Den svenska Pingströrelsen år 1930

av arbetslösa arbetare gick hungriga och många saknade tak över huvudet. Socialdemokraterna och kommunisterna vann vid denna tid ganska enkelt förståelse i arbetarleden för sitt tal om klasskampen. Arbete och kapital stod nästan övertydligt mot varandra. Spänningen kan exemplifieras med Ådalskravallerna 1931, då militär och strejkande arbetare drabbade samman. Motsättningarna kulminerade den 14 maj, Kristi himmelsfärdsdag, då militären sköt skarpt mot de demonstrerande arbetarnas protesttåg och dödade fem personer, fyra demonstranter och en åskådare.305

Den svenska Pingströrelsen år 1930 Det utan jämförelse mest expansiva årtiondet för den svenska Pingströrelsen under 1900-talet var 1930-talet. Rörelsen hade vid decenniets början sannolikt inemot 35 000 medlemmar och vid dess slut torde medlemssiffran ha varit cirka 75 000. Antalet pingstförsamlingar i landet ökade under detta årtionde från 458 till 563.306 Andedopsväckelsen som på 1920-talet inneburit mycket stor överströmning av folk från andra frikyrkosamfund till Pingströrelsen, kompletterades under 1930-

305 Nationalencyklopedin, artikeln Sverige band 17, s. 535–536. 306 Den officiella statistiken som upprepas i Pingströrelsens årsbok sedan decennier tillbaka talar om 419 församlingar med ett sammanlagt medlemstal på 30 147 den 1 januari 1930 (Pingströrelsens årsbok 2004, s. 45). Det är exakt den siffra som angavs av Pingströrelsens statistiker Curt Björkquist redan 1959. Vad Björkquist redovisar som underlag för medlemssiffran 30 147 är de 339 församlingar som lämnat uppgift om medlemsantal (s.k. listförsamlingar). I den statistiken saknades alltså uppgift från 80 församlingar (Björkquist 1959, s. 120). I Sundstedt 1971b, s. 277, 309–314 redovisas uppdaterad statistik från Björkquist. Av den framgår att församlingarnas antal 1930 var 458 och medlemsantal från 351 församlingar anges. Siffran stannar vid 30 938 för dessa 351 församlingar. Då saknades alltså uppgift från hela 107 församlingar och i väldigt många fall var uppgifterna från de 351 församlingarna några år gamla, t.ex. Betaniaförsamlingen i Adelöv hade kvar sin siffra från 1901, Filadelfiaförsamlingen i Hudiksvall sin från 1917 och Filadelfiaförsamlingen i Alingsås sin notering från 1927. Sammanlagt kan man på goda grunder beräkna den verkliga medlemssiffran för Pingströrelsen 1930 till cirka 35 000, istället för till drygt 30 000 som är brukligt. På samma sätt förhåller det sig med uppgifterna rörande den 1 januari 1940. Den officiella siffran 69 373 bygger på uppgifter från 522 av 563 församlingar. Och fortfarande gällde att ganska många församlingars medlemstal år 1940 angavs med hjälp av 5–10 år gamla siffror. (Björkquist 1959, s. 120; Pingströrelsens årsbok 2004, s. 45). En uppskattning av medlemstalet för Pingströrelsen i Sverige till 75 000 vid ingången till 1940-talet är därför inte orimlig. Om detta, se Stävare 2007a, s. 89, 129, not 3 och 4.

talet av en omfattande omvändelseväckelse som gav denna rörelse stark och snabb numerär tillväxt.307

År 1930 befann sig Pingströrelsen i efterdyningarna av dess första allvarliga och djupa interna kris: den så kallade Franklinstriden (som ovan omnämndes) hade utkämpats, och den kastade sina skuggor in över 1930-talets verklighet internt inom rörelsen. Striden rasade inför öppen ridå hösten 1929, då ledaren för den Svenska Fria Missionen (SFM), A.P. Franklin, skiljdes från sitt ledarskap för SFM och samtidigt uteslöts ur Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. En affekterad debatt pågick i tidningarna Svenska Morgonbladet och Evangelii Härold i första hand, men även andra Stockholmstidningar gav striden stor uppmärksamhet.308 Striden handlade om SFM som samordningsorgan för den yttre mission Pingströrelsen bedrev runt om i världen, men den handlade också om en konflikt mellan ledande personer inom rörelsen.309 En utförlig redogörelse för stridens orsaker och skilda faser ligger utanför denna framställnings ärende och ämne. Andra kyrkohistoriker har dessutom redan givit utförliga skildringar av det som förevarit.310

I korthet kan dock följande sägas: I januari 1924 beslöt Filadelfiaförsamlingen i Stockholm att tillsätta ett missionsråd med namnet Svenska Fria Missionen. Fem personer valdes att ingå i rådet, däribland Lewi Pethrus och den tidigare inom Svenska Alliansmissionen ledande missionsmannen A.P. Franklin, vilken sedan hösten 1923 var anställd som predikant i församlingen. Redan i december samma år ombildades SFM till en tremannagrupp, med uppgift att vara hjälpande mellanhand i missionsfrågor mellan de fria församlingarna och missionsfälten. Tremannagruppen utgjordes av Franklin, pastor Ivar Claesson

307 Gäreskog 2010, s. 24–25. – N.J. Nordström uppger (1938, s. 54) att Svenska Baptistsamfundet förlorat 20 000 medlemmar till Pingströrelsen. 308 Sahlberg 2009a, s. 59–81, 349. – Sahlberg skildrar striden och redogör för tidningarnas ställningstaganden. Se även Gäreskog 2010, s. 90–148, 179–196 och Nyberg

Oskarsson 2007, s. 76–85. Gäreskog redovisar i stort sett allt artikelmaterial under sommaren och hösten 1929 i samband med stridens förhistoria, förlopp och efterdyningar. Gäreskog uppger att Svenska Morgonbladet hade 23 artiklar eller ledare i frågan fram till och med den 14 november 1929. Antalet artiklar i Evangelii Härold riktade mot Svenska Morgonbladet under perioden den 17 oktober till den 12 december 1929 var 13 (Gäreskog 2010, s. 179–180). 309 EH 1929-10-10, s. 646–647; EH 1929-10-17, s. 663–664. 310 Se Sahlberg 2009a, s. 59–81; Struble 2009, s. 101–130; Lindberg 1991, s. 68–103;

Gäreskog 2010; Nyberg Oskarsson 2007, s. 76–85.

från Göteborg och rektorn för Fria Bibelinstitutet i Högsby, Rikard Fris. SFM blev alltså ett fristående serviceorgan i förhållande till församlingarna, med uppgift att hjälpa dessa med råd i missionsfrågor. Två av de tre männen, Franklin och Fris, var väl kända i de småländska bygderna. Franklin genom sin verksamhet inom Svenska Alliansmissionen – med säte i Jönköping – och Fris genom sin medverkan vid församlingsordnanden runt om i Småland, exempelvis i Svenarum, Jönköping och Värnamo.

Ganska snart började kritik riktas mot SFM ute i landet. Man var i predikantledet rädd för att en organisation vid sidan om eller över den lokala församlingen höll på att växa fram.311 Med tiden blev denna kritik allt tydligare. När sedan SFM åren 1927–1928 förvärvade fastigheter i eget namn och började agera som en ekonomisk aktör att räkna med, blev situationen alltmer spänd. Vid nyår 1929 flyttade Rikard Fris Fria Bibelinstitutet från Högsby till Stockholm, närmare bestämt till Taborförsamlingens fastighet på Södermalm, vilken strax innan förvärvats av SFM. Fria Bibelinstitutet hade startats redan 1922 av Rikard och Rakel Fris som en missionsskola, där blivande missionärer kunde få språkundervisning och grundläggande bibelundervisning. Det var alltså ett privat initiativ.312 Strax därefter valde de två pingstförsamlingarna på Södermalm, Tabor- och Smyrnaförsamlingarna, att gå samman och bilda Södermalms fria församling. Ett starkt centrum bestående av en stor församling, SFM och Fria Bibelinstitutet hade därmed formerats på Södermalm i Stockholm. Att detta nya maktcentrum av Lewi Pethrus uppfattades som ett hot mot hans och Filadelfiaförsamlingens ledarroller inom Pingströrelsen är uppenbart.

Föga överraskande såg Lewi Pethrus därför till att SFM blev en fråga vid bibelstudieveckan i Kölingared sommaren 1929. Där uttalade sig det församlade pingstfolket för att SFM skulle avyttras och dess tillgångar säljas. Veckans uttalande gick ut på att SFM-organisationen »uti den utformning, som den för närvarande fått, icke motsvarar pingstväckelsens gudomliga riktlinjer, sådana vi funnit dem i Nya Testamentet«. SFM:s egendom borde därför snarast återgå till församlingarna.313

311 Gäreskog 2010, s. 46–50. 312 Gäreskog 2010, s. 61–64; Sahlberg 2009a, s. 71. 313 EH 1929-07-04, s. 420-421.

Till skälen för uteslutningen av Franklin den 14 oktober 1929 hörde anklagelser om oärlighet, girighet och plagiat av böcker. Översättningar och bearbetningar av böcker, från engelskan och tyskan, hade Franklin givit ut som om de vore författade av honom, hävdade hans motståndare.314 Speciellt kom diskussionen att handla om den år 1928 på Förlaget Filadelfia av Franklin utgivna boken: Samuel Hebich – en mästare bland människofiskare. »Franklinstridens« återverkningar inom Pingströrelsen sammanhängde med att Franklin efter uteslutningen togs emot som medlem i Södermalmsförsamlingen. Dessutom var det förhållandet av stor betydelse att Pethrus mångårige och nära medarbetare i Filadelfiaförsamlingen, pastor Alfred Gustafsson, lämnade sin tjänst och blev ny föreståndare och predikant i Söderförsamlingen. Dessa faktorer sammantagna föranledde en total brytning mellan de två församlingarna och att Södermalmsförsamlingen isolerades inom Pingströrelsen. Man kan tala om att en blockad av Söderförsamlingen genomdrevs.315

Striden fick förvisso sina »efterskalv« under 1930-talets första år, men dessa skalv avtog successivt i styrka över tid. Ute i landet fanns ett antal grupperingar, t.ex. i Katrineholm, Kristinehamn, Göteborg och Malmö, som aktivt stödde »söderfalangen« och bildade egna särförsamlingar.316 Majoriteten av pingstförsamlingarna tog dock den segrande partens parti, det vill säga ställning för Lewi Pethrus och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Under tiden från den 23 januari till den 1 maj 1930 publicerades en mängd reaktioner i Evangelii Härold. Det var 188 församlingar och en mängd bönegrupper, samt cirka 210 predikanter och evangelister samlade till evangelistdagar, som deklarerade sin lojalitet med Lewi Pethrus och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, samt sitt avståndstagande från Södermalmsförsamlingen.317 Bland dessa återfanns Filadelfiaförsamlingen i Jönköping och dess föreståndare Georg Gustafsson – ett ställningstagande som för Gustafsson inte kan ha varit helt oproblematiskt med tanke på hans nära vänskap

314 EH 1929-10-17, s. 663–664; 11-07, s. 713–715; Sahlberg 2009a, s. 74; Gäreskog 2010, s. 77–79. 315 Gäreskog 2010, s. 232–234. 316 Sahlberg 2009a, s. 75; Sundstedt 1972, s. 80–81. 317 EH 1930-01-23, s. 60; 01-30, s. 78–80; 02-13, s. 119–121; 02-20, s. 134–135; 02-27, s. 149–151; 03-06, s. 174–175; 03-13, s. 190–192; 03-20, s. 209–211; 03-27, s. 231–234; 0403, s. 251–252; 05-01, s. 316–319. – Se även Gäreskog 2010, s. 232–234.

med Rikard Fris, vilken blev hårt drabbad av denna strid. Fris fortsatte att driva sin skola i Danderyd utanför Stockholm, men han var under resten av sitt liv en icke-existerande person inom Pingströrelsen, vilket betydde att hans inflytande i fortsättningen var ytterst marginellt.

Några församlingar eller enskilda som stödde Franklin och församlingen på Södermalm kom inte till uttryck i tidningen. Huruvida detta berodde på censur eller om sådana ställningstaganden inte förekom, går inte att avgöra.

Den genomkämpade striden ledde till att Pingströrelsen isolerade sig i förhållande till de andra kristna samfunden under ett antal år framöver. Samtidigt slöt man sig i en inåtriktad profilering kring de ursprungliga pingstdogmernas »sanna« innebörd och formulering. Åtminstone gällde detta åren 1930–1933.318 Inställningen framstod med stor tydlighet vid 1932 års Kölingaredsvecka, då det samtalades om ekumenik och samarbete mellan kristna rörelser mot bakgrund av att Svenska Ekumeniska Nämnden nyligen bildats. Om ekumenik och ekumeniska strävanden i tiden sades att det vore två motsatta strömningar på det religiösa och kristna området i vår tid. Å ena sidan påginge för närvarande ett intensivt arbete bland de religiösa människorna att ena och sammanföra allt möjligt, som har namn och sken av kristendom. Men det funnes också en annan rörelse i tiden –den Helige Andes verksamhet, och Hans verksamhet går stick i stäv emot den enhetsrörelse, som människor arbeta för. Det vore djävulen själv, som stode bakom de moderna enhetssträvandena. När pestsjukdom utbryter, så isolerar man dem, som drabbas av sjukdomen. [...]

Vi prisa Gud, för att vi få vara ett avskilt folk, att vi få ha en hel bibel, och att vi få vara små och föraktade i världens och de världskristnas ögon.319 Redan vid veckan i Kölingared året därpå signalerades det dock för ökad öppenhet, och vikten av att begränsa isoleringen betonades. Man talade då om isoleringens faror. Främst var det Lewi Pethrus som gjorde detta.320 I första hand var det de »pingstbetonade« inom Svenska

318 Sahlberg 2009a, s. 79. – Sahlbergs iakttagelse bekräftas av samtalen som fördes vid

Kölingaredsveckorna dessa år. Se EH 1930-06-26, s. 455; 1931-07-10, s. 480; 07-02, s. 470–471; 1932-06-23, s. 440; 07-21, s. 504; 07-28, s. 518–520; 1933-06-22, s. 444–446; 06-29, s. 460–463; 07-06, s. 476–479; 07-13, s. 492–495; 07-20, s. 508–512. 319 EH 1932-07-21, s. 504. – Om frikyrkoekumeniken i allmänhet under förra seklet, se

Bergsten 1995, och för den inställning Pingströrelsen uttryckte vid 1930-talets början, se s. 88–89 i detta Bergstens arbete. 320 EH 1933-07-20, s. 508–509.