![](https://static.isu.pub/fe/default-story-images/news.jpg?width=720&quality=85%2C50)
15 minute read
VI:4.5 Gustaf Belingaffären under Georg Gustafssons verksamhetsperiod i Eskilstuna
from Georg Gustafsson – församlingsledare, predikant och förebedjare inom den svenska Pingströrelsen
kåren och församlingen var nu inne i en process mot ny enighet och sammanhållning, och Niklassons inflytande hade nått en slutpunkt.930
Förnyelseväckelsen är att betrakta som åtminstone en delförklaring till den numerära tillväxt den svenska Pingströrelsen hade under 1950-talets första hälft. Samtidigt fanns det redan då – och finns det än idag hos en del äldre pingstvänner – en vemodsfylld insikt om denna väckelses korta varaktighet. Till det vemodiga hör även huvudpersonen Algot Niklassons så snöpliga och av interna strider bestämda sorti från Pingströrelsens led. En ung, begåvad och karismatiskt utrustad persons predikantbana närmast ödelades, i varje fall var de stora plattformarna och de stora åhörarskarorna inte längre inom räckhåll för honom och hans budskap.931
Georg Gustafsson med familj flyttade till Eskilstuna den 1 oktober 1945. En period som föreståndare och pastor i Filadelfiaförsamlingen tog därmed sin början. Perioden kom att vara i drygt elva år. Precis som under de tidigare verksamhetsåren i Jönköping och Norrköping, följde brodern Simon Gustafsson med till Eskilstuna, och gick in i uppgiften som biträdande pastor och sångledare.932 Församlingen hade drygt 500 medlemmar 1945, en siffra som i början av 1957, då Georg Gustafsson avslutande sin tjänst i församlingen och återvände till Jönköping, hade stigit till drygt 800.933 Dock skedde i stort sett hela ökningen under åren 1945–1952, under de senare fem åren, 1953–1957, ökade antalet medlemmar med endast 35.934 Totalt för hela perioden var det likväl en god tillväxt, speciellt om man jämför med de övriga
930 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 5. – Gustafsson var något otydlig om huruvida det var på ett församlingsmöte eller ett äldstemöte Niklasson var med, men av hans berättelse får man intrycket att det var på ett församlingsmöte. 931 Olof Djurfeldt, som skrivit om denna väckelse och dess centralfigurer i det nyligen utkomna historieverket om den svenska Pingströrelsen, konstaterar att »i en hel del av det som skrivits om förnyelseväckelsen överväger den pessimistiska analysen«.
Se Djurfeldt 2007, s. 190–191. 932 Församlingsmöte 1945-10-07 § 17, KIa:1, PiEa; EH 1945-10-25, s. 1017. 933 Årsberättelse 1945, G:1; 1956, G:2, PiEa. 934 Årsberättelse 1953; 1954; 1955; 1956; 1957, G:2, PiEa.
av landets större pingstförsamlingar och den totala medlemsutvecklingen inom rörelsen.
Under 1950-talets första år upplevde församlingen i Eskilstuna en turbulent tid; en tid av intern dramatik, oenighet och strid. Årsberättelserna talade om kamp och inre problem med ljumhet och världslighet, men även i klartext om »ulvar i fårakläder«.935
Det hela började med delade meningar inom församlingen i samband med att en ny ledare för blåsorkestern skulle väljas. Mot varandra stod ungdomarnas och många orkestermedlemmars kandidat, Bengt Larsson, och församlingsledningens – förvisso även Georg Gustafssons – kandidat, Göte Gustafsson.936 Församlingsledningens kandidat blev vald i januari 1950, men det var ett val som inte accepterades av alla, speciellt inom orkestern. Vid ett församlingsmöte den 5 november 1950 föreslogs att »splittringen inom blåsorkestern skulle tas upp till behandling«. Ett förslag som avslogs med motiveringen att »brödrakåren utreder saken«.937 Brödrakåren var benämningen på församlingens äldstekår. Två veckor senare togs frågan ändå upp vid församlingsmötet. I protokollet står att läsa:
Br[oder] G[eorg] G[ustafsson] talade därefter om blåsorkestern, och gjorde en sammanfattning om dess tillkomst, dess arbete samt orsakerna till den splittring som uppkommit inom densamma. Frågan togs dock icke upp till behandling genast, utan brödrakåren ansåg det lämpligt att först taga ställning till dem i församlingen som ställt sig i opposition mot den av församlingen tillsatta ledaren för blåsorkestern, och mot församlingsledningen.938 Vid detta församlingsmöte inleddes en rad uteslutningar av oppositionella. Den enskilda medlemmen med avvikande mening ställdes inför valet att »antingen böja sig för församlingens beslut och bedja om förlåtelse eller bli skild från densamma«.939 I samtliga protokollförda fall blev det senare – alltså uteslutning – lösningen av problemet.
935 Årsberättelse 1951; 1952, G:1, PiEa. 936 Uppgiften lämnad av Stig Källerteg, medlem av församlingen sedan 1943, vid samtal 2006-06-22. 937 Församlingsmöte 1950-11-05 § 12, KIa:2, PiEa. 938 Församlingsmöte 1950-11-20 § 9, KIa:2, PiEa. 939 Församlingsmöte 1950-11-20 § 9, KIa:2, PiEa. – I § 9 står det att den man som väckt frågan den 5 november, Harry Värnevik, inte ville böja sig »då han stridit för en rätt sak«. Lösningen blev att han på egen begäran blev skild från församlingen. Detta handläggningssätt upprepades vid några tillfällen, med samma resultat, se t.ex.
Protokoll, församlingsmöte 1951-11-04, § 9.
Ett alternativ vissa medlemmar sökte använda sig av var att begära flyttningsbetyg till Salemförsamlingen, det vill säga Örebromissionens församling i Eskilstuna. Detta nekades dem konsekvent, enligt församlingsmötesprotokollen. Bland dem som sökte denna utväg var oppositionens kandidat till ledare för blåsorkestern, Bengt Larsson, men även han uteslöts istället.940
Georg Gustafsson menade att han av en del personer i församlingen vid denna tid uppfattades som en »diktator«, vilken drev en mycket hård linje mot dessa oliktänkande personer. Ett exempel på detta var Erik Millard, utesluten i november 1951, som skrev i tidningen Folket om skälen varför han och andra blivit uteslutna. Varför måste dessa människor ut ur församlingen, frågade Millard, och svarade:
Jo, därför att de icke kunde inordna sig under past. Gustavssons diktatoriska idéer. För detta måste de ut ur den församling där de under sin uppväxttid haft sitt andliga hem. Det är synd om de församlingar som istället för herdar får diktatorer. [...]
Då jag jämte en annan familj den 4 nov. 1951 blevo uteslutna ur Filadelfia skedde detta under samma grymma och diktatoriska förhållande.
Den stora skara av församlingsmedlemmar som protesterade emot detta orättfärdiga handlingssätt tog man ingen hänsyn till. Motståndet till diktaturen måste slås ned till varje pris. För att få någon motivering för sitt huvudlösa handlingssätt, har man måst tillgripa metoder, som man blyges för att tala om i ett offentligt sammanhang.941 Georg Gustafsson hävdade, inte minst i efterhand, att den hårda linjen var nödvändig och att uteslutningarna var befogade. »Det var hårda bud i Eskilstuna«, medgav han. Församlingen hade tidigare under många år haft en alltför »snäll« predikant, menade Gustafsson och fortsatte: »jag tyckte att församlingen liknade en karusell som hängde i luften, och jag ville ha ner den på fötterna, så jag fick nånting att arbeta med. Jag ville få den mera i samklang med himlen.«942
På det personliga planet innebar händelserna kring blåsorkestern att han av tre före detta medlemmar blev anklagad inför skattemyndigheten för falskdeklaration – en anklagelse som efter det att
940 Års- och administrationsmöte 1952-01-06 § 13, KIa:2, PiEa. – För andra fall, se t.ex.
Församlingsmöte 1951-11-04 § 8, 9, KIa:2, PiEa. 941 Folket 1953-10-09, s. 3. 942 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 5.
den utretts av myndigheten visade sig vara ogrundad, uppgav Georg Gustafsson.943
Lierad med dessa oppositionella var – enligt Georg Gustafsson – häradshövdingen Gustaf Beling, en inom Pingströrelsen bemärkt och uppburen person som var medlem av församlingen i Eskilstuna. Förmodligen var Gustafssons uppgörelse med Beling den allvarligaste kris han någonsin upplevde under sin tid som pastor och församlingsföreståndare inom Pingströrelsen. Beling hade nära band till Lewi Pethrus. I moralfrågor, som på 1950-talet alltmer upptog intresset inom rörelsen, var Beling en kompromisslös företrädare för den linje svensk pingströrelse stod för.
Redan vid 1943 års predikantvecka i Filadelfiakyrkan i Stockholm framträdde Gustaf Beling, då bosatt och verksam i Örnsköldsvik, och gjorde inlägg i samtalet. Då handlade det om den eventuella fara som den så kallade »andra generationen« kunde utgöra inom Pingströrelsen. En rädsla fanns för att denna generation inte skulle ha gjort lika genuina andliga upplevelser som första generationen, och att en ny »världslighet« genom den generationen skulle komma in och så att säga inifrån hota livet i församlingarna.944 Inga tillgängliga uppgifter tyder på att Georg Gustafsson och Gustaf Beling sammanträffat innan denna predikantvecka hölls. I sak var de säkerligen överens i denna fråga vid denna tidpunkt: världsligheten skulle hållas borta från församlingslivet. Evangelii Härold skrev egentligen endast att Beling yttrat sig, men om Gustafssons inlägg var tidningen mer utförlig: »Det här är precis som för 25 år sedan!«, utropade den ren grånade kämpen, Georg Gustafsson, då han manade till fortsatt kamp mot synd och värld. Han gjorde sig även till tolk för alla bröderna och även församlingarna i landet, då han uttryckte sin glädje och sin tacksamhet till Gud för
943 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 5. Episoden finns utförligt skildrad hos
Lundgren 1984, s. 55–58. I intervjun med Ivar Lundgren uppgav Georg Gustafsson att dessa personer skrev i tidningarna och framförde sina anklagelser mot honom –en uppgift Lundgren vidareförde i sin bok. Min genomgång av tidningarna Folket i
Eskilstuna, Eskilstuna-Kuriren, Aftonbladet och Expressen – de tidningar Gustafsson uppgav – ger dock klent stöd för denna uppgift. Erik Millards artikel i Folket 195310-09, s. 3 är enda exemplet på klar tidningspolemik mot Georg Gustafsson från någon utesluten. 944 EH 1943-12-23, s. 1019–1020.
artiklarna i n:r 49 av Evangelii Härold, där Filadelfiaförsamlingen i Stockholm deklarerade sin ståndpunkt i denna fråga.945
Vid predikantveckan 1949 agerade Gustaf Beling – då Eskilstunabo och häradshövding där – i en fråga som placerade honom i uppmärksamhetens centrum. Han begärde ordet och ville tala om något som var aktuellt och som »för hans del blivit till ett nödrop«:
Han vädjade till predikantveckan och Filadelfiaförsamlingen att i någon form till myndigheterna inlämna en protest emot den nya läroboken för folkskolorna, som är under utarbetande. Boken har visat sig innehålla en mängd svordomar. Boken har för övrigt diskuterats i hela den svenska pressen.
Broder Beling föreslog, att en skrivelse skulle tillställas konungen. Veckan beslöt i överensstämmelse med förslaget. Till att underteckna protesten valdes bröderna Pethrus, Beling och Baggström. Protestmöten komma även att anordnas utöver hela landet med anledning av denna sak. 946
I skrivelsen till kungen sades att:
Vi hysa den fasta tillförsikten, att en hänvändelse till Eders Majestät i syfte att vinna skydd för ungdomen mot de nedbrytande och förförande krafterna i tiden ej skall lämnas obeaktad. [...] I dessa dagar ha i skilda delar av vårt land och i olika läger uppstått oro och allvarliga bekymmer över en läsebok Möte med svenska författare från Strindberg till 1930-talet, avsedd att i skolorna sättas i händerna på barn och ungdom med den officiella sanktion en skolbok alltid åtnjuter. Texterna i denna bok hava valts så, att däri influtit en mängd svordomar och råa uttryck.947
Av skrivelsen framgick att det var 800 predikanter, de flesta familjefäder, som vädjade i denna sak. Predikanterna hade »dryftat gemensamma frågor till främjandet av en gagnelig kristen insats« under en vecka, framhölls det.
Även i detta ärende var Georg Gustafsson och häradshövding Beling eniga om tagen. Möte hölls i Filadelfiakyrkan Eskilstuna med syftet att backa upp skrivelsen. Den 25 januari 1950 hölls detta möte –i protest mot »snusklitteraturen och framför allt mot den nya skolläseboken ’Möte med svenska författare’ « – som församlingsprotokollet
945 EH 1943-12-23, s. 1021. – Artikeln med uttalandet från Filadelfiaförsamlingen i
Stockholm mot världsligheten hade varit publicerad i EH 1943-12-09, s. 984 och bar rubriken: »Skicken eder icke efter denna världen. Ett ståndpunktstagande av
Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.« 946 EH 1949-12-29, s. 956. – Skrivelsen i dess helhet publicerades i EH 1950-01-12, s. 33. 947 EH 1950-01-12, s. 33.
formulerade det. Som talare vid mötet medverkade skriftställaren Ebbe Reuterdahl och författarinnan Magda Bergkvist von Mirback.948
Med Ebbe Reuterdahl inledde Gustaf Beling därefter ett nära samarbete. De två drog under år 1950 igång en kampanj mot författaren Vilhelm Moberg och hans året innan utgivna Utvandrarna, första delen av emigranteposet. Det var en aktion som uppmärksammades livligt i svenska media. Reuterdahl och Beling var upprörda över språket och den sexuellt laddade skildring Mobergs bok innehöll. De två skrev därför brev till svenskättlingarna i USA, via en svenskspråkig tidning i landet, och uppmanade dessa döttrar och söner till svenska emigranter att bojkotta Moberg. Vilhelm Moberg var en författare av »snusklitteratur« och en ungdomens förförare, enligt Beling och Reuterdahl, och därför var uppmaningen till svenskamerikanerna: tala inte med honom och ge honom inte någon som helst information. Moberg vistades i de amerikanska svenskbygderna vid denna tid, och gjorde där research för de kommande tre delarna av eposet.949
Moberg svarade genom sin advokat Hemming Sjöberg och hotade med stämning för förtal och ärekränkning, om inte en ursäkt från de två publicerades.950 Inför detta hot kapitulerade Reuterdahl och Beling och skrev den begärda ursäkten till Moberg.951 Därmed var saken utagerad.
Strax efter det att kampanjen mot Moberg var avslutad, med ingen eller »ringa verkan«, enligt Belings egen bedömning,952 blev häradshövdingen på nytt engagerad i kretsen kring Lewi Pethrus. Den 14 april 1950 hölls nämligen ett möte i Örebro där »Sällskapet för trosfrihet och kristen moral« bildades. En av de i detta sällskap engagerade var pingstledaren. Vid mötet i Örebro tillsattes en kommitté på fem personer, som skulle driva sällskapets verksamhet framåt. Sammankallande i denna kommitté blev Gustaf Beling. »Sällskapet för trosfrihet och kristen moral« skulle verka för att »vid nomineringar till allmänna val få fram personer som representerar en levande kristendom och vakar över de kristna värdena i samhället«. Det skulle ske genom att »det på valbara platser uppsatts sådana personer som vi är
948 Församlingsmöte 1950-01-16 § 9, KIa:2, PiEa 949 Folket 1950-12-18, s. 1; 1951-01-17, s. 1. 950 Folket 1951-01-05, s. 5. 951 Folket 1951-01-09, s. 1; 1951-01-15, s. 5. 952 Folket 1951-01-17, s. 1.
säkra på är våra vänner«. Målsättningen var alltså densamma som den senare bildade tidigare omnämnda organisationen »Kristet Samhällsansvar« (KSA – bildat 1956) kom att få. Den av Beling sammankallade kommittén träffades och sammanträdde endast två gånger –så långt känt, nämligen i april och oktober 1950.953 Den i början av 1950-talet uppseglande konflikten mellan Georg Gustafsson och Gustaf Beling berodde säkerligen inte på den senares engagemang i folkmoralfrågorna. Där var de två helt säkert på samma linje. Snarare torde det bland annat och i första hand, sett ur Belings perspektiv – ha gällt den vilja till ekumenisk öppenhet och aktiva strävan till samarbete med andra kristna samfunds församlingar, som Beling företrädde och som Gustafsson och församlingen ännu inte kunde eller ville bejaka. Den 19 december 1951 offentliggjordes planerna på en stor ekumenisk väckelsekampanj i Eskilstuna hösten 1953, där Svenska kyrkan och frikyrkorna tillsammans skulle stå för arrangemanget. Bland undertecknarna av uppropet för bred kristen samverkan i förberedelsearbetet inför kampanjen återfanns någon präst från Svenska kyrkan, några pastorer från frikyrkorna, däribland Salemförsamlingens föreståndare Josef Sollerman, och häradshövding Beling från pingstförsamlingen.954
På ett församlingsmöte med Filadelfiaförsamlingen i januari 1952 försökte Beling få stöd för sin tanke om deltagande i den planerade ekumeniska väckelsekampanjen, men misslyckades. I protokollet skrevs:
Br. Gustaf Beling framförde en förfrågan, från de olika församlingarna i staden om vi ville deltaga i en gemensam aktion till ökad aktivitet i staden. Församlingen beslutade att inte deltaga i någon som helst allians utan beslutade att fortsätta arbetet efter samma linjer som tidigare.955
Enligt protokollet tycks positionerna vara klara: Beling var för ekumenisk öppenhet, medan församlingen och dess ledning intog en antiekumenisk och isolationistisk position. Så enkelt var det troligen inte. Det fanns också en annan aspekt på detta. Senare framkom att Filadelfiaförsamlingens ställningstagande skulle förstås som en demonstration
953 Johansson 1985, s. 61. Se även Dagen 1950-04-17; Sahlberg 2009a, s. 294–297. 954 Folket 1951-12-19, s. 1. 955 Församlingsmöte 1952-01-21 § 11, KIa:2, PiEa.
riktad mot Salemförsamlingen för dess agerande visavi de under blåsorkesterledarstriden ur Filadelfia uteslutna medlemmarna.
Enligt vad Eskilstuna-Kuriren erfarit skall skälet till Filadelfiaförsamlingens avböjande att delta i den kristna kampanjen i Eskilstuna bero på den animositet som uppstått genom att Salemförsamlingen i Eskilstuna upptagit en del medlemmar som dels utträtt och dels uteslutits ur pingstförsamlingen.956
Filadelfiaförsamlingens tidigare och fortsatta agerande bevisar att det låg sanning i det som »Eskilstuna-Kuriren erfarit«. Exempelvis hade de båda församlingarna Filadelfia och Salem haft gemensamma tältmöten några år under 1940-talets andra hälft, alltså en form av alliansmöten, om än mellan två döparförsamlingar.957 Vidare hade Filadelfiaförsamlingen bistått och fortsatte att bistå Svenska kyrkan i HusbyRekarne i dess söndagsskolarbete958 – en samverkan utanför döpargemenskapen.
Georg Gustafsson bekräftade i intervju med tidningen Aftonbladet att det var som Eskilstuna-Kuriren uppgav: – Orsaken till att vi inte ville vara med i den kristna kampanjen var interna angelägenheter, säger pastorn.
Denna »interna« orsak var att filadelfiaförsamlingen uteslutit en del medlemmar som uppträtt »olämpligt« ur församlingens synpunkt. De har nu upptagits i en annan församling, vilken var med i kampanjen. – Vi anser att man skulle ha ställt sig solidarisk med oss när vi ville ställa dessa utanför den kristna gemenskapen, säger pastor Gustafsson, som påpekar att pingstvännerna i söndagsskolverksamheten samarbetar med andra kristna organisationer.959
För Gustaf Beling blev relationen till Filadelfiaförsamlingen och dess föreståndare relativt snart så otillfredsställande att han beslöt sig för att begära utträde. Detta skedde i maj 1953. I församlingsprotokollet står:
956 Eskilstuna-Kuriren 1953-10-08, s. 9. 957 Församlingsmöte 1947-07-06 § 9; 1948-05-07 § 11, KIa:2, PiEa. 958 Församlingsmöte 1952-01-21 § 2, KIa:2, PiEa. – I protokollet står: »En skrivelse upplästes från kyrkoherde Svan i Husby-Rekarne, vari han tackar för all hjälp församlingen lämnat till deras söndagsskola.« 959 Aftonbladet 1953-10-07, s. 5
Följande syskon hade i brev som upplästes begärt utträde ur förs. för att kunna verka Guds verk mera fritt var det bäst passade dem, Gustaf Beling, Elsa Beling och Mats Beling. Beslutades skilja dem från församlingen.960
Anmärkningsvärt nog dröjde det drygt tre månader innan denna händelse blev offentliggjord. I Pingströrelsens tidningar Evangelii Härold och Dagen skrevs inte ett ord om saken. I oktober presenterades schismen i Eskilstuna som en nyhet. Tidningen Aftonbladet slog upp den på förstasidan:
SCHISM inom pingströrelsen Och på sidan fem:
Pingstpamp lämnar Pethrus – »förlegat partisinne«
En av de mest kända medlemmarna inom pingströrelsen, häradshövding
Gustaf Beling i Eskilstuna, har i dagarna lämnat pingstvänleden. Det sker sedan filadelfiaförsamlingen i hans hemstad vägrade delta i en stort upplagd kristen kampanj nyligen i vilken frikyrkorna i övrigt liksom också statskyrkan deltog. – Jag anser att pingstförsamlingen här representerar en förlegad ståndpunkt när den inte vill vara med i dessa allmänkristliga ansträngningar.
Det är partisinne att inte kunna vara med om ett gemensamt kristet arbete, säger häradshövdingen som inte vill dela ansvaret för ett sådant ställningstagande.961
Tidningen Folket i Eskilstuna hade på förstasidan rubriken:
Eskilstunas pingstvän nr 1 »hoppar av«. Kristna kampanjen orsakade oenighet.962
I Folkets intervju med Georg Gustafsson framhöll han, på samma sätt som han gjort i Aftonbladet, att det var den bristande solidaritet Salemförsamlingen visat då uteslutna medlemmar intagits där, som var huvudskälet till att församlingen ställt sig utanför den allkristna kampanjen. Men motivbilden vidgades samtidigt något: – Men vi anser inte att allians är den rätta grunden för enighet, säger han.
En enighet kan byggas endast på Guds ord. [...] – Vi anser också inom pingstförsamlingen att vi alltid blivit ställda i ett utsatt läge, och det har väl också påverkat vår inställning.963
960 Församlingsmöte 1953-05-18 § 11, KIa:2, PiEa 961 Aftonbladet 1953-10-07, s. 1; 5. 962 Folket 1953-10-07, s. 1. 963 Folket 1953-10-07, sista sidan.