti.
mozart och frimur arna
I Mozarts fall kan man finna flera spår som leder oss tillbaka till hans personliga erfarenheter som frimurare. Detta gäller främst hans val av tonarter och rytmiseringar och alla de verk som han skrev direkt för logens bruk. Efter sitt inträde kom Mozart att väva in rituella hänvisningar och symboler i sina verk. Han började även vid denna tid att mera systematiskt använda tonarter efter deras olika betydelse och innebörd som han försåg dem med, något som också särskilt tydligt kan märkas i hans senare operor som Figaros bröllop och Trollflöjten. Att lägga in ledtrådar, talmystik och komponera musik med matematiska koder eller dolda hänvisningar var dock långt ifrån nytt. Crucifixus-satsen i Johann Sebastian Bachs h-mollmässa går i f-moll och de tre korsförtecken symboliserar här de tre korsen på Golgata. Flera efterföljande kompositörer hade också lekt med formler och strukturer som exempelvis gyllene snittet, pi-tal och fibonacciserien. Mozart kom i kontakt med frimurarna redan under sina resor till Mannheim och även under besöken i Paris 1777–1778. I Mannheim träffade han frimuraren Theobald Marchand och när denne senare grundade logen Zur Wohltätigkeit 1783 i Wien, bjöd han in Mozart att bli frimurare. Mozart var till en början tveksam till erbjudandet. Det sägs att detta kan höras i Andante con moto-satsen i stråkkvartetten i Ess-dur [K. 428]. Först året därpå bestämmer sig Mozart och söker då inträde. Han recipierar i första graden den 14 december 1784. I stråkkvartetten i A-dur återspeglas ceremonin i andantesatsen, bland annat genom att gradens hemliga »igenkänningsslag« (som frimurarna hade sinsemellan för att hålla oinvigda på avstånd) illustreras med det rytmiska samspelet mellan första violinen och
Barbara Krafts klassiska porträtt av Mozart från 1819 – 28 år efter hans död.
OPUS 29
moz artkoden
cellon. En annan intressant detalj finns inlagt i sista variationen av andantet i kvartetten. Under receptionen leddes recipienten in i logerummet med bindel för ögonen. När denne fick lov att ta av sig bindeln var det meningen att blicken skulle fästas på väggen bakom Ordförande Mästaren där det fanns en sköld med »den flammande stjärnan« med ett stort G i mitten. G:et står här för geometri, en viktig grundsymbol för frimurarna, med innebörden ordning och lagbundenhet. Mozart illustrerar detta i satsens 177:e takt med tonen G i högt läge i violinstämman. På Mozarts tid kunde man avancera snabbt inom frimurarna. Redan den 7 januari följande år recipierade Mozart i andra graden i logen med namnet Zur wahren Eintracht. Stråkkvartetten i C-dur skildrar denna erfarenhet och återigen illustreras det med ett rytmiskt samspel mellan stämmorna. Tonen G i högt läge återkommer nu mera regelbundet genom hela verket. Både A-dur- och C-durkvartetten ingår i den samling av kvartetter som Mozart tillägnade vännen Joseph Haydn. Och vem om inte Haydn – som också var frimurare – skulle förstå de hemliga hänvisningarna? Knappt en vecka senare, den 13 januari, fick Mozart till slut den tredje graden, mästaregraden. Han firar detta med att skriva 21:a pianokonserten i C-dur (»Elvira Madigan«) och låter det berömda andantet beskriva upplevelsen av receptionen. Mozart kom att skriva mycket musik för frimurarna. Men långt ifrån allt som framfördes i logerna var nykomponerat. Ny text sattes till välkända sånger, som till exempel religiösa hymner, nationalsånger eller populära visor. På så sätt kunde medlemmarna delta i framförandet utan vare sig musikträning eller notkunskap. Sångerna och kantaterna slutade generellt med en kör som endast repeterade solistens senast sjungna fras, så kallad responsorial sång. Ett bra exempel på detta är Sarastros aria O Isis und Osiris i Trollflöjten. Det mest utmärkande för frimurarsymboliken i Mozarts musik är annars den trefaldiga upprepningen av tonaliteten och rytmen. De tre första b-tonarterna: F-dur, B-dur och Ess-dur är alla förknippade med första, andra och tredje graden. Ett exempel på Mozarts genialitet visar sig här i Trollflöjten: Prästerna har bestämt sig för att initiera Tamino i första graden och marschen går i F-dur. Trollflöjtens grundtonart är dock Ess-dur, som motsvaras av tredje graden. De tre gradernas olika igenkänningsslag och upprepningar framgår också tydligt i ouvertyren till operan. Frimureriet påverkade Mozart som människa och han tog initieringarna på mycket stort allvar. För en hunsad musiktjänare från Salzburg måste den frimuriska frihetsfilosofin ha kommit som en befrielse. koderna till mozarts tonarter
Pianisten Hans Pålsson skriver i programbladet till sin nyligen avslutade konsertserie med Beethovens sonater att »…verk i samma tonart ofta har likheter i karaktär och detaljer. Kom valet av tonart först och skapade denna karaktär eller valde karaktären sin tonart?« En intressant fråga som inte låter sig så lätt besvaras. Hur Mozart valde tonarter efter handlingens och rollernas karaktär är något som forskaren William Mann ägnat några sidor åt i sin bok The Operas of Mozart. Här kan man bland annat få reda på att C-dur anses vara den mest »mozartska« tonarten. Förutom mängder av småstycken skrev han flera stora och betydande verk i denna tonart. De flesta av hans operor har C- eller D-dur som grundtonart. Andra exempel på verk i C-dur är Figaros aria Non piú andrai ur Figaros bröllop, 25:e Pianokonserten, uvertyren till Così fan tutte och Jupitersymfonin. C-dur är en positiv, glad och öppen tonart. Även F-dur och G-dur är öppna 30 OPUS
Symboler med geometriska anspelningar är vanligt förekommande hos frimurarna.
Nattens drottning. En av tolv scenbilder till den första Berlinuppsättning av Trollflöjten av Karl Friedrich Schinkel 1816.
Irma Ullila och Håkan Hagegård i Ingmar Bergmans filmversion av Trollflöjten 1975.
ANNONS
OPUS 45
moz artkoden
och positiva till sin karaktär. D-dur är mera militärisk, inte sällan med trummor och trumpeter. Den arrogante Greve Almavivas partier i Figaros bröllop går ofta i D-dur. I Trollflöjten valde Mozart att i de viktigaste scenerna använda de tidigare nämnda »frimurartonarterna« F-, B- och Ess-dur. F-dur står för »nobilitet och upphöjdhet«, medan B-dur ges karaktären av »klarhet och energi«. Partierna där själva flöjten förekommer klingar i B-dur. Ess-dur står i Mozarts operor ofta för »högtidlighet och ceremonier«. I Trollflöjten förstärkte Mozart detta genom att orkestrera högtidliga och ceremoniella passager med Sarastro och brödraskapet med tromboner. En ovanligt förekommande och kanske Mozarts mest personliga tonart är g-moll. G-moll är för Mozart »melankoli och patos«, men ibland även »ilska«. I Trollflöjten förekommer denna tonart bara en gång, i Paminas vemodiga aria Ach ich fühl’s. Tamino har ett liknande naket och ömtåligt ställe i finalen av första akten, som här går i a-moll, en tonart utan förtecken som betecknar »ensamhet«. Slutligen har vi den mörkaste tonarten av dem alla, d-moll. Tonarten beskriver »död och ängslan« i Mozarts verk. I Trollflöjten är d-moll tonarten i Nattens drottnings andra aria, Der Hölle Rache, då hon försöker förmå Pamina att mörda Sarastro. D-moll förekommer annars ytterst sparsamt hos Mozart. Mest känt är väl skeppsbrottskören i Idomeneo, uvertyren och finalen till Don Giovanni, 20:e pianokonserten och naturligtvis hans Requiem. Det verkar som om Mozart här har plockat upp en outsagd tradition. Till exempel använde sig Alessandro Scarlatti av d-moll på ett mycket raffinerat sätt i oratoriet Il primo omicidio (Det första mordet) från 1706 som handlar om bröderna Kain och Abel. I början av andra delen, precis innan mordet, sjunger de båda varsin aria efter varandra i d-moll. Scarlatti varierar mästerligt deras olika grundkaraktärer och uttryck, men behåller hela tiden tonarten som oroar och förutspår det oundvikliga. Och traditionen med d-moll verkar leva vidare. Gustav Mahler låter till exempel begravningsmarschen i sin första symfoni gå i d-moll. Och det finns flera tidigare och senare exempel på musik där död och sorg förknippas med tonarten. det andliga testamentet
Mozarts anteckningar till frimurarlogen Il Grotto beskriver en loge som var tänkt att vara öppen både för män och för kvinnor – en så kallad adoptionsloge. Tanken på att båda könen skulle dela loge var kontroversiell redan på Mozarts tid – och än idag har kvinnor »av tradition« inte tillträde till bland annat de svenska frimurarlogerna. Originalpartituret till kantaten har tyvärr gått förlorat, men den skrevs troligtvis samtidigt som Mozart arbetade med Trollflöjten och mot bakgrund av de idéer som Mozart hade vid denna tid. Trollflöjten blir Mozarts andliga testamente. Här gestaltas tankarna om frihet, jämlikhet (även mellan könen) och broderskap. När de två prästerna varnar Tamino och Papageno för att tala med skvallrande kvinnor vill Mozart visa på ojämlikheter i samhället (även hos frimurarna). Han väljer att låta både Tamino och Pamina göra den slutliga prövningen tillsammans. Något som inte hade varit möjligt i en samtida frimurarloge (och inte nu heller för den delen!). Positivt framställda och starka karaktärer är ju för övrigt kännetecknade för Mozarts hjältinnor. De tar ofta initiativ och driver både männen och handlingen i operorna framåt. Genom Mozarts musik får åskådaren och lyssnaren förhoppningsvis uppleva sanning, ljus, godhet och barmhärtighet. Vi blir påminda om vår egen resa som människa. Och det är vad koderna i Mozarts musik leder oss till.
Läs mera … William Mann: The Operas of Mozart, Cassell 1986 London. Paul Nettl: Mozart and Masonry, Dorset Press 1987 N.Y. Andrew Steptoe: The Mozart – Da Ponte Operas, Clarendon 1990 Oxford. 32 OPUS
Andreas Konvicka är musikvetare, musikpsykolog och verksam som operasångare. I sommar är han ciceron på musikresan Magiska Trollflöjten i Dalhalla som OPUS arrangerar i samarbete med Academica Travel.
Rodion Pogossov som Papageno i en uppsättning av Trollflöjten på the Metropolitan.