Varför vände människor sig till just Georg Gustafsson?

rimlighet som förkunnelsen inom Pingströrelsen under två decennier lyft fram och »hamrat« in.555

Varför vände människor sig till just Georg Gustafsson? Tidigare har konstaterats att antalet förböns- och tackbrev Georg Gustafsson mottog och sparade under de sju aktuella åren är 743. Vädjan om förbön vid sjukdom framförs i drygt 70 % av dessa, nämligen i 527 brev. Tack uttrycks i nästan 30 procent av breven, nämligen i 216. I andel av det totala antalet brev, 1086 stycken, blir procentsatsen närmare 20.556

Alla dessa människor skrev utifrån ett känt förbönsbehov för egen del, eller hos någon anhörig eller bekant, och på grund av att de trodde på förbön som behandlingsform. Åren 1931–1934 var antalet som brevledes sökte hjälp för egen del ungefär det dubbla i jämförelse med det antal personer som skrev för andras räkning. Många av dem omtalar att de redan blivit »behandlade enligt Jakob 5:14« eller »efter Ordet« i sin hemförsamling eller hemma i bostaden – i vissa fall upprepade gånger.557 Jakobsbrevets anvisning var mönsterbildande för pingstfolkets uppfattning om hur helandeverksamhet skulle bedrivas rent praktiskt:

Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom.

Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk.558 Georg Gustafsson adresserades i regel först efter det att »behandlingen enligt Jakob 5:14« visat sig inte ha givit önskat resultat. Då flyttades i avsevärd mån de hjälpsökandes fokus, från bibeltexternas löften om helande och det etablerade handlingsmönstret för helbrägdagörelse,

555 Se t.ex. AK-k-Krängsberg 1931-04-30, EK-k-Uddevalla 1931-11-28, TJC-m-Finnboda 1931-12-21, E I:1, GGa. – Om pingstförkunnelsens syn på helandet som inneslutet i

Kristi försoning, se Josefsson 2005, s. 143–144. 556 E I:1;2; 3; GGa. – Även i de 114 breven av själavårdskaraktär finns önskan om förbön ofta uttalad, men eftersom fokus ligger på råd, stöd och andlig vägledning i de breven räknas de inte som förbönsbrev. 557 Se t.ex. DN-m-Skillingaryd 1931-04-08; GP-m-Lärbro 1931-09-11; EC-k-Månsarp 1032-09-07, E I:1, GGa. 558 Jakobs brev 5:14–15. – »Behandling enligt Jakob 5:14« var av breven att döma ett vedertaget talesätt bland 1930-talets pingstvänner.

till pingstpredikanten Georg Gustafssons karismatiska utrustning. Denna förskjutning skedde utan att bibeltexterna förlorade sin funktion att upprätthålla och stärka referenssystemet hos den enskilde hjälpsökaren. I breven betonar skrivarna sin stora tilltro till honom, och sin övertygelse att han är utrustad på ett exceptionellt sätt för att förmedla helande till av sjukdom och lidande plågade människor.559

Därmed hade en väsentlig fokusförskjutning ägt rum: Jesu helandemirakler, som – enligt grunduppfattningen inom Pingströrelsen – överlåtits till församlingen eller kollektivet att upprepa och vidareföra, har överflyttats till speciellt karismatiskt utrustade enskilda personer att reproducera. Naturligtvis innebar detta inte ett antingen-eller-förhållande, men väl en både-och-situation. Kollektivet/församlingen var inte ersatt som aktör i sammanhanget, men väl kompletterad. Redan Wigglesworthkampanjen våren 1921 hade inlett denna förskjutningsprocess, då fokus för första gången i Pingströrelsens historia tydligt sköts från den helandetroende församlingen, med dess pastorer och äldste, till »specialisten« – den karismatiskt utrustade helbrägdagöraren. Man fortsatte i pingstförsamlingarna att agera utifrån Jakob 5:14, men då detta inte fungerade vände man sig till enskilda, speciellt utrustade predikanter. Bland dessa intog Georg Gustafsson redan under 1930-talet en viss särställning – en ställning som skulle komma att kraftigt accentueras under kommande decennier.

Predikantkollegan Herbert Brandström skrev med anledning av sin svåra epilepsi till Georg Gustafsson:

Varför jag i denna sak vänder mig till Dig, min broder, tänker jag Du inte alls står undrande inför. Det är visserligen sant att Gud ej är beroende av människor, men lika väl som Jesus måste hava en kropp för att kunna verka och utföra Faderns vilja då han vandrade här nere, verkar han även nu genom kroppen, som är församlingen och Han har i densamma givit var lem sin speciella uppgift. »Åt en annan gives helbrägdagörelsens gåvor«, så ock »Gud har i församlingen satt – några till att hava helbrägdagörelsens gåvor« samt »icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor«. Då jag nu känner till en »lem«, som blivit beskärd denna uppgift att hava helbrägdagörelsens gåvor, anser jag det vara min skyldighet och plikt inför

Gud att vid behov av hjälp, vända mig till denne, av Gud på detta område speciellt utrustade broder.560

559 Se t.ex. MH-k-Hillerstorp 1931-11-25; TH-k-Vaggeryd 1932-11-22; AJ-m-Tesby 193404-20; BL-k-Säter 1935-08-30, E I:1; 2, GGa. 560 Herbert Brandström 1935-02-14, E I:2, GGa.

Bibeltexternas löften om helande och handlingsmönstret för att förmedla det, var ju i lika grad tillgängliga för alla pingstpredikanter, men då detta inte räckte – inte gav det nödvändiga resultatet för den enskilde sjuke pingstvännen – återstod inte många andra alternativ än att koncentrera sig på den med helbrägdagörelsens gåva förment utrustade enskilde predikantens förbön. Bland pingstpredikanterna var Georg Gustafsson inte den ende som vid denna tid hade renommé som »helbrägdagörare«, men förmodligen den mest betrodde. Som jämförelse kan anföras, att en genomgång av Lewi Pethrus kvarlämnade brev visar, att det inte var många människor som skriftligen vände sig till honom för att få förbön till helbrägdagörelse. Av tiotusentals brev till Pethrus handlar förvånansvärt få om detta.561

En del brevskrivare påstod sig veta att »broder Gustafsson har makt med Gud i bönen«, och det anges som motiv för att de vänder sig till honom. I många fall handlar det om personer som hört Georg Gustafsson predika och sett honom be för sjuka. Det hade skett vid något mötesbesök han gjort på deras hemort eller i dess närhet. Dessa brevskrivare berättar ofta att vissa personer, i regel namngivna, som Georg Gustafsson bett för vid sådana tillfällen nu är helt friska och återställda igen.562

Det allra vanligaste skälet människor angav till att de skrev var, att de fått tips från andra människor om Georg Gustafsson och hans förbönstjänst. Ofta var det så, att någon berättat om de speciella möten för sjuka som hölls på torsdagsförmiddagarna i Jönköpings Filadelfiakyrka. Ryktet om dessa samlingar, och om att Gud då och där »gjort mäktiga ting«, spred sig över tid allt vidare omkring i »Pingstsverige«. 563 Inte sällan var det också så, att någon som kände till att Gustafsson börjat – som den »Boltziuslärjunge« han var – sända ut dukar, vilka han bett över och smort med olja, berättat om detta för den sjuke eller någon i den nära omgivningen. Information om dessa två verksamheter motiverade många att vända sig till just honom. Inte

561 Volym 1–125, LPa. – I brevsamlingen återfinns förbönsbrev, vilket kan tolkas som att Lewi Pethrus sparade denna korrespondens lika noggrant som någon annan, men det vet vi inte med säkerhet. Mitt antagande är att han gjorde det, och att hans förbönstjänst vid sidan om den reguljära mötesverksamheten var av ringa omfattning. Lewi Pethrus bad för sjuka, det är klart, men han ägde inget rykte som framträdande helbrägdagörare. 562 Se t.ex. GE-m-Rute 1931-09-23; WF-m-Rönninge 1931-12-02; KC-m-Tranås 1932-1113, E I:1, GGa. 563 Se t.ex. AGA-k-Jönköping 1931-03-18; BA-m-Ädelfors 1932-05-30, E I:1, GGa.