sk i v bibliotek et del x viII
TIDIGARE I SKIVBIBLIOTEKET DEL I (OP.4) MAHLER: SYMFONI NR 1. DEL II (OP.5) PERGOLESI: STABAT MATER. DEL III (OP.6) LARSSON: FÖRKLÄDD GUD. DEL IV (OP.7) BEETHOVEN: SYMFONI NR 9. DEL V (OP.8) J.S. BACH: JULOR ATORIET. DEL VI (OP.9) VIVALDI: DE FYR A ÅRSTIDERNA. DEL VII (OP.10) STR AVINSKY: VÅROFFER. DEL VIII (OP.11) R ACHMANINOV: PIANOKONSERT NR 3 I D-MOLL. DEL IX (OP.12) RICHARD STR AUSS: VIER LETZTE LIEDER. DEL X (OP.13) J.S. BACH: GOLDBERGVARIATIONERNA. DEL XI (OP.14) G. F. HÄNDEL: MESSIAS. DEL XII (OP.16) C. M. VON WEBER: FRISKYTTEN. DEL XIII (OP.17) SERGEJ PROKOFIEV: SYMFONI NR 1. DEL XIV (OP.18) elgar: enigma. DEL XV (OP.19) Mahler: symfoni nr 2. DEL XVi (OP.21) holst: the planets. DEL XVii (OP.23) puccini: la bohème.
chopin
etyder op. 10 & op. 25
av jörgen lundmark
Grymma prövostenar på pianotävlingar tillika poetiskt uttrycksfulla tondikter. Etydernas etyder skrevs av Frédéric Chopin. chopin var väl förtrogen med Clementis pedagogiska övningsmastodont Gradus ad Parnassum och Hummels klavermusik. Tillsammans med J. S. Bachs fugor utgjorde de, menade han, grunden för pianospelandet. Men det var Paganini som var den utlösande faktorn bakom Chopins egna etyder. Den legendomsusade violinisten besökte Warszawa 1829 och gav tio konserter. För den tidiga romantiken var violinistens sceniska utstrålning och musikaliska briljans en idealisk förebild. Hos Liszt väckte denna musik en önskan att göra något än mer spektakulärt på pianot. Chopins förebilder Bach, Mozart och Haydn inspirerade honom till större måttfullhet. Liksom Liszt behärskade Chopin pianot till fulländning och resultatet blev revolutionerande. Den berömde men konservative kritikern Ludwig Rellstab varnade pianister för hans verk och menade att de bara var till nytta för musiker med »missbildade fingrar«. Det som skiljer Chopins etyder från till exempel Clementis och Czernys är dock inte bara de tekniska svårigheterna. Hos Chopin rymmer varje stycke i lika stor grad ett poetiskt innehåll. Det är svårt att tro att Chopin bara är drygt 20 år när han skriver sina första etyder. Tre av satserna i op. 10 (nr 8–11) tonsätts 1829. 1830 skriver han ytterligare fyra (nr 5, 6, 1 och 2) och 1831, som reaktion på den misslyckade polska revolten, kommer den 12:e till. Slutligen, 1832, skrivs de sista tre (nr 7, 3 och 4). Mellan 1832 och 1834 komponerar han nr 4–6 och 8–11 i op.
52 OPUS
25, medan det dröjer till 1836 innan 2, 7, 3, 12 och 1 fästs på papper. Opus nummer 10 trycks 1833, och fyra år senare op. 25. Trois nouvelles études från 1839 komponeras för Ignaz Moscheles räkning, men publiceras inte under Chopins livstid. Franz Liszt uttryckte sin beundran för musiken: »Dessa kompositioner, som har fått ett så blygsamt namn, är inte desto mindre fullkomliga i sitt slag[…]. De är skrivna i början av hans bana och äger en ungdomlig kraft som man inte finner i de senare verken, men dessa är i gengäld mer genomarbetade, mer formfulländade och rikare.« Chopin visade sin tacksamhet när han tillägnade op. 10 »min vän Liszt«, medan op. 25 dedicerades till Liszts livskamrat, grevinnan Marie d’Agoult. Med en oefterhärmlig kombination av teknisk bravura, poetiskt uttryck och elegans är Chopins etyder utan tvekan de mest spelade i genren virtuosa solopianoverk. I sammanhanget måste Leopold Godowskys etyder över Chopins etyder nämnas. I Godowskys 52 bevarade stycken, varav 22 enbart för vänster hand, utvecklas framför allt kontrapunktiken än mer än i originalen. Dessa ofta mycket vackra verk spelas till fulländning av Marc-André Hamelin (Hyperion). Men fortfarande inger förlagorna den största respekt även bland de främsta pianovirtuoserna, och många har därför valt att enbart spela ett urval. Trots detta kunde man i International Pianos sommarnummer 1999 lista närmare hundra inspelningar. Här följer ett urval av några särskilt hörvärda …
Förstahandsvalen
1
1 Agustin Anievas inspelning (EMI) hör till de verkligt briljanta. Till skillnad från Pollinis (DG) mer tekniskt kontrollerade spel finns här större variation i klangen och mer expressivitet. 2 I Tamás Vásárys framförande (DG) övertygas man istället av det poetiska uttrycket. Han kan uppfattas som alltför återhållen (särskilt op. 10:1), men i längden vinner hans musikantiska spelsätt. För en virtuos version rekommenderar jag Anievas, medan den som söker ett mer poetiskt uttrycksfullt spel med fördel kan vända sig till Tamás Vásáry.
Fler värdefulla tolkningar 3 György Cziffra (EMI) kan knappast kal�las återhållen. Det här är utan tvekan den vildaste och mest Liszt-lika tolkningen. I vissa av etyderna, som i op. 25:12, är han oöverträffad.
2
4 Louis Lortie (Chandos) bjuder på en annan utmärkt och modern inspelning: Mindre kraftfullt och mer avrundat lyriskt än till exempel Perahia.
3
5 Murray Perahia (Sony) ger som så ofta annars en föredömligt balanserad tolkning. Här finns både kraft, tydlighet och uttryck. Han är dock inte lika personlig som de ovanstående.
4
5
OPUS 53
sk i v bibliotek et del xIX
TIDIGARE I SKIVBIBLIOTEKET DEL I (OP.4) MAHLER: SYMFONI NR 1. DEL II (OP.5) PERGOLESI: STABAT MATER. DEL III (OP.6) LARSSON: FÖRKLÄDD GUD. DEL IV (OP.7) BEETHOVEN: SYMFONI NR 9. DEL V (OP.8) J.S. BACH: JULOR ATORIET. DEL VI (OP.9) VIVALDI: DE FYR A ÅRSTIDERNA. DEL VII (OP.10) STR AVINSKY: VÅROFFER. DEL VIII (OP.11) R ACHMANINOV: PIANOKONSERT NR 3 I D-MOLL. DEL IX (OP.12) RICHARD STR AUSS: VIER LETZTE LIEDER. DEL X (OP.13) J.S. BACH: GOLDBERGVARIATIONERNA. DEL XI (OP.14) G. F. HÄNDEL: MESSIAS. DEL XII (OP.16) C. M. VON WEBER: FRISKYTTEN. DEL XIII (OP.17) SERGEJ PROKOFIEV: SYMFONI NR 1. DEL XIV (OP.18) elgar: enigma. DEL XV (OP.19) Mahler: symfoni nr 2. DEL XVi (OP.21) holst: the planets. DEL XViI (OP.23) puccini: la bohème. DEL XViII (OP.28) chopin: etyder op. 10 & op. 25.
SCHUMANN DICHTERLIEBE
av jörgen lundmark
Musikhistoriens vackraste sångcykel? Inget annat liederverk har spelats in av så olika sångare och så många framstående pianister. 1840 brukar med rätta kallas för Schumanns lieder-år. Fler än 140 sånger blir till, däribland de fyra mest framförda sångcyklerna: Myrthen (till dikter av Goethe, Heine med flera), Liederkreis (Eichendorff), Frauenliebe und leben (Chamisso) samt även Dichterliebe (hämtade ur Heines Buch der Lieder). Heinrich Heine (1797–1856) passar inte in i en förenklad bild av romantikens litteratur. Känslor och stämningar är viktiga i hans verk, men han är med sina polemiska skrifter även en av samtidens mest lästa och dagsaktuella författare. Heine var också en poet som försökte »skapa nya former sprungen ur de traditionella folksångernas mönster«, dikter med korta rader och enkla versmått, med en »ren klang« och »äkta enkelhet«. Hans poesi är också mycket lämpad att sätta musik till; enbart tonsättningarna av Buch der Lieder kan räknas till nära 3000. Schumann skrev Dichterliebe på bara en vecka, från den 24 maj 1840. Allt talar för att det var den blivande hustrun
54 OPUS
Clara som inspirerade tonsättaren, men varför Schumann valde poesi med så mycken bitterhet och försmådd kärlek är svårare att förklara. Kanske avspeglar det hans osäkerhet att till sist få gifta sig. Andra forskare har pekat på det politiska budskapet i Heines dikter, där undergångsstämningen symboliserar den tidens osäkerhet inför demokratins framtid i Tyskland. Diktarens ord om samtiden hade lika gärna kunnat vara av tonsättaren själv: »När jag på natten tänker på Tyskland/Blir min nattsömn så ringa«. Det slutgiltiga versionen av Dichterliebe är tillägnad sopranen Wilhelmine Schröder-Devrient. Hennes kraftfulla röst var den enda som, enligt Schumann, kunde matcha Liszts ackompanjemang. Flera kvinnliga sångare har också tagit sig an Dichterliebe – på skiva är Lotte Lehmann med sin djupa och personliga röst och Bruno Walter på piano (Naxos) den mest hörvärda, men även Christine Schäfers ljusare gestaltning (ArtHaus-dvd) är intressant.
1
1 Frågan är om någon annan sångcykel finns med så många olika sångare – från basbaryton (Hans Hotter) till ljusa sopraner (Barbara Bonney). De flesta inspelningar är dock antingen med baryton eller tenor. Även den framträdande pianostämman har lockat ett flertal stora pianister med Vladimir Horowitz i spetsen. Hans magnifika spel på skivan Concert of the Century (Sony) ställer den annars förträfflige Dietrich Fischer-Dieskau fullständigt i skuggan. Det blir mer som en pianosvit med obligat sångstämma.
2 3
2 Fischer-Dieskau kommer dock till sin rätt tillsammans med Alfred Brendel (Philips). En kraftfull och dramatisk tolkning, där Fischer-Dieskaus förmåga att gestalta texten är mästerlig. Här finns även större rytmisk vitalitet än hos andra. Hans röstklang är dock inte alltid den mest välljudande. Den mer lyriskt hållna inspelningen med Eschenbach (DG) är även den utmärkt. Undvik de trista versionerna med Jörg Demus (DG) och Hartmut Höll (Warner). 3 Fritz Wunderlich torde ha spelat in den vackrast klingande inspelningen (DG Originals). Hans fantastiska tenorstämma har stor spännvidd och klarhet. Pianisten Hubert Giesen är dock alldeles för anonym. En senare, mer vital konsertupptagning (DG) med de båda har tyvärr ett betydligt sämre ljud. 4 Av de utmärkta inspelningarna med tenoren Peter Schreier – tolkningar som är både tonsköna och poetiskt sublima – är upptagningen på Teldec den vassaste. Christoph Eschenbachs lyhörda samspel ger tolkningen ett extra lyft. Tenoren Christoph Prégardien har varit solist på flera förstklassiga barockinspelningar. Tillsammans med Andreas Staier på hammarklaver gör han en verkligt levande och klangligt vacker tolkning (Deutsche Harmonia Mundi).
4
5 Thomas Hampsons baryton påminner om Fischer-Dieskaus och hans Dichterliebe (Medici Arts-dvd) har även den pondus och poetisk lyskraft. Hampson är den förste att spela in den ursprungliga cykeln med tjugo i stället för sexton sånger.
5
OPUS 55