V:4 Georg Gustafsson som församlingsledare

Tidigare i denna undersökning har Georg Gustafssons predikantskap skildrats avseende tre perioder: den i Karlsfors, den i Värnamo och den i Jönköping. Hans fortsatta tjänst som församlingsledare ägnades församlingarna i Norrköping (1937–1945), Eskilstuna (1945–1957) och Jönköping – andra perioden där (1957–1967). Namnet Georg Gustafsson brukar vanligtvis inom frikyrkokretsar i första hand förknippas med Småland, men faktum är att han ägnade 20 år av sitt predikantliv, från det han var 37 år gammal till dess han fyllt 57, åt Östergötland och Södermanland. Förmodligen var detta den period då han utövade det starkaste inflytandet inom Pingströrelsen – lokalt, regionalt och på riksplanet. Lokalnivån bör inte förloras ur sikte, eftersom det var framgången Gustafsson hade som församlingsföreståndare och pastor som grundlade hans auktoritet bland »bröderna« i predikantkåren. Framgången gav honom samtidigt ett gott renommé och därmed inflytande på det regionala planet och på riksnivån. Han ägde en stark ställning inom Pingströrelsen därför att han »levererade« lokalt, kan man säga. De församlingar han ledde växte hela tiden, och det i en takt som betydligt överträffade riksgenomsnittet för församlingstillväxt inom Pingströrelsen vid denna tid. Kvantitativ tillväxt var naturligtvis inte det enda måttet på framgång inom den tidens pingströrelse. Den kvalitativa växten – uttryckt med ord som helgelse, andliga erfarenheter och andlig mognad – betonades också starkt och räknades tidigt in i det framgångsmått som man mätte med. Men kvalitativ växt har alltid varit svårare att mäta än kvantitativ sådan.

Den numerära utvecklingen i Filadelfiaförsamlingarna i Värnamo och Jönköping under 1920-talet respektive 1930-talet har visats tidigare (se avsnitten III:2 och III:3). Sionförsamlingens i Norrköping tillväxt har också anförts i totalsiffror för åren 1937 och 1945. Mer detaljerat såg det ut som tabellen på nästa sida visar.

Kolumnen »På bekännelse« avser här – precis som tidigare angetts rörande Filadelfiaförsamlingen i Jönköping (se tabell 1) – tidigare troendedöpta personer som togs in i församlingen utan flyttningsbetyg från församlingar de tidigare tillhört. Även i Sionförsamlingen räknades alla som kom från samfundsförsamlingar, det vill säga församlingar utanför Pingströrelsen, in i denna kolumn – och det oavsett om flyttningsbetyg lämnats in eller inte.

Tabell 4: Statistik över Sionförsamlingens i Norrköping utveckling medlemsmässigt åren 1937–1945. 640

År Döpta Inflyttade

På bekännelse Upprättade Utflyttade Uteslutna Döda Medl.antal 31 dec. Ökning

1937 57 27 28 28 23 9 619 61

1938 65 35 19 5 16 16 7 704 86

1939 43 34 64* 4 19 15 7 808 104

1940 38 18 18 1 16 17 8 836 28

1941 31 23 11 23 22 3 853 17

1942 32 13 13

1943 21 31 21 24 15 3 869 16

25 6 13 898 29

1944 42 29 17 1 30 8 6 943 45

1945 28 42 9 38 21 8 953 10

Totalt 357 252 200 11 219 143 64 (953) 396

* Av de 64 som togs in på bekännelse år 1939 kom 42 från andra baptistförsamlingen och Saronförsamlingen (en utbrytning från andra baptistförsamlingen år 1935).

Tabellen visar att antalet inflyttade, intagna på bekännelse och upprättade (det vill säga tidigare uteslutna som återintagits) med 37 överstiger antalet utflyttade, uteslutna och döda. Hela ökningen med 396 fler medlemmar motsvaras av antalet döpta och denna plussiffra. Det kan konstateras att rörligheten, antalet in- och utflyttade, var betydligt lägre i Sionförsamlingen dessa år än vad som gällde i Filadelfiaförsamlingen, Jönköping, åren 1930–1939. Även andelen uteslutna per år – i förhållande till det totala medlemsantalet – har sjunkit något, om man fortsätter jämförelsen med Jönköpingsförsamlingen under perioden 1929–1937.

Gustafssons ledarskap resulterade i framgång för de församlingar där det utövades. Hur utövades det? Vilka särdrag kännetecknade det? Han var en tidstypisk pingstpredikant i den meningen, att han i sin egenskap av föreståndare krävde stort inflytande i församlingen. Inom

640 Årsberättelser 1937–1945, SiNa.

Pingströrelsen var predikantens position stark, mycket stark, under lång tid. Detta kan illustreras med det tillvägagångssätt genom vilket Georg Gustafsson och hans bror Simon kallades till Sionförsamlingen i Norrköping. Den tidigare föreståndaren Birger Zettersten hade agerat på egen hand, enligt protokollet:

På eget initiativ hade br. Zettersten konfererat med bröd. Georg och Simon

Gustafsson, Jönköping, i och för utrönande av deras ställningstagande till en ev. kallelse från församlingen. Därvid synes vår broder ha gått i av

Herren beredda gärningar, ity Gud redan genom sin ande hade talat med bröderna Gustafsson om denna sak. Deras svar blevo, att en ev. kallelse från församlingen säkerligen icke komme att bevaras nekande.

I tro att Gud själv lett den viktiga frågan på detta sätt, utlämnade br. Ordf. [Zettersten] frågan till behandling. Flera uttalanden gjordes, vilka gåvo uttryck för glädje och tacksamhet till Gud för en så lycklig lösning av predikantfrågan. Enligt brödernas förslag beslöt församlingen enhälligt bringa brr. Simon och Georg Gustafsson sin kallelse att upptaga arbetet efter br.

Zettersten.641

Både äldstekåren och församlingen accepterade alltså att predikant Zettersten på eget initiativ, utan att de var tillfrågade, närmast låst fast predikantfrågan vid bröderna Gustafsson. Grunden till att det kunde gå till så – och att det faktiskt gjorde det – var synen på församlingen som en teokrati. Det var Gud som skulle bestämma över och leda församlingen, och predikantens ledarskap var så att säga ett av Gud själv delegerat ledarskap. Guds röst kunde höras av alla medlemmar, men då predikanten sade sig ha hört den, ägde det en särskild tyngd.

Georg Gustafsson var inte sen att – som karismatiskt utrustad predikant – åberopa gudomliga tilltal och uppenbarelser som stöd för sina synpunkter och åsikter. En metod för tungt vägande argumentation, ett komplement till hävdandet av uppenbarelsekunskap, var att hänvisa till Bibelns undervisning, vad Guds Ord säger. Detta var ett huvudinslag i Gustafssons ledarskap. I Nya testamentet fanns »möns-

641 Församlingsmöte 1936-10-06 § 13 moment b, SiNa. – I samma paragrafs moment a sade Zettersten upp sin tjänst. Underhandlandet med bröderna Gustafsson skedde alltså innan församlingen var informerad om att Birger Zettersten avsåg att sluta sin tjänst. På samma sätt skötte Oscar Mellblom, föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i

Eskilstuna, frågan om sin efterträdare våren 1944. Han hade kontaktat Georg och

Simon på egen hand, och församlingen ställde sig bakom förslaget i tro på och respekt för predikantens förmåga att tolka Guds vilja. (Församlingsmöte 1944-03-05 § 14; Extra församlingsmöte 1944-03-19 § 3, 4, 5, KIa:1, PiEa)

terbilden« för hur en församling skulle fungera och ledas. Redan första året i Norrköping höll han därför, delvis på eget initiativ – men samtidigt på uppdrag genom protokollförda beslut – tre veckors bibelstudier i församlingen främst över ämnet: »Guds församling« – om dess väsen, funktion och ämbeten.642 För honom var församlingens ideala funktionsmodell angiven i Apostlagärningarna. Apostlagärningarna brukar förstås som den första historiska framställningen av den ursprungliga kristendomens uppkomst och utveckling under de första årtiondena – en huvudsakligen deskriptiv framställning. Inom Pingströrelsen har denna bok uppfattats och lästs som didaktisk, och som normativ ända in på detaljnivån.643

Georg Gustafsson angav i en publicerad predikan 1936 tydligt hur en biblisk församling skulle fungera, enligt Apostlagärningarna. Denna modell var vägledande för hans ledarskap i de församlingar han förestod. Utgångspunkten var: »Ära vare Gud, att vi kunna få det i detalj efter Ordet, om vi bara önska och säga ja till Honom, som är vårt (församlingens) huvud«. En retorisk fråga formulerades sedan: »Du säger: Vad är då sann umgängelse inom församlingen?« Församlingen som gemenskap och relationerna mellan de människor som utgjorde ecclesia, ställdes i fokus. Det handlade enligt Gustafsson om att samlas kring rätt saker och förenas av det verkligt centrala. Han angav fyra sådana ting, utifrån Apg. 2:42, som idealet att arbeta mot:

Ett rätt mottagande av Herrens ord var ett av de första kännetecknen (Apg. 2:41; 1 Tess. 2:13, 14), som möjliggjorde denna sanna gemenskap i umgängelsen bland de första kristna. Enhetlig undervisning i fråga om de bibliska sanningarna och huvudbegreppen var ett avgörande moment för fortsatt umgängelse. Det var, när man avvek från de fundamentala sanningarna, som gemenskapen blev bruten samt söndring och oreda uppstod (1 Tim. 1:3, 4). Brödragemenskapen var en bärande kraft i arbetet. [...] Brödsbrytelsen var i den första församlingen de kristnas stora fest och högtid, som påminde om att de voro gäster och främlingar och att Han, Jesus, som instiftat den, snart kommer tillbaka. [...]

642 Församlingsmöte 1936-11-03 § 6; 1937-04-12 § 3 moment a; 1937-08-23 § 6, SiNa. –

Om Georg Gustafssons åberopande av Guds tilltal, se t.ex. Gustafsson 1930b, s. 34;

Sionförsamlingens i Norrköping 30-årsberättelse 1951-09-04, SiNa, (opaginerad). 643 Dayton 1987, s. 204. – Dayton har studerat den internationella Pingströrelsen och visar att Apostlagärningarna är den bok, i vilken pingstvänner världen över funnit skildringen av mönsterbilden, det vill säga framställningen av hur församlingen skall byggas och hur den skall fungera.

Bönen, både den enskilda och den gemensamma, hade stort rum efter pingstens erfarenhet. Man bad, synes det, stundom både dag och natt. Bönens makt var deras vapen mot otro, förakt förföljelse och fängelse. De förvandlade kort sagt allt i bön.644

Undervisningen – och predikan – om de bibliska sanningarna var nog tillsammans med bönen, det vill säga att stimulera till ett rikt böneliv i församlingen, de primära riktpunkterna för Georg Gustafssons sätt att definiera sin uppgift som församlingsledare. Antagandet styrks av uppgiften att det i Sionförsamlingen i Norrköping, direkt efter hans ankomst dit, infördes bön i kyrkan varje dag klockan ett, samt att en eller två bönedagar hölls per månad. Dessutom var alla lördagskvällar reserverade för bibelstudium och bön.645

Ledarskapet i församlingarna, förstått som ett andligt ämbete, legitimerades väldigt ofta inom Pingströrelsen utifrån Ef. 4:11–13, där det heter i 1917 års svenska bibelöversättning:

Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare. De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet. Inget belägg finns för att Gustafsson någonsin för egen del gjorde anspråk på att vara apostel, det epitetet gav han däremot ofta och gärna sina vänner T.B. Barratt och Lewi Pethrus, men att han såg sig som av Gud gjord till profet, förkunnare, herde och lärare råder det ingen tvekan om. Syftet med dessa tjänster i församlingarna var: att »bygga upp Kristi kropp«; att nå »enheten i tron«; att bli »fullvuxna« och nå »mognad«, det vill säga: att möjliggöra framgång i kvalitativ bemärkelse. Gustafsson, såväl som andra pingstpredikanter, förstod det också på det sättet. Ett ledarskap som därmed uppfattades äga på Nya testamentet grundad legitimitet, stod naturligtvis starkt bland bokstavstroende pingstvänner, vilka dessutom vanligen ansåg Bibeln vara verbalinspirerad

Till den legitimitet pingstpredikanters ledarskap gavs hörde också synen på kallelsen. Då avses kallelsen till den enskilda människan att utöva det av Gud inrättade andliga ämbetet i församlingen. Den inre

644 Gustafsson 1936a, s. 155–156. 645 Årsberättelse 1937, SiNa.

kallelsen (vocatio interna) var naturligtvis grunden för den enskilde predikantens identitet som predikant. Han och Gud delade en hemlighet, ansåg han. En Guds kallelse till tjänst hade vid någon tidpunkt eller genom någon händelse nått honom. Den »gudomliga rösten« hade så att säga »viskat in kallelsehemligheten« i predikantens inre vid ett givet tillfälle. För självkänslan och förmågan till uthållighet var kallelsemedvetandet av största vikt, ja i praktiken oundgängligt. »Jag är predikant, inte av eget val utan därför att Du Gud har kallat mig«, kunde pingstpredikanten säga sig själv i svåra lägen. Det var det han uppgav sig ha sagt under de svåra dygnen efter hustrun Gärdas begravning.646

Den yttre kallelsen (vocatio externa) var också viktig. När en församling beslutade att kalla någon till sin predikant och föreståndare, innebar detta att församlingskollektivets förtroende gavs den kallade. Varje medlem skulle enligt idén om det allmänna prästadömet vara aktiv i spridandet av evangeliet. Men genom den yttre kallelsen till en enskild person att bli predikant i församlingen, överläts prediko- och ledarämbetet på den kallade. En representativ demokratisk hantering av uppdraget ägde rum. Det genom den yttre kallelsen givna förtroendet förstärkte på ett väsentligt sätt ledarskapsrollen som föreståndaren hade i den lokala församlingen inom Pingströrelsen. Att varje församling var helt autonom, att ingen överordnad distrikts- eller samfundsstyrelse fanns, gjorde församlingsföreståndarens ställning än starkare.647

Georg Gustafsson var förespråkare för demokrati i församlingen. Det teokratiska ledaridealet fanns där, men det fick i praktiken samsas med ett föreningsdemokratiskt sätt att bestämma och fatta beslut. Han agerade inte i vare sig Värnamo, Jönköping eller Norrköping för att påverka valen av sina efterträdare, som skedde till exempel i samband med att han själv och brodern Simon kallades till Norrköping, vilket tidigare påvisats. Tydligast framträdde denna hans vilja till demokratisk förankring av besluten i hans bestämda uppfattning om församlingsmötets betydelse. Vid Sionförsamlingens års- och administrations-

646 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 3. – Om kallelsesynen inom Pingströrelsen,

se Stävare 2007c, s. 86–87. 647 Om den autonoma församlingen och tolkningen av vad den innebar, se Struble 1982, s. 64–125; Josefsson 2005, s. 97–108.

möte trettondagen 1937, togs beslut om en ändring i mötesordningen efter önskemål från Gustafsson, att »alla måndagskvällar må ha karaktär av församlingsmöten«.648 Beslutet innebar att man gick från att ha hållit församlingsmöten ungefär en gång i månaden till att hålla sådana möten varje vecka. Georg Gustafsson ville, i god demokratisk ordning, ha detta beslut fattat av års- och administrationsmötet –församlingens högsta beslutande forum – mer än två månader innan ändringen skulle genomföras, det vill säga vid hans tillträde som föreståndare i församlingen den 15 mars. Redan under sin tid i Filadelfiaförsamlingen, Jönköping, hade han infört denna ordning. Under åren 1930–1937 hölls årligen mellan 40 och 50 församlingsmöten i den församlingen.649 Vid tillträdet som föreståndare och predikant i Filadelfiaförsamlingen i Eskilstuna 1945, såg Gustafsson till att en liknande ordning infördes där. Antalet ordinarie församlingsmöten ökade radikalt, men där nöjde han sig med ordinarie församlingsmöten var fjortonde dag ungefär.650 Extra församlingsmöten hölls, men dessa var oftast spontant utlysta och dagordningen hade i regel endast en punkt: dopkandidaternas avläggande av bekännelse om »sinnesändring och tro på Gud« innan dopförrättning skulle hållas.

Vid församlingsmötena var Georg Gustafsson ordinarie ordförande. Endast då han var bortrest övertog brodern Simon den rollen i sin egenskap av vice ordförande. Ordföranden deltog i regel inte i diskussionen kring de aktuella frågorna i församlingsmötena. Eventuella inlägg från ordföranden är svårspårade, eftersom det endast i undantagsfall skrevs diskussionsprotokoll. Föreståndarens inflytande utövades främst i styrelsens förberedande möten, de så kallade äldstemötena. Fördelen med den höga församlingsmötesfrekvensen var att församlingens medlemmar gavs möjlighet till delaktighet i alla beslut. Även i småfrågor kunde de uttala sina åsikter och motivera sina ståndpunkter. En närhet mellan individ och kollektiv upprätthölls på detta sätt. Församlingens ledning mötte folket varje vecka. Lokalförsamlingen uttryckte genom sitt funktionssätt en bärande idé i den svenska

648 Års- och administrationsmöte 1937-01-06 § 14, SiNa. 649 A I:1, FiJa. – Protokollen för åren 1930–1937 visar att det år 1930 hölls 41 församlingsmöten, år 1931 hölls 46, 1932 hölls 44, 1933 hölls 42, 1934 hölls 46, 1935 hölls 43, 1936 hölls 43 och 1937 hölls 47 församlingsmöten. 650 KIa:1, PiEa.

folkrörelsetraditionen: den om delaktighet, samhörighet och personligt inflytande.

Församlingsmötena var samtidigt utmärkta tillfällen att utöva ledarskap. Gustafsson använde dessa möten på två sätt: dels höll han alltid ett kortare »linjetal«, det vill säga, han förmanade, uppmuntrade eller utmanade församlingen på någon punkt rörande lärjungaskapet och det kristna livet, dels mobiliserade han församlingen till förbön för avfälliga medlemmar. De beslut som fattades handlade väldigt ofta om församlingstukt. Ett par exempel får här tjäna som belysning av dessa två moment i församlingsmötet:

Efter sång läste br. Georg Gustafsson Filipp. 2 kap. och talade om faran av njutningslystnad i det andliga livet. Skulle detsamma bevaras friskt och sunt samt komma till den utveckling, som Herren vill, måste det få utlopp i det man sökte bli andra människor till hjälp och alltid vara inställt på att tjäna Gud.651

Str. Karin Maria Jonsson hade begärt sitt utträde ur församlingen till följd av hennes sällskapande med ofrälst man. Bröderna hade på det mest allvarliga sätt framhållit faran och det orätta enligt Herrens Ord i detta steg, men hade str. J. efter en veckas betänketid insänt sitt medlemskort.

Jämlikt förslag beslöt ej hennes uteslutning detta möte utan uppmanades församlingen till allvarlig bön för systern till nästa församlingsmöte. I händelse hon även då önskar fortsätta på deninslagna vägen,måste församlingen taga ställning till henne.652

Församlingsföreståndaren redovisade regelbundet de bibliskt grundade skälen till den församlingstukt som utövades. Han gjorde det i församlingsmötena och i sina predikningar. Han hävdade vikten av att också i detta sammanhang »Ordet får avgöra frågan« och hänvisade till 2 Tess. 3:14–15; 1 Kor. 5:9–11; Tit. 3:10–11 och Matt. 18:15–17.653 Poängen i resonemanget var att det är en normal sak att en sant kristen människa renar sig från synd, på samma sätt är det ett kännetecken för en rätt kristen församling att den rensar ut synden och syndaren ur sin gemenskap. »Som individen är, så är församlingen« var tankegången. Församlingen måste upprätthålla församlingstukten

651 Församlingsmöte 1938-10-17 § 1, SiNa. 652 Församlingsmöte 1937-06-07 § 5 moment b, SiNa. – Av protokollet från församlingsmötet 1937-06-14 framgår av § 3 att Karin Jonsson skildes från församlingen, men även då uppmanades församlingen till fortsatt allvarlig bön för henne. 653 Se t.ex. Gustafsson 1936a, s. 159.

för att kunna vara ett organ som Gud kan och vill verka genom här i världen.654

Härvidlag var Gustafsson, trots sin uttalat kongregationalistiska församlingssyn, i sak fortfarande i linje med sin »teologiske mentor«, Carl Olof Rosenius (1816–1868), vilken talade om att det för den pånyttfödda människan mest är frågan om att

Avskilja sig från världen Den troende skall skilja sig från världsmänniskorna och deras »syndiga väsende i ord och gärningar« och från allt »som utgör anledning till frestelser till synd«.655

Georg Gustafsson utövade sitt församlingsledarskap primärt genom sin predikan. I predikan formulerade han den för församlingen framkomliga vägen, men också de krav han ansåg att Gud ställer på den församling Han kan och vill använda. Predikan ledde församlingen framåt. Gustafsson nöjde sig inte i Östergötland, lika lite som han gjort det i Småland under tiden i Jönköping, med att enbart vara predikant i en lokal församling. Han ville vara något av regional »biskop« och utöva inflytande i vidare kretsar. Under tiden i Jönköping fick det ett uttryck i tillskapandet av den årliga evangelistveckan, den så kallade »Jönköpingsveckan«, vilken fortfarande är ett årligen återkommande evenemang och ett av rörelsens viktigaste interna fora för diskussion och överläggningar. I Norrköping agerade han för en motsvarande begivenhet. Sionförsamlingen inbjöd därför till – och stod värd för –evangelistveckor vartannat år. Dessemellan hölls sådana veckor på andra platser i Östergötland, och då var Georg Gustafsson ofta aktiv som bibelstudieledare och predikant.656 »Pingstlinjen« skulle motiveras, förklaras och förankras i de skilda församlingarna i regionen.

Som församlingsledare framstår Gustafsson vid denna tid som en typisk, lojal pingstpredikant. Han sökte förverkliga idealet om den

654 Dessa tankegångar utvecklade Lewi Pethrus i sin bok A Spritual Memoir, 1973, s. 13, och en intressant analys av resonemanget finns i Carlsson 1990, s. 109–112. 655 Rosenius i Pietisten, årg. 1 (1844), s. 84, citerat efter Lindholm 1972, s. 69. – Lindholm citerar Rosenius ur Pietisten årgång 2 (1844), s. 25: »Till vaksamheten skulle höra – att du, så vitt din kallelse medgiver, flydde alla ställen, rum och personer och förhållanden, som du vet medföra frestelse; ty att bedja: ’Inled oss icke i frestelse’ , men själv villigt kasta sig in i hennes sköte, vore att gäcka Herren och uppsåtligt bedraga sig själv« (Lindholm 1972, s. 80, not 44). 656 Årsberättelse 1940, SiNa; EH 1938-03-10, s. 197; 1940-08-01, s. 594; 10-03, s. 760–761; 1943-11-18, s. 943–944; 1944-01-20, s. 64–65.