intervju
Den dansande revisorn Klarinettisten Kari Kriikku har blivit ett stort namn även utanför Finland. Förra året vann han Nordiska Rådets musikpris. OPUS Hanna Höglund ringde upp honom för ett samtal om kärleken till modernism, smörig klezmer – och Vikingarna.
AV hanna höglund foto marco bogrgreve & stefan bremer (nästa uppslag)
38 OPUS
K
ari Kriikku visslar i luren lika elegant som min gamla flöjtlärare. Han är en 50-årig klarinettist som ser ut som en liten torr revisor – eller en yngre version av Woody Allen – som på scen blommar upp och med magdans, steppsteg och den allra böjligaste klarinetton fyller modernistiska stycken med överraskande sex-appeal. När han senast spelade i Stockholm på Konserthusets tonsättarfestival 2008 drog han ner stort jubel med Kimmo Hakolas klarinettkonsert, skriven speciellt för honom med klezmer- och balkanblåskänsla inbakat i sista satsen. Innan jag gick dit lyckönskade en musikkritiker mig till att få se konserten med orden: You’re in for a treat! Mycket riktigt, in på scen kom en finsk revisor som med stor humor förvandlades till en höftvickande klezmerdansare – på ett sätt som framstod som musikaliskt alldeles självklart, men icke desto mindre ovanligt på en klassisk musikscen. Trots det blir Kari Kriikku förvånad när jag tar upp hans rykte som modernistisk showman. Han verkar nästan omedveten om vad det är han själv gör. – Är jag verkligen känd för det? När jag var liten var jag alltid skräckslagen inför konserter och jag kan fortfarande vara nervös. Kimmo visste att min hobby är att spela klezmermusik, så han la in lite sådana passager när han skrev konserten, sedan har jag själv börjat lägga till magdansparodier i slutet som passade stilen på musiken. Och på min senaste skiva Bizarre Bazaar (som kom våren 2009) gör jag lite kvasi-stepp på ett spår. Kanske jag faktiskt är intresserad av den typen av sceniskt framförande… Första gången Kriikku kom i kontakt med modernistisk musik skrattade han så att han bokstavligen grät, berättar han. Det lät så nytt och konstigt. Men med det första moderna stycke som han själv framförde när han gick på Sibeliusakademin insåg han att här fanns möjligheter för olika sorters tolkningar och en större frihet som musiker. – Michel Portal, som var en av mina klarinettidoler, hade en grupp som hette New Phonic Group. Han spelade moderna solostycken och jobbade mycket med fri improvisation och teaterperformance i sina framträdanden. Han var helt otrolig på scen. Som soloklarinettist har Kari Kriikku spelat in en mängd klassiska konserter på cd, men när han gör konserter försöker han övertala orkestrarna att också spela nya stycken. – För att publiken blir galna i dem och för att jag har något eget att tillföra. Men jag är inte ute efter att förändra den klassiska konsertformen för förändringens skull. I Hakola-konserten dansar jag för att det tillför musiken något. På konserter med Avanti! (Kriikkus egen kammarensemble) jobbar vi till exempel med belysning för att få en viss stämning. Folk idag är rädda för att publiken ska bli uttråkad, men jag tror egentligen inte att det vi behöver är mer underhållning. Jag ser på den klassiska konserten som en ritual som folk idag väldigt sällan får chans att vara med om. Det är synd, för under en konsert kan du få ha din egen upplevelse helt ifred utan att bli störd och det tror jag att vi behöver nu mer än någonsin. Ursäkta, men vad är det där för ljud som jag hör i bakgrunden? Är det klarinettklaffarna som du sitter och fingrar på? – Ja, det stämmer! Hur kunde du höra det? – Jag spelade i blåsorkester när jag var tonåring och har hängt med många klarinettister. Jag gillar det där speciella klarinettklaffljudet. Vad var det som fick dig att välja just klarinett? – Det är en ganska vanlig story. I byn där jag växte upp fanns en liten blås
Under Kriikkus strikta yta lurar en speleman och en spelevink.
OPUS 39
intervju
Han steppar, svänger, lirar och briljerar. Kari Kriikkus klarinettspel bjuder på underhållning i många dimensioner.
Under förra årets Kuhmofestival höll Kari Kriikku ännu en av sina bisarra basarer, där han under stort jubel auktionerade ut allt mellan himmel och jord till publiken. Senaste cd:n från 2009 går just under namnet Bizarre Bazaar och innehåller judisk klezmer, portugisisk fado, arabisk musik och argentinsk tango.
Tre korta frågor till Kari Kriikku Kan du nämna några klarinettister som du tycker om? – Marknaden för soloklarinettister är inte så god. Varje orkester har en jätteduktig klarinettist. Men Martin Fröst är en klarinettspelare som jag gillar. Och förutom Michel Portal som jag nämnde så har också Acker Bilk varit en förebild. Vem är det? – Han är känd för att ha spelat in populära melodier till enkla stråkbakgrunder. Går du in i en hiss och hör en klarinett kan du räkna med att det är Acker Bilk! Han har sålt sig själv men jag älskar hans musik. Han har en helt underbar ton med ett otroligt, stort vibrato. Jag kan också spela med stort vibrato men jag kan inte göra en Acker Bilk. Vad har du för favoritmusik? Vad lyssnar du på hemma? – Jag lyssnar inte på så mycket musik hemma. Men min favoritmusik är allt från Vikingarna till Varèse (skratt). Jag gillar svensk schlager för att det är kul att höra hur man skriver sina låtar. 99 procent har vi hört förut, men en procent har vi inte hört och det är det som är den påhittiga biten. Däremot tycker jag att rockvärlden är tråkig nuförtiden. Tidigare var den mot eller för någonting, men nu är det mest affärsindustri över det hela. Rap-grejen är mer intressant. Den håller också på med hel del kommersialism, men har fortfarande kvar en stor del av sin originalitet.
40 OPUS
Namn Kari Kriikku Yrke Klarinettist Ålder 50 Född I en by utanför Seinajoki i Österbotten, Finland Bor Helsinki Familj Fru och dotter
orkester med gamla gubbar och så jag. Ledaren spelade klarinett och föreslog att jag också skulle göra det. Så fort jag hade lärt mig fingersättningen så fick jag spela med dem. Det var bra att vara med i en grupp med blandade åldrar; jag fick höra en hel del historier som egentligen inte var lämpade för mina öron (skratt). Kari Kriikku var 16 år när han bestämde sig för att lämna skolan och satsa på musiken. Som många blåsmusiker på den tiden fick han sin utbildning i en militärorkester som hade sin undervisning på Sibeliusakademin. – Vi fick bland annat åka till flygplatsen och spela för presidenter som kom på besök. Men det var en chock att bo på en militäranläggning med alla regler att följa. Det var nära att jag åkte hem igen. På Sibeliusakademin kom Kriikku i kontakt med musiker och tonsättare ur den generation som skulle komma att bilda den legendariska finska modernistgruppen Korvat Auki! (»Öppna öronen!«). Bland grundarna fanns namn som Kaija Saariaho, Magnus Lindberg och Esa-Pekka Salonen. Lindberg och Kriikku blev goda vänner och Kriikku var med i gruppen på sätt och vis. – Vi höll till på samma barer på den tiden. Men framför allt var han aktiv i bildandet av gruppen Avanti! som inriktade sig på musik som inte spelades så ofta. Inte bara samtida musik utan även till exempel tidstroget barockspel. – Korvat Auki! blev en stor grej för det finska musiklivet. Man var emot den äldre generationen och för modernistisk musik som Xenakis och Stockhausen, som inte hade spelats tidigare i Finland. Men nu har Lindbergs och Salonens egen musik mjukats upp en hel del och det finns en ny generation Korvat Auki!-kompositörer som anordnar konserter. Det är svårare att vara rebell i dagens musikliv. Jag väntar på de nya rebellerna. Jag åkte till Ryssland för två år sedan och träffade olika kompositörer och där pratade de äldre och yngre kompositörer inte speciellt snällt om varandra. Där är situationen som den var i Finland för 25 år sedan. Förra hösten fick Kari Krikkuu Nordiska Rådets musikpris på 47 000 euro. Jag ber honom kommentera. – Många priser är en ära att få, men ger inte så mycket pengar. Och när jag såg namnen på de andra som fått priset tidigare blev jag stolt. Förhoppningsvis leder det här till att jag kan spela mer i de andra nordiska länderna och även med de mindre orkestrarna. När Kari Kriikku höll sitt vinnartal på Nordiska Rådets prisutdelning i Stockholm tog han upp en fråga han själv känner starkt för; finsk musikpolitik och musikutbildning. – För mig har utbildningen varit väldigt uppmuntrande och stöttande. Men den är inte på väg i en bra riktning. Den finska skolan har tagit bort »expressiva« ämnen som dans, musik och bild och gjort dem icke-obligatoriska. Det värsta framtidsscenariot är att vi har många priser men inga att ge dem till. Samhället erbjuder istället matematik och affärstänkande, vilket jag inte har något emot i sig, men om detta får ta överhanden och om man glömmer att människan också har en andra hjärnhalva vore det en katastrof för människan i stort. Det kan se ut som att finansvärlden håller på att ta över, men det behöver inte bli fallet, i alla fall inte om vi utbildar folk på rätt sätt. Dessutom finns det väldigt många människor som studerar musik och som blir amatörmusiker, men förutsättningarna i Finland för att få spela tillsammans på amatörnivå är idag bristfälliga. Om de fanns tror jag också att vi som spelar konstmusik skulle få en större publik. OPUS 41