TRONDHEIM – EN

Måndag morgon, trångt på pendeln i rusningstrafiken. Veckan börjar likadant som vanligt. Förutom att jag går mot Nymble med en stor, opraktisk rullväska efter mig. Runtomkring mig tittar folk undrande, jag kan föreställa mig tankarna.

- Vad fan ska han med en rullväska till i Nymble? Är det mycket i skolan nu eller?

- För mycket kursböcker för att ha i ryggsäcken?

Själv känner jag mig mest som en turist på besök på KTH. Ett påstående som kommer vara sant om några timmar, dock på en annan högskola.

Några veckor innan undrade Hugi, Osqledarens chefredaktör, om jag ville följa med till Trondheim i Norge för att besöka deras studenttidning. Eftersom jag inte hade något obligatorisk i skolan sa jag «fuckit», och nu står jag här med rullväskan i Nymble. Kort därefter kommer Hugi stressat gåendes med två rullväskor, en i vardera hand.

Reseber Ttelse

Vi åker in mot Arlanda, får en ordentlig full cavity search i säkerhetskontrollen och kollar längtande på billig sprit innan vi flyger till Oslo. Väl där repeterarar vi samma procedur igen, dock med destination Trondheim. Från Trondheim tar bussen oss till stadens motsvarighet till Nymble, Samfundet. Vädret är fantastiskt när vi går av - snöblandat regn och noll grader.

“Har ni kollat om väggen är bärande? Får vi slå ned den?”

Men om Samfundet är Nymbles motsvarighet i roll, är det knappast det i lokaler. Direkt innanför dörren sitter en receptionist. En receptionist?! Vi har knappt kommit innanför dörren och jag är redan imponerad av byggnaden; hur viktig måste den inte vara om det krävs en receptionist tänker jag? Efterhand märker jag dock att hennes jobb mest verkar bestå i att noggrant studera Face- book, för det är allt hon gör varje gång vi passerar. Hon pekar oss i alla fall i riktning mot restaurangen. Vi går runt hörnet. Och stannar. Det ser så... «riktigt» ut; levande ljus, mysiga fåtöljer och en stor bar i mitten, kort sagt: en «vanlig» middagsrestaurang.

Vi står där halvblöta med resväskor och känner oss inte riktigt hemma. Istället går vi till caféet en våning ovanför. Där möts vi av bokhyllor, stora soffor och riktigt hemtrevlig känsla. Dessutom har de en disk med hembakade bullar, kakor och rykande färska plättar. - Aningen bättre än biblioteket på KTH, kommenterar Hugi

Efter kaffet beger vi oss mot det närmare av deras två campus. Där är byggnaderna mindre imponerande, det är stora fula klossar till hus som saknar all charm. Det hela känns som ett miljonprojektsområde.

Vi är där för ett möte med hela mediaorganisationen; de gör nämligen inte bara en tidning och hemsida för Trondheims studenter, utan även tv och radio. På mötet framkommer det att de måste ge upp en av sina tre lokaler de har för fest. Alla verkar hemskt upprörda - nu kommer de ju bara ha två egna lokaler! För att göra det bästa av situationen föreslår de att man kan riva väggen mellan två av lokalerna för att göra det till en enda stor lokal.

- Har ni kollat om väggen är bärande? Får vi slå ned den?, räcker någon upp handen och frågar.

- Ärsch, i värsta fall blir det väl ett litet hål!, svarar han som presenterat förslaget glatt.

Dagen efter sitter vi i möten från tio till fem. På kvällen ska studentmedierne träffas för ett quiz och sedan spela brädspel. Det är självklart på Samfundet som allt ska ske. Tyvärr minns varken jag eller Hugi vad namnet på rummet var, och det finns flertalet olika rum det kan vara. Vi får hjälp av en vän till Hugi, Randi. Hon har studerat i Trondheim och varit delaktig i studentlivet. Hon leder oss genom trånga korridorer, förbi små rum med slitna soffor och hyllor fyllda med sprit och öl. Bland allt detta springer det runt frackklädda herrar och damer i balklänning.

När vi går genom korridorerna och ser de små rummen börjar vi förstå att receptionisten, restaurangen och caféet bara är vackra kulisser. Bakom fasaden döljer sig något väldigt annorlunda än den «vanliga» restaurangen vi möttes av när vi kom hit. korridoren finns trappor och utmed väggarna finns låsta dörrar – vägar längre in i den labyrint huset verkar vara.

Festlokalen är ungefär lika stor som ett studentrum, men istället för säng och tv står här en ganska rejäl bar, med rejäla mängder öl och spritflaskor uppradade. Utmed väggarna står soffor som sett bättre dagar. Medan vi ser oss omkring drar en av våra guider upp ett dragspel bakom bardisken. Ingen verkar känna igen det och det måste därför, uppenbarligen, vara stulet från någon av de andra organisationerna, kallade gjeng. Det här med att sno saker från andra gjeng, förstår vi, är en vanlig sak.

Efter att ha sprungit upp och ner genom flertalet små trånga korridorer hittar vi dit vi ska: källaren. Vi får höra att den är ganska ny; bergsstudenterna tyckte att Samfundet var för litet och tillbringade därför 6 månader med spadar och slagborrar. Sen hade man en våning till. Vi båda står mållösa - tänk om någon fick för sig att göra detsamma i Nymble...

Väl där försöker vi spela Cluedo, men efter att ha spelat det i trettio minuter utan att någon närmat sig att hitta mördaren, vapnet eller platsen ger vi upp på brädspel. Istället går vi upp för att titta lite på en av deras tre festlokaler. Vi går genom en låst dörr och står än en gång i en trång korridor. Längre bort i

Veckan innan vårt besök hade de i Trondheim en stor kulturfestival som kallas UKA. Festivalen till ära hade de en och en halv meter höga bokstäver i solitt stål utanför Samfundet. Dagen efter att de ställts upp var de dock försvunna, och ett av gjengen hade i sin festlokal bokstäverna U, K och A i solitt stål...

De nästkommande dagarna träffar vi två till tre chefer för studentmedierna per dag. Varje gång några vi aldrig träffat innan. Efter tre dagar har vi fortfarande bara skrapat på ytan till den enorma organisationen som studentmedierna i Trondheim är.

Sista dagen ger Randi oss en kort crashcourse i Samfundet. Vi börjar i klubbhuset som är ett trångt utrymme där väggarna är fyllda med tidningsurklipp, bilder och tavlor. Väggarna närmast skriker internskämt. Randi pekar på några av tavlorna som hon säger har temat «5 timmar, 5 enheter». Varje tavla består av 5 bilder, alla bilderna på samma person. Den första bilden är alltid på person som ser pigg ut, och den sista är samma person, men nu rejält sliten. I en av tavlorna är den näst sista bilden på en tjej som sover sittandes. Och den sista tom.

Efter det trånga rummet går vi till husets mittpunkt.

- Det är byggt som ett cirkustält, säger Randi och pekar mot taket.

Vi tittar uppåt, och mycket riktigt är där den klassiska röda färgen som cirkustält brukar ha. I mitten av rummet är det ett stort runt tomt område och det står bänkrader i cirklar runt det hela. Vi frågar lite förundrat varför man byggt det som ett cirkustält?

- Arkitekten som ritade huset fick två instruktioner: det skulle finnas ett cirkustält, och resten skulle vara byggt som en labyrint, svarar Randi.

Huset byggdes alltså som en labyrint kring ett cirkustält. Generationer av studenter har sedan modifierat huset genom att slå ner väggar och bygga nya rum. Vi läser på internet och ser att man inte kunnat enas om antalet våningar, eller rum, för det är oklart hur man ska räkna. Det finns heller ingen modell över hela huset, det finns helt enkelt ingen som riktigt vet hur det ser ut.

Sista kvällen äter vi middag på restaurangen medan det snöar lätt utanför. Hade jag inte vetat bättre hade jag sagt att vi satt på en vanlig restaurang. Men bakom den vackra ytan ligger de labyrintiska korridorerna, små festlokalerna och mitt i allt - cirkustältet.

Storsalen på samfundet

FOTO: FOTO.SAMFUNDET.NO

Studenttidningens rum på samfundet

FOTO: HUGI ÁSGEIRSSON

Café Edgar på samfundet

FOTO: FOTO.SAMFUNDET.NO

En av samfundets många korridorer

Debatt S R Ddar Du Flest Liv Per Krona

Karim Jebari är doktorand i filosofi vid KTH. Hans avhandling handlar om tillämpad etik och i synnerhet om hur vi bör förhålla oss till de utmaningar och möjligheter som den teknologiska utvecklingen ställer oss inför. Han fick välja en välgörenhetsorganisation som skulle få en gratis helsidesannons i Osqledaren. Du kan se annonsen på nästa uppslag. I sin krönika berättar han varför han valde som han gjorde.

Nu när du hämtat dig från julens konsumtion kan tanken på att ge till bättre behövande te sig extra lockande. Men vem ska man ge till? Att välja rätt välgörenhetsorganisation att donera pengar till är svårt och framförallt, extremt viktigt.

En uppfattning som många tycks ge uttryck för när det gäller bistånd är att det är givandet i sig som är det viktiga, inte vem eller vad man ger till. Men om syftet med givandet är att minska förekomsten av lidande, snarare än att få givaren att känna sig snäll, är det faktiskt viktigt att välja rätt biståndsorganisation. Låt mig illustrera detta med ett litet exempel.

Hos Frälsningsarmén kan du köpa en matkasse för en fattig familj i Sverige. För hundra kronor kan du se till att en familj får lite godare mat att äta ett par dagar. Hos Against Malaria Foundation kan du köpa ungefär tre myggnät för samma pengar. Dessa kan skydda totalt sex barn i fem år per nät mot malaria. Samma mängd pengar kan antingen förgylla en familjs helg eller rädda ett liv. Det kan tyckas kallt att jämföra människor och deras öden. Men tyvärr är världen så. Du har inte oändligt med pengar. För varje kaffepaket du köper till någon i Sverige så är det två barn som inte får ett myggnät.

Skillnaden som du kan göra beroende på vem du ger till är så stor, att det inte spelar så stor roll om organisationen som delar ut myggnät är hederlig eller inte. Även om nittio procent av resurserna slösades bort hos myggnätsorganisationen, så skulle du fortfarande göra större nytta om du gav till dem. Lyckligtvis är Against Malaria Foundation en ovanligt transparent organisation. det är därför jag ger dem 10 % av min inkomst varje månad.

Det här sättet att tänka på är främmande för många av oss. Vi vill inte se givandet på ett abstrakt och ekonomiskt sätt. Vi vill känna att vi ger till folk som är nära oss, och som vi kan se att vi hjälper. Det är inte så konstigt. Våra moraliska känslor är inte anpassade för en globaliserad värld, där våra handlingar kan påverka främlingar på andra kontinenter. Därför anser vi ofta att vi

ILLUSTRATION: har ett större ansvar gentemot de som bor i vår stad, eller vårt land. Men den här känslan står i konflikt med en annan uppfattning som många av oss delar: att alla människor är lika värda.

Både min granne och ett fattigt namnlöst barn i Malawi är människor med intressen, drömmar och motivationer. Att min granne bor nära och barnet långt borta borde inte spela någon roll för mig. Men det gör det. När människor dör av malaria blir de en avhumaniserad siffra i en rapport från världshälsoorganisationen. När min granne dör, ser jag hans änkas rödsvullna ögon varje dag. Som kännande människa är lidandet som står mig närmast som motiverar och upprör. Men som tänkande människor måste vi ta ett steg tillbaka från våra känslor och titta på den där statistiken igen. Vi måste se siffrorna och förstå att bland de hundratusentals barn som varje år dör finns någons bror, någons dotter, någons ofödda kusin. Vi måste anstränga oss att föreställa oss hur det är att begrava sitt barn och veta att det hade kunnat leva om någon i den rika världen hade sett ens tillvaro som mer än bara en siffra i en tabell. Vi skulle aldrig låta någon svälta framför våra ögon samtidigt som vi njuter av ett julbord. Men vi låter varje dag någon dö när vi unnar oss det där lilla extra. Skillnaden är psykologisk, inte moralisk. För den som dör spelar det ingen roll.

Att undersöka, att räkna, mäta och jämföra organisationer med varandra för att ge till den som hjälper flest är extremt svårt. Vi vet ofta väldigt lite om varför människor lider, varför de är fattiga, och hur vi kan hjälpa dem. Men lyckligtvis har allt mer forskning börjat visa resultat som kan hjälpa oss rika att minska lidandet hos de allra fattigaste. Mycket av de resultaten som forskningen visar har varit överraskande. En ny organisation som heter GiveDirectly hade en idé som märkligt nog knappt hade testats. De distribuerar kontanter till de allra fattigaste familjerna i Kenya. Den skepsis som den här organisationen mött avslöjar många av de fördomar vi rika har om de fattiga. Det har nu visat sig efter en serie fältstudier att familjerna sällan slösade bort pengarna på sprit och spel. Inte heller ledde pengarna till i konflikter i familjen eller mellan familjer. Tvärtom så minskade konflikterna inom familjen, eftersom den typiska konflikten i en fattig familj handlar om vilket av barnen som inte ska få mat.

Som enskild givare kan vi också numera dra nytta av organisationen GiveWell, som sammanställer forskning och granskar biståndsorganisationer både utifrån hur hederliga och transparenta de är, och utifrån vad de faktiskt sysslar med. Att rädda liv har aldrig varit så enkelt som nu. Det är en insikt som är både omskakande och förpliktigande.

KARIM JEBARI