väckelsen«

ciellt slut, redan drygt fyra månader efter det den börjat. Rörelsen enades och kunde kraftsamla inför det tryck den externa kritiken innebar, formulerad i såväl den religiösa som den sekulära pressen. 817En ny period av relativ slutenhet gentemot det omgivande religiösa och sekulära samhället tog vid, som tidigare konstaterats. På längre sikt kvarstod Pingströrelsen som väsentligen enad, men säkerligen fanns det här och var oläkta sår kvar. Årtiondet efter Lidmanstriden präglades av den segdragna konflikten mellan Pingströrelsen, ledd av Lewi Pethrus och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, och Östermalms fria församling – en konflikt som till viss del utgjorde en Lidmanstridens epilog.

VI:4.2 Striden kring Östermalms fria församling och »Latter rain-väckelsen«

Efter uteslutningen ur Filadelfiaförsamlingen blev Sven Lidman välkomnad som medlem i Östermalms fria församling i Stockholm. Ledningen för församlingen på Östermalm hade offentligt förklarat uteslutningen som felaktig.818 Dit gick för övrigt de flesta av dem som på grund av Lidmanstriden lämnat Filadelfiaförsamlingen. Resultatet blev en stark spänning mellan de två församlingarna, vilken ledde till att Östermalmsförsamlingen isolerades inom den svenska Pingströrelsen under ett flertal år framöver. Bojkotten av församlingen innebar att dess ledande mäns namn eller foton inte förekom i vare sig Evangelii Härold eller Dagen efter 1948. Artiklar från deras penna var totalcensurerade. Dock tilläts församlingen publicera sina predikoturer i tidningarna – där gick gränsen. Parallellen till Franklinstriden var slående. Då – 1929 – blev Södermalms fria församling, som tog emot A.P. Franklin som medlem efter det han uteslutits ur Filadelfiaförsamlingen, isolerad under en femårsperiod. Historien upprepade sig alltså med en precision som närmast var imitation.

Östermalms fria församling hade bildats den 22 mars 1936 av 259 personer, av vilka inte mindre än 168 på egen begäran lämnat Elimförsamlingen – Stockholms femte baptistförsamling.819 Församlingen gick 1941 upp i Filadelfiaförsamlingen. Pastor Elis Lindskog, Östermalmsförsamlingens föreståndare, blev en av de tre föreståndare som

817 Sahlberg 1977, s. 249. 818 EH 1948-04-22, s. 271. 819 Norlén och Kjellberg 2010, s. 7.

utsetts att leda Filadelfiaförsamlingen under Lewi Pethrus vistelse i USA, som var planerad till tre år. De andra två var Allan Törnberg och Henning Thulin. Efter Pethrus återkomst, på hösten 1941, kvarstod Lindskog i pastorskollegiet. Under 1944 återuppstod dock Östermalms fria församling som egen självständig församling, då Elis Lindskog och 440 medlemmar lämnade Filadelfiaförsamlingen.820 Detta skedde under motstånd från Lewi Pethrus, men under aktiv medverkan av Sven Lidman. 821Återbildandet av Östermalmsförsamlingen ledde inte till någon öppen konflikt, men väl till ansträngda relationer under åren som följde. Elis Lindskog tilläts till exempel att medverka som skribent i Evangelii Härold, något som var naturligt så länge Sven Lidman var tidningens chefredaktör.

Lewi Pethrus hävdade att motivet Östermalms fria församling hade då den 1944 lämnade Filadelfiaförsamlingen och bildade egen församling på nytt, var att lansera en egen »andlig linje« och att den ville isolering. Pethrus argumentering framfördes i mars 1949, då Alvar Lindskog – Elis bror – i ett par artiklar i Svenska Morgonbladet klagat över den totala blockad församlingen var föremål för efter Lidmanstriden. Pethrus skrev:

Var det inte i isolerande syfte, som Östermalmsförsamlingen tillkom? Den sade sig lansera en egen »andlig linje« och ville därför inte ha gemenskap med Filadelfiaförsamlingen. Detta var själva grunden till deras församlingsbildande. Att de nu fått mera av isolering än de från början avsett, kan inte

Filadelfia eller någon annan församling lastas för.822 Georg Gustafsson hade goda relationer med Östermalms fria församling, både under tiden före 1941 och efter 1944. Han medverkade upprepade gånger vid konferenser i Fenixpalatset, församlingens kyrka. Uppenbarligen delade han inte Pethrus kritiska syn på denna församling under åren närmast före Lidmanstriden.823

Östermalmsförsamlingen skakades under 1949 av en djup kris. Orsaken var att församlingens föreståndare, Elis Lindskog, på grund av moraliska snedsteg måste avsättas från sin tjänst. Denna skandal kom tidsmässigt extremt olämpligt för den hårt ansatta och helt

820 EH 1945-01-18, s. 65. 821 Sahlberg 2009a, s. 98. 822 EH 1949-03-19, s. 180. 823 Se exempelvis: EH 1938-10-06, s. 806; 1939-10-05, s. 820; 1945-03-01, s. 213; 03-15, s. 263; 10-04, s. 957.

isolerade församlingen. Ny ledare för församlingen blev den avsattes bror, den tidigare missionären i Belgiska Kongo, Alvar Lindskog (1901–1972).824 Alvar Lindskog kom att få en helt avgörande betydelse för församlingens utveckling och historia under 1950-talet. Östermalms fria församling bestod vid ingången av 1950-talet av 1 054 medlemmar.825 Inom ett par år efter Alvar Lindskogs tillträde tycktes konflikten mellan Östermalms- och Filadelfiaförsamlingarna vara på väg att biläggas. Tidningen Expressen meddelade i en femspaltig rubrik på förstasidan den 19 juni 1951: »Pingstförsamlingar på försoningsstigen. 3-mannakommitté för fred tillsätts«826 Rubrikens och artikelns bakgrund var att Östermalmsförsamlingen tillställt styrelsen för Filadelfiaförsamlingen en skrivelse, vari man uttryckte sin önskan om ändrade relationer och verklig gemenskap mellan de två församlingarna. Kommittéer om tre personer från respektive församling utsågs att förhandla fram en lösning av konflikten.827Av dessa förhandlingar kom inget konstruktivt ut, detta beroende på att det samtidigt hände saker som återigen totalt förändrade klimatet de två församlingarna emellan. I januari 1952, alltså endast ett halvår efter försoningskommittéernas tillsättande, deklarerade Filadelfiaförsamlingen offentligt en definitiv brytning med Östermalmsförsamlingen. Skälet som angavs i en skrivelse från äldstekåren i Filadelfiaförsamlingen var:

Nämnda församling [Östermalms fria församling] har nu givit rum för sådana villfarelser, som vi anser vara helt främmande för biblisk kristendom. Man har på senare tid där tillsatt apostlar, profeter och praktiserar en obiblisk form av s.k. sång i Anden, m.m. Den senaste utvecklingen har dock satt kronan på verket, när man nu infört dans i mötena och därtill lär och praktiserar »den heliga kyssen«.828

824 Norlén och Kjellberg 2010, s. 16. – Alvar Lindskog med hustru reste 1927 till

Belgiska Kongo för sin första missionärsperiod. Tre döttrar föddes under den perioden i familjen. Dessa döttrar lämnades kvar i Sverige då den andra missionsperioden påbörjades 1936, en period som kom att vara i tio år på grund av världskriget. Under den tioårsperioden föddes ytterligare fyra döttrar. Då den splittrade familjen återförenades 1946, var detta inte helt problemfritt. De hemmavarande döttrarnahadeintesettvaresigföräldrarna ellerdenya syskonenpåheladenna tid. 825 Bergsten 2000, s. 27. 826 Expressen 1951-06-19, s. 1, 6. 827 Dagen 1951-06-20, s. 1. 828 Dagen 1952-01-15, s. 1, 8; Expressen 1952-01-15, s. 1, 6.

I skrivelsen dras därför slutsatsen:

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm är därför angelägen att inför alla kristna och allt Sveriges folk tillkännagiva, att vi från och med nu icke ha någon som helst gemenskap med nämnda församling, på grund av här angivna skäl. Det kanske behöver sägas, att det är den församling, där Sven Lidman och Elis Lindskog äro de mest bemärkta representanterna. Vi ha också goda belägg för att deacceptera och godkänna dessa nya doktriner.829

Försoningen mellan församlingarna dröjde till år 1959, men mellan Sven Lidman och Lewi Pethrus skedde en uppgörelse och kom en försoning till stånd redan under våren 1953.830 Vad var det som hade inträffat under hösten 1951? Svaret är: Latter rain-väckelsen831 (särlaregns- eller höstregnsväckelsen) hade fått insteg och förankring inom församlingen på Östermalm. Alvar Lindskog hade redan 1949 mött denna väckelse vid ett besök i Amerika. I sitt bagage inför det mötet hade han en omvälvande upplevelse han gjort några år tidigare, lokaliserad till ett besök i Sydafrika. Genom mötet med två missionärer från Apostoliska Kyrkan i Kapstaden, mottog Lindskog visionen om den universella församlingen – Kristi kropp –inkluderande hela kristenheten i världen, en för honom omskakande insikt om att det fanns andra levande kristna än pingstvänner. Denna insikt blev ett huvudämne i hans förkunnelse under resten av livet.832 Under besöket i Amerika fick Lindskog tillfälle att predika i Glad Tidings Temple, Vancouver, där pastor Reginald Layzell var ledare. Denne lovade Lindskog att om han någon gång kom till Sverige skulle han besöka Östermalmsförsamlingen.833

Även Lewi Pethrus hade vid besök i USA både 1949 och 1951 mött den sedan år 1946 där pågående andliga väckelsen, både den gren som kallades helandeväckelsen och den andra grenen, det vill säga

829 Dagen 1952-01-13, s. 8; EH 1952-01-24, s. 84. 830 Aftonbladet 1953-05-03, 1, 4; 1953-05-04, s. 1, 6; 05-05, s. 6; Expressen 1953-05-03, s. 28; 05-04, s. 24; Dagen 1953-05-04, s. 1; EH 1953-05-13, s. 465. 831 Latter rain, särlaregnet, det vill säga det sena apokalyptiska regnet som skulle förebåda den yttersta tiden. 832 Norlén och Kjellberg 2004 (1985), s. 22. – Denna sin erfarenhet har Lindskog utförligt skildrat i sin bok Spräng cirklarna, från 1947. Erfarenheten låter sig enligt boken dateras till 1945. 833 Norlén och Kjellberg 2010, s. 22. – Uppgiften bygger på brev från Layzell till författarna, daterat 1983-03-03.

Latter rain-väckelsen – och hade tagit starka intryck inte minst av den sistnämnda. Han började därför agera för att få någon ledande Latter rain-predikant till Sverige.834 Efter det att Pethrus återvänt till Sverige, var det hans förbundne vän Joseph Mattsson-Boze som arbetade vidare med dessa planer. Valet föll på den sedan 1930-talet välkände evangelisten Thomas Wyatt. Denne ställde sig positiv till ett Sverigebesök och medverkan i Filadelfiaförsamlingens tältmöten på Gärdet i Stockholm under augusti månad, men han ville ha den ovan nämnde Vancouverpastorn Reginald Layzell med sig.835 Till sist blev det så att även den tidigare missionären i Indien, Donald Murphy, kom med till Sverige. Dessa tre var alla bemärkta representanter för Särlaregnsväckelsen i Amerika. Deras medverkan i Filadelfias tältmöten vann bred uppskattning, även Lewi Pethrus var nöjd.

Problemen uppstod först efter det att möteskampanjen var avslutad, då berättade nämligen Layzell och Murphy för Pethrus att de skulle förlänga sitt besök i Stockholm genom medverkan i möten hos Alvar Lindskog i Östermalmsförsamlingen. Pethrus försökte hindra detta, och när det inte gick hotade han med att han skulle se till att alla dörrar stängdes för dem i Sverige om de genomförde sin plan.836 Hotet avskräckte inte de två amerikanerna, utan de ägnade merparten av september månad åt möten på Östermalm. De hann på denna korta tid plantera Latter rain-väckelsens egenarter vad gällde mötesformer och lärotolkningar bland Östermalmsförsamlingens folk, i alla händelser hos en stor grupp av medlemmarna.837

Torbjörn Aronson har i sin bok Guds eld över Sverige identifierat sju grundteman i Latter rain-väckelsens förkunnelse och praktik: • Enheten i Kristi kropp – (den universella och gränslösa församlingen). • Varje individs betydelse för fullheten i församlingen.

834 Aronson 2005, s. 65–66; Norlén och Kjellberg 2010, s. 51. 835 Joseph Mattsson-Boze till Lewi Pethrus 1951-06-06, volym 80, LPa. – Mattsson-Boze var tveksam därför att det skulle komma att bli för mycket engelska i mötena. Annars talar han om Layzell som en »fin broder«. Vilket han upprepar i brev till Pethrus 1951-08-04. Pethrus instämmer i brev till Mattsson-Boze 1951-06-29 i bedömningen att för mycket engelska bör undvikas i mötena. Se även Aronson 2005, s. 80–82. 836 Norlén och Kjellberg 2010, s. 54–55. – Författarna åberopar uppgifter i brev de fått från Layzell 1983-03-03 och 1983-11-08. Se även Aronson 2005, s. 81–83. 837 Norlén och Kjellberg 2010, s. 59–65.

• Betydelsen av handpåläggning i förening med profetia för att förmedla andliga gåvor och tjänster. • Upprättandet av de femfaldiga tjänstegåvorna enligt Ef. 4:11, särskilt apostelns och profetens ämbeten. • Upprättandet av Andens nio gåvor enligt 1 Kor. 12: 8–10, och betonandet av att var och en kan fungera i gåvorna. • Betydelsen av lovsång och tillbedjan i gudstjänstlivet. • Undervisning om – och praktiserande av – sång i Anden.838 Till detta skall fogas att mötesformerna inom väckelsen var fria; det förekom exempelvis handklappningar och dans i »Anden«. Inslag som naturligtvis över tid tenderade att bli fasta, inarbetade mönster för den religiösa erfarenheten. Däremot var anklagelsen om »den heliga kyssen« som praktik eller lärosats bland särlaregnsfolket orättvis och ogrundad. I församlingen på Östermalm praktiserades detta fenomen vid ett enda tillfälle. Det var i samband med pastor William T. Marshalls besök i januari 1952, som detta beteende praktiserades en enda gång, och då som en kyss på kinden mellan dussintalet på plattformen placerade äldstebröder i församlingen. Då Marshall föreslog denna kyss, var det ett spontant och oplanerat infall från hans sida, det var allt det var fråga om.839 Lewi Pethrus var snabb – och säkerligen vägledd av taktiska överväganden – då han blåste upp »den heliga kyssen« till en betydelsebärande markör för »kätterskt beteende« bland särlaregnsfolket. För honom var Latter rain-väckelsen i sig inget problem. Tvärtom! Han trodde på denna väckelse och ville öppna för dess potential, till förnyelse och vitalisering av Pingströrelsen840 – men då den fick sin hem-

838 Aronson 2005, s. 57. 839 Expressen 1952-01-15, s. 6; Aronson 1990, s. 69; Norlén och Kjellberg 2010, s. 85, 91. –

RagnarLjungquistkommenterardettaisinbok Väckelse–mittliv,därhanframhålleratt

Nya testamentet fem gånger uppmanar de kristna: »Hälsen varandra med en helig kyss« (exempelvis i 1 Tess. 5:26). Ljungquist hävdar att »den heliga kyssen« endast praktiserades en gång i församlingen på Östermalm. Ljungquist 1978, s. 110–111. 840 Vid sina besök i USA hade han nyttjat all sin auktoritet till att försvara Latter rainväckelsen bland kritikerna där. Han såg alla väckelser som behäftade med svagheter, men samtidigt såg han gamla väckelserörelsers ovilja att öppna sig för nya strömningar och andligt förnyande väckelseyttringar som ett belagt generellt och tidlöst gällande kyrkohistoriskt förhållande. Pethrus argumenterade så i Dagen 1951-04-12 och 1951-04-20. Om detta, se Norlén och Kjellberg 2010, s. 50–51.

vist bland »östermalmarna« blev den till en villolära. Väckelsen fick ingen större betydelse inom svensk pingströrelse, den nådde aldrig i nämnvärd grad utanför Östermalmsförsamlingens krets. Blockaden mot församlingen var det uppenbara skälet till detta.

Östermalmsförsamlingens fortsatta historia var präglad av svårigheter. Hösten 1951 tillträdde pastor Ragnar Ljungquist, Karlskoga, tjänsten som föreståndare för församlingen. Alvar Lindskog trädde därmed ett steg tillbaka, men var fortfarande i en ledande och inflytelserik position. Ljungquist var i hög grad präglad av den så kallade förnyelseväckelsens introverta bekännelsekultur,841 och därför främmande för den entusiastiska och utagerande Latter rain-andligheten, som dominerade gudstjänstlivet på Östermalm. Han kände sig därför inte bekväm i sin nya roll, och redan efter ett halvår – i april 1952 –lämnade han församlingen tillsammans med en grupp likasinnade. De – Ljungquist och 150 medlemmar – bildade en ny församling, kallad Kristen Gemenskap. Denna församling hade som mest cirka 300 medlemmar.842 Ljungquist hade, då han tillträdde den mycket kontroversiella posten som ledare för den bojkottade Östermalmsförsamlingen, en vision om att på nytt förena den med Pingströrelsen. Detta var dock inte möjligt. Istället blev han själv lika isolerad inom predikantkåren, som församlingen var inom rörelsen. Även hans nya församlingsbildning, Kristen Gemenskap, fick finna sig i varaktig isolering och ensamhet.

Vid Ljungquists utträde ur Östermalms fria församling återinträdde Alvar Lindskog på nytt som föreståndare, en tjänst han sedan behöll under hela 1950-talet. Torsten Bergsten har sammanfattat den fortsatta utvecklingen i Östermalmsförsamlingen såhär:

Efter den svåra schismen våren 1952 fortsatte Latter rain-mötena med bevarad entusiasm i Fenixpalatset. Församlingens specielle vän, Reginald

Layzell, kom upprepade gånger på besök. Men efter 1957 ebbade väckelsen ut. Vid denna tid hade ÖFF [Östermalms fria församling] kontakt med ekumeniska sammanhang utanför PR [Pingströrelsen]. [...] År 1961 återupptogs församlingen i den allmänna PR-gemenskapen. En del andligt hemlösa Latter rain-anhängare fann en tillflykt i 1960-talets Maranataväckelse.843

841 Om förnyelseväckelsen, se avsnittet VI:4.4 i denna framställning. 842 Aronson 2005, s. 92; Norlén och Kjellberg 2010, s. 92–99; Ljungquist 1978, s. 110–112. 843 Bergsten 2010/2000, s. 136.

Bergsten uppger fel tidpunkt för Östermalmsförsamlingens återkomst till pingstgemenskapen, den inträffade inte 1961 utan i januari 1959.844 Återkomsten var villkorad från Lewi Pethrus sida på så sätt att Sven Lidman först måste lämna Östermalmsförsamlingen, det var ett absolut krav. Detta gjorde Lidman, uppmanad därtill, på egen begäran.845 Skälet till att detta krav ställdes, från Lewi Pethrus och Filadelfiaförsamlingens sida, var den serie frispråkiga och ocensurerade självbiografiska bekännelseböcker Lidman utgivit under 1950-talet, med Gossen i grottan som första del – publicerad den 1 februari 1952. Dessa böckers anstötliga karaktär omöjliggjorde fortsatt medlemskap i Pingströrelsen för Lidmans del – försoningen med Pethrus i april 1953 till trots.

För Kristen Gemenskap och Ragnar Ljungquist dröjde det till 1962 innan pingstblockaden mot dem hävdes. Det skedde vid pingstvännernas stora sommarkonferens i Nyhem på sommaren det året. Ragnar Ljungquist, som i tio år tillsammans med sin församling varit utestängd från all gemenskap med Pingströrelsen, uttalade sin stora glädje över att vara tillbaka. Han bad även om »förlåtelse i de stycken han handlat felaktigt, och han sade sig vara angelägen att få uttala ordet förlåt«.

Georg Gustafsson redogjorde inför det samlade pingstfolket för de kontakter som förevarit, och hur den process sett ut som lett fram till denna uppgörelse. Uppenbarligen hade Gustafsson haft ett huvudansvar för dessa kontakter med Ljungquist och församlingen Kristen Gemenskap. Historiedocenten och pingstvännen Lennart Thanner, framhöll i ett personligt brev till Gustafsson sin tacksamhet till denne för den insats han gjort i processen som lett fram till att såväl Östermalms fria församling som Kristen Gemenskap återförenats med Pingströrelsen. Thanner skrev:

Det har glatt mig, att konflikten med Östermalm och Kristen Gemenskap har bilagts, och jag är Dig mycket tacksam för Din insats därvid. Bojkotten som vapen mot kristna församlingar har fyllt mig med oro; det är främmande för Guds ord (varken mot Galaterförsamlingen eller ens mot

Sardes och Laodicea anbefalldes någon bojkott, hur skarp kritiken än är) men desto mera välbekant från påvedömet och världens maktstrider.846

844 Dagen 1959-01-22, s. 2 (ledarartikel signerad LP); Imsen 1970, s. 41–42; Norlén och

Kjellberg 2010, s. 103. 845 Norlén och Kjellberg 2010, s. 103. 846 Brev från Lennart Thanner 1963-04-28, E IV:1, GGa.