VIII:3 Summan av ett liv – Georg Gustafssons eftermäle

under 1950- och 1960-talen.1136 Han var dessutom under vissa perioder huvudmannarepresentant och/eller styrelseledamot för gemensamma företag som Kaggeholms folkhögskola, Hjälpkassan för predikanter och pingstbanken Samspar.1137

Uppenbarligen såg inte Georg Gustafsson någon konflikt mellan de institutioner och företag Pingströrelsen skaffat sig, vilka krävde gemensamt ansvarstagande, och dogmen om den fria lokala församlingen. Här delade Lewi Pethrus och Georg Gustafsson samma synsätt, båda var i detta fall lika pragmatiska. Detta illustrerades tydligt vid predikantveckan 1962, då han samtidigt med sitt resolutionsförslag till gemensamt åtagande från pingstfolkets sida för Dagen även initierade ett samtal kring just församlingssynen och lokalförsamlingarnas frihet.1138

Predikanternas beslut blev naturligtvis mycket styrande – om än inte tvingande – för den lokala församlingens ställningstagande till frågan om gåvobrev skulle tecknas eller inte. Vilken enskild församling eller församlingsledning kunde tänkas gå emot ett beslut fattat av cirka tusentalet predikanter?

Torsdagen den 6 januari 1983 – klockan 6.08 på morgonen – avled den då 83-årige Georg Gustafsson. Han hade då vårdats på sjukhus ett par veckor.1139 Begravningshögtiden hölls den 14 januari i Nya Pingstkyrkan, Jönköping, en högtid som samlade fler än 2 000 personer. En av stadens präster menade, att det var den största begravningen någonsin i Jönköpings stad.1140 Ett 60-årigt livsverk fick därmed sin officiella slutpunkt.

1136 Församlingsmöte 1945-10-07 § 16; 1946-02-18 § 5; 1952-04-06 § 5, KIa:1, PiEa; Dagen 1951-10-09, s. 8; EH 1955-08-04, s. 24 1957-02-27, s. 24; 1959-04-29, s. 24; Dagen 196709-28, s. 12; Dagen 1970-10-17, s. 3. 1137 JP 1983-01-08, s. 9. 1138 Dagen 1962-12-14, s. 12. 1139 JP 1983-01-07, s. 13; Smålands Folkblad 1983-01-07, s. 1, 6; Vår Härold – Nytt från

Västra torget, nr 1 1983, s. 3. De sista två veckorna i Georg Gustafssons liv och hans död är utförligt skildrade i Lundgren 1984, s. 160–178. 1140 Dagen 1983-01-14, s. 17; 01-18, s. 6, JP 1983-01-15, s. 8; Lundgren 1984, s. 181.

Från sin dödsbädd sände Georg Gustafsson en hälsning, i första hand riktad till församlingen i Jönköping, men med adress också till hela den rörelse han tjänat. Hälsningen löd:

Släpp inte in världsligheten, utan lev för Jesus och sök efterlikna

honom.1141 Vid parentationen söndagen den 9 januari i Nya Pingstkyrkan framhöll Bo Hörnberg:

Georg Gustafsson tog alltid de svagas, de mobbades parti. Kärnpunkten i hans förkunnelse var försoningen. – Han var en banbrytare och en uppbyggare som utförde ett pionjärarbete. [...] – Han var färgstark, både som människa och som förkunnare och han hade förmågan att entusiasmera andra.1142

De många uttalanden personer som väl kände Georg Gustafsson gjorde i nära anslutning till hans död, måste naturligtvis läsas och bedömas kritiskt. Ingen människa är någonsin så bra, god och betydelsefull under livet, som hon plötsligt blir vid sin död.

Föreståndaren för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Karl-Erik Heinerborg menade:

Georg Gustafsson har lämnat ett obeskrivligt tomrum ibland oss. Med honom har en stor apostel i nutid gått hem till Herren. Hans ovanligt välsignelserika liv har fått prägla hela pingstväckelsen och hans gärning kommer att leva vidare ibland oss.

Förutom genom sin framgångsrika församlingstjänst, där hans apostoliska utrustning i sin bredd och sitt djup var enastående, har han också som bibelskollärare genom flera decennier gett inriktning åt hela vår pastorsoch missionärskår.

Han var också bärare av helbrägdagörelsens gåvor och har genom de många åren fått bedja för tusenden till hälsa. Själv har jag lekamligt fått erfara ett mycket stort och påtagligt Guds ingripande i förening med förbön av Georg Gustafsson.1143

1141 Återberättat av Bo Hörnberg. Hörnberg var uppe på sjukhuset och hälsade på

Gustafsson strax innan denne dog, och det var vid det tillfället Hörnberg ombads förmedla denna hälsning. Ivar Lundgrens bandade intervju med Bo Hörnberg, 1983-12-04. 1142 JP 1983-01-10, s. 5. 1143 Dagen 1983-01-08, s. 7.

En rad andra ledande pastorer inom Pingströrelsen uttalade ungefär samma sak, de framhöll Georg Gustafsson dels som profeten: den som gav råd, lyssnade och vägledde, dels som omsorgsmänniskan: den som brydde sig om de unga predikanterna, men framför allt om predikanterna i de små församlingarna.1144 Karl-Erik Heinerborg hävdade alltså 1983 att Georg Gustafssons »gärning kommer att leva vidare«. Har den gjort det? Finns det fortfarande ett oförslösat arv från honom, ett brukbart nedärvt »kapital« att investera inom kristenheten i nutiden?

Tidskriften Pilgrim – en tidskrift för andlig vägledning gav 2004 ut ett temanummer om helande, och där presenterades Georg Gustafsson under vinjetten: klassiker.1145 Den franskspråkiga ekumeniska kvartalstidskriften Document »Experiences« ägnade hela sitt 76-sidiga septembernummer 2006 åt Georg Gustafsson. Rubriken var »Cet homme de Dieu a profondément marqué la Suéde«.1146 Tidigare hade endast T.B. Barratt och Lewi Pethrus uppmärksammats med specialnummer av tidskriften i serien om skandinaviska gudsmän.1147

Det som berättades för den franskspråkiga publiken var Georg Gustafssons livshistoria, med särskild betoning på den framgångsrika tjänsten som församlingsbyggare, bibellärare och förebedjare. Inte minst gavs den karismatiska utrustning han ägde och brukade stort utrymme.1148

Innehållsligt bestämdes detta nummer av att det var svenskar som intervjuades och gav all den information Experiences byggde på. Det är dock värt att påpeka att Georg Gustafsson fortfarande år 2006 antogs vara intressant för läsare i Frankrike, och för franskspråkiga läsare i Schweiz, Belgien, Italien och Kanada – tidskriftens spridningsområde. Arvet från Gustafsson fördes vidare vida omkring.

1144 Dagen 1983-01-08, s. 7. – De predikanter som uttalade sig var: Ingemar Rahm,

Örnsköldsvik, Sven O. Svensson, Örebro, Nils Wågsjö, Göteborg, Jack-Tommy

Ardenfors, Malmö, Lennart Carlström, Norrköping, Georg Lundqvist, Luleå, och

Alla Näslund, Eskilstuna. 1145 Lundgren, Ivar, »Och sjukdomen lämnade dem«, Pilgrim nr 11, 2004, s. 47–51. 1146 Fritt översatt: Den här gudsmannen påverkade Sverige från grunden. 1147 Muntlig uppgift från redaktören, professor Samuel Charles vid en intervju som jag gjorde i juni 2006. 1148 Experiences, no 143, Septembre 2006, s. 8–28, 56–66.

Finns arvet efter Georg Gustafsson kvar och betyder det fortfarande något inom den svenska Pingströrelsen? Bertil Swärd, pastor sedan 1960-talet, numera bibellärare med speciellt Asien och Afrika som arbetsfält, kände Georg Gustafsson väl. Han skriver om Gustafsson:

Han var en stor man, den främste i svenska pingstväckelsen, näst efter Lewi

Pethrus. [...] Hans viktigaste bidrag var kanske att han alltid stod bakom

Lewi Pethrus och höll upp hans armar och därmed bevarade pingstväckelsen sund.

Som ung man berättar han, att han lyssnade till Lewi Pethrus första gången, jag tror, att det var 1924, att då sa Gud till honom: »den mannen (Lewi P.) är en människa som andra, men han har ett särskilt ämbete för

Norden. Och honom skall du alltid stödja«. Det gjorde Georg också hela livet, även om de ibland hade olika uppfattningar. [...]

Georg var inte nådig mot det som han tyckte var svärmiska företeelser, som latter rain, och inte minst Maranata, som han tog kraftfullt ställning emot. [...]

Samtidigt som Georg var en stor man andligt, […] så var han mycket ödmjuk och värnade mycket om de små predikanterna som var föreståndare för de små församlingarna. O, vilken omsorg och kärlek han visade både dem och missionärerna. Fast man kan säga att han var den svenska pingstväckelsens »Smith Wigglesworth« med många helanden och mirakler i sin tjänst, så blev han aldrig stor i sina egna ögon. Men han visste var »pingstlinjen« gick, och nåde den predikant som avvek.1149

Lars-Ivar Nilsson, pastor i Trollhättans pingstförsamling och en av Pingströrelsens ledande och mest inflytelserika personer, kände Georg Gustafsson under ett par decennier. Han vet att berätta:

Mitt första möte med Georg Gustafsson var som bibelskoleelev i Filadelfia i

Stockholm hösten 1966. I ett väckelsemöte där Georg predikade och vi bibelskoleelever svarade för sången inträffade en märklig händelse i avslutningen av mötet. Vi bibelskoleelever förväntades be och samtala med sökande människor. Så gjorde jag och min bibelskolekamrat. Den kvinna vi bad för började uppträda stökigt under förbönen. Det visade sig av det hon sa och av hennes beteende att hon var besatt. Georg märkte att vi hade det besvärligt och kom till vår hjälp. Han uppmanade oss att gå åt sidan och bad intensivt för kvinnan. Därefter höll han kvinnan i ett stadigt grepp och med bestämd ton uppmanade han andarna att lämna kvinnan. När han uttalade »i Jesu namn« var det som att luften gick ur kvinnan och hon sjönk ihop på bänken. Georg fortsatte att bedja för henne och efter c:a 15 minuter blev hon döpt i den Helige Ande och började tala ett mycket

1149 Bertil Swärd i e-brev 2006-02-10.

vackert tungomål. När kvinnan strålande fortsatte att be sa Georg på sitt karaktäristiska sätt till oss: »Nu pojkar kan ni fortsätta«. Bibelskoleläraren Georg Gustafsson, som ofta sa att vi inte bara skulle vara predikanter utan även praktikanter, gav oss en praktisk lektion som jag aldrig kommer att glömma. [...]

Georg var den borne optimisten och uttryckte aldrig särskilt stor oro för pingstväckelsens framtid så jag hörde det. Han berättade någon gång om korrespondensen med Lewi Pethrus då han på vintrarna bodde i Kalifornien. Hans bedömning då var att Gud försörjde med unga vittnen underifrån. Det rapporterade han till »fader Lewi«. Däremot uttryckte han oro för att personer som han uppfattade inte var »genuina pingstvänner« skulle få för stort inflytande. [...]

Han var en man med stor integritet. När Lewi Pethrus försökte få honom att sluta resa till Trollhättan och underhålla vad Lewi Pethrus kallade splittring och »trolleri« gav Georg G. svar på tal. »Vem tror du att du är?« –»Jag gör som jag själv vill när Gud talar till mig!« Det var under en svår period av splittring för pingstförsamlingen i Trollhättan. Det visade sig i efterhand att Georg G. räddade pingstverksamheten i Trollhättan genom att ta sig an den stora skara medlemmar som hade blivit uteslutna av den dåvarande församlingsledningen.

Hans betydelse för pingströrelsen utveckling tror jag inte kan överskattas. På samtliga platser där han var föreståndare växte församlingarna till sunda, samhällstillvända och mycket livskraftiga verksamheter.1150

Jack-Tommy Ardenfors, en annan av Pingströrelsens dominerande ledarpersoner under flera decennier, pastor och föreståndare för Elimförsamlingen i Malmö och för Smyrnaförsamlingen i Göteborg några år in på 2000-talet, samarbetade nära med Georg Gustafsson. Om dennes betydelse skriver han:

Ord blir så svaga när man ska beskriva hans betydelse för pingstväckelsen under sina många år som, tillsammans med Lewi Pethrus, [var] den mest framträdande gestalten. Hans profetiska skärpa, oreserverade tro på Gud och obändiga optimism gjorde outplånliga intryck på alla som mötte honom. Lägg till det hans humor, livsglädje och mänsklighet så framträder också många år efter hans död en andlig gigant.

Inför såväl Georg Gustafsson som Lewi Pethrus liv och gärning framträder bibelordet särskilt relevant: »Tänk på era ledare, som har predikat Guds ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro« (Hebr 13:7).1151

1150 Lars-Ivar Nilsson i e-brev 2007-06-23. 1151 Jack-Tommy Ardenfors i e-brev 2007-05-31.

En person som var ung under Georg Gustafssons pastorstid i Eskilstuna har skrivit ett mycket personligt brev till mig, där han ger en skildring av Georg Gustafssons betydelse utifrån ett enskilt perspektiv – församlingsmedlemmens. Den skrivande heter Gert Anserius –numera byggmästare och Karlskogabo:

Från: Till

Gert Anserius Nils-Eje Stävare

Spectorsgatan 11 Kaggeholm 14 691 35 Karlskoga 178 54 Ekerö

Guds Frid!

Skall här enligt löfte till Dig försöka skriva några rader om minnen med och om Georg Gustafsson.

Jag är född 1936 i Eskilstuna. Har två yngre syskon. Pappa och mamma gick under namnen »Hulda och Georg«. Pappa var mötesvärd och Dagenombud från dess start 1945, tror jag. Vi bodde då en tid i ett gathus på samma gård som dåvarande Filadelfia, dvs Smedjegatan 23. Ett rum och kök omodernt med torrdass inne. 1946/47 fick pappa och mamma möjlighet att bygga ett »barnrikehus« på Eskilshem innehållande 3 rum och kök 69 kvm med källare. Jag nämner detta därför att för mig som 10–11-åring och upp i tonåren betydde det mycket att till söndagsskolan, alla möten, övningar, etc var det att cykla helg som vardag, sommar som vinter c:a 2 km från

Eskilshem in till Filadelfiakyrkan. Pappa och mamma hade förstås ingen bil. Pappa var högspänningselektriker på Eskilstuna Elverk.

Bönesvar Pappa dog dock i en elolycka i arbetet vid byggande av en ny transformatorstation på Årby i Eskilstuna i Sept 1952. En chef slog på högspänningen för tidigt i den transformator som pappa var med och byggde.

Förbön i församlingen var viktig. Pappa fick bara halva lönen i pension. Vi trodde att nu skulle vi få gå ifrån huset och sälja syrrans piano. Men Herren visade sin makt. Pengarna »växte« i mammas plånbok, så vi fick behålla alltihop och mer därtill. Trons bön i församlingen och privat fungerade även i vardagens olika materiella sammanhang och bekymmer. Församlingen var ett föredöme i att be om bönesvar, när det behövdes. Trons predikan av speciellt Georg Gustafsson var här mycket viktig. Jag fick senare jobb och gick in som familjeförsörjare redan vid 17-års ålder. Mamma var hemmafru som alla andra, men fick också ett deltidsjobb, så vi kunde hjälpas åt.

Blåsorkestern startade 1949. Kort på detta, se bilaga kopia ur jubileumsskriften 1987. Kan nämnas att pappa köpte en altbasun för 475:– på avbetalning (i dag c:a 16.000:–). Han såg vilken betydelse blåsorkestern var för oss grabbar. Tjejer var inte med på den tiden. Georg Gustafsson var vår stöttepelare, kanske en andlig coach i dag. I veckorna var det ofta utpost-

möten, ex. tisdag och torsdag. Onsdag, lördag och söndag möten i stan. Vid utpostmötena ville Georg Gustafsson ha med blåsorkestern. Det kunde vara Torshälla, Ärla, Hällberga, Hållsta, eller någon grannförsamling. Från Hällberga kan jag nämna att det kunde hända att när det var kvällsmöte där marscherade vi från tåget genom samhället och upp för den branta backen till kapellet. Där spelade vi så det hördes över hela bygden. Sedan spelade vi i mötet både före och efter predikan och till unisona sångerna. Blåsorkester var Georg Gustafssons inramning till sin väckelsepredikan. Ibland skulle någon av oss pojkar »vittna«. Nervösa som vi var blev det ofta bara »Det är härligt att vara frälst!« – »Amen!«. »Pris ske Gud«. »Halleluja« kunde det sedan komma från Georg Gustafsson. När det var Malmköpingskonferens vid midsommar och blåsorkester från Eskilstuna skulle spela, då var det en som var mäkta stolt – Georg Gustafsson. Även där hände det att vi skulle vittna om att det är härligt att vara frälst. Bön för sjuka tillhörde mötesordningen på den tiden. Den sjuke fick komma fram i slutet på mötet, bli smord med olja och bli föremål för »trons bön«. Helbrägdagörelse skedde mycket ofta. Vi ungdomar och andra i församlingen blev så vana vid detta att det var inget märkvärdigt. Det stod ju om det i Bibeln och det skedde så. När Georg Gustafsson var på sjukhuset gick han runt i salarna och bad för de sjuka som så önskade. Var man pingstvän var det inte fråga om annat. Och så blev man frisk igen. Det sades att överläkaren – professor Wahren betraktade Georg Gustafsson som en kollega, en i personalen, sjukhuspräst kan man säga i dag. När folk blev hastigt friska, även från »obotliga« sjukdomar, stod det sedan en notering om detta oförklarliga i patientens journal. Man kunde då påstå att Georg Gustafssons förböner för de sjuka »saboterade« forskningen på lasarettet om sjukdomars förlopp. Guds ingripande var ju inte normalt. Men på den tiden fanns det också ett enormt arkiv någonstans på expeditionen i Filadelfiakyrkan med brev, etc om Georg Gustafssons korrespondens, arbete och gärning. Barnförlamning, polio, grasserade i bl a Eskilstuna i början på 50-talet. Min bror och jag åkte dit på symtomen. Min bror blev stel i nacken och jag förlorade känsel och stabilitet i mina ben. Det var fruktansvärt. Jag minns hur jag stod och hängde på staketet i skolan innan dom hämtade mig hem. Men, innan vi enligt bestämmelserna skulle »låsas« in på Epidemisjukhuset, skickade Mamma och pappa efter Georg Gustafsson. Han gjorde som vanligt, smorde oss med olja och bad trons bön. Så blev vi friska och behövde inte åka till Epidemien. Det kan nämnas att en lekkamrat till oss på samma gata på Eskilshem fick barnförlamning och blev sedan invalid för livet. Dog sedermera i relativt unga år. Georg Gustafsson på stan kunde man möta på den gråsvarta herrcykeln. Han kunde då vara på väg någonstans på hembesök eller på Kungsgatan –

Kungsvägen på väg upp till Lasarettet. Fort gick det. Om han fick se någon av oss i församlingen på stan ropade han »Frid broder« eller »Frid syster«. Vi ungdomar var lite fega, så när vi fick se honom gömde vi oss i något affärsprång eller affär. Det kunde annars heta »Frid Gert«, eller ..., så det ekade mellan husen. Barn och ungdom. Under mina barn- och ungdomsår upplevde jag att det fanns väldigt mycket med barn och ungdomar i församlingen. Kort på detta, se bilaga kopia. Under Georg och Simon Gustafssons pastorsskap var vi en mycket betydande del i församlingens verksamhet och liv. Vi var helt enkelt »sedda«. Vi tog också hand om varandra, vi ungdomar. Det fanns en oskriven regel att inga tjejer fick gå ensam hem efter våra »eftermöten« med ibland långa samtal och diskussioner utanför kyrkan. När det vara dags att gå hem, ibland sent, delade vi upp oss. Dom som »hade« med någon tjej följde henne till hemmets dörr. Vi andra fick följa någon annan. Denna syskonkärlek sammansvetsade oss på ett speciellt sätt. Georg Gustafsson i söndagsskolan var något man inte glömmer. Han var våran ssk-lärare i ungdomsklassen. Visserligen kunde hans utläggningar vara långa och okoncentrerade, men dock saliga och kraftfulla. Dom visade på hans stora kärlek och omsorg om oss som kristna ungdomar i en hård värld för pingstvänner, särskilt ungdomarna. Pingstvänner var illa sedda på den tiden. Vi var lite tokiga, klättrade på väggarna och släkte ljuset m m. Jag blev kallad både det ena och det andra i skolan. Fick stryk av klasskamrater flera gången. Mina glasögon blev t o m sönderslagna. Hade också en lärare som hånade mig. Andedopet var mycket viktigt på den tiden. När ung som äldre blev frälsta ingick att bli döpt i vatten och sedan döpt i Den Helige Ande. Dopförrättningar var det ofta. Det var i regel Georgs bror Simon Gustafsson som döpte. Vid kommande bönemöte var det förbön för ett andedop. Jag minns när det hände mig. Det dröjde dock ett tag. Jag upplevde en tid av viss träldom i min tro och kristna liv. Men så en lördagskväll hände det. Jag gav upp mitt egenskapade kristna liv, blev andedöpt och fick tala i tungor nästan en hel timme. När jag kom »tillbaka« igen, var jag nästan ensam kvar i bönemötet. Sedan gick det mycket bättre. Det blev roligt och tryggt att vara en kristen. Profetians gåva var på olika sätt verksam i församlingen. Det tillhörde ofta innehållet i ett möte. Men det irriterade mig lite att det ofta från ex Georg Gustafsson blev ett kort tungotal och sedan en lång men allvarligt och viktig uttydning. Jag tyckte att det skulle vara lite bättre ordning enligt vad Paulus lärde i Bibeln. Men, det skulle jag inte ha tänkt. Jag vet inte, men en dag sade Herren åt mig att jag skall nu tjäna med tungotal och uttydning i församlingen. Nej, sade jag. Det finns andra som kan det bättre. Jag var bara 16 år. Det var 1952. Jo, på ett villkor, vilket jag inte trodde skulle kunna

ske. Exakt språkligt tungotal med rak tydlig uttydning ord för ord. Så kom det. Ett förmiddagsmöte när jag satt på läktaren med fullt med folk i kyrkan. »Nu är det dags, det Du lovade mig« sade Herren. Det blev alldeles tyst i mötet när jag fick lyssna till min egen röst i ett språkligt innehållsfullt tungotal och ett direkt tilltal till Guds församling och någon eller några som behövde veta vad Herren ville i deras liv. Efter detta gav jag mig. Senare under åren fram till i dag har jag av och till fått tjäna Herren på detta sätt. I Västeråsfickjagmånga årsenare upplevaatt i två olika möten tala hebreiska, vilket språk jag naturligtvis inte kunde, med åtföljande uttydning, den ena gången en hälsning till en jude på besök i Pingstkyrkan, vilken blev mycket förvånad att en svensk »kunde« tala så fin hebreiska och den andra gången till en lärarinna från en annan stad som var »avfälling« och hade flytt Herren och trodde att ingen skulle känna henne i detta möte, där hon satt på läktaren och jag där nere. Hon blev avslöjad av Herren, där hon satt. Kunde sedan berätta om detta för någon eller några i församlingen. Karlskoga 2007-10-23 Med hälsningar Gert Anserius1152

1152 Gert Anserius i e-brev 2007-10-23.