III:2 Värnamoperioden (1924–1929): Genombrott i konflikt och samspel med det sekulära och religiösa samhället

och förlåtelsen. »Jag blev mer barmhärtig på grund av mitt misslyckande«, sade han. För sin personliga del bestämde han sig för att börja varje dag under resten av sitt liv med att »tacka Gud för syndernas förlåtelse«. Vid sina genomläsningar av Bibeln, under åren före 1924, hade han skrivit i marginalen på många ställen: »detta borde inte ha varit med« – det gällde till exempel bibliska personer som uppträdde omoraliskt vid skilda tillfällen, som Abraham, Jakob och kung David. Men nu var det just dessa berättelser och personer han kunde identifiera sig med, och de gav honom tröst och styrka, berättade han.253

Angående sin verksamhet i övrigt lovade Georg Gustafsson Gud och sig själv, att han i fortsättningen skulle ägna sig åt de svaga och lidande människorna. Det var en tacksamhetens tribut för mottagen barmhärtighet, förlåtelse och upprättelse, som han bestämde sig för att ge.254 Så ger han sin förklaring till varför han under de följande 60 åren varje vecka ägnade en arbetsdag åt besök på sjukhus och vårdhem, på de orter där han var verksam. Så motiverar han även den omfattande helandetjänst han brevledes bedrev under samma långa tidsrymd. Frågor kring hur Georg Gustafsson förkunnade i fortsättningen och hur han fungerade i den pastorala uppgiften, som församlingsledare och själavårdare, kommer att behandlas i ett tematiskt fördjupningskapitel i denna avhandling.

Gränsdragningen mellan Karlsforsperioden och Värnamoperioden kan inte göras exakt. Som redan nämnts, var det så att mötesverksamheten församlingen bedrev alltmer fick sin tyngdpunkt förlagd till Värnamo från och med december 1924. Detta hade Karlsforsgruppen velat under ett par års tid.

Värnamo stad var under dessa år vårt ständiga böneämne. Allt såg dock länge stängt ut. Att få hyra lokal var så gott som omöjligt; inga lokaler

253 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 1; nr 9; nr 12. 254 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 9.