PÅ KTH BLIR VI STAFETTLÖPARE

När en vän kallade mig en «slacker» när jag berättade hur jag pluggar började jag tänka på om hon kanske hade rätt. Var jag en glidare som klarade kurser enbart tack vare andra? Det krävdes lite eftertanke, men jag vill säga: absolut. Däremot är det inget fel med det. Långt ifrån, jag skulle snarare rekommendera alla att bli glidare. Låt mig berätta varför.

För att göra det måste jag dock ge lite backstory. Det är hösten 2010, och jag börjar på KTH. Jag kom direkt från gymnasiet och var övertygad om att jag var en ganska smart person.

Min övertygelse grundade sig i att jag pluggat varken mycket eller smart under gymnasiet. Min studieteknik, eller kanske snarare «studieteknik», bestod i att några dagar i veckan lösa ett par uppgifter ur boken. Trots den slappa tekniken gick det bra på proven. När jag nu började på KTH gick jag in med inställningen att det nog skulle gå bra här också. I värsta fall, tänkte jag lite naivt, skulle jag behöva lägga ner någon timme mer per på studierna än innan. Jag märkte dock snabbt någonting - det gick inte bra alls. Jag kunde tillbringa flera timmar på att försöka lösa en enda uppgift och i slutändan ändå inte klara den. Det var dags att tänka om.

Hur tänkte jag då om? Jo, jag slutade vara en ensamvarg och hittade en flock. Jag började alltså plugga i grupp. Skillnaden var enorm. Under lika många timmar som det tidigare tagit mig att lösa en enda uppgift på egen hand kunde vi tillsammans lösa alla rekommenderade uppgifter. Fast, säger skeptikern, du klarade väl ändå uppgifterna tack vare att du studerade med en massa smarta personer?

Jag satt definitivt med smarta personer, och jag klarade definitivt uppgifter tack vare dem. Men det gick inte bara fortare att lösa uppgifterna, utan även att förstå lösningarna. Just den här förståelsen är också den viktiga delen, för vi hittade inte bara lösningarna, vi förklarade dem också för varandra. När någon kom på en lösning förklarade den personen för de andra. Tills de förstår. Det blir som att ha sin egna privata lärare som bara bryr sig om att du förstår allt. Och ibland föll rollen på mig som lärare, när det var jag som löst något. Båda fallen är mycket mer lärorika än att sitta hemma och skrika «tell me your se- crets!» åt matteboken, i förhoppningen om att den faktiskt ska göra det.

Med det sagt finns det ändå en sak kvar som folk brukar tveka kring och den grundar sig i stolthet, att man själv vill känna att man skulle ha klarat allting. Det är kanske svårare att tackla med argumentation, men det viktigaste att minnas här är att vi trots allt går i skolan, och vad är egentligen dess uppgift? Jo, att lära ut. Och hur lär du dig mest: genom att jobba själv, inte klara uppgiften och inte förstå något, eller genom att jobba i grupp, lösa uppgiften och förstå de delar man annars inte förstått?

Det är många som löser uppgifter som om de vore maratonlopp; det börjar med rigorösa förberedelser som leder upp till timtals med slit där de sedan till slut nästan kollapsar av utmattning när de väl är i mål. Vi som slutat vara så stolta löser istället uppgifter som stafettlöpare - vi springer delsträckor. Vi jobbar snabbare och effektivare, klarar av mer och framförallt - lär vi oss mer. Därför vill jag rekommendera dig att bli en av oss, bli en stafettlöpare.

MARTIN BARKSTEN