III:1 Karlsforsperioden (1921–1924): En start i konflikt med det omgivande samhället

I juli 1921 hölls tre dopförrättningar i Karlsfors. Vid den första, den 17 juli, döptes minst elva personer, däribland Georg Gustafssons fästmö Gärda Ekberg, hans bror Simon och hans syster Svea.206 Dagen därpå hölls ny dopförrättning, då minst fyra personer döptes, bland dem Georg Gustafssons föräldrar Kristina och Emil. Den 25 juli hölls det tredje dopet. En fjärde dopförrättning ägde rum under augusti månad 1921. Dopen förrättades i den vid Karlsfors uppdämda Lagan, i kraftverksdammen där.207 Vid dessa dop var Georg Gustafsson mötesledare, dopförrättare var Erik Waern, Katrineholm, och predikant var föreståndaren för pingstförsamlingen i Skövde, Carl Widmark. Åtminstone vid de två första doptillfällena medverkade dessa två gästpredikanter.208

Många av de döpta hade tidigare tillhört ungdomsföreningen i Hörle. Det var efter dopförrättningarna viktigt att lösa frågan om församlingstillhörighet. Enligt baptistisk teologi var dop och församlingsmedlemskap intimt sammanknippade. Georg Gustafsson hade under påskhelgen 1921 besökt Långserum, där församlingen i Svenarum hade sin påskkonferens det året.209 Ett besök som gav inspiration till hans ande-

206 Matrikel, PiVa.

– Elva personer som döptes den 17 juli blev medlemmar i Betelförsamlingen, då den bildades vid nyåret 1924. Deras dopdag och platsen för dopet är införd i matrikeln. Ytterligare några kan ha blivit döpta vid detta tillfälle, men de kom i så fall att tillhöra andra församlingar. 207 Matrikel, PiVa; Georg Gustafsson i bandad telefonintervju. 208 Lundgren 1975, s. 128; Georg Gustafsson i bandad telefonintervju. – Widmark var en av de första i Sverige som blev andedöpt efter det att väckelsen i Los Angeles spritt sigvidaretill vårvärldsdel. Ihansföräldrahemi SkövdefickAzusa Street-väckelsenett fäste, och Andrew Ek en plattform mot slutet av 1906. Ek var en av de svenskar som var i Los Angeles och med på Azusa Street, då väckelsen bröt fram där 1906. Han kom hem till Skövde, sin födelsestad, i november 1906 och blev, med den personliga erfarenhet han hadeav Andens dop i Los Angeles, det första svenska ögonvittnet som i vårt land muntligt berättade om väckelsen på Azusa Street. (Ek 1933, s. 12–13; Sundstedt 1969, s. 201–202; Alvarsson 2007a, s. 11–26) – Andrew Ek hette egentligen

Anders Gustaf Ek, född Johansson. Han kallade sig Andrew Johnson under sin vistelse i Amerika och skrev därför ibland efter sin återkomst till Sverige Andrew

Johnson Ek. I svenska tidningar år 1907 omnämns han som Andrew Jansson. 209 Åberg 2002, s. 72–73, 258.

dopsupplevelse annandag påsk, dagen efter hemkomsten från Långserum. Efter utträdet ur Hörle ungdomsförening hade han upprätthållit förbindelsen med den fria församlingen i Svenarum. Då han nu stod i ledningen för en grupp baptistiskt döpta kristna i Karlsfors, av vilka flera redan även var andedöpta, var det därför naturligt att knyta denna grupp till den församlingen. Först åkte han upp dit med en namnlista på de döpta. Sedan reste Karlforsgruppen på mötesbesök till församlingen där. Enligt hans berättelse var man i Svenarum relativt skeptisk till de »vilda och högljudda« Karlsforsborna. Det var inte på något sätt självklart att dessa skulle få bli medlemmar i församlingen. Men så blev det, och Karlsfors var under cirka två och ett halvt års tid en utpost till Svenarum. Georg Gustafsson avskiljdes som äldste i församlingen, med uppgift att fungera som gruppledare i Karlsfors.210 Av »Matrikel för Guds Församling i Svenarum« från år 1920 och framåt framgår att Karlsforsgruppen kom att utgöra medlemmar nummer 55–73 i församlingen, Georg Gustafsson fick medlemsnumret 57, och hans vän Gunnar Ljungberg – som blivit döpt samtidigt med honom den 26 juni 1920 i Torp utanför Kumla – fick medlemsnummer 58.211

Församlingen i Svenarum rapporterade i Pingströrelsens veckotidning Evangelii Härold den 4 augusti 1921, under rubriken »Från skördefälten« om sin verksamhet:

Även här finnes en frigjord skara, som vill följa Jesus hela vägen. Vi prisa honom för vad han gör här. Motståndet emot den fulla sanningen har varit hårt ansatt. Men sanningen segrar. Gud ske lov. Motståndare skall med tiden överbevisas, om vi stå trogna i Jesu tro. Flera själar ha blivit lösta från syndens fångenskap till Guds barns härliga frihet. Pris ske Gud. De prisa nu Jesus för full frälsning. Några dopförrättningar ha vi haft, som starkt vittnesbörd för många.212 En dryg månad senare blev församlingen i Svenarum uppmärksammad i riksmedia. Det var Dagens Nyheter (DN) som den 27 september 1921, under rubriken »Pingströrelsen: andlig digerdöd på landsbygden. Tungomålstalande och religiös sinnlighet: hotande epidemi. Extatiska uppträdanden i småländska missionshus«, skrev om pingstförsamlingens i Svenarum möten. Tidningen konstaterade att »den svärmiska

210 Pionjärtiden i Värnamo, s. 5, PiVa; Ericson 1934, s. 6; Georg Gustafsson i bandad telefonintervju. 211 Matrikel, PiHa. 212 EH 1921-08-04, s. 143.

väckelserörelsen« tycks äga en »bördig jordmån i svensk folksjäl«. Korrespondenten har hämtat sina intryck från den småländska socknen Svenarum, där han själv bevittnat hur »pingstsekten synes ha vunnit fast mark«. Redaktionellt reserverar sig tidningen mot farhågan att Pingströrelsen håller på att utveckla sig till »en andlig digerdöd i vårt land«, men instämmer i att man bör »ur kulturens och den psykiska hygienens synpunkt« dela uppfattningen att rörelsen inte skall få sprida sig alldeles obehindrat.213

Utan tvivel, skriver denna meddelare, böra religion och andaktsutövningar i regel vara »den resandes ensak«. Men tyvärr gives det till och med i vår upplysta tid fall då det hela urartar till något andligen osunt och sjukt, utan ett spår av uppbyggelse. Då är det ens rätt och plikt att reagera. Ett slående exempel på en sekt där så skett och där det religiösa livet antagit de vidrigaste former är den s. k. pingströrelsen, sådan denna utvecklat sig i Småland. Jag har i sommar varit i tillfälle studera den religiösa riktningen i fråga i Svenarums socken, belägen fyra mil söder om Nässjö, och därvid bl. a. närvarit vid ett par av dess möten. Vid dessa får man ovillkorligen den föreställningen att man framför sig har en samling psykiskt sjuka individer. Meddelaren beskriver sedan predikan, vittnesbörden och tungomålstalandet, varpå han fortsätter:

Vid förrättandet av bönen når den religiösa epidemin sina mest frånstötande former. Man lägger sig ned på golvet och kryper om varandra under ideliga Jesusrop. Den som skriver detta skall aldrig glömma den syn som erbjöd sig då över 50 personer lågo krälande över varandra i ett missionshus, utstötande fullständigt förvirrade rop.214

Smålands Allehanda hade Dagens Nyheters artikel införd i sin tidning redan nästa dag under rubriken: »Pingströrelseepidemi i Svenarum. Ett talande vittnesbörd om den andliga sjukdom, som grasserar i denna Smålandssocken«.215 För den lokala opinionen var naturligtvis denna publicering viktigare än den i det rikstäckande bladet. Pingstvännerna såg sig som förtalade och missförstådda, i synnerhet gällde detta fram till 1920-talets mitt. Därefter skedde en påtaglig omsvängning mot en mer balanserad kritik i medierna, ansåg man.216 Säkert hade detta åt-

213 DN 1921-09-27, s. 1, 7. 214 DN 1921-09-27, s. 1, 7. 215 Smålands Allehanda 1921-09-28, s. 1, 4. 216 Så bedömde bland andra Arthur Sundstedt förhållandet till medierna, se t.ex.

Sundstedt 1971b, s. 14–15., 195–200.