Disputerad vid 78

Erfarenhet när den är som bäst

– tillsammans har de nästan 100 år i ortopedins tjänst

De är födda åren efter varandra – den ene firar 80 i sommar och den andre 79. Ortopediskt Magasin möter Arne Johansson, som i höstas disputerade med sin avhandling ”Dynamic ultrasound investigation of clubfeet in children, 0-4 years of age, with normal controls” vid Sahlgrenska akademin och Bertil Romanus, Arnes handledare.

ARNE JOHANSSON

Ålder: Född i Falköping 1942, fyller 79 år i sommar. Uppvuxen på en gård i Västergötland med bl.a. mjölkkor, får och grisar. Som enda barnet var det förväntat att han skulle ta över gården. Han slutade skolan som 14-åring som de flesta av skolkamraterna, och började jobba hos fadern. Utbildning: 7-årig folkskola, 2 år på folkhögskola. Läste in realskolan och gymnasiet på Statens skola för vuxna i Norrköping, huvudsakligen distansstudier i samarbete med Hermods, parallellt med jobb som bonde. Första året på gymnasiet gick fadern bort och Arne och modern hjälptes åt att driva gården i ytterligare 3 år, samtidigt som han läste klart gymnasiet och avvecklade djurproduktionen och arrenderade ut marken. 1971 skrev han in sig vid Uppsala universitet på läkarprogrammet. Avhandling: Ultrasound investigation of clubfeet in children, 0-4 years of age, with normal controls, 2020. Axplock ur karriären: Började AT i Skövde 1976 och specialistutbildning på ortopeden i Skövde 1978. Auskulterade på klumpfotskliniken i Iowa och såg hur Ponseti arbetade. Var med och startat PEVAregistret som är en del av Svenskt Pediatriskt Ortopediskt Qvalitetsregister, SPOQ, och är fortfarande med i styrgruppen för registret. Arbetsplats: Överläkare, Skaraborgs sjukhus i Skövde. Under covid-året har han tagit emot patienter, om än sparsamt, och istället arbetat med analys digitalt bl.a. för kvalitetsregistret. Familj: Hustrun Anita och två vuxna pojkar. Bor: I föräldragården, ligger mellan Skövde och Falköping.

Arne Johansson.

Foto: Peter Johansson, Bild & Media, Skaraborgs sjukhus.

Tillsammans har herrarna Johansson och Romanus en nästan 100-årig erfarenhet av barn- och fotkirurgi, men de kommer från väldigt olika bakgrund. – Jag har känt Arne i 40 år. Han har gjort en fantastisk resa, från bondson till läkare. Själv var jag redan från början belastad med två läkarföräldrar, varav en professor men även jag ansågs sen i starten då jag var över 30 när jag disputerade, 1974, berättar Bertil. Upprinnelsen till deras bekantskap var att Bertil Romanus startade en utbildningstjänst i Göteborg för barnortopeder 1984 och Arne Johansson var hans första adept under ett halvår. – Jag imponerades av hans skicklighet och vetgirighet, säger Bertil. Ett par år tidigare hade Bertil besökt den spansk-amerikanske ortopeden Ignacio Ponseti i USA. Ponsetis ickekirurgiska reponering av klumpfötter på nyfödda var något Bertil tog med sig hem och även visade Arne. Men tiden var ännu inte mogen, många kollegor var skeptiska och ansåg att den ickekirurgiska metoden bara funkade på de ”enkla” fallen. tillsammans med Bo Jacobsson, som under 1980-talet gjorde många av de stora kirurgiska operationerna på bland annat klumpfötter där.

– När Bo Jacobsson 1987 flyttade till Stockholm, förväntades jag ta över, berättar Arne.

I tio år arbetade han sedan som ensam barnortoped i Skövde och när han behövde ett bollplank var det Bertil han vände sig till.

– Det passade bra för jag håller ju egentligen bara på med sånt som är besvärligt, säger Bertil.

Fram till 1995 var det vanlig röntgen som gällde inför ingreppen på klumpfötter. Båtbenet är cirka 10 x 5 mm hos nyfödda och Arne berättar att det var först när man öppnade upp som man såg hur stort ingreppet skulle bli. – Narkosfolket knotade: ”dina operationsprogram ställer till bekymmer för oss”, sa de eftersom operationernas längd var svåra att förutse, berättar Arne.

– De opererade barnen spelade fotboll med sina kamrater och hade inte så stora problem när de fortfarande var unga och mjuka i lederna, men med åren fick speciellt de som stod och gick mycket i jobbet problem. Dessutom var ärrbildning en oundviklig bieffekt av kirurgin.

EN AHA-UPPLEVELSE

1995 fick Arne kontakt med röntgenläkaren Ylva Aurell från Halmstad.

– Jag hade två barn med klumpfötter som hon kom och gjorde ultraljud på. Det var en aha-upplevelse för mig. Plötsligt såg jag båtbenet. Med ultraljud kunde jag planera operationerna på ett helt nytt sätt. Om man är tveksam till om allt hamnat rätt kan man dessutom alltid ta ett ultraljud efteråt. Dock känner man faktiskt oftast med händerna om det har hamnat rätt.

I samma veva hade tiden för Ponsetimetoden blivit mogen. Arne var tidigt ute, även han hade varit i Iowa och sett Ponseti in action.

– Ponseti utstrålade en trygghet med sina händer, jag vet inte vad det var, minns Arne och säger att det är något han själv har tagit med sig i sitt arbete.

– Det är mycket viktigt att barnet är avslappnat när man ska reponera. Det ska inte göra ont och kännas obehagligt. Man brukar se när barnet rynkar pannan och skruvar på sig lite grand, då

Bertil, som länge varit övertygad om metodens fördelar, berättar att han blev överlycklig när Arne började praktisera Ponsetimetoden här hemma i Sverige.

För Ortopediskt Magasin berättar Bertil att Arne har skrivit en artikel som aldrig blev publicerad, men som är ytterst läsvärd. I artikeln berättar Arne om sin egen personliga utveckling – från att operera alla klumpfötter under 80- och 90-talet, till att börja fundera och testa sig fram med Ponsetis metod och till slut knappt operera några klumpfötter alls.

IN I DEN AKADEMISKA DISKUSSIONEN

2005 gick Ylva Aurell upp med sin avhandling “Ultrasound Examination in Infant Clubfoot with Special Emphasis on the Talonavicular and the Calcaneocuboid Joints”. Arne var medförfattare till ett par av artiklarna.

– Länge var min inställning att den akademiska diskussionen fick andra sköta, men jag insåg så småningom att jag hade material som kunde ingå i en avhandling, samtidigt som jag ville förkovra mig i ultraljudsundersökning av klumpfötter och utvidga åldersspannet upp till 4 år då ortosbehandlingen brukar avslutas, berättar han.

Till en början var planen att bl.a. gå igenom alla operationer han gjort, men snart insåg han att det fattades scorer i de tidiga journalerna som många vetenskapliga tidskrifter efterfrågar.

– Jag bestämde mig istället för att koncentrera mig på ultraljudsdelen genom att följa ett antal patienter med ultraljudsundersökningar upp till 4 års ålder och ta fram normalmaterial för hela åldersspannet. I avhandlingen ingår också patienter och kontroller från Göteborg.

Att Bertil skulle bli hans handledare var ganska självklart och Ylva Aurell blev bihandledare.

– Arnes avhandling handlar ju om fördelarna med ultraljud – man kan se det som många har svårt att känna, säger Bertil.

Han anser att Arnes spets är att han är engagerad på djupet och att han skriver väldigt bra, både på svenska och engelska. Handledningen har till stor del bestått i att fundera ut var tyngdpunkten bör ligga i texten.

– Arne är dessutom en mycket bra kirurg – och det hänger nog ihop med att han är väldigt händig. Jag har sett hans lada hemma på gården – ojoj!

SVÅRT ATT SLUTA – DET ÄR JU SÅ ROLIGT!

Ortopeder är synnerligen långlivade inom sitt yrke. Att fortfarande vara praktiserande en bra bit över 70 är ingen ovanlighet, men varför håller man på så länge?

– Ortopeder gillar att använda händerna, många av oss snickrar till exempel gärna på fritiden. För mig, som får hålla på med de här krångliga fallen … tja… det är så roligt att jag inte kan sluta, säger Bertil. – Man ser nästan inget när du öppnar upp – det är bara skinn och ben och så ligger benen tredimensionellt. Du måste förstå vilka muskler som gör vad och dessutom inse att fotens muskler sitter på underbenet. På fötter finns ingen quick fix, det är det jag tycker är intressant, medan andra ser det som frustrerande. Ortopeder är i regel inte vidare roade av fötter – de är ofta smutsiga, luktar illa och man måste dessutom ner på golvet.

Både Bertil och Arne har mycket kvar att göra och för Arnes del är egentligen en självklar fortsättning på avhandlingen att följa patienterna på längre sikt, och se om de har kvarstående problem.

– Men det får någon yngre kollega göra. Jag började ju när jag i princip skulle gå i pension, säger Arne, men säger samtidigt att det inte är så dumt att skaffa sig lång erfarenhet innan man skriver sin avhandling.

Han ser saker med andra ögon och slapp hetsen i att, som många, bli färdig specialist samtidigt som man disputerar och skaffar familj.

Om vi sedan betänker att Ponseti gipsade klumpfötter på sin 95-årsdag, borde den där långtidsuppföljningen av patienterna i Arnes avhandling inte vara någon omöjlighet.

Ignacio Ponseti föddes 1914 i Spanien. Han fick tidigt hjälpa fadern, som var urmakare, att reparera klockor, vilket säkerligen bidrog till hans fingerfärdighet. Han läste till läkare i Barcelona men flydde Spanien via Frankrike och vidare till Mexiko under Spanska inbördeskriget i slutet av 1930-talet. Till sist hamnade han i Iowa, USA, där han utvecklade sin banbrytande, icke-kirurgiska behandling av klumpfötter. Metoden använder manuell manipulering av foten, följt av tå-till-ljumskgips. En ny manipulation sker varje vecka under cirka 5–8 veckors tid och gradvis uppnås en i stort sett normal muskel- och benställning.

Bertil Romanus.

Foto: Privat. PEVA, PES EQUINO VARUS ADDUCTUS (KLUMPFOT)

Klumpfot är en av de vanligaste kongenitala missbildningarna, med totalt 175 000 nya fall per år i världen. I Sverige är siffran 1,4 fall per 1000 barn. Forskningen har ännu inte kunnat fastställa den exakta anledningen till att vissa foster utvecklar PEVA, men man kan se viss genetisk disposition liksom att man kan misstänka att rökning, toxiner och miljögifter kan vara en bidragande orsak.

BERTIL ROMANUS

Född: 1941 i Lund, fyller 80 år i sommar. Uppvuxen i Stockholm och flyttade till Göteborg när han var 15 år. Utbildning: Började Medicinarutbildningen i Göteborg 1960, arbetade på Ortopeden på Sahlgrenska sjukhuset från 1968. Avhandling: Physical properties and chemical content of canine femoral cortical bone in nutritional osteopenia: its reversibility and the effect of fluoride, 1974. Axplock ur karriären: Var med och bildade SBOF, (Svensk Barn-Ortopedisk Förening) 1983. Åter i USA 1992-93 i San Diego hos David Sutherland för att ”vidga vyerna” inom barnortopedin. Arbetsplats: Docent, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet, samt timanställd på Frölunda specialist sjukhus för att assistera fotortopederna. Under covid-året har det mest blivit jobb på distans; analys av röntgenbilder och diskussioner kring krångelfall, på sjukhusanknuten laptop- dator. Familj: Hustrun Birgitta och totalt 4 barn och 10 barnbarn. Bor: I Göteborg och har hus i Arizona, där han bor månadsvis, mars och november (innan pandemin)