SvD söndag 22 januari 2012
sidan 2
SOL
SOL
NÄSTAN KLART
VÄXLANDE MOLNIGHET
MOLNIGT
Skriv gärna arg och full VÄXLANDE NÄSTAN MOLNIGHET KLART men redigera när du är nykter.
ANDRES REGNSKUR LOKKO K sid 5
0 Tipsa SvD Läsarnas egen kanal till SvD. Har du nyhetstips eller bilder,
M REGN
Stockholm MOLNIGT I dag
0
Förmiddag
SNÖBY
SNÖ/REGN
0
Vad händer i S nu? MOLNIGT MED och uppföljKommentarer REGN efter Håkan Juholts ningar besked om att han avgår som partiledare för Socialdemokraterna. 5 svd.se
Eftermiddag
REGN
SNÖBY
SNÖ/REGN 5 svd.se/vader
SNÖ
ÅSKA
ÅSKSKUR
DIMMA
SNÖ
ÅSKA
ÅSKSKUR
DIMMA
REGNSKUR hör av dig! E-post: tipsa@svd.se eller sms/mms: 72555 börja med TIPSA.
MOLNIGT MED REGN
REDAKTIONSCHEF
MARTIN JÖNSSON
Inte rimligt kalla det skedda för drev
FOTO: ALEKSANDER ANDERSEN
Livet efter Utøya REPORTAGE Terrorattentatet på Utøya för ett halvår sedan
det och 90 minuter i det kalla vattnet överlevde hon. Vägen tillbaks för Marte är lång och känslosam, och kampen sätter stark prägel på hennes omgivning. SvD Helg, Nyheter sid 20–27
kommer att påverka en hel norsk ungdomsgeneration. 18-åriga Marte Ødegården träffades av två skott i ryggen men trots
9
9
NYHETER
Galaxhop kan ge nya svar
9
N
K SÖNDAG
Strindberg i debatt med SD
miljarder ljusår från jorden, tros ge ny information om hur universum vuxit fram. sid 16
Dags att prata allvar – om galgbacken. Först ut var Saab. Nu viskas det om Fiat och Peugeot och det närmaste halvåret kan mycket hända.
Aborter het fråga för Obama
SvD:s Jonas Fröberg i en analys av läget i bilbranschen. Aktuellt sid 4–5
debattera i dagens politiska frågor? Ja, tyckte Strindbergmuseets chef Stefan Bohman och ställde Strindbergs och Sverigedemokraternas befinliga texter mot varann. sid 16
TV4-vd satsar digitalt
Lovande ny tv-satsning
NYHETER Galaxhopen El Gordo, sju
UTRIKES I Kroatien ska rösterna i folkomröstningen om EU-medlemskap vara färdigräknade i kväll. Enligt de senaste undersökningarna väntas ja-sidan vinna en knapp seger. sid 21
Lagrell lämnar efter 21 år SPORT Lars-Åke Lagrell har två måna-
FOTO: YVONNE ÅSELL
Kroatien på väg mot EU
INTERVJUN TV4:s nya vd Casten Almqvists största utmaning är att ta bolaget in i den digitala framtiden. Samtidigt ska bolaget vara bäst på traditionell tv. sid 6–7
Psykologibas för mäklare KARRIÄR Ingrid Eiken, ny vd för Mäklarsamfundet, hoppas få användning för sin psykologiutbildning i jobbet nära den känsliga bostadsmarknaden. sid 13
der kvar som ordförande för Svenska fotbollförbundet. För SvD berättar han om hur han ser på fotbollens framtid. sid 44
Tackla tekniknyheterna rätt
Ledare/Brännp. 4–6 Nyheter 8–18 Utrikes 20–23 Helg 24–31
Aktuellt Intervjun Reportaget Karriär
Familj 32–36 Tävling/kryss 37–41 Sport 42–50 Väder 52
Spaning, Karriär sid 24 4–5 6–7 8–11 13–20
FOTO: JOHAN PAULIN/SVT
M
UTRIKES En av Barack Obamas svåra frågor detta valår blir om aborter ska lyftas ut ur vårdreformen när den ska fasas in. Katolska biskopar finns bland dem som kräver undantag. sid 20
KRITIK Skulle Strindberg kunna
KRITIK I tv-serien Äkta människor som visas i SVT i kväll tar mänskliga robotar, hubotar, allt större plats. Jeanette Gentele tycker att seriens start känns spännande. sid 18
Veckans sociala medier-kupp iscensattes av dem som smög sig in i bakgrunden på tv-sändningarna från S-högkvarteret på Sveavägen 68 och höll upp skyltar med Twitter-hashtagen #drev68. Det blev snabbt en av de kanaler där medierna anklagades för drevjournalistik. I går eftermiddag, minuterna efter beskedet om Håkan Juholts avgång, fylldes den med kommentarer i stil med den här: ”Drevet har vunnit. Juholt avgår. En skam för svensk media och journalistik.” Att mediernas agerande diskuteras och granskas vid stora nyhetsskeenden är viktigt – och det bör finnas stort utrymme för självrannsakan på redaktionerna. Men samtidigt är det viktigt att drevretoriken inte bara blir en politiskt färgad reflex eller uttryck för ett allmänt medieförakt. Under höstens Juholtaffär fanns det en hel del i rapporteringen att kritisera. Varje felaktigt kvitto blev löpsedelsstoff i kvällspressen och anonyma källor användes på sina håll utan att det gavs möjlighet att värdera deras trovärdighet. Ett drev? Ja, till delar. Men det var inte unisont. Ganska snart ifrågasattes uppgifterna om hur tydligt riksdagens regelverk varit när det gällde hyresbidragen, bland annat via nyheter i SvD. Vi och andra gav också stort utrymme åt röster som speglade de interna striderna inom S, vilket gav perspektiv på hur ”läckorna” skulle värderas. Den senaste veckans Juholtaffär har dock varit av en helt annan karaktär. Den här gången har det som lett till de största rubrikerna skett helt öppet. Det har handlat om vad Håkan Juholt själv sagt och gjort, till exempel i Sälen, när han fick ägna sig åt just att prata politik – dessutom på sitt specialområde. Men också om hur striderna inom S eskalerat – och nu inför öppen ridå i stället för via anonyma nålstick. När S-kvinnorna protesterade mot utnämningen av Urban Ahlin som gruppsekreterar i riksdagen skedde det helt öppet. Samma sak med fredagens avgångskrav från flera S-distrikt. Därför blir det faktiskt orimligt att kalla det som skett på Sveavägen och i alla medier för ett drev. För Håkan Juholt, partiet och dess anhängare har den helt säkert varit mycket smärtsam. Men i sak är det svårt att säga något annat än att rapporteringen den senaste veckan i stort har varit befogad. Och i huvudsak rimlig, saklig och relevant. Martin Jönsson är redaktionschef på SvD martin.jonsson@svd.se
Banal och genial poesi UNDER STRECKET Att den språkmaterialistiska poesin skulle vara komplicerad är en fördom. Jenny Maria Nilsson har läst det senaste numret av poesitidskriften OEI, som balanserar mellan genialitet och banalitet. sid 20 Aktuellt 4–5 Söndagsintervju 6–8 Reportaget 10–15 Kritik 16–19
Under strecket 20 Berglins 21 Resor 23–30 Tv/radio/serier 41–43
Chefredaktör och ansvarig utgivare Lena K Samuelsson Politisk chefredaktör PJ Anders Linder Redaktionschef och stf ansvarig utgivare Martin Jönsson Chef SvD.se Fredric Karén Chef SvD Helg Ann Axelsson Verkställande direktör Gunilla Asker Informationschef Björn Hygstedt bjorn.hygstedt@svd.se Formchef Anna W Thurfjell Växel 08-13 50 00 Besöksadress Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm Post SvD, 105 17 Stockholm Ny prenumeration 08-618 02 20 eller på SvD.se/prenumerera Prenumerationsärenden SvD.se/kundservice 08-618 02 20, måndag–fredag 07.00–18.00. Lördag–söndag 08.00-12.00 Annonsering Företagsannonser 08-13 50 00 Fax 08-13 51 13 annonsbokning@svd.se Privatannonser 08–13 00 10, fax 08-13 51 13, privatannonser@svd.se SvD ansvarar ej för insänt, ej beställt material. © 2012 Tryck: V-TAB Göteborg och Södertälje.
24 HELG
SvD söndag 22 januari 2012
Väggarna i flickrummet är fortfarande fyllda av budskap de skrev för flera år sedan. För första gången sedan den 22 juli är Camilla Wallèn Stene och Marte Ødegården tillsammans igen.
Vägen tillbaka Terrorattentatet på UTØYA för ett halvår sedan kommer att påverka en hel norsk ungdomsgeneration. MARTE ØDEGÅRDEN träffades av TVÅ SKOTT I RYGGEN men trots det och 90 minuter i vattnet överlevde hon. Vägen tillbaka för Marte är lång och känslosam. En norsk journalistgrupp har följt henne och SJU ANDRA UNGDOMAR i Kongsberg. TEXT & FOTO LARS ANDREAS ELLINGSGARD ØVERLI, MARTIN SLOTTEMO LYNGSTAD OCH ALEKSANDER ANDERSEN/PARAGON FEATURES
HELG 25
SvD söndag 22 januari 2012
KONGSBERG 6 september 2011: Ungdomarna övar nervöst sina sånger. Bänkraderna är nästan fyllda men huvudgästen är försenad. Allting tar längre tid än tidigare för Marte Ødegården. 18-åringen och styrelsemedlemmen i norska Arbeiderpartiets lokala ungdomsorganisation ännu inte kan knyta skosnören eller på egen hand sätta sig i bilen. Marte behöver mycket hjälp för att ta sig in i kyrkan. Men när de stora trädörrarna öppnas och pappa Bjørn Tore rullar in henne i rullstolen får hon en bruds uppmärksamhet. I kyrkorummet möter hon sitt gamla liv; skolklassen, väninnorna och musikerna. På Sunnås sjukhus har Marte levt som i en bubbla, som skyddat henne från omvärlden. Men precis här och nu, när vännerna arrangerar en minneskonsert, spricker den. Hon börjar gråta. Får tröst av pappa, men kan inte sluta. – Det var det första mötet med det gamla
livet, som en helt ny person. Det var svårt att se klasskamraterna uppträda på scenen, precis som jag själv gjort så många gånger. Jag bara grät och grät för alla vänner som jag förlorat, säger Marte Ødegården som överlevde trots att hon sköts två gånger i ryggen av Anders Behring Breivik på Utøya två månader tidigare. 23 september 2011: Marte är hemma på permission från sjukhuset för första gången. Nu för att fira att hon blir myndig. En dag som hon tillsammans med bästa vännen, Camilla, har planerat sedan hon var 14 år. Men födelsedagen blir inte som de har planerat – den heller. ”Den här mannen stal min perfekta 18-årsdag från mig. Han stal det tredje året på gymnasiet från mig. Egentligen ville han ta hela livet ifrån mig. Allt.” Så skrev hon på sin blogg. Camilla har läst den varje dag. Nu ska hon få träffa sin bästa
kompis igen. Gråta lite. Förhoppningsvis också skratta. Hon tar av sig sina blå Converse och smyger in i vardagsrummet. Röda, blå och gula ballonger hänger i taket. Under dem, i farfarsfåtöljen, ligger Marte med näsan i kvällstidningarna. Hon läser högt för sig själv och Camilla står förväntansfull vid armstödet. – Hej, Marte. – Hej. Kan jag få en kram? – Nej. Camilla avlägsnar sig från stolen. Ler underfundigt. Isen är bruten. Isen som inte fanns före den 22 juli, dagen då terrorn drabbade Oslo och Utøya, Norge och Skandinavien. Med sin bomb och sina kulor dödade terroristen Breivik 77 människor. Marte Ødegården sköts två gånger i ryggen och blev liggande hjälplös på en bergshylla på Utøya.
m
Marte Ødegården ”Jag tror inte att vi kommer att vara lika naiva som föräldragenerationen när vi ska ta över och styra.”
26 HELG
SvD söndag 22 januari 2012
Även om pappa Bjørn Tore försöker trösta kan inte Marte Ødegården hålla tårarna tillbaka när hennes gamla klasskamrater arrangerar en minneskonsert i Kongsbergs kyrka.
Det är ju bara tur att jag ÖVERLEVDE, med de SKADOR jag fick i ryggen. 31 oktober 2011: Humöret har åkt berg- och dalbana. Men den här oktobermorgonen har Marte det bra. Oslofjorden är täckt av morgondimma, lika vit som de sterila väggarna på Sunnås sjukhus. Tre teddybjörnar håller vakt vid sängen och vid deras sida ligger en röd hälsning från AUF i Buskerud där hon ingår i styrelsen. En biografi om Manchester United, favoritlaget, ligger på nattbordet. Hon lånade den före årets sommarläger, hade med den till Utøya och ägaren har inte fått tillbaka den som utlovat. Men det är inte mycket som har blivit som det skulle den här hösten. En sjukgymnast har rullat iväg henne för att testa vänster ben. Det, liksom magen träffades av rikoschetter från kulor som slog mot marken runt omkring henne. Fem muskelfästen i ryggen är borta liksom vänster njure och en del av tjocktarmen. Smärtan har varit enorm. – I början, fylld av morfin, skrek jag av smärta så fort någon kom nära. Scenen är som tagen ur tv-serien House: En trött tjej på behandlingsbänken, i en brun kjol, med trötta ögon och omringad av ett läkarlag.
– Om jag är ensam hemma måste jag klara mig själv. Här kommer någon på fem minuter, säger hon tappert leende. Jag blir i alla fall stark av kryckorna! Marte skickades på kvällen den 22 juli till det regionala sjukhuset i Drammen eftersom det var fullt med offer på universitetssjukhuset Ullevål i Oslo. Hon var bara några minuter från att mista livet. Hon hade, svårt skottskadad, legat nedkyld i Tyrifjordens vatten i närmare 90 minuter. – Det är ju bara tur att jag överlevde, med de skador jag fick i ryggen, säger Marte som minns hur hon mitt i kaoset på sjukhuset den 22 juli hörde en läkare poängtera att de skulle vänta med henne och i stället först ta hand om dem med mer akuta skador. På ett smått absurt sätt var det ett bra ögonblick. – Då förstod jag att jag inte skulle dö. När ryggen krossas kan små bitar skada andra organ i kroppen. Det var tur att mjälten inte skadades. För då hade jag blött ihjäl. Marte Ødegården är ett av många offer för den värsta illgärningen på norsk jord sedan andra världskriget. Och i december lade norsk polis fram en preliminär genomgång av sin egen insats den 22 juli. Vidar Refvik, t f rikspolischef, blev livligt citerad då han ansåg att polisen inte hade något att lära av det som
hade skett. Han möttes av massiv kritik. Inte minst de som överlevt och anhöriga till offren beskyllde polisen för att inte vara tillräckligt ödmjuk. Journalisten Kjetil Stormark, som i december gav ut boken ”När terrorn drabbade Norge. 189 minuter som skakade världen” hävdar att 22 juli är ett lika stort nationellt trauma som Palmemordet blev i Sverige. 20 november 2011: 121 dagar efter mardrömmen på Utøya, är Marte tillbaka i Drammen, men inte på sjukhus. Hemmalaget Strømsgodset spelar sista fotbollsmatchen för säsongen och möter Vålerengen. Strålkastarna är höljda i dimma och trist novembermörker. Fotbollen har alltid haft stor betydelse och sedan hon var tre år gammal har Marte stått här på läktaren med jämna mellanrum. I dag måste hon som en följd av skadorna emellertid sitta, trots att hemmasupportrarna skanderar att alla som inte står upp har sitt hjärta hos bortalaget. Hela läktaren skakar. Pappa frågar med glimten i ögat varför hon fortfarande sitter. Marte kastar en tom blick mot gräsmattan och tar tag i stängslet, rycker till och reser sig. Fansen runt henne glömmer matchen för en stund. En annan match, en mer personlig match är på väg att avgöras. Tjejen som sköts på Utøya står nu upprätt.
HELG 27
SvD söndag 22 januari 2012
Marte Ødegården överraskar sina vänner i Europeisk ungdom med att besöka deras möte i Oslo.
Efter ett hårt träningspass är Marte tillbaka i sängen på Sunnås sjukhus. Hon har vistats på sjukhus i fem månader innan hon blev utskriven i december.
Marte Ødegården tränar vänster knä i trapphuset på Sunnås sjukhus. Hon får hjälp av sjukgymnasten Ellen Cyrus och studenten Ida Nystrøm.
Tillbaka på Drammens fotbollsläktare. Här har hon stått sedan hon var tre år. I dag sitter hon. Men när hemmasupportrarna börjar skandera tar Marte sats och lyckas resa sig.
Och hoppar. Det är en större seger än någonting annat på fotbollsarenan. – Fotbollen har lärt mig mycket om sammanhållning och lojalitet. Jag har värderingar som jag inte skulle ha haft om jag inte var intresserad av fotboll, säger hon samtidigt som hemmalaget gör självmål. Bottenlös förtvivlan breder ut sig längs bänkraderna. Men bara i några sekunder för snart sjunger publiken igen, tillsammans. Marte är tacksam för gemenskapen. Hon känner fysiskt värmen från fotbollsfamiljen. Inte bara här i kväll, när supportrar överöser henne med kramar. Även tidigare har fotbollens gemenskap stärkt henne. Som i slutet av augusti, under matchen mot Atletico Madrid, då supportrarna ändrade talkören från ”Kom igen Godset, kom igen” till ”Kom igen Marte, kom igen”. Fotbollen har stor betydelse och bland de 5 000 som följer henne på Twitter finns åtskilliga fotbollsfans och gott om spelare. En av de mest uppskattade hälsningarna just efter tragedin på Utøya kom omgående från Michael Owen i Manchester United, som vann Guldbollen som Europas bästa fotbollsspelare 2001. ”Hi Marte. I heard the terrible news that you got badly hurt in Oslo today. Our thoughts are with you. Michael.”
Jag ska klara allt. Jag kommer att klara allt jag vill med stöd från mina vänner!
M
– Jag använde två dagar till att läsa igenom alla meddelanden och blev helt matt. Det enda jag kunde säga var tack. Manchester Uniteds fotbollstrupp signerade sedermera också en matchtröja åt Marte och bjöd in henne och familjen till England. 21 januari 2011: I dag, ett halvt år efter den förfärliga händelsen på Utøya, är Marte Ødegården mer tacksam än bitter. Det går sakta framåt. Mot alla odds skrevs hon ut från Sunnås sjukhus den 16 december. Och små saker är ibland de viktigaste. Som när hon fick jubla över att Strømsgodset vände fotbollsmatchen till seger med 2–1. Betydelsefullt var också att Camilla kom på födelsedagsbesök under ballongerna i vardagsrummet och hjälpte henne uppför trappan till flickrummet. Där väggarna var dekorerade med små hälsningar och meddelanden samt ett namn med stora bokstäver:
MARTE. De ritade det tillsammans för flera år sedan och köpte samtidigt teddybjörnarna som vilar på sängen. – Den rosa, säger Marte och pekar på en av de minsta. – Den tror jag att vi fick i nian. Kommer du ihåg det? En tår rinner nedför kinden när Camilla nickar. En glädjetår för nu är allt som det var före den 22 juli 2011, då Marte levde som tonåringar gör mest. På samma sätt som hon hoppas få leva igen. Men Martes kamp handlar inte om minuter, snarare om veckor, månader och år. Den handlar om att gå i skolan igen, att gå på fester, att äntligen få ta körkort. Och under julen förberedde hon sig för att delta i sitt första möte i kommunstyrelsen. – Jag ska klara allt. Jag kommer att klara allt jag vill med stöd från mina vänner! Och hon pratar om stödet som Aftonbladets Erik Niva beskrev i serien ”Fotboll efter döden”. Hon överlevde Utøya med två kulor och en hel fotbollsvärld i ryggen. – Jag har tänkt tatuera det någonstans. Jag tycker att det var så fint! Läs sju andra ungdomsberättelser från Kongsberg efter terrorattacken
m
28 HELG
SvD söndag 22 januari 2012
Hjältar pryder väggen ovanför Enayat Aryyans säng. Han kom till Norge från Afghanistan för två år sedan.
Håvard Myhre lever ett hårt inrutat träningsliv. Efter ett stenhårt pass på rullskidor lägger 16-åringen geväret mot kinden – fyra skjutningar, varav två stående.
”Jag skickar meddelande till mamma och säger att du har spytt i soffan.” Martes vänner
SJU ungdomar från KONGSBERG berättar om hur terrorattacken har påverkat VARDAGSLIVET
Camilla Wallèn Stene
”Det har på sätt och vis varit svårt att vara en god vän. Du vet inte alltid vad du ska säga. Det kan hända du säger något fel, som gör henne ledsen.”
BÄSTA VÄNINNAN: Camilla Wallèn Stene, 18 år. Maiken Stavland och Henny Ødegaard kikar nyfiket i spegeln. Camilla Wallèn Stene använder täckstift över ett ärr mellan ögonbrynen, ärr efter en Oppdalsresa med Marte. Sminket måste sitta rätt i kväll, när studentfirandet inleds. Men något saknas, eller rätttare sagt någon. – Hade det inte varit före 22 juli skulle Marte varit här. Vi saknar henne hela tiden. Camilla fyller mjölkglaset med Passoã, vodka och Fanta exotic. Hon ska ha kul nu. Det är inte helt enkelt. Hon har gråtit mycket sedan i somras. – Jag kunde inte säga något. Jag bara grät och grät. Du får ett helt annorlunda förhållande till din väninna när något sådant här sker. Du förstår hur mycket du betyder för henne. Jag var den första hon ringde. Lägenheten är redan fylld med det som hör till en förfest med tjejer, färgglada drinkar, plattänger och sminklådor. Men stämningen är låg, trots shots. Det hade varit annorlunda med Marte. Mer liv, liksom. Det är Maud och Maiken som har pratat och stöttat henne. Studentfirandet, markeringen av att skolgången snart är slut, börjar nu. Och vännerna är kvar här. De väntar liksom många andra på henne.
FLYKTINGMILJÖN: Enayat Aryan, 19 år. Enayat Aryan serverar afghanskt kardemummate med ett förväntansfullt leende. – Du måste provsmaka! Köket är i vitt och blått, i gammaldags 60-talsstil. Över den öppna spisen kastar jordgloben sitt ljus mot sovrumsväggen, där en liten norsk flagga är tejpad i hörnet av en afghansk. Vid sidan av den, över sängen, har Eminem ett klart budskap: NOT AFRAID. Det passar ihop med kedjan som Enayat har runt halsen, med militärbyxorna och boxningsträningen. Men den 22 juli var Enayat tvärtom rädd. Rädd för det som skedde, förstås. Men också för att det kunde vara som många gissade och antog – utländska terrorister bakom dåden. – Jag var rädd för att det var en afghan, eftersom de flesta terrorister kommer från Mellanöstern. Om jag sedan hade sagt till någon jag ville lära känna att jag var afghan, så är jag säker på att den personen hade blivit skrämd. Lyckligtvis för oss var det inte en utlänning. Några dagar senare sitter Enayat på Løvåsen, ett boende för ensamkommande asylsökande ungdomar. Det är snart middagsdags och alla bidrar, alla utom Enayat. Han gillar inte att laga mat.
– Jag tycker om att äta den. Han beundras för sitt språköra. När han kikar ut genom fönstret och ser fotografens bil, förstår vi varför. – En Skoda? Då är det ju bättre att gå! Han slår ut med armarna så att halskedjan skakar. Han tar mycket plats. Men när han inte bygger upp sin ”cool-guy-image”, är han en mjuk och omtänksam kille, som önskar att han hade en lillebror att älska. Men här runt middagsbordet, säger han, vet alla hur det är att mista någon. Själv har han inte pratat med sin familj sedan pappan sålde huset, jorden och bilen för att köpa en enkelbiljett från Afghanistan till Turkiet. – Några gånger, när jag börjar tänka på min familj, blir jag helt galen i huvudet. Men jag måste acceptera att jag är ensam, säger 19-åringen, som till skillnad från många av ungdomarna tror att 22 juli verkligen har förändrat samhället. – När man ser på nyheterna att någon har det illa i ett annat land, tänker man på det i en minut. Men när man upplever något sådant i sitt eget land, tänker man mycket på det. Det gör att vi samlar oss, säger Enayat medan han sitter böjd över en bok med bilder av starka män. Träningen är en del av arbetet med att förvandla ett dåligt utgångsläge till en ljus framtid. Enayat får inte mycket gratis i livet.
Enayat Aryan ”Jag var ganska säker på att det var en utlänning som stod bakom och tänkte; nej, nu får vi problem.”
HELG 29
SvD söndag 22 januari 2012
Maiken Stavland och Maud Henny Ødegaard lutar sig mot Camilla Wallèn Stene (mitten) under deras tjejträff inför årets studentkickoff.
Håvard Myhre ”De som håller på med politik gör något för andra. Det är större risk att de blir angripna, än de som försöker bli så bra som möjligt inom idrotten.”
IDROTTSMILJÖN: Håvard Myhre, 16 år. En sen novemberkväll är åkrarna plöjda och mörkbruna, jordbrukslandskapet är beckmörkt. Ingen att se, ingen att höra. Så, som från ingenstans, dansar en ljusstråle på himlen. Stegen hörs tydligare ju närmare de kommer. Andedräkten reflekteras i ljusstrålen från pannlampan på Håvard Myhre. Ännu ett träningspass på egen hand är över för skidskytten. Ännu en timme i ensamhet. Lika ensam som han var i skidtunneln i Torsby den 22 juli. – Jag kommer ihåg att jag gick och bytte om. När jag kom ut såg jag på tv att många hade blivit dödade. Svensk tv sände norska nyheter, så vi fick veta vad som skedde. Det var svårt att tro att det var så stort som det var. Jag tänkte bara att det var helt sjukt, liksom. Vi skruvar tillbaka klockan två timmar. Håvard sitter ensam i ett stort kök och gafflar i sig av husmanskosten som består av lapskojs och flatbröd. Och så en skiva fiberrikt skidbröd till efterrätt. Han äter och byter om samtidigt för tidspressen är stor i 16-åringens turboliv. Få utsvävningar och mycket som måste försakas. Och nu, här vid matbordet, vet han att nytt slit väntar och Håvard gör sig redo för ytterligare ett träningspass. Det är det som driver honom
Ännu ett träningspass är över för skidskytten. Ännu en timme i ensamhet. Lika ensam som han var i skidtunneln i Torsby den 22 juli.
M
och som styr vardagen både hemma och på skolan. Han går på idrottslinjen, förstås. Skolan liknar många andra gymnasier med en stor och salig blandning av olika ungdomsmiljöer. Det finns både mångfald och fördomar. – Du kan se direkt vem som går på vilken linje. De som går på musik har långt hår och öronpluggar, de som går på verkstadslinjen har som regel arbetsoveraller på sig. Det är på utsidan som du ser det, säger Håvard, som själv inte låtsas om kommentarerna som slängs efter honom. – Jag har kallats för träningsnarkoman. Det är ofta någon som frågar var är gymnastikpåsen din då Håvard? och varför är du inte ute och tränar nu då Håvard? Det är en del av spelet. Han har valt det
själv, kanske inte helt av en slump. Han har vuxit upp i en stadig, resursstark familj med intresserade föräldrar och ambitiösa storasystrar. Allt ligger till rätta för att han ska kunna jobba mot det slutgilitiga målet: – Det är att bli världsmästare! KÖPCENTERMILJÖN: Daniel Løver, 15 år. – 22 juli var jag på ett sånt där sommarläger för ungdom. Jag satt och såg på tv då det kom en extra nyhetssändning. Det var konstigt, men nu tänker jag inte längre så mycket på det som hände. Jag tror inte att så många gör det. Det är tidig eftermiddag. Fältarbetarna släntrar runt på sin vanliga runda, med säcken full av godis och kondomer. ”Centrumhängarna”, som fältassistenterna inom socialvården kallar dem, har som vanligt samlats vid ingången till köpcentret. De säger inte mycket och gör ännu mindre. Många som går förbi kastar en nedlåtande blick efter dem. Men Daniel Løver och de andra är vana. De är proletärerna i en klassdelad ungdomsmiljö. Men det bryr de sig inte om det. – Jag hänger för det mesta i stan och på köpcentret. Och så är jag på Ohana, ungdomsklubben. Ja, så det är väl det, säger Daniel.
m
Daniel Løver
”Jag tror att det som hände oss varken har gjort oss mer eller mindre toleranta mot varandra. Men jag kommer aldrig att glömma det.”
30 HELG
SvD söndag 22 januari 2012
Studio 3 har varje år bejublade dansföreställningar på Kongsbergs biograf. Studion lockar många ungdomar och är populär på orten. Danstruppen, med Kristin Jakobsen och hennes balettvänner,
”Många TÄNKER nog att vi INTE ORKAR göra något, liksom.”
Kristin Jakobsen ”Hade jag varit i samma situation som Marte, skulle jag inte ha kunnat dansa nu.”
Han går i bylsiga kläder, har hål i örat, piercing i läppen och keps. Har du sett honom utan så är du en av de få som gjort det. – Vi gör egentligen ingenting. En del ungdomar tycker nog att vi är tråkiga, att vi bara går runt i centrumet och hänger på stan. Många tänker nog att vi inte orkar göra något, liksom. Några dagar senare fyller ungdomsklubben Ohana, som är Centrumshängarnas tillhåll, tio år. De som spelar biljard och får hjälp med läxorna på Ohana är som regel varken orienterare eller violinister. Men de för ett viktigt arv vidare; en möteplats där mångfald är viktigare än stereotyper och fördomar. – Det är alltid någon, oberoende av var du bor, som inte får vänner på skolan och som inte har något att göra. Många är på Ohana, även om de inte har så många vänner på skolan. Då möter de varandra och då har alla det all right, säger Daniel som är småkung bland centrumhängarna. Men han är inte fullt så tuff när han visserligen plockas upp av några raggare på eftermiddagen men får besked om att hålla käft när han blandar sig i snacket. Han är ju bara en
raggarrookie. Nästa rekryt. Han blir inte mindre nervös när tre centrumhängare vinkar till honom några meter längre bort. En av dem är tjejen som nyss ändrat statusen till ”in a relationship med Daniel Løver”. Toffelhjältestämpeln är oundviklig när han öppnar bildörren, kliver ut och följer med sin egen klick till köpcentret. Han har i alla fall en fot i raggarmiljön. DANSMILJÖN: Kristin Jakobsen, 18 år. – Det är snabbt gjort att bli frestad. Göra saker som man egentligen inte borde, som gör andra besvikna. Men sånt är livet. Sanningen är att Kristin Jakobsen inte gjort många dåliga val i livet. Den årliga showen hon arbetar med i gruppen Studio 3 väcker begeistring. Tjejerna beundras av de yngre och respekteras av de äldre. I år är hon återigen frontfigur på affischen och i vinter förbereder hon sig för europamästerskapet. Sådant ger status i den lokala miljön.
Kristin gick i samma klass som Marte Ødegården på lågstadiet. De har spelat i samma musikkår.
M
Men tragedin sätter saker och ting i perspektiv. Kristin gick i samma klass som Marte Ødegården på lågstadiet. De har spelat i samma musikkår. Hon vet att om hon hade varit i Martes skor skulle hon inte ha dansat nu. – Det jag har lust att göra i livet är att dansa. Det hade jag inte kunnat om jag hade varit i hennes situation den 22 juli. RAGGARMILJÖN: Stine Jørgensen, 18 år. Stine ”Mercedes-Benz-spättan” Jørgensen, gjorde det omöjliga – blev raggardrottning utan körkort. Nu står hon på taket av en röd Ford utanför fastfood-kiosken, omringad av festsugna ungdomar. Wunderbaums, sotade fönster och cigaretter. Taken på bilarna är dansgolv och ”Mercedes-Benz-spättan” bjuder upp en kis på taket, trots att hon knappast gillar budskapet på hans jacka: ”Fuck you, I drive a Volvo”. – Det finns ju de som verkligen ser ned på oss. Som bara väntar på chansen att angripa oss. En knapp vecka senare gör motljuset från fönstret det svårt att sminka sig. Den här dagen har hon väntat så länge på och nu fyller den henne med ångest. Det hade varit illa nog att ta körkort även om hon inte redan varit stadens bildiva. Hon borstar tänderna,
Stine Jørgensen ”Det var vi ungdomar som drabbades. Vad vi brinner för och vad vi ser fram emot.”
HELG 31
SvD söndag 22 januari 2012
Raggardrottningen Stine Jørgensen står på taket på en röd Ford. Biltaket blir till dansgolv och Stine bjuder upp Steinar Helgsen på taket.
har premiär på Asfaltdjungel.
Steffen Kjørsvik
”Jag tänker inte så ofta på det som hände. I varje fall inte så ofta som jag borde.”
borstar bruna och bångstyriga lockar och smetar på mascara. – Jag har inte haft tid att bli nervös förrän nu, suckar 18-åringen när hon låser dörren. Hon är på mycket bättre humör ett par timmar senare. Ett stort leende fyller backspegeln på väg till raggarstråket. – Vi bor i en riktig skvallerstad. Du behöver inte göra mycket förrän det låter som om du är världens värsta person. Men jag håller huvudet högt. Folk får tro vad de vill, säger Stine som tycker att 22 juli-tragedin har förändrat hennes syn på de andra ungdomsmiljöerna. – Jag dömer inte så mycket längre. Du ser ju hur illa det kan gå. Om andra har andra intressen så betyder det inte; Herregud så dum du är. MUSIKMILJÖN: Steffen Kjørsvik, 17 år: I mittgången, mellan bänkraderna i Kongsberg kyrka, sitter Marte i rullstol. Metalbandet Valkyries of Pain framför Tears don’t fall. Musikaliskt har de inte så mycket gemensamt med Marte. Men i dag är alla i den lokala musikmiljön som en stor familj. Minneskonserten är ungdomarnas eget initiativ. Det är nu det gäller, riktig metal. Tio minuter i det orangea stålkastarljuset. Publiken
Ögonblicket innan man går upp på scenen är magiskt. Andreas Sunde, Steffen Kjørsvik och Christian Frogh ser med skräckblandad förtjusning fram emot tio minuter rampljuset.
Strålkastarljuset är borta och vardagen tillbaka. En timme senare har bandet en medlem mindre. Och nytt namn: Done.
M
applåderar. Där sitter vänner och klasskamrater, kända och okända, långt hår, trånga skinnjackor och tung smink. Basisten kör igång, men Steffen måste skruva upp gitarren för att hitta takten. – It’s hot as hell here, everybody wants to loose control! Vokalisten headbangar i takt med publiken, men slutar snabbt när ledgitarren är borta. Steffen är förtvivlad. Plektrumet ligger på golvet. Typiskt. Tio minuter senare står gänget vid sidan av scenen, i mörkret. Strålkastarljuset är borta och vardagen tillbaka. En timme senare har bandet en medlem mindre. Och nytt namn: Done. – Att bli gitarrist eller vokalist i ett känt band är ju det jag brinner mest för. Jag tror alla ungdomar har ett behov av att bli sedda,
säger Steffen, som satt på en grekisk bar eftermiddagen den 22 juli. – Det var en del andra norrmän där också. Många tänkte att det måste vara en utlänning. Om det hade varit en invandrare som hade gjort det, så tror jag att det hade förändrat mycket. Det hade blivit mycket mer rasism. nyheter@svd.se
Översättning och bearbetning: Björn Lindahl Reportaget om Marte Ødegården och hennes generationskamrater i Kongsberg är en del av ett projekt av den norska frilansbyrån Paragon features. Idén är att följa Marte och fem andra ungdomar som skadades i attentatet på Utøya genom att på deras hemorter följa hur dådet påverkar dem. Målet är en vandringsutställning och en bok.
SvD INSIKT Se och hör ungdomarna i Kongsberg. Nästa nummer av Ipadmagasinet SvD Insikt ute fredag 29/1.