II:3 Georg Gustafssons hem, barndom och uppväxttid

Bror Georg Kasper Gustafsson föddes den fjärde september 1899 i Karlsfors, åtta kilometer norr om Värnamo. Han var äldste sonen i en syskonskara på fem, två systrar och tre bröder. Modern Johanna Kristina föddes i Kulltorp 1871, och fadern Johan Emil föddes samma år i Åsenhöga. De två gifte sig i Kulltorp år 1895.129 Modern var, enligt sonen Georg, en gudfruktig kvinna, som i unga år blivit vägledd till en personlig omvändelse genom kyrkoherden och väckelseprästen Håkan Sjögrens medverkan. Hon blev och förblev en trogen kyrkobesökare under många år. Fadern beskrev han som en karaktärsfast och skötsam person med den gamla goda hederligheten som grund för livet, en man som fruktade Gud. Under en väckelse på 1890-talet blev Johan Emil omvänd. Båda föräldrarna höll länge troget fast vid »moderkyrkan« och den evangelisk-lutherska läran. I den fromhetstraditionen fostrades barnen.130

Kristina och Emil Gustafsson flyttade till Karlsfors året innan Georg föddes. Där bodde de ända till början av år 1946. Först bodde de i en liten torpstuga på ett rum och kök. I den stugan föddes sonen Georg. Sedan flyttade de till en arbetarbarack, barnens uppväxthus, där de bodde kvar i 46 år. Det var en rätt stor byggnad, under årtionden bostad för åtta familjer. Varje enskild lägenhet var ganska liten, varför den sju personer stora familjen Gustafsson var trångbodd – även mätt med dåtida mått för boendestandard.131 Hemmet betecknades av den åldrige, tillbakablickande Georg Gustafsson som »ett enkelt arbetarhem« och familjen som »en enkel arbetarfamilj«.

Far Emil arbetade åt Hörle bruk i mer än trettio år. Han fick medalj för lång och trogen tjänst år 1930.132 Hans titel var under merparten av denna tid snickare eller maskinarbetare. Hans arbetsuppgift var att sköta en maskin i brukets snickerifabrik.

129 Svenska folkrörelser, s. 520; Dagen 1945-11-19, s. 4. – Systrarna var Elin och Svea, bröderna var Georg, Ragnar och Simon. Enligt kyrkans födelsebok var moderns namn stavat Christina, inte Kristina, se Sveriges befolkning 1890. Men i all korrespondens där moderns namn förekommer är hennes namn stavat Kristina. 130 Gustafsson 1930a, s. 53–54; Böhn-Jullander 2003, s. 46–47. 131 Dagen 1946-01-04, s. 6; Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 7. 132 JP 1930-12-16, s. 6; Böhn-Jullander 2003, s. 46.

Barnaåren omtalas som ljusa och glada. Utan moln var barndomshimlen likväl inte. Ett ständigt orosmoln var mor Kristinas återkommande sjukdom. Upprepade gånger lades hon in på sjukhuset i Jönköping för operation, ibland var situationen kritisk.133 Men hon överlevde dessa svårigheter och levde vidare. Makarna Kristina och Emil Gustafsson fick, som framgått ovan, ett långt gemensamt liv och firade i november 1945 sitt guldbröllop.134

Georg Gustafsson beskrev vid flera tillfällen en egen sjukdomserfarenhet han gjorde som liten pojke, sex år gammal, och som då bildade ett annat moln på barndomens himmel. Han var allvarligt sjuk och blev förd till sjukhuset i Lund, där han lades in på professor Fürsts klinik. Han opererades och blev sedan sänd tillbaka hem, men sjukdomen fanns kvar. Småningom återkom den med än större styrka än tidigare, och man stod inför nödvändigheten av en ny operation i Lund, men det motsatte sig sexåringen bestämt. Han säger sig ha gråtit och bett att få stanna i hemmet, att få dö hemma.135 I den belägenheten fick föräldrarna höra talas om Fredrik August Boltzius och hans förbönstjänst. Boltzius bodde vid denna tid, 1906, i Stockholm.

Georg Gustafsson berättade fyrtiofem år senare:

Far skrev till Boltzius och frågade, om han skulle resa söderut, men fick till svar att det inte behövdes, att han for dit. »Herren är också i Småland«, skrev han, och som hjälp för tron sände Boltzius en duk enligt Apg. 19:11–12, som mina föräldrar vid ett visst klockslag skulle lägga på min kropp, och då skulle Herren hela mig. Undret skedde. När jag vaknade nästa morgon var jag frisk och har aldrig mer besvärats av sjukdomen. Denna erfarenhet blev väl livsavgörande för mig, förstår jag nu.136

133 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6. – I intervjun berättar han: »Våra barnaår var glada och ljusa. Men vi upplevde också ibland mörka moln på vår barndoms himmel. Mor var mycket sjuk och lades på operationsbordet många gånger på

Jönköpings lasarett. Ofta fick far bud att fara till Jönköping om han ville se sin hustru i livet. Vi barn ropade till Gud att han skulle hjälpa mamma. Och Gud hörde våra böner så hon fick leva tills hon var nära åttio år.« 134 Dagen 1945-11-19, s. 4; Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 7. 135 Georg Gustafsson i EH 1951-11-01, s. 1044; Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6. 136 Georg Gustafsson i EH 1951-11-01, s. 1 044; Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6. – Detta brev till Boltzius saknas i dennes brevsamling, som förvaras på Värmlands museum i Karlstad och omfattar cirka 33 000 brev. En noggrann genomgång av den aktuella tidens brev, dvs. åren 1903–1907, som jag gjort, visar att detta brev inte sparats till eftervärlden.

Georg Gustafsson uppgav aldrig vad sorts sjukdom det handlade om. Men att han såg den omvittnade helbrägdagörelsen som sannolikt livsavgörande för egen del, det får vi veta. Det var en upplevelse han aldrig kunde glömma. En erfarenhet som envist gjorde sig påmind under livets gång. Något han under tonåren medvetet och aktivt »trampade under fötterna«.137 Hur händelsen påverkade hans föräldrar – då och under kommande år – vet vi inte. Att det inträffade avsatte spår hos dem är rimligt att anta, åtminstone om man utgår ifrån den förutsättningen att de delade sonens beskrivning och tolkning av det skedda. Redan det förhållandet att de vände sig till Boltzius i sin nödsituation, talar för att de trodde helbrägdagörelse genom trons bön vara möjlig. För att de gjorde det talar följande citat ur en predikan Georg Gustafsson höll i Filadelfiakyrkan i Stockholm år 1930:

Jag glömmer aldrig, huru vi hemma i mitt hem fingo lära oss att bedja. Jag glömmer aldrig, huru vi fingo samlas vid ett tillfälle vid min broders sjukbädd, efter det han haft en fruktansvärd blodstörtning. Det var nöd i hemmet. Men min bror sade, att han såg Jesus. Så ville han taga farväl av oss. Men då böjde vi, föräldrar och syskon, våra knän vid sjukbädden och bådo till Gud, och så fingo vi honom tillbaka.138 Att dessutom anta, att beskrivningen av händelseförloppet i samband med helandet av gossen Georg Gustafsson, som han som vuxen bar med sig genom livet, i själva verket var förmedlad till honom av hans föräldrar, tycks inte särskilt orimligt. Han var ju endast en sexårig pojke när det hela inträffade. Omkring är 1890 byggdes Hörle skola. Där fick även barnen i Karlsfors sin undervisning. Det var cirka två kilometer för dem att dagligen traska fram och åter, till och från skolan. Hörle hade haft skola ända sedan 1828, fjorton år innan folkskolestadgan kom – då upplät nämligen Hörle bruk övervåningen i huset Rishagen som skolsal.139 Hörle skola var barnen Gustafssons skola. I Sverige gällde sexårig skolgång vid denna tid, småskola och folkskola sammantagna.140 Folkskola var

137 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 1; nr 6. 138 Gustafsson 1930a, s. 53. 139 Böhn-Jullander 2003, s. 37, 47. 140 Det var först 1937 som den sjuåriga folkskolan beslutades av riksdagen, ett beslut som först 1949 genomfördes fullt ut. Nationalencyklopedin, artikeln folkskola band 6, s. 484.

faktiskt den enda formella utbildning Georg Gustafsson bibringades under sitt liv.

Uppgifter finns som talar om att en väckelse bröt ut i Hörle skola det år Georg gick i sjätte klass. Det uppges att i stort sett alla skolbarnen, frånsett några i sista årskursen, berördes. Den då trettonårige Georg påstås ha varit den självskrivne väckelseledaren. På rasterna samlade han barnen till bön, och varje skoldag inleddes med bön på knä, berättas det. Detta kunde äga rum eftersom läraren var en avgjord kristen och därför tillät det.141 Uppgiften styrks av en klasskamrat från skolåren, Harry Eriksson, som skrev till Georg Gustafsson efter det att boken Georg – Herrens revolutionär kommit ut:

I Hörle skola, där vi tillsammans gick ut våra terminer i både små- och folkskola har jag några minnen av Dig. Jag beundrade Dig. Du var den suveräne eleven som behärska[de] skolämnena. Till ex. räkning. – Men jag sökte förgäves i boken efter att få läsa om när väckelsevinden över Hörlebygden även drog in i Hörle skola. Du var en förkämpe där. Du bad och gick omkring i bänkarna och talade till dem som inte knäböjde vid sin bänk. Examensdagen kom och frågan blev: skall det bli »knämöte« som alla förevarande dagarna. Det blev bönemöte på examensdagen också. Gamle Hultberg hade ju svårt med sina ben, men han klarade av det hela. Men inte en rad nämner om detta i boken.

142

Väckelsen bland barnen »rann småningom ut i sanden« eftersom det saknades vuxna ledare som tog ansvar för barnens fortsatta andliga utveckling. En evangelist från Helgelseförbundet gjorde dock under en tid vissa försök att hjälpa och vägleda barnen.143

Fjortonårig sökte sig Georg Gustafsson in till Värnamo och Lundbergs mekaniska verkstad, där han fick sitt första avlönade arbete. Han påstod sig vid den tidpunkten i livet ha varit trött på den religiösa hemmiljön och de begränsningar den innebar. Han ville klara sig själv, slippa undan allt vad Gud och religiös praktik hette, och ha möjlighet att leva precis som han själv ville.144 På ett år hade således Georg – väckelseledaren i skolan – utvecklats till en person som ville lämna både Gud och all religion bakom sig. En märkligt snabb för-

141 Simon Gustafsson i bandad upptagning i Filadelfiakyrkan Jönköping; Simon

Gustafsson i bandad intervju; Böhn-Jullander 2003, s. 47. 142 Från Harry Eriksson 1975-11-20, E I:33, GGa (understrykningarna i brevet). 143 Simon Gustafsson i bandad intervju. 144 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6.

ändring hade ägt rum, kan man konstatera, även med hänsyn tagen till att det var en tonåring det handlade om. Vad hade hänt under mellantiden? Ingen som helst upplysning om detta finns tillgänglig. Om något hade inträffat som radikalt och snabbt förändrat den unge mannens livssyn, hade detta säkerligen omtalats av honom själv. Uppgifterna om väckelsen i skolan är antagligen korrekta, men den unge Georgs roll i det sammanhanget framstår – jämfört med hans inställning ett år senare – som ett mysterium.

En femårig period som järnarbetare vid Lundbergs Mekaniska följde åren 1914–1919. Det var alltså i världskrigets skugga som pojken genomgick utvecklingsprocessen till vuxen man. Världskrigets återverkningar lokalt i Värnamo var, som nämnts ovan, att tillgången på arbete ökade, men också snabba prisstegringar och varubrist. En motsättningarnas tid var det, då radikala och revolutionära budskap vann visst gehör. Den unge Georg Gustafsson tillhörde de lyhörda. Frigörelsen från den religiöst präglade hemmiljön gick stegvis via gudsförnekelse och försök till fritänkeri över i anarkistisk och syndikalistisk radikalism, för att i steg tre leda över i revolutionär agitation och aktioner, som var avsedda att bana väg för revolutionen. Åtminstone är det den bild av sin ungdomstids utveckling han själv gav femtio år senare.145 Han uppgav sig vid denna tid ha haft tidningarna Brand, Stormklockan och Fäderneslandet som huvudlektyr, och ha varit en Kata Dalströms, Hinke Bergegrens och Bengt Lidforss lärjunge. Uppenbarligen gick han betydligt längre i radikalism än dessa sina lärare. Han medverkade enligt egen utsago i stöldraider mot bönder på landsbygden kring Värnamo, då mat var det åtrådda stöldgodset. Han deltog i en stor aktion mot mejeriet i köpingen, där förråden på mjölk och ost i stort sett tömdes. Det mest extrema uttrycket för det revolutionära klasshatet var dock att han skaffat sig ett vapen och upprättat en lista över vilka han först skulle skjuta den dag revolutionen kom. Listan toppades av direktörerna och prästerna. En rad hotbrev till dessa direktörer erkände han sig ha författat under dessa år.146

Dessa uppgifters trovärdighet stärks av att Georg Gustafsson under hela sitt liv återkom – i tal och predikningar – till den skam han kände över sin ungdoms »syndaliv«. Till det syndfulla livet hörde utöver de

145 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6. 146 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 8; nr 11.