Det här måste vi prata om 2

Både Mars och Venus identifierades tidigt, och trots att de båda namngavs som stjärnor så hade flera folkgrupper kartlagt deras omloppsbanor och på så sätt fått en uppfattning av att det var av särskild betydelse och de fick sina egna ceremonier.

När teleskopet uppfanns under 1600-talet kunde man göra närmare observationer, men det var inte förens 1700-talet som man ordentligt kunde studera planeterna. William Herschel var en kunglig astronom som studerade Mars, och i ett anförande år 1784 påstod han sig ha sett en atmosfär hos planeten, samt att den hade egna invånare. Herschel hade liknande tankar kring liv på månen och misstänkte till och med liv under solens yta. Under seklet som följde drog flera forskare liknande slutsatser och ansåg att om det nu finns andra planeter, så borde det där finnas folk likvärdiga människor.

Idag så är frågan “finns det liv i yttre rymden?” fortfarande en filosofisk, spekulativ fråga, men även en vetenskaplig sådan. Än så länge har inga tydliga upptäckter gjorts som bevisar utomjordiskt liv och inte heller faktiska utomjordingar, en vedertagen benämning för intelligent liv. Det vi idag istället förväntar oss hitta när vi undersöker liv på främmande planeter är framförallt mikrobiologiskt liv, encelliga organismer eller mindre kolonier på den mikroskopiska skalan.

Av särskilt intresse är undergruppen extremofiler. De är encelliga organismer som utvecklat olika strategier för att överleva tuffare miljöer. Det kan till exempel röra sig om extrema temperaturer som kylan i antarktis, höga saltkoncentrationer i saltsjöar eller det extrema tryck som finns i havets djup. Att studera organismerna som lever där kan ge en bättre förståelse för hur liv skulle kunna se ut på andra planeter, där förhållandena sällan liknar de vi människor är vana vid.

Vidare tyder forskning på att multicellulärt liv skulle kräva en större händelse för att utvecklas. På jorden så var den stora förutsättningen för flercelliga organismers utveckling fixeringen av syre i cyanobakterier. Syret kunde sedan användas som den slutliga electronacceptorn i de metaboliska processer som idag alla djur, växter och insekter är beroende av för att kunna utvinna tillräckligt med energi.

Andra komponenter som varit nödvändiga för liv på jorden, och därför skulle kunna leda till utveckling av liv på andra platser, är bland annat kolföreningar och vatten. Däremot spekuleras det även kring om liv skulle kunna uppstå på annorlunda vis från andra komponenter. Exempelvis skulle eventuellt organiska lösningar kunna ersätta vatten i vissa biologiska processer. Än så länge är detta endast spekulationer, men om man kan ersätta vissa komponenter på sådant vis så skulle möjligheterna för liv vara ännu större. Till exempel skulle det då vara av intresse att undersöka etan- och metansjöarna på Saturnus måne Titan.

Den himlakropp i vårt solsystem som fått störst fokus är däremot Mars. Trots att Herschel uttalat sig om att Mars skulle ha en jordliknande atmosfär, så vet vi idag att den inte är särskilt lik våran. Istället är den tunn och består mest av koldioxid. Det är inte heller helt fastställt hur geologiskt aktiv planeten är, om ens alls, vilket skulle utsätta eventuellt liv för flera olika problem. Trots det finns flera instrument på och i omloppsbana runt Mars, så förutom Jorden så är det den planet vi har mest koll på. Hittills har vi inte hittat några tecken på liv där och mycket tyder på att det inte finns. Anledningen att det ändå pågår så mycket forskning kring den röda planeten är inte bara för att det är den närmsta till oss, den visar också tecken på att ha haft flytande

vatten tidigare. Även om Mars idag är kall och utan skyddande atmosfär.

Med bland annat det i åtanke skickades strövaren (rover på engelska) Mars Perseverance upp mot mars hösten 2020, vartefter den landade i år, februari 2021. Den har i uppdrag att att undersöka Mars förflutna beboelighet och hur planeten skulle kunna ha gett upphov till liv, vilket bygger på forskningen den tidigare strövaren Curiosity redan utfört på planeten. Den ska även till skillnad från tidigare uppdrag undersöka eventuella direkta spår av tidigare mikrobiellt liv. Den söker då efter så kallade biosignaturer, eller kemiska fossiler, som är särskilda ämnen eller isotoper som endast finns där liv existerar eller har funnits.

Planter är däremot inte de enda kandidaterna för liv i yttre rymden, även månar är av särskilt intresse. Vår egna måne är kall och visar ingen potential för liv, men bara två planeter bort ligger Jupiter, med 79 bekräftade månar. Av dessa finns det fyra större, galileiska månar som tack vare de gravitationella krafterna från varandra och från planeten - förenklat - värmer upp varandra. Detta bidrar till att de till skillnad från vår måne hålls geologiskt aktiva.

Flera av de galileiska månarna är isiga och är intressenter i jakten på utomjordiskt liv. Den bästa kandidaten är månen Europa, som främst består av silikatsten med ett yttre skal av vatten och is. Som nämnts värms månen av tidvattenkrafter och därför tros flytande vatten finnas i direkt kontakt med manteln under det yttre skalet. Det skulle således kunna finnas hydrotermiska ventiler med vulkanisk aktivitet på botten, vilket skulle kunna bidra mikrober med näring och värme. Dessa modeller liknar dessutom existerande teorier kring hur liv uppstod på jorden. JUICE (Jupiter Icy Moons Explorer) är en rymdsond utvecklad av ESA (European Space Agency) som planeras skjutas upp 2022 för att under sju år färdas till Jupiter och sedan spendera tre år med att observera dess månar.

Om vi vidgar våra vyer utanför vårt solsystem så öppnas en ny värld med ytterligare möjligheter. Redan flera år tidigare hade folk spekulerat om planeter kring andra stjärnor, men det var inte förens år 1992 som den första exoplaneten bekräftades. Upptäckten gav nytt liv till diskussionen kring utomjordiskt liv och sedan dess har ännu flera, upp mot fem tusen, detekterats.

Det finns flera olika metoder som används för att hitta exoplaneter, båda med sina för och nackdelar, som alla utförs med olika teleskop. Den allra vanli

gaste, transit metoden, mäter hur mycket synligt ljus som kommer från en stjärna under en viss tid. En nackdel med den metoden är dock att den sällan ger bra kandidater för beboeliga planeter, eftersom det främst är planter nära till sina stjärna som upptäcks.

När man letar efter beboeliga planeter söker man, förutom en lagom storlek, även rätt avstånd till stjärnan. För att flytande vatten ska finnas på planeten, vilket diskuterats tidigare ger bättre förutsättningar för liv, vill man att de ska befinna sig i den så kallade beboeliga zonen, eller Goldilock-zone, som varierar beroende på typen av eller temperaturen på stjärnan.

Ett stjärnsystem som hittades och fick särskilt mycket uppmärksamhet var den röda dvärgstjärnan TRAPPIST-1. Den upptäcktes av ett markbeläget teleskop i Chile, TRAPPIST, och befinner sig 40 ljusår ifrån oss. Först upptäcktes tre planeter, men vid vidare undersökning så hittades ytterligare fyra stycken, varav tre av de totalt sju planeterna uppskattas vara i den beboeliga zonen. Mycket tyder även på att fem av planeterna har en storlek liknande jorden, där planeten TRAPPIST-1e (den femte ifrån stjärnan) är den mest jordliknande.

Efter att de sju planeterna identifierats 2017 så fick planetsystemet mycket uppmärksamhet. Förutom att själva mängden planeter i den beboeliga zonen gav förhoppningar på utomjordiskt liv så producerades även mycket konst och artiklar som illustrerade hur mänskligheten någon gång i framtiden själva skulle kunna bo där. Vidare är det sällan så många planeter upptäcks runt samma stjärna, vilket gör världen för astronomer lite större och ännu mer av ett mysterium. Kanske är vårt solsystem med åtta planeter inte så unikt som vi tidigare trott?

Vid upptäckten av systemet så skickade astronomer ut signaler till det, ett sätt att säga “hej” om intelligent liv skulle finnas där. Under flera decennier har människan skickat ut avsiktliga signaler i rymden på det viset, men även omedvetet från TV apparater och radio. På senare tid är vi också redo att ta emot signaler, med våra teleskop ständigt riktade mot himlen. Än så länge har vi inte fått något svar.

Sedan tidigt i människans utveckling har vi haft en koppling till rymden, och så fort vi kunnat studera en planet inte helt olik vår så har flera kommit till slutsatsen att det borde finnas andra invånare där. Med utvecklingen av teleskop så blev världen ännu större, men också mindre. Vi har undersökt planeter i vårt solsystem på nära håll och skickat ut radiosignaler i rymden, med hopp om att någon ska svara. Hittills har ingen gjort det och vi har inte heller hittat några tydliga spår av utomjordiskt liv, varken mikroskopiskt eller intelligent. Men vi fortsätter att leta med våra strövare på mars, rymdsonder på väg till Jupiter och teleskop riktade mot rymden.

Är vi ensamma? Men framförallt, är människan redo att se sig själv som det?