Gäckande skuggor, glittrande toner Svärmeri, drömmar och nattlig musik Två av romantikens giganter, Robert Schumann och Frédéric Chopin, fyller 200 år i år. Den ena är bättre i teorin än i praktiken. Den andra är bättre i praktiken än i teorin. Men båda förtjänar din uppmärksamhet.
av nicholas ringskog ferrada-noli
karikatyrer Pablo morales de los rios
Nocturne in Black and Gold: The Falling Rocket (1875). Målad av amerikanskfödde konstnären James Whistler i England 1875.
chopin & schum a nn 200 år
obert schumann och frédéric chopin föddes samma år, de var båda tonsättare och tillhör båda romantiken. Det är faktiskt inte mycket mer än så de har gemensamt. Till skillnad från Wienklassicismen var inte romantiken en homogen rörelse – vilket naturligtvis låg i linje med romantikens grundläggande ideal, individualismen och värdet av att gå sin egen väg. Chopin satsade allt på ett kort: pianot. Hans samlade verk är ett enda långt kärleksbrev till detta instrument. Han är kanske den mest älskade av alla pianistiska tonsättare, antagligen för att hans verk har en unik balans mellan det lättillgängliga och det avancerade, det melodiskt söta och det strukturellt intelligenta. Han har inte den kärvhet som Bach och Beethoven före honom har, men han är inte heller diaboliskt extrem som Liszt och Rachmaninov. Chopins musik är utan tvekan virtuos, men den är lagom virtuos. Även Schumann började som pianist. Samtliga verk från den första perioden i hans karriär – 1831 till 1839 – var för solopiano. Men därefter tog han itu med andra genrer, på ett väldigt systematiskt sätt. 1840 komponerade han bara lieder (125 stycken blev det allt som allt det året!), 1841 var det uteslutande symfonisk musik, 1842 kammarmusik och året därpå oratorier. Senare skulle han göra djupdykningar i kontrapunktiska former, scenisk musik och kyrkomusik. Han ville göra modern och romantisk musik, men samtidigt vara lika allomfattande och genreöverskridande som Bach och Beethoven hade varit.
R
* en stor skillnad mellan Chopin och Schumann är hur framgångsrika de var i sina respektive karriärer som musiker. Chopin var underbarnet som underhöll de högsta hönsen i Warszawa och började komponera polonäser redan som sjuåring. Året därpå gjorde han ett storartat framträdande i Radziwill-palatset av en pianokonsert av
Gyrowetz. Hans pianolärare hyllade honom och förstod snart att han var för begåvad för att stanna i Polen. När Chopin lämnade landet som 20-åring hade han just komponerat två pianokonserter och framfört dem för en stor publik. Han var en stjärna. Chopin hamnade först i Wien, men flyttade snart till Paris där han trivdes mycket bättre. Där mötte han en värld av glamour, raffinemang och modernitet som han var ivrig att erövra. Han gjorde än större succé i Paris salonger än i Warszawa, men han blev allt mindre intresserad av att ge stora konserter, utan föredrog intimiteten i salongerna. Chopin fick en stadig rutin av att undervisa, komponera och framträda. Han klarade sig bra ekonomiskt, även om hälsan var ett ständigt orosmoment. När han träffade den kvinnliga författaren George Sand fann han någon som kunde passa upp honom som en mor. De tillbringade somrarna i hennes hus i Nohant, där Chopin i lugn och ro kunde komponera. Han levde en stabil tillvaro och var ständigt efterfrågad. Med Schumann var det annorlunda. Han föddes inte till något musikaliskt geni, i någon Mozartsk eller Korngoldsk mening, men kom från ett intellektuellt hem och utvecklade tidigt ett starkt intresse för litteratur och musik. I sina tonår såg han sig lika mycket som diktare som musiker, och han skrev egna texter till några av sina tidigaste lieder. Idolerna var författarna Jean Paul och E.T.A. Hoffmann – den senare kunde han särskilt identifiera sig med, eftersom Hoffmann var musikkritiker, författare och tonsättare på samma gång, med det ständiga dilemmat att inte vara mer begåvad i att gestalta musik i prosa än att faktiskt komponera. Hoffmann var också jurist, och Schumann studerade juridik ett kort tag. Hoffmanns »Serapionsbrüder« tjänade som förebild till Schumanns eget grabbgäng »Davidsbund« – en samling unga akademiker som delade en förkärlek för supande, kultur och romantiskt drömmande. Det var tillsammans med dem som Schumann grundade Neue Leipziger Zeitschrift für Musik som senare skulle bli Neue Zeitschrift für Musik. Som kritiker och redaktör hade Schumann en viktig roll i att lyfta fram det unika
Svärmisk Beatleshysteri anno 1800. Chopins lyriska pianospel var legendariskt.
44 OPUS
chopin & schum a nn 200 år
och tidlösa hos tonsättare som Schubert, Mendelssohn – och Chopin, som han så tidigt som 1831 i en artikel beskrev som ett geni. Han förärade även sin jämngamle kollega med att tillägna honom pianoverket Kreisleriana, och genom att döpa en av karaktärerna i Carnaval till Chopin, en beundran som dock inte var ömsesidig Likt Hoffmann, vars välformulerade hyllningar till Gluck, Mozart och Beethoven gått till historien, var Schumann främst en musikälskare snarare än en musikskapare. Enligt musikprofessorn John Daviero, som skrivit en bok om Schumann var denne runt 1840 mer känd som kritiker än som tonsättare, trots ett helt decennium av ambitiöst komponerande. Många projekt påbörjades men kom aldrig längre än till skisstadiet (som symfonin i g-moll), eller också stoppades de i byrålådan tills de kunde få nytta i ett helt annat sammanhang (första satsen i pianokonserten från 1845 var ett självständigt stycke som komponerades fyra år tidigare). För att inte tala om alla de verk som gavs ut postumt eftersom Schumann inte var nöjd med dem – till exempel violinkonserten, som knappast hör till epokens mest minnesvärda. Skillnaden mellan Schumanns skyhöga ambitioner – han ville bemästra alla genrer – och den musik som i slutändan kom ut är fascinerande. Att vissa av hans verk kan ses som kompromisser – en serie små musikaliska idéer som staplats på varandra eftersom han inte lyckades göra någonting av dem var och en för sig – är här ingen svaghet utan en styrka. Ett uttryck som gör honom unik. Det vore dock fel att dra slutsatsen att Schumann var en schizofren person som gjorde schizofren musik. Han kämpade visserligen mot depressioner och hade självmordstankar i hela sitt vuxna liv. Han dog på ett mentalsjukhus där han behandlades efter att ha fått en psykos. Men musiken – även den mest mörka och instabila – komponerade han när han mådde bra och kände inspiration. Och även under
de sista åren när hans mentala hälsa var svag, kunde han komponera ljust orkestrerade verk som förspelet till Hermann und Dorothea.
* det är omöjligt att prata om Robert Schumann utan att prata om Clara Schumann. 1800-talets mest berömda och beundrade kvinnliga pianist var dotter till Friedrich Wieck, som Robert Schumann började ta lektioner av som 18-åring. Wieck hade dock högre tankar om sin nioåriga dotter än om drummeln Schumann, som bara några år senare fick för sig att förbättra sina fingrar med en mekanisk apparat som skulle leda till att ett finger förlamades och att Robert fick lägga sina egna planer på att bli en konsertpianist på hyllan. Den unga Clara briljerade dock både som pianist och som tonsättare – hon publicerade sitt första opus vid tolv års ålder, samma år som den då 21-årige Robert publicerade sitt första verk (Abegg-variationerna). Vid den tidpunkten hade unga Clara redan genomfört en framgångsrik turné till Paris och andra städer. Även om Robert var fäst vid den unga pianisten så var det inte förrän några år senare, efter diverse kortvariga romanser, som han insåg att hon var kvinnan i hans liv. Pappa Wieck var dock i allra högsta grad emot att hans dotter – som hade en lysande karriär framför sig – skulle bli hemmafru åt en misslyckad pianisttonsättare som knappt kunde försörja sig. Kanske var det delvis för att bevisa att han kunde producera säljbar musik som Schumann ägnade hela 1840 – året då Clara och Robert genom ett domstolsbeslut äntligen tillåtits att förenas som man och hustru – åt att komponera och ge ut lieder. Även på den tiden var sånger mer kommersiellt gångbart än populärmusik. Det vore dock att förringa Schumanns fantastiska bidrag till liedergenren att påstå att denna kreativa explosion bara handlade om krass ekonomi. Hans lieder genomsyras av en ut-
Clara Schumann. Konsertpianist, kompositör, familjeförsörjare, maka och åttabarnsmoder.
47 OPUS
chopin & schum a nn 200 år
sökt balans mellan det lättillgängliga 1837: »Vilken oattraktiv person La Sand och det konstnärligt utmanande. Tack är«, skrev han, »är hon verkligen en vare sin fingertoppskänsla för litteratur kvinna?« Chopin hade då varit förälskad skapade Schumann ett starkare band i den yngre Maria Wodzinski ett tag, mellan text och musik än vad någon ditmen han tvingades bittert ge upp tantills hade lyckats med. karna på att gifta sig med henne då hen Liksom för Alma Mahler innebar nes föräldrar inte såg en lungsjuk musiäktenskapet en dämpad produktionsker som en optimal styvson. 1838 takt för Clara Schumann. Hon födde träffades Chopin och Sand igen och de åtta barn och uppfostrade sju (Emil två förenades då. Paret höll ihop i nio år, Schumann blev bara 16 månader gammen de var väldigt olika som personer. mal), och hennes framträdanden och Chopin hade inte mycket till övers för de turnéer var familjens huvudsakliga inbohemiska kretsar som Sand rörde sig i. komstkälla under de första åren. Hur Enligt Sand själv var deras kärlek lik den mycket tid fanns det då över för att kommellan en mor och en son, och det är ponera? Speciellt med tanke på att Romöjligt att hon för Chopin blev en nödbert Schumann var extremt känslig och vändig trygghetspunkt som kompenseofta föll in i depressioner; att stå i skugrade för att han skilts från sin familj och gan av sin mer berömda pianisthustru sitt hemland redan vid 20 års ålder. var ett hårt slag för tonsättarens ego. Det Chopin blev en del av George Sands är heller inte otänkbart att Clara ville undvika att konkurrera med familj, och han fick en nära relation till hennes dotter Solange. Sonen sin make även som tonsättare. Hon var honom trogen långt efter Maurice, som var endast 13 år yngre än Chopin, fick dock allt svårare hans död 1856, både genom att otröttligt spela och sprida hans musik för mannen som konkurrerade om moderns kärlek. En kris uppstod för konsertpubliker över hela Europa, men även genom att aldrig när Solange blev ihop med en sol-och-vårare vid namn Auguste Clégifta om sig, trots att hon överlevde honom med 40 år. Huruvida hon singer. Denne var en mindre begåvad konstnär som hoppades på att hade andra känslor än vänskap för Johannes Brahms är något som vi kunna säkerställa sin ekonomi genom att gifta sig med en känd förbara kan spekulera i. Brahms fick genom en lyrisk artikel av Robert fattares dotter. Solange, som länge hade varit upprorisk, och maken Schumann en kickstart på sin karriär i början av 1850-talet och han blev till slut förskjuten av George Sand. Chopin valde dock att ta Soblev snabbt en nära vän till paret. Att Brahms langes sida, vilket Sand såg som ett svek. Det aldrig skaffade sig en livskamrat har dock blev slutet på det förhållandet. många tolkat som ett bevis för att han hela Chopin återhämtade sig aldrig från detOPUS Topp fem tiden älskade Clara Schumann. ta. Hans trygga tillvaro hade raserats. Frédéric Chopin hade ett nästan lika berömt förhållande med Frankrikes första riktigt berömda kvinnliga författare, George Sand (pseudonym för Aurore Dudevant). Hon var precis som Chopin en fixstjärna i 1830-talets Paris, men han var ursprungligen allt annat än attraherad av den cigarrökande författaren när de träffades för första gången
Ballad nr 4 i f-moll, op. 52 Båda pianokonserterna Polonäs i Ab, op. 53 Nocturne nr 2 i Eb, op. 9 nr 2 Scherzo i E, op. 54
Skotskan Jane Stirling, som tog pianolektioner av Chopin, försökte vinna hans kärlek och ersätta George Sand. När februarirevolutionen 1848 nalkades flyttade Chopin med Jane Stirling till London och sedan Skottland. Men han vantrivdes. Vid denna tidpunkt var Chopins hälsa mycket svag. Stirlings romantiska planer föll platt till marken.
George Sand, ovan draperad i tyg, drog sig aldrig för att ha manskläder på sig. ’Både bekvämare och mera praktiskt’, hävdade hon.
48 OPUS
chopin & schum a nn 200 år
»Jag är närmare en kista än en bröllopssäng«, påpekade Chopin – och hade rätt. Han återvände till Paris redan i november 1848. Ett år senare var han död.
praktiken. Det är dock just i teorierna som Schumanns styrka ligger, hur tråkigt det än kan låta när man först hör det. Men mer än någon annan tonsättare före honom var han en konceptuell konstnär som hade en * plan bakom varje drag. Att hans musik om man bortser från bristen på naken inändå ofta ter sig ambivalent, undanglidannerlighet i Chopins musik och avsaknaden de och gäckande är bara en av många unav genremässig variation (pianomusik är derbara paradoxer i fallet Schumann. Före ju ändå pianomusik), kan man konstatera honom hade förhållandet mellan musik att han likt få andra tonsättare hade en föroch andra konstformer inte varit mer kommåga att göra »perfekt« musik. Han visade plext än att en sång behövde en text och en vilken fantastisk färgpalett som fanns i flyopera behövde ett libretto. Programmusik geln, och han har sannolikt lockat lika hade visserligen växt fram genom Beethomånga ynglingar till pianot som Bob Dyvens sjätte symfoni och Berlioz Symphonie lan ungdomar till den akustiska gitarren. fantastique, men Schumann tog det till Genom att hela tiden sträva efter att göra andra nivåer med sin djupa kärlek för rolika klar och subtilt uppfinningsrik musik mantisk litteratur. som Mozart visade Chopin också att det I pianocykeln Kreisleriana gestaltar fanns en plats för klassicismen även i roSchumann inte bara E.T.A. Hoffmanns kamantiken. Man behövde inte bryta med den så brutalt som vissa raktär, han tar fram själva essensen: polariteten mellan två sidor hos andra hade gjort. samma person som står i konflikt med varandra. Kreisleriana är där Där Mendelssohn förde klassicismen vidare genom att kompo- för inte bara musik, utan även en slags litteraturanalys. Det är metanera i ungefär samma genrer som Haydn, Mozart och Beethoven gjor- konst på samma sätt som Gustav Klimts »Beethoven-frieze« är metade Chopin det på ett annat sätt: genom att lyfta fram filosofin bakom konst, då det verket kommenterar och tolkar Beethovens nionde klassicismen. Chopins ballader och polonäser är lika formfulländade symfoni. Att ge musik denna styrka, att säga: »musik kan vara vad som en stråkkvartett av Haydn eller en pianokonsert av Mozart. Han som helst, det är ett språk som kan tala om vad som helst«, är Schuvalde en mindre skala – det ensamma pianot – men i gengäld satte manns största bedrift. Han har influerat operatonsättare genom sin hans verk den individuella musikern i fokus på ett sätt som var typiskt ambition att skapa djupare band mellan musik och text. Symbiosen för romantiken. En ensam pianist mellan ord, handling, ljud och sång kan skapa en lika fängslande värld som uppnås i Scener från Goethes som orkestern i en klassicistisk symFaust är ett uttryck som ekar i såväl OPUS Topp fem foni. Kanske är detta den viktigaste Verdis som Wagners mästerverk. lärdomen som Chopin gav efterfölHans egensinniga pianomusik har Scener från Goethes Faust, oratorium, WoO 3 jande tonsättare. fått färre efterföljare än Chopin, Fantasi i C för piano, op. 17 Schumann komponerade vismen till exempel har Mussorgskijs Dichterliebe för röst och piano, op. 48 serligen en »Concert sans orchestTavlor på en utställning både det Pianokonsert i a-moll, op. 54 re« för solopiano, men det var bara oförutsägbara och beskrivande som Symfoni nr 4 i d-moll, op. 120 ännu en av många av hans kompokarakteriserade många av Schusitioner som fungerade i teorin än i manns pianostycken.
Affisch av Goethes Faust - ett monumentalt litterärt verk som gjort avtryck genom hela musikhistorien.
OPUS 49
chopin & schum a nn 200 år
roland pöntinen är en av Sveriges mest kända och internationellt sett mest erkända pianister. I snart tre decennier har han på de mest respekterade konserthusen spelat allt från impressionistiska klassiker till nyskapande Bachtolkningar. Nyligen invigde han Berwaldhallens nya Steinwayflygel med ett program som bestod av enbart Chopin och Schumann. Opus var där för att lyssna och för att få en pratstund med pianisten.
Du sa att Chopin var organisk. Vad menar du med det? – Chopin gillade de stora klassikerna. Det finns ett drag av måttfullhet i hans musik. Det är ytterst sällan han förgår sig eller att det blir för mycket av någonting, Av Nicholas Ringskog ferrada Noli och på det sättet är han mycket olik både foto mats bäcker Liszt och Schumann. Hans musik är oerhört vacker och välbalanserad. Samtidigt blev han hela tiden mer och mer avancerad – barcarollen till exempel, harmoniskt sett är den förbi Wagner.
Sju frågor till Roland Pöntinen
Vilka är de största skillnaderna mellan Chopin och Schumann? – Chopin var, mitt i all romantik och alla fantastiska infall som jag tror kom till när han improviserade vid flygeln – väldigt välorganiserad. Han sorterade alla sina verk på ett klassicistiskt sätt. Inga poetiska titlar någonstans, han skriver »etyder«, »valser« och så vidare. Formmässigt är han oerhört klar, medan det hos Schumann mer handlar om känslan än om formen. Han blottar sig känslomässigt på ett sätt som inte Chopin gör. Men rent pianistiskt så finns det vissa saker som gör att man får intrycket av att de åtminstone sneglade på varandra. Åtminstone kollade Schumann på Chopin, medan Chopin ju inte gav särskilt mycket för Schumanns musik. Det verkar inte som att han accepterade några andra kompositörer än Bach och Mozart. En del av romantiken gick ut på att romantisera melankoli. Hur märks detta hos dessa två romantiker? – Det finns definitivt någon slags melankoli i Chopin. Det är inte dystert och det är inte svärmiskt, men det finns en oerhörd längtan. Kanske handlar det om hemlängtan till Polen. Schumann å sin sida beskriver ofta en romantisk längtanskänsla. Det är något annat. Det känns som att de hade helt olika utgångspunkter för att komponera musik. Är Schumann en intellektuell tonsättare? – Nja, jag skulle snarare kalla honom konceptuell. Han ville ju förena olika element – litteratur, poesi och musik – och han korsbefruktade gärna sitt eget skapande. Chopin å sin sida gjorde musik som bara utgick från musik. Hans kompositioner växte fram mer organiskt, medan Schumann tyckte om att utgå från en viss plan för varje verk. Carnaval till exempel, med alla sina episoder, där måste han ha planerat allt från början. Vad som ska hända, vad alla karaktärer ska heta och sen komponerat utifrån detta.
Tycker du att det är en brist hos Chopin att han inte tog klivet ut till andra genrer än de som dominerades av pianot? – Nja. Jag tror bara att det har att göra med att han var en väldigt solitär människa, han var inte lika social och utåtriktad som Liszt. Han kunde vara otrevlig mot folk. Men hade han lärt känna fler människor så hade han nog gjort flera typer av verk. Till exempel skrev han cellosonaten när han lärt känna cellisten Auguste Franchomme. Hade han lärt känna fler musiker eller en orkester så hade han kanske gjort en till pianokonsert, men han hade varken hälsan, tiden eller orken. Är Chopin en mer kommersiell tonsättare än Schumann? – Chopins musik är i alla fall lättare att ta till sig. Schumann-verk som Carnavale kan uppfattas som oerhört rapsodiska, ett lapptäcke av olika stycken, och sen kanske man inte heller alltid är på humör för alla humörsvängningar som hans musik har. Det kan uppfattas som schizofren musik. Chopin är harmonisk hela tiden. Men det finns mycket dramatik i hans musik som många pianister tyvärr inte bryr sig om. De läser helt enkelt inte vad som står i noterna, de har bara köpt myten om att han var lungsjuk och inte orkade någonting. Polonäsen i fiss-moll, det är ju våldsam musik! Men det finns många som vill runda av den i kanterna. Att bara spela gulligt och vackert – det är inte min Chopin i alla fall. Vem av de två har haft mest inflytande på senare pianomusik? – Jag tror definitivt att Chopin har haft ett större inflytande. Schumanns musik är så speciell. Han befinner sig i mitten av pianot hela tiden och han har inga glittriga passager för att göra det mer briljant. Han går rakt på pianot på något vis. Medan Chopins inflytande märks väldigt tydligt på exempelvis Debussy så kan jag inte riktigt se någon efterföljare till Schumann. Han verkade i sitt eget universum.
50 OPUS