VI:4.1 Lidmanstriden

son var en av huvudrollsinnehavarna, kommer att beskrivas. Till sist, i raden av strider, skall uppmärksamhet ägnas åt den splittring inom Pingströrelsen som Maranatarörelsens uppkomst vid 1960-talets början medförde, men då ur ett Jönköpingsperspektiv.

Sven Lidman Jr skriver i sin memoarbok Fadern, sonen och den härliga bokbranschen, 2006, att symbiosen Pethrus-Lidman, som präglade deras intima samarbete under hela 1920-talet och merparten av 1930-talet, byggde på de tvås stora olikheter. Anledningen varför den slutligen upplöstes var enligt Lidman Jr:

Det helt övergripande skälet till symbiosens slutliga, dramatiska upplösning fårnog sökasi Pethrusdynamiska läggning och Sven Lidmansmera statiska.

Medan Far fördjupade sig i och förblev trogen mot vad han i skrift kallade pingstväckelsens hemlighet: den personliga frälsningen, den ovärldsliga andligheten, extasen, mystiken, utvecklades Pethrus med rörelsens framgångar och dess växande organisationsproblem till en samfundspolitiker och företagsledare.782

Månadsskiftet januari/februari 1948 briserade en religiöst laddad »bomb« i Sverige. Formellt handlade det om en veckotidningsredaktörs pensionering, nämligen författaren Sven Lidmans avsked från Evangelii Härold vid 65 års ålder. Till och med den måttligt religiöst intresserade genomsnittssvensken lät sig fångas av händelsen, och han följde under en tid med intresse det skådespel som spelades upp inför öppen ridå.783 Huvudaktörer var de sedan 1922 mest klart lysande »stjärnorna« inom den svenska Pingströrelsen, radarparet Sven Lidman och Lewi Pethrus – den sistnämnda »stjärnan« hade redan 1922 lyst ett bra tag, cirka tio år. Lidmanstriden under våren 1948 var ett inte särskilt välregisserat »stjärnornas krig«, ett »krig« som uppmärksammades vida omkring och vars återverkningar blev långtgående.

782 Lidman Jr 2006, s. 94. 783 Detta påstående grundas på det stora utrymme svensk press gav Lidmanstriden; att så mycket skrevs uttrycker att tidningsredaktionerna landet runt bedömde händelseförloppet som intressant även för den breda allmänheten.

I den skrivelse från ledningen för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm som lästes upp i det församlingsmöte den 5 april 1948, då Lidman uteslöts ur församlingen, hette det:

Runt i hela världen har Sven Lidman spritt ut de mest förnedrande rykten och osanningar. [...] En man, som så skandaliserat vår församling inför en hel värld, som uppenbarat ett sinnelag så främmande för verklig kristendom, anser vi ha förverkat sin rätt till medlemskap i en kristen församling.784

Formuleringarna »runt i hela världen« och »inför en hel värld« rymmer väl en viss överdrift. Naturligtvis nåddes Pingströrelsens missionärer runt om i världen av Lidmanstridens svallvågor. Stridens förhistoria: Då Sven Lidman och Lewi Pethrus år 1949 respektive 1953 gav ut sina redogörelser för Lidmanstridens orsaker och förlopp, var de inte överens om särskilt mycket, men i påfallande hög grad var de eniga om förhistoriens kronologi. Lidman skrev i Resan till domen, hans försvarsskrift, att

För min del skulle jag vilja säga, att under 1930-talet ägde en oavlåtlig och hemlighetsfull atmosfärförändring rum i förhållandet mellan Lewi Pethrus och mig.

Omärkligt för mig ägde någon väsentlig och betydelsefull förvandling rum i själva den psykiska atmosfären omkring oss, och vi hade allt mera sällan våra vanliga timslånga samtal om väckelsen och arbetet.785 Pethrus bekräftade å sin sida denna beskrivning, men menade att orsakerna till förändringen inte alls var så obegripliga som Lidman gjort gällande. Förändringarna i »den psykiska atmosfären« ägde sin förklaring i att »jag i vissa frågor måste inta en annan ståndpunkt, än den Lidman hävdade, och han är en man, som inte tål motsägelser«, hävdade Pethrus.786

Förändringen i atmosfären de två emellan är möjlig att följa och belägga. I Sven Lidmans brevsamling finns 42 brev från Pethrus bevarade, och i denna brevsamling finns ett antal brev från Lidman sparade. På 1920-talet hälsade de varandra som »käre broder« eller »älskade broder«, men under 1930-talets andra hälft var det ett annat tonläge, mer formellt – man anar en växande distans de två emellan.

784 Församlingsledningens skrivelse återgavs i en artikel författad av Allan Törnberg (EH 1948-04-22, s. 270–271). 785 Lidman 1949, s. 62–63. 786 Pethrus 1953, s. 29.

Hälsningsorden »käre« eller »älskade« broder var då allt oftare ersatt med »Pastor Pethrus« eller »Herr redaktör Lidman« i breven.787 År 1940 var atmosfären mellan dem inte endast drastiskt förändrad – den var präglad av kyla och förakt. Pethrus uppfattade situationen som ohållbar, och han sade på hösten detta år upp sin tjänst som föreståndare för Filadelfiaförsamlingen. Han antog någon månad senare kallelse från pingstförsamlingen i Chicago att bli dess föreståndare. Lidman beskrev händelsen såhär:

Hur litet intresse jag själv ägde för den församling, jag tillhörde, hur djupt jag själv sjunkit i kristlig kärlek och i brödrakärlek, kan jag förstå därav, att min innersta och djupaste reaktion var ett outsägligt förakt. Jag greps av ett oerhört förakt för Lewi Pethrus – jag såg hans feghet – hans högfärdsgalenskap: att han trodde sig kallad till att bli något slags världsevangelist.788

Pethrus kommenterade denna Lidmans bekännelse på ett informativt sätt. Om föraktet och konsekvenserna därav skrev han:

Fastän han sökte dölja denna sin inställning och inför omgivningen låtsades kärlek och broderlighet, kände dock jag hans förakt och var djupt medveten om att ett samarbete oss emellan skulle komma att innebära hart när oöverstigliga svårigheter. [...] Farhågorna för den strid, som i realiteten förestod och som sedan kom 1948, hade jag känning av redan på 30-talet. [...] Därför framstod för mig klart och tydligt, att det enda sättet att undvika en öppen strid var, att jag så obemärkt som möjligt drog mig från verksamheten. [...] När jag fattade beslutet att bryta upp, var detta en fullkomlig katastrof i mitt liv. Det hade inte gått mer än någon vecka efter min uppsägning, förrän jag var en fullständigt nedbruten människa. [...] Men mitt uppsåt var och jag hoppades, att jag aldrig skulle behöva komma tillbaka.789

De två kombattanterna var således relativt samstämmiga rörande dateringen av faserna och innebörden i det förlopp som ledde fram till

787 Lewi Pethrus till Sven Lidman, L83:40, SLa; Lewi Pethrus brevsamling, volym 3–72,

LPa. – Dessa volymer rymmer brev från åren 1922–1948. Ännu år 1933 kunde tonen mellan de två vara varm och innerlig. I en personlig dedikation av sin 1933 utgivna bok, Den goda vägen, skrev Pethrus: »Till min i Kristus innerligt älskade broder Sven

Lidman med varmaste tack för visad kärlek och hjälp i många avseenden icke minst vidförfattandet av förordet till denna bok i det du slog ihjäl mitt långa tråkiga opus, som fick lämna plats för vad som nu står där. Från din tillgivne Lewi Pethrus« (Lidman 1949, s. 62). 788 Lidman 1949, s. 91. 789 Pethrus 1953, s. 33–37.

den slutliga uppgörelsen. Men vad var det egentligen som skapade konflikten under stridens förhistoria? Det var inte primärt teologiska diskrepanser som resulterade i konflikten de två emellan. Sådana fanns, därom råder ingen tvekan. I synen på Gud, människan, frälsningen, den frälstes liv och en del andra frågor var Pethrus och Lidman mycket långt från konsensus. I själva verket företrädde de två helt skilda synsätt på dessa centrala motiv i den pentekostala spiritualiteten.790 Så var till exempel Lidmans människosyn mörk och dyster, medan Pethrus företrädde en positiv, optimistisk och instrumentell syn på människan. I synen på det kristna livet och frälsningens betydelse skilde de sig uppenbart åt. Pethrus företrädde ett metodistiskt-baptistiskt kompilat härvidlag, medan Lidman företrädde en augustinskluthersk tradition i detta avseende. Dessa skillnader hade dock funnits lika uttalade och tydliga under hela 1920- och 1930-talen, och hade då inte orsakat några nämnvärda spänningar eller problem. Att förklara striden 1948 utifrån dessa variabler framstår därför som äventyrligt, åtminstone som förklaringsfaktorer i första hand. Hade de varit huvudorsaker till konflikten, borde denna ha inträffat redan på 1920-talet. De faktorer som ledde fram till och utlöste konflikten har jag utförligt analyserat i boken Pingströrelsen. Händelser och utveckling under 1900talet. 791 Här nöjer jag mig med att i kortform anföra de tre avgörande schismorsakerna, som jag förstått och tolkat händelseförloppet: • Lidman och Pethrus hade olika syn på Pingströrelsens egenart, utveckling och förhållande till samhället och politiken. • Dagen var ett stridsäpple. Lidman uppfattade startandet av dagstidningen som ett illasinnat grundskott mot veckotidningen Evangelii

Härold, som han var chefredaktör för. Han ansåg dessutom att

Pingströrelsen skulle avhålla sig från att delta i det han kallade det dagspolitiska »åsiktsgläfset«.

790 Detta har klarlagts i ett antal vetenskapliga avhandlingar och uppsatser, samt i väl genomarbetade biografier och böcker, se t.ex.: Sundberg 1986, s. 40–158; Carlsson 1990, s. 45–121, 233–300; Ahnlund 1996; Erixon (2004), s. 14–59. Erixon har koncentrerat sig på en närläsning av Lidmans och Pethrus litterära produktion under 1940-talet, avseende de centrala teologiska motiven i deras spiritualitet: Gudsbild, människosyn, kristen gemenskap, dvs. trossatser, men han har även granskat handlingsmönster och grundhållningar i spiritualiteten. 791 Stävare 2007b, s. 160–172.

• Personliga motsättningar på familjenivån. Främst handlade det på denna punkt om huruvida Lidman upprätthöll »syndakatalogen« i sitt eget hem, om dans, om dottern Ulla Lidmans äktenskap med prästen Anders Frostenson, samt dopet av paret Frostensons första barn. Sven Lidman höll i juni 1947 sin sista predikan vid Kölingaredsveckan (Nyhemsveckan) – den svenska Pingströrelsens stora årskonferens. I denna predikan kritiserade han pingstmiljön som en andligt förtorkad miljö, där man inte längre var engagerad av »Andens överflödande liv«. I Pingströrelsens 1920- och 1930-tal hade berättelsen i Hesekiel kapitel 47 om tempelkällan, eller »den dubbla strömmen« som den kallades på pingstspråk, varit central och dagligen citerad, men nu var den texten inte längre »levande« för pingstvännerna, menade Lidman. Hesekieltextens poäng var att man skulle gå ytterligare »tusen alnar ut på djupet«, så att man förlorade fotfästet och måste simma i den starka vattenströmmen. Berättelsen var en älskad metafor för det äktkristna livet, och den allegoriska tolkningen var allmängods bland rörelsens folk. Det handlade om andeuppfyllelse över alla bräddar, om ett liv i Andens starka livgivande ström.792

Lidman framhöll därefter i sin predikan ett, enligt hans bedömning, genuint exempel på vad äkta »pingstliv« handlade om: Georg Gustafsson som ung predikant. Dagen innan Lidman predikade hade Gustafsson talat, och då hade Lidmans hjärta fyllts med det gamla ursprungliga jublet, berättade han. Vad Gustafsson berättat var att han som ung predikant mött bättre utbildade pastorer från andra samfund, och då blivit tillfrågad om vilken försoningslära han bekände sig till. Han hade ingen aning, och blev »ställd i ett förfärligt trångmål«. Lidman fortsatte:

Men han var den gången tydligen en verkligt sanningssökande broder, ty han kände i sitt hjärta och bekände för sig själv: Det här begriper jag inte!

Han beslöt sig för att ta en bön- och fastedag och bedja Gud om råd och nåd att välja mellan alla dessa konkurrerande försoningsläror. På bön- och fastedagen mötte Jesus honom och sade: »Georg, du får välja mellan försoningslärorna och Försonaren. Vilket vill du ha i ditt hjärta, lärorna eller Mig själv?« Och han bad Jesus att Han som Försonaren skulle bo i hans hjärta.

Vår broders vittnesbörd grep mig så oerhört, därför att det var så sant, så verkligt, så andligt, så levande. [...]

792 Lidman 1949, s. 193–199.

Jag kommer för mitt återstående liv aldrig att glömma broder Georg Gustafssons bekännelse hur han som ung, oerfaren evangelist böjde sina knän för att få Guds ledning bland de stridande och konkurrerande försoningskämparna och till resultat fick Försonaren i sitt hjärta.

Det är vad vi alla behöva.793

Georg Gustafsson var sedan 1920-talet god vän med både Lewi Pethrus och Sven Lidman. Hur han reagerade på Lidmans anspelning på honom i denna predikan, vet vi inget om. Att han var informerad om den då – i juni 1947 – ännu inte offentliga, men existerande konflikten kan antas med stor säkerhet.794 Lidmans argumentation i sak, torde Gustafsson helhjärtat ha stött, det förefaller odiskutabelt. I det konfliktperspektiv utifrån vilket predikan framfördes, framstod säkerligen Lidmans hela framställning som ganska komplicerad för Georg Gustafsson. Stridens förlopp: Den inför offentligheten utkämpade striden tog sin början den 28 januari 1948. Startskottet avfyrade Sven Lidman genom att i tidningen Aftonbladet publicera sin ansökan om avsked från Evangelii Härold och ledamotskapet i Förlaget Filadelfias styrelse.795

Avskedsansökan var samtidigt ett frontalangrepp på Pingströrelsens ledare, pastor Lewi Pethrus. I ett antal punkter redovisade Lidman med frenesi sitt sedan länge uppdämda missnöje med Pethrus agerande i skilda frågor. Hans skrivelse var samtidigt ett person- och sakangrepp, där han lät sitt temperament komma till uttryck. Temperamentet var hans första och största fiende, och det bäddade för hans nederlag i striden. Den nyktre och kontrollerade Pethrus kunde i relativ tillbakadragen tysthet konstatera hur hans opponent, genom sitt sätt att argumentera, brände alla möjligheter att framgångsrikt kommunicera sitt budskap till Sveriges pingstvänner. Mot varandra stod konstnärssjälen Lidman, närmast orgiastisk i sitt uttryck, och den strategiskt begåvade pragmatikern Pethrus, och resultatet kunde bara bli ett enda: Lidmans nedgång och fall.

793 Lidman 1949, s. 194–195, 199. 794 I en intervju den 3 november 2004 berättade Bo Hörnberg, nära medarbetare till

Lewi Pethrus under många år, att Pethrus, då han var i Sverige, varje vecka hade telefonkontakt med Georg Gustafsson. De resonerade, och Pethrus ville ha Gustafssons synpunkter på det mesta som var aktuellt. Gustafsson var en av Pethrus rådgivare, enligt Hörnberg. Att detta förhållande gällde redan på 1940-talet menar

Hörnberg vara ytterst troligt. 795 Aftonbladet 1948-01-28, s. 1, 4, 5.

Stridens resultat: Lidmans uteslutning ur Filadelfiaförsamlingen den 5 april 1948,796 berodde mer på hur Lidmans agerande uppfattades än på en saklig granskning av innehållet i hans anklagelser. Att hans uppträdande tolkades som uttryck för ett okristligt sinnelag, och att han valt det forum han gjort för framförandet av sin sak, tidningen Aftonbladet, blev avgörande. Detta bekräftades av Allan Törnberg, ny chefredaktör för Evangelii Härold efter Lidmans avsked, i en artikel med rubriken »Sven Lidmans uteslutning«:

Man har framhållit, att Sven Lidman uteslutits, därför att han haft en annan mening än pastor Pethrus och styrelsen i vissa frågor. Det är inte sant. Sven

Lidmans angreppspunkter hade kunnat tagas upp till behandling i församlingen en för en, och vi hade säkerligen kunnat komma överens och fått en tillfredsställande lösning för alla parter. Det är dock inte Sven Lidmans ståndpunkt i vissa frågor, som givit församlingen anledning att handla, som den gjort, utan det sinnelag, som uppenbarats hos Sven Lidman, då han offentligt i den världsliga pressen på ett så oförsynt sätt skandaliserat församlingen, dess föreståndare och ledning.797

Vid församlingsmötet den 8 mars 1948 tillsatte Filadelfiaförsamlingen i Stockholm en kommitté på nio personer, som gavs i uppdrag att opartiskt utreda och ta ställning till de förhållanden som striden aktualiserat. Ledamöterna var representanter för de största församlingarna ute i landet, bland dessa återfanns Georg Gustafsson.798 Av något skäl, som inte varit möjligt att säkert fastställa, avstod Gustafsson från arbetet i kommittén och ersattes av pastorn i Karlskoga, Ragnar Ljungquist. Mitt antagande är, att Georg Gustafsson i detta tidiga skede av konflikten inte ville engagera sig i uppgörelsen mellan två av hans nära vänner. Men, det kan helt enkelt ha varit så att han avstod på grund av tidsbrist. Kommittén arbetade nämligen intensivt under en kort tid. Redan tio dagar efter det att den utsetts, lade den fram sin utredningsrapport. I rapportens första punkt föreslogs

796 Sahlberg 1977, s. 113–114. 797 EH 1948-04-22, s. 270. 798 Dagen 1948-03-09, s. 1, 8. – I kommittén invaldes följande pingstpredikanter: Stellan

Baggström (ordf.), Alvar Blomgren, August Brissler, Andreas Ericsson, Harald Gustafsson, Georg Gustafsson, Venzel Nilsson, Carl Widmark och Birger Zettersten.

att striden nedlägges och att båda parterna helt avstå från all vidare tidningspolemik i berörda fråga samt att en rättfärdig och på Guds ord grundad uppgörelse och försoning snart må komma till stånd.799

Kommittén hävdade som en av sina slutsatser att båda parter begått fel och uppträtt bristfälligt, men att Sven Lidmans »anklagelser mot pastor Pethrus och styrelsen äro överdrivna«. Det hävdades även att Lidman handlat »orätt och i strid mot Guds ord«, då han låtit publicera sitt angrepp i Aftonbladet. Kommittén vädjade till Filadelfiaförsamlingens medlemmar att de genom ett förlåtande sinnelag skulle hjälpas åt att läka såren efter schismen, och Pingströrelsen uppmanades att be till Gud om ett slut på striden.800

Samma dag som utredningskommitténs skrivelse behandlades i Filadelfiaförsamlingens i Stockholm församlingsmöte, den 22 mars, uttalade sig Lidman på nytt i Aftonbladet. Han förklarade sig vara förbjuden att yttra sig vid mötet, ja till och med att närvara vid det.801 Vid mötet riktades endast kritik mot Lidman, detta trots att männen bakom skrivelsen manat båda parter att inse sin del av skulden till schismen. Sannolikt bidrog Lidmans fortsatta polemik i Aftonbladet till den ensidiga kritiken. Dessutom var det säkerligen bekant åtminstone för församlingsledningen, att Pethrus bett Lidman om förlåtelse. Det bör påpekas att inte heller Pethrus var närvarande vid detta möte. Mötet och förhandlingarna leddes den kvällen av pastor Allan Törnberg.802 Lidman förelades att inom fjorton dagar be församlingen om förlåtelse, i annat fall skulle han uteslutas. Lidman vägrade att göra detta, varför han skildes från församlingen.803 Stridens konsekvenser: Inom den trängre kretsen kring Pethrus och Lidman fick striden påtagliga följder. Sahlberg beskrev detta kortfattat, men talande:

799 EH 1948-05-05, s. 305. – Det var kommitténs ordförande Stellan Baggström som i en artikel i Evangelii Härold citerade ur skrivelsen. 800 Dagen 1948-03-23, s. 1; Sahlberg 1977, s. 113. 801 Aftonbladet 1948-03-22, s. 1–2. – Aftonbladet hade artiklar om Lidmanstriden den 1948-01-28, 01-29, 01-30, 01-31, 02-03, 02-05, 2-09, 02-12, 03-22, 03-23,03-24, 03-27, 0329, 04-06, 01-13, 04-14, 04-15. Alla artiklarna hade rubrik och ingress på förstasidan.

Expressen skrev om striden åtminstone följande dagar: 1948-01-29, 01-30, 01-31, 0201, 02-03, 04-04, 04-06, 04-11. 802 Lewi Pethrus till Joseph D. Mattsson-Boze 1948-04-22, volym 71, LPa. 803 EH 1948-04-22, s. 270–271; Sahlberg 2209a (1977), s. 162–163.

Många av Lidmans och Pethrus medarbetare följde frivilligt eller som uteslutna Lidman ut ur filadelfiaförsamlingen. Bland dessa kan särskilt nämnas EH:s hela redaktion med andreredaktören pastor Zander Åberg i spetsen, vidare Jack Hårdstedt, f. redaktionschefen på Dagen Walter Axelsson, revisorn i filadelfiaförsamlingen Ernst Pettersson och i följdverkningarna av lidman-striden även Adrian Holmberg och Pethrus egen son, Oliver Pethrus.804

Det vore fel att tala om massflykt från Filadelfiaförsamlingen i Stockholm efter Lidmans uteslutning. Men kompetenta personer lämnade sina befattningar – i församlingen och i företagen – och för Pethrus måste detta ha varit en tung erfarenhet. Lidmanstriden var enligt Gunborg Ekberg, huvudanledningen till att hon och hennes berömde make, sångaren Einar Ekberg lämnade Sverige och bosatte sig i USA, år 1948.805 Nära vänner sedan många år trädde ut ur gemenskapen, och småningom vände sig även den äldste av hans egna söner ifrån honom, vilket måste ha varit blytungt för Pethrus att bära.

Av årsmötesrapporten för år 1948 framgick att 103 personer lämnat församlingen på egen begäran under året, 226 hade flyttat till andra församlingar på betyg och 89 hade uteslutits.806 Att alla tre av dessa statistiska kolumner talade om förluster på grund av Lidmanstriden är otvetydigt, speciellt torde de 103 som lämnat på egen begäran nästan uteslutande ha varit Lidman-sympatisörer. Frågan vart dessa tog vägen väcker en annan fråga, den om stridens konsekvenser på längre sikt.

Både enskilda predikanter och privatpersoner skrev och gav Pethrus sitt stöd redan från början.807 Andra var avvaktande neutrala och ville hålla sig utanför striden. Så skrev pastor Aron Andersson, på uppdrag av Filadelfiaförsamlingen i Malmö, till både Pethrus och Lidman och meddelade ett beslut som fattats i församlingen: att ingen av dem var

804 Sahlberg 2009a, s. 162–163. – Både Ernst Pettersson och Zander Åberg skrev brev till

Pethrus och framförde sina synpunkter. Båda ifrågasatte Pethrus ärlighet, anklagade honom för uppenbara lögner och taktiskt dubbelspel. (Ernst Pettersson till Lewi

Pethrus 1948-06-18; Zander Åberg till Lewi Pethrus 1948-09-28, volym 71, LPa) 805 Östlin 1991, s. 122. 806 EH 1949-01-20, s. 40. 807 Stöd uttalades i brev till Pethrus av bland andra: Harry Lindmark, Hudiksvall, redan 29 januari, av Florentinus Hällzon, Örebro, den 4 februari, och av historikern

Nathan Odenvik, Göteborg, den 6 februari (volym 72, LPa).

välkommen dit förrän striden var bilagd.808 Pastor Tage Sjöberg, tidigare medarbetare till Pethrus i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, skrev till sin vän och manade honom till självkritik. Sjöberg skrev bland annat:

Jag vet, att många bröder ute i landet i flera år lidit av Dina »taktiska steg«. De ha inte vetat, vad de skulle tro och göra. Är detta taktik? Har de frågat sig gång på gång. Och så har man sagt vidare: Om det är taktik, så kanske det snart slår om.

Detta har gjort, att de ibland känt sig sårade i sina samveten, då de följt Dig och funnit, att det var allenast några taktiska grepp. Flera av Dina allra bästa vänner har sagt detta till mig. Redan 1934 fanns det bröder, som talade med mig om detta. Och sedan har detta vuxit mer och mer [...] Skulle Du här öppet erkänna att Din taktiska förmåga ibland gått över de tillåtna gränserna, så tror jag, att striden skulle lugna sig och en verklig fred åstadkommas.809

Sjöbergs brev var kritiskt, men det fanns inget försvar eller partitagande för Lidman i det. En genomgång av Pethrus brevsamling, som består av hela 125 volymer, visar att de som skrev kritiskt till honom under Lidmanstriden –pingstvänner eller andra kristna – nästan undantagslöst föredrog att skriva anonymt. Av den sortens brev finns en stor mängd sparade, ett par hundra åtminstone.810

Efter en kort tid kunde dock Pethrus registrera ett brett stöd för sig inom pingstleden både från predikanterna och från församlingsfolket.811

808 Aron Andersson till Lewi Pethrus 1948-04-19, volym 70, LPa. – Av brevet framgår att Andersson skrivit ett brev med samma innehåll till Lidman. Båda var inbokade för besök i Malmö, vilka alltså avbokades. 809 Tage Sjöberg till Lewi Pethrus 1948-02-06, volym 72, LPa. – Pethrus har med blyerts på första sidan av Sjöbergs fyrasidiga brev antecknat: »Besv[aras] ej« 810 Volymerna 70, 71, 72, 124, 125, LPa. 811 EH 1948-05-13, s. 315. – Pionjären Carl Widmark gjorde sig till tolk för folket och predikantkåren. Han skrev: »Att anklaga pastor Pethrus för girighet och feghet är detmestbefängda manhörtpålänge.Helasvenska folketfrånnorrtillsöderkännerväl till hans filantropiska livsverk och de många verksamhetsgrenar han varit redskapet att sätta i gång och alltfort är ansvarig för. [...] Så långt jag känner, är Pethrus samme enkle och fattige man, som då han började som predikant, och han har icke blivit rik på sitt arbete.« Widmark hävdade, att Lewi Pethrus fyrtioåriga livsgärning kraftfullt och övertygande dementerade allt ifrågasättande av hans heder och motiv.