Georg Gustafsson blir pingstvän

omedveten om yttervärlden, där han låg knäböjd i brygghuset vid Götabro. Enligt hans berättelse var det några vaktmästare som mitt på dagen hittade honom där. Han menade även att han hade blivit tungomålstalare i den stunden, om han bara vetat att andedop existerade.173

Anmärkningsvärt nog beslutade han sig för att vid hemkomsten inte berätta om sitt dop för någon. Anmärkningsvärt därför att han tidigare ivrigt informerat hela sin omgivning om sin dopkamp och sin nyvunna baptistiska övertygelse. Nu teg han. Folk runt honom förstod att något hade hänt. De förväntade sig att han skulle tala med dem om dopet, men det gjorde han inte.174

Georg Gustafsson blir pingstvän Georg Gustafsson var fortsatt engagerad i Hörle ungdomsförening under ytterligare ett år. För honom var det viktigt att bibehålla den andliga styrka han upplevde sig ha fått i samband med doperfarenheten. Han ville uppleva »kraft från Gud« till ett »segrande liv«.175 Därför var de regelbundna bönemötena inom ungdomsföreningen av stor betydelse för honom.

Hösten 1920 blev han bekant med Pingströrelsens veckotidning Evangelii Härold. 176 Där kunde han läsa om, och genom läsningen börja förstå, vad han varit med om i Götabro. Tidningens vinjett: »Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog«, hämtad från Johannesevangeliets tionde kapitel och tionde vers, tilltalade honom starkt. Han prenumererade på tidningen och blev genom den intresserad av kontakt med pingstväckelsen. Om pingstväckelsen visste han vid denna tid endast det som tidningar skrivit. De flesta av dessa skildringar hade varit kritiska. Till saken hör att Georg Gustafsson de första två eller tre åren efter omvändelsen behållit sina prenumera-

173 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6; nr 12 174 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6. 175 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6. 176 Georg Gustafsson uppgav två skilda tidpunkter för när han först fick ett exemplar av Evangelii Härold i sin hand. I de bandade intervjuerna framkommer att det måste ha varit hösten 1920 (t.ex. intervju nr 6 från år 1972). I en artikel i Evangelii Härold anger han att det var redan vid slutet av år 1918 (EH 1965-12-09, s. 5). Om denna uppgift i är korrekt, är det helt obegripligt att han inte förstod vad han upplevde i

Götabro och att andedopet var en upplevelse han inte kunde identifiera sommaren 1920.

tioner på Brand och Stormklockan. I de tidningarna var vid denna tid agitationen mot Pingströrelsen aggressiv.177

Georg Gustafsson läste en annons om att pingstförsamlingen i Svenarum avsåg att anordna en konferens i Långserum under påskhelgen 1921. Han bestämde sig för att åka dit och själv bilda sig en uppfattning om pingstvännerna. Under konferensmötena hörde han för första gången i sitt liv tungomålstalande med åtföljande uttydning. Tungomålstalandet skedde stilla och det lät i hans tycke vackert, inte alls så bullrigt och extatiskt som han hade förväntat sig. Uttydningen formulerade ett budskap riktat direkt till honom, upplevde han. Efter påskdagens möten blev han av församlingens predikant, Axel Andersson, tillfrågad om han var andedöpt. Svaret blev: »det vet jag inte, men jag har upplevt Guds kraft några gånger«. På för den tiden typiskt pingstsätt blev han då uppmanad att tacka för gåvan. Gör man det, så har man den, hette det.178 Uppmaningen åtlyddes och redan på kvällen annandag påsk, vid ungdomsföreningens i Hörle bönemöte, bröt tungotalet fram hos honom. Upplevelsen var så intensiv och stark att han, enligt egen utsago, under flera dagar inte kunde prata svenska över huvud taget. Hans erfarenhet väckte olika reaktioner i omgivningen. En del trodde att han blivit tokig, andra att han verkligen erfarit något särskilt från Gud. Ledningen för ungdomsföreningen uppmanade honom tämligen snart att lämna vice ordförande- och medlemskapet i föreningen. Det gjorde han också någon tid senare, men ett tjugotal ungdomar följde med honom ut ur föreningen. De bildade en fristående bönegrupp. Till saken hör att Georg Gustafsson då han lämnade uppdraget i Hörle ungdomsförening samtidigt aviserade sin avsikt att ansluta sig till den fria församlingen i Svenarum.179 Kort därefter, i juli 1921, hölls de första baptistiska dopförrättningarna i Karlsfors, då dessa ungdomar och ett flertal vuxna döptes, däribland Georgs föräldrar Kristina och Emil Gustafsson. Därmed var vägen anträdd mot det församlingsbildandet som småningom ägde rum.180

Georg Gustafsson uppgav att han i begränsad omfattning bedrivit predikoverksamhet redan innan andedopserfarenheten.181 Den första

177 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 12. 178 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6. 179 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6. 180 Matrikel, PiVa. 181 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 1.

tiden som andedöpt tycks inte predikoverksamhet utan besöksverksamhet ha varit hans primära aktivitet. Han och fästmön Gärda ägnade veckosluten åt detta. Med bibel, gitarr och cittra gick de runt till de gamla och sjuka som fanns i bygden. De sjöng några sånger och han läste ett bibelord och bad en bön för de sjuka. Ett flertal av dessa sjuka, som lång tid – i några fall i åratal – varit bundna vid sängen, kom någon dag efter besöket själva gående genom samhället mirakulöst helade, påstod han.182 Ryktet om den karismatiskt utrustade predikanten och helbrägdagöraren Georg Gustafsson började från och med då att spridas i allt vidare cirklar.

182 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 9. – En rad exempel finns återgivna i Lund-

gren 1975, s. 117–122

III. Fritidspredikanten blir etablerad pingstförkunnare (1920–1937)

Åren 1920 och 1921 var genombrottsår i Georg Gustafssons religiösa liv. Dopet i samband med Torpkonferensen, Helgelseförbundets stora midsommarmöten – det förstnämnda året – och andedopet vid påsktiden – det sistnämnda året – markerade genombrotten. Fortsättningsvis skulle han ägna sin möda och aktivitet åt andra människors frälsning och »salighet«. Efter omvändelseerfarenheten vid Frälsningsarméns i Värnamo botbänk, den tredje februari 1918, hade han under två års tid ägnat sin kraft mestadels åt den egna andliga belägenheten. Men nu, vid 1920-talets början, var kampen för att nå visshet avslutad och han var helt säker på sin frälsning.183 Hans liv hade fått sin tyngdpunkt och utifrån den en inriktning.

Den tidsperiod i Georg Gustafssons liv som skall skildras i detta kapitel låter sig alldeles naturligt delas in i tre delperioder: tiden i barndomens Karlsfors fram till 1924, tiden som fritidspredikant och föreståndare för Betelförsamlingen i Värnamo 1924–1929 och åren som heltidspredikant i pingstförsamlingen i Jönköping, från 1929 till 1937.

I början av 1920-talet var Georg Gustafsson endast ytligt bekant med den unga expansiva svenska Pingströrelsen. Över tid djupnade bekantskapen och han valde att förverkliga sin livskallelse inom denna rörelse. En fråga att besvara är: vad slags rörelse var Pingströrelsen i Sverige vid 1920-talets början? En följdfråga att söka svaret på längre fram i detta kapitel är: hur uppfattade Georg Gustafsson rörelsen då han lärde känna den på djupet?

Georg Gustafssons privatliv genomgick under perioden en stor förändring. Han ingick äktenskap med Gärda Ekberg 1924, och fick två barn under de närmaste därpå följande åren. Han blev änkeman 1937 och hade då två minderåriga barn att ta hand om.

183 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6.