DÄR VÄGEN TAR SLUT

TEKSTI BOSSE HELLSTEN KUVA ARTO WIIKARI

Traillöpning betyder att löpa i naturen. Det är den enklaste definitionen. Det handlar om att ta in naturen, landskapet där man löper medan resultat och tider är oviktiga.

Traillöpning är motsatsen till monoton löpning på asfalt eller spånbana. Trail är stiglöpning, omväxlande och roligt – ju tuffare terräng, desto roligare.

Då man löper trail vill man upptäcka vackra platser till fots. Man har friheten att uppleva naturen på egen hand – och utmana naturen på dess egna villkor. Lovisa med sitt fina nätverk av stigar är ett paradis för traillöpning. Lovisaåsen i stadens hjärta gömmer underbara småstigar för den som vill löpa upp och ner för branterna.

Traillöpning är pop. Det ordnas kurser och traillöparskolor, guidade traillöpningsäventyr i alperna. Det är fritt fram, förstås. Men främst handlar traillöpning om frihet – om att hitta tillbaka till naturen. Man knyter skorna och beger sig ut – det finns inget enklare sätt. Mest handlar det om äventyr för egen maskin, om att upptäcka och återupptäcka sin egen natur. Man behöver ingen skolning.

Minimalism

Trailboomen började med Christopher McDougals bok ”Born to run” som utkom för 12 år sedan. Boken är en hyllning till minimalism och barfotalöpning, ett enkelt och asketiskt liv och människans nästan obegränsade inneboende kapacitet. McDougals idé är att människans kropp är skapad för att löpa.

Att löpa trail ska inte vara svårt. Idealet är ett enkelt indianliv i lätta löpskor och shorts, en vattenflaska instucken i shortsen, två-tre energigel i bakfickan, en vindtät jacka. Skorna kan gärna ha lite bättre grepp än klassiska maratontossor – mjukare gummi, aggressivare mönster. Men man klarar sig bra med det man har.

Traillöpningen erbjuder en form av asketism som man ofta saknar i vardagen. Poängen är att bege sig ut på skogsstigarna, låta benen och lungorna arbeta, löpa tills tankarna tar slut och man för en stund blir som ett av skogens djur. Observationer av andra djur, som älg och räv, räknas som ett plus.

Komfortzonen

Trailparadiset är små vindlande stigar i kuperad terräng. Det handlar om att ta in platsen, landskapet där man löper.

Man kan stanna på en bergsknalle bland de istida flyttblocken i de östnyländska skogarna och se solen gå upp över havet. Det händer att man kan se en örn kretsa på den ljusröda himlen.

Terrängen varierar hela tiden – man löper över stenar, lera, gräs och snö, hoppar över bäckar, sicksackar mellan träd. Man parerar stenar och rötter, steget blir snabbt, lätt och dansande, händerna rör sig fågellikt för att hålla kroppen i balans. Utförslöpning kräver fullständig koncentration och uppmärksamhet – ett perfekt sätt att tömma huvudet och lämna stressen bakom sig. Vid insjöar kan man stanna för att simma.

Resultat och tider är oviktiga. Traillöpning handlar om att lyssna på sin kropp, löpa i egen takt, hitta sin komfortzon – och sin gräns och överskrida den. Distanserna varierar från några kilometer till extrema ultramaratondistanser.

Det sköna är att hitta en takt man känner att man kan hålla för evigt. Det finns förstås ingen sådan takt, men då löpningen känns bra kan det kännas så – att man kunde hålla på hela dagen och genom natten.

Bortom gränsen Traillöpning är en fysisk och mental utmaning – då traillöpning är som bäst övervinner man stunder av svaghet och kraftlöshet – man löper igenom mörkret och kommer ut på andra sidan i något slags personlig gryning.

Målsättningen för många traillöpare är att avverka sträckor i vackra landskap som det skulle ta flera dagar att vandra. Det blir inte alltid värre, är ett bra mantra, som lanserades av trailpionjären Anton Krupicka, en av minimalisthjältarna i boken Born to run.

Traillöpningen förenas ofta med en ekologisk livshållning – en djup uppskattning och respekt för naturen – en strävan att inte lämna andra spår än skoavtryck i leran.