VI:4.6 Maranatarörelsens framväxt ur ett Jönköpingsperspektiv

Det var alldeles tydligt att Gustaf Beling inte erkände någon koppling mellan den tidigare striden kring ledarfrågan för blåsorkestern, behandlingen av de uteslutna och Filadelfias inställning till den samkristna kampanjen. Sitt utträde ur församlingen motiverade han genom att hänvisa till »förlegat partisinne«. För Georg Gustafsson var sambandet mellan dessa tre faktorer avgörande. Han menade att Beling tydligt ställt sig på de oppositionellas sida, detta framkommer i intervjumaterialet med honom.964

Gustafsson hävdade att han blev varnad av pastorn i pingstförsamlingen i Örnsköldsvik, Stellan Baggström, redan i samband med att Gustaf Beling flyttade från Norrlandsstaden till Eskilstuna. Baggström skulle då ha sagt till honom att Beling egentligen inte borde ha fått flyttningsbetyg med rekommendation, men samtidigt förklarat sig inte ha orkat ta strid med denne. »Men dig kommer han inte att kunna trampa på«, påstods Baggström ha sagt.965 Det handlar här om samme Baggström som 1949 tillsammans med Lewi Pethrus och Gustaf Beling undertecknade protestbrevet till konungen ifråga om skolläseboken i svensk litteraturhistoria. Informationen innebar helt säkert att Gustafsson intog en vaksam och reserverad hållning mot Gustaf Beling. Så berättade han till exempel att Beling och ett par andra välsituerade medlemmar tidigare erbjudit honom att få en bil som gåva, vilket han avböjde. »Den dag jag får pengar köper jag mig en bil«, svarade han. »De ville låsa fast mig«, men »jag ville ha händerna fria«, hävdade han och tillade: »jag kände redan då att nånting var fel«.966

I början av februari 1957 återkom Georg Gustafsson till Jönköping och pingstförsamlingen där. På en månad när var det då 20 år sedan han hade flyttat därifrån. Han hade i mars 1937 lämnat tjänsten som föreståndare för Filadelfiaförsamlingen, som då hade ungefär 1 100 medlemmar. När han återinträdde i föreståndartjänsten hade antalet för-

964 Georg Gustafsson i bandad intervju nr 5. 965 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 5. 966 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 5.

samlingsmedlemmar stigit till drygt 1 500967 Av samtliga dåvarande pingstförsamlingar var det endast två som var större, nämligen Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och Smyrnaförsamlingen i Göteborg. Denna tredjeplats har församlingen i Jönköping behållit sedan dess. Då Georg Gustafsson 1967 avslutade sin tjänst som församlingsanställd pastor och blev pensionär hade medlemsantalet ökat med ytterligare två hundra till något över 1 700.968 Brodern Simon Gustafsson föredrog att stanna kvar i sin tjänst i Eskilstuna, vilket innebar att det mer än 30-åriga samarbetet mellan bröderna Gustafsson nu var avslutat.

Det var som ovan visats (i avsnittet om Algot Niklassonaffären) till en församling uppdelad i olika läger, som Georg Gustafsson kom då han återvände till Jönköping. Församlingen var om inte splittrad i praktiken, så ändå mentalt indelad i skilda grupperingar. Det tog några år under senare delen av 1950-talet att övervinna dessa problem och återskapa enhet och intern sammanhållning.969 Den processen var knappt avslutad förrän ett nytt hot dök upp, nämligen Maranatarörelsens etablering i Jönköping.

Curt Dahlgren har, i sin avhandling MARANATA. En sociologisk studie av en sektrörelses uppkomst och utveckling, utförligt beskrivit och analyserat faktorer och förhållanden som bidrog till Maranatarörelsens framväxt i Sverige.970 Dahlgren sökte analysera den svenska Pingströrelsens utveckling under 1940- och 1950-talen och där finna orsaker och förklaringar till Maranatarörelsens uppkomst. I analysen brukade han N.J. Smelsers två determinanter för förklaring av kollektivt beteende, nämligen strukturell spänning och strukturellt befrämjande. Den förstnämnda determinanten handlar om, med den innebörd som J. Wilson givit den och som Dahlgren använde, att spänningar uppkommer då accepterade normer inte överensstämmer med ett systems värden. Dahlgrens hypotes blev därför »att förändringar inom Pingströrelsen på 1940- och 1950-talen medförde nya normer som upplevdes

967 Årsberättelser, AV:1, FiJa. – Av årsberättelse för år 1956 framgick att medlemsantalet 1957-01-01 var 1 516. 968 Årsberättelser, AV:1, FiJa. – Av årsberättelsen för år 1966 framgick att medlemsantalet 1967-01-01 var 1 716. 969 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 5. Se även Lundgren 1984, s. 117–118. 970 Dahlgren 1982. – En översikt över Maranatarörelsens uppkomst och utveckling i

Sverige återfinns även hos Aronson 2005, s. 99–138.

stå i strid med Pingströrelsens ursprungliga värden«.971 Resultatet kan bli otillfredsställelse med rådande förhållanden. »Strukturell spänning är emellertid inte tillräcklig för att förklara varför schismer uppträder. Otillfredsställelse med rådande förhållanden kan naturligtvis öppet uttryckas inom en rörelse utan att rörelsen erbjuder någon reell lösning på otillfredsställelsen. Detta tillstånd kan förklaras med Smelsers andra determinant, strukturellt befrämjande.«972 Även här valde Dahlgren att använda Wilsons förslag till identifikation och konkretisering av de strukturella faktorer som kan vara schismbefrämjande hos en rörelse. Det kan vara faktorer som: • Det existerar goda möjligheter att bilda smågrupper. • Organisatorisk centralisering. • Hur auktoriteten legitimeras. • Om rörelsens organisation upplevs som helig eller inte. • Fördömer rörelsens ideologi allt nytänkande som heresi, eller är ideologin så öppen att alla kan påstå sig ha uppenbarat sanningen? • I vilken utsträckning existerar institutionaliserade metoder för lösning av konflikter? • Finns kanaler genom vilka missnöje kan uttryckas?973 I skildringen av svensk pingströrelses utveckling valde Dahlgren att fokusera på startandet och driften av tidningen Dagen, bildandet av pingstbanken Allmänna Spar- och Kreditkassan 1951 och dess fortsatta verksamhet, IBRA-Radios tillkomst 1955 och de ekonomiska utmaningar den verksamheten innebar. Han fokuserade även på det nya politiska engagemanget och den nya attityden till ekumenisk samverkan som växte fram. Innebar dessa företag och uttryckte denna förändrade attityd gentemot samhället och samfunden samtidigt en lansering av nya normer, som kunde uppfattas stå i strid med rörelsens ursprungliga värden?974 Dahlgrens slutsats blev:

971 Dahlgren 1982, s. 38. Dahlgren byggde på Smelser, N.J. 1962. Theory of Collective

Bahaviour och på Wilson, J. 1971. The Sociology of Schism, i A Sociological Yearbook of

Religion in Britain, 4:1–20. 972 Dahlgren 1982, s. 38–39. 973 Dahlgren 1982, s. 39. 974 Dahlgren 1982, s. 60–74.

Att empiriskt belägga antagandet att förändringarna inom Pingströrelsen under 1940- och 1950-talen ledde till en konflikt mellan ursprungliga värden och nya normer, och att denna konflikt skulle ge upphov till känslor av otillfredsställelse med rådande förhållanden, och att denna otillfredsställelse i sin tur skulle utgöra en grogrund för Maranatarörelsens framväxt, är omöjligt.975

Samtidigt menade Dahlgren att antagandet om en konflikt mellan ursprungliga värden och nya normer likväl framstod som rimligt. Men teorin om strukturell spänning räckte inte som enda förklaringsmodell, och för att leda antagandet i bevis behövdes empiriskt material som uppenbarligen inte var lätt att finna.976

Angående determinanten strukturellt befrämjande, och de faktorer som konkretiserar detta begrepps innebörd, konstaterade Dahlgren i sammandrag följande:

Det fannsgoda möjligheter försmågrupper att bildas inom pingstförsamlingarna. Några av de första maranataförsamlingarna formerades utifrån smågrupper.

Pingströrelsen kan ses som alltmer centraliserad under 1950-talet. Rörelsens uppmärksamhet riktades i stor utsträckning på de gemensamma företagen, Dagen och IBRA, och dessas dåliga ekonomi. Dagen fick dessutom en central roll i det den kunde användas i kampen mot oliktänkande.

Pingströrelsens karismatiska karaktär hade minskat. Upplevelsen av en rörelse som helig och övernaturligt präglad motverkar benägenheten att lämna den. Minskad karismatisk prägel skulle alltså befrämja benägenheten till separation.

När det gäller Pingströrelsen måste man skilja mellan olika typer av organisationer. Dagen, Spar- och Kreditkassan och vigselnämnden hade inget heligt över sig. Den lokala församlingen kunde fortfarande framstå som helig, men i den mån rörelsen identifieras med dess icke-heliga organisationer, kan alltså det perspektivet dominera bilden och ge incitament till schism och separation.

Man kan knappast påstå att Pingströrelsens ideologi fördömde allt nytänkande som heresi, åtminstone inte sådant nytänkande som ledde till grundandet av en dagstidning, ett radiobolag, en bank och liknande institutioner. Däremot accepterade inte rörelsens ideologi nyheter som på något sätt kritiserade rörelsen.

975 Dahlgren 1982, s. 76. 976 Dahlgren menade att t.ex. Leon Fastingers teori om kognitiv dissonans kan användas för att påvisa faktorer som talar för det rimliga i att antaga ett sådant samband (Dahlgren 1982, s. 77).

Pingströrelsen förefaller inte ha haft några institutionaliserade metoder för att lösa konflikter inom eller mellan församlingar. Uteslutning var sättet att avlägsna interna problem.

Det fanns vissa möjligheter för avvikande pingstvänner att uttrycka sitt missnöje. Så kunde exempelvis i viss utsträckning en alternativ linje till den officiella, som hade Dagen som språkrör, drivas i veckotidningen Evangelii Härold.977

Riktigheten i Dahlgrens analys, att huvudförklaringen till Maranatarörelsens tillkomst är att söka i Pingströrelsens utveckling och struktur under 1940-och 1950-talen, bekräftas om man lyssnar till den kritik som maranataledarna riktade mot moderrörelsen vid 1960-talets början. Den bild de gav av Pingströrelsen var naturligtvis subjektiv och vinklad, men de sköt in sin kritik på många av de faktorer Dahlgren listade som schismbefrämjande. I tidningen Expressen, den 6 november 1961, formulerade den då Jönköpings-baserade predikanten Donald Bergagård tillsammans med Arne Imsen kritiken mot främst Pingströrelsen, men i viss mån hela frikyrkligheten, i följande punkter: • Det ligger för stor koncentrerad makt i topporganisationerna, som utövar ett centraldirigerat välde. Alltför många ledare har i stället för herdar blivit herrar över församlingarna. Den personliga friheten håller på att kvävas. • Det har gått för mycket affärsverksamhet i rörelserna. Utgivandet av t.ex. pingstvännernas tidning Dagen (som ej anses nå utanför den egna kretsen) betraktas som ett missbruk av anförtrodda medel.

Det vore bättre att lägga ner tidningen och använda tidningsmiljonerna till att sända ut kanske hundratals missionärer ut på fältet. • Den andliga verksamheten har kommit i kläm. De tidigare fria och levande församlingarna har stelnat i formerna. Det är för mycket verksamhet och för lite andlig väckelse. • Släpphäntheten mot syndbegreppen är för stor. Det dansas i ungdomslokalerna. Medlemmarna röker och går på bio och teater.

Detta är ledarnas fel. • Unga och gamla skall inte skiljas åt. De skall tillsammans få uppleva väckelsen.978

977 En sammanfattning efter Dahlgren 1982, s. 78–81. 978 Expressen 1961-11-06, s. 18.

Den norska Maran Ata-rörelsen, vars första församlingsbildningar skedde i Skien våren 1958, och i Oslo oktober 1959, leddes av den tidigare pingstevangelisten, Aage Samuelsen. Denne hade 1957 lämnat den norska Pingströrelsen. I Sverige var det medarbetaren i församlingen Kristen Gemenskap i Stockholm, den norskfödde Arne Imsen (1930–1999), och andrepastorn i Elimförsamlingen i Örebro, Donald Bergagård (född 1936), som vid 1950-talets slut odlade kontakten med Samuelsen. Båda försökte införa Maran Ata-väckelsen i sina respektive församlingar, men misslyckades.979

Det blev istället en genom schism bildad grupp i Örebro, som kom att utgöra grunden för den svenska Maranatarörelsen. Gruppen, som kallade sig »Bönegruppen i Örebro«, hade våren 1956 lämnat Elimförsamlingen – den bestod då av ett 30-tal personer.980 Gruppen inbjöd Arne Imsen som talare vid offentliga möten hösten 1959. I samband med Imsens engagemang, som blev varaktigt, bytte gruppen namn till »Kristen Gemenskap« – alltså samma namn som den församling i Stockholm hade, där Imsen varit predikant några år. Året därpå, 1960, kallades Imsen som föreståndare för Örebrogruppen, och i samband med hans tillträde ändrades namnet igen, då till Örebro Fria Församling.981

Det var medlemmarna i Örebro Fria Församling som sedan evangeliserade i allt vidare kretsar och spred maranatabudskapet. Under hösten 1960 främst i Närke, men redan i början av 1961 var det dags för möte i Jönköping. I »Midnattsropet. Se brudgummen kommer! Organ för andlig väckelse« skrevs det i februarinumret 1961 om »Fria toner i Jönköping«, Pelarsalen, Folkets hus:

Under tre timmar varade mötet. Många stora och runga batterier har ställts upp i denna gamla läsarstad, men fråga är om inte kvällens medverkande var det rörligaste och effektivaste; det var träffsäkra avslöjanden av religio-

979 Dahlgren 1982, s. 85–88; Aronson 2005, s. 101–107. 980 Utbrytningen 1956 var det långsiktiga resultatet av dessa personers kritik mot

Elimförsamlingens pastor Alvar Blomgren för att han inte stött Lewi Pethrus, utan snarare tagit parti för Sven Lidman, under striden dem emellan våren 1948. De var även kritiska mot nya verksamhetsformer som införts i församlingen, t.ex. speciell verksamhet för ungdom och radioprogrammet »Ungdomens kväll« som sändes från Elimförsamlingen i Örebro i Sveriges Radio. Programmet ansågs av den kritiska gruppen vara alltför modernt och amerikaniserat. (Dahlgren 1982, s. 82–83, 89) 981 Dahlgren 1982, s. 83, 89; Aronson 2005, s. 107.

citeten [sic!] som bombarderades, alla kemiskt fria från vad vi tidigare hört om värvningstendenser och församlingsbildningar. Det var inga nålstyng åt någotdera hållet, utan bibliska väckelsetoner alltigenom. [...] Bröderna

Imsen, Bergagård med flera stod för salvorna och de visste berätta, att här som överallt, talar man helst om ungdomsrörelser, filantropi och politik. [...] Det finns en oerhörd längtan hos många i Jönköping efter andlig förnyelse och väckelse, och många små »privata« bönegrupper samlas regelbundet i hemmen för att bedja härom.982 Även i Falköping hade genom separation en fri församling bildats: Sionförsamlingen. Denna församling bistod Örebro Fria Församling i dess fortsatta satsning på verksamhet i Jönköping under år 1961. I Jönköping fanns sedan tidigare en bönegrupp om 10–15 personer, och eftersom den träffades på fredagskvällarna kallades den Fredagsgruppen. Om gruppen visste tidningen Midnattsropet att förtälja:

För många år sedan började några pingstvänner samlas i hemmen på fredagarna till bönemöte, man kallade dem Fredagsgruppen och från »högre ort« sade man, att de var köttklumpar, som skulle opereras bort. Men himmelens Gud var ibland dem med sin Ande och Herren botade några sjukdomsfall och olycksfall då bröderna lade händerna på de sjuka.983 Gruppen kom genom den offentliga mötesverksamhetens resultat att på kort tid utvecklas till Jönköpings Fria Församling, vars föreståndare Donald Bergagård blev.984 Det var denna församling som kom svensk press att i november 1961 på allvar uppmärksamma vad som ännu kallades »den fria församlingsverksamheten«, benämningen Maranata kom i bruk först under år 1962. Jönköpingsförsamlingen höll nämligen sin första offentliga dopförrättning, och gjorde det i stadens varmbadhus, som man hyrt för ändamålet. Försök hade gjorts att få använda någon av samfundens lokaler, men utan framgång. Till Filadelfiaförsamlingen och Georg Gustafsson hade församlingen inte ansett det vara lönt att ens ställa frågan. 985 Evenemanget ägde en dubbel laddning: dels visade det på animositeten mellan de traditionella frikyrkorna och den nya rörelsen, dels var dop i ett varmbadhus i sig något uppseendeväckande:

982 Midnattsropet nr 2 1961, s. 6. 983 Midnattsropet nr 11–12 1961, s. 15. 984 Expressen 1961-11-06, s. 18; Dahlgren 1982, s. 91. 985 JP 1961-11-15, s. 4; Smålands Folkblad 1961-11-15, s. 2.

Lördagen den 11 november förrättades den första dopförrättningen i Jönköpings Fria Församlings historia. Bröderna Imsen och Bergagård samt en skara sångare från Örebro och Falköping medverkade i det välbesökta mötet. Badhuset var fyllt av intresserade från golv till tak. Fotografer och journalister fotograferade och skrev. Det var tydligen en sensation i Jönköpings historia.986

Enligt uppgifter i pressen var det cirka 200 personer samlade och det var sex personer som döptes.987 Från de ansvarigas håll hade det redan samma dag som dopförrättningen hölls givits besked om att döpandet i badhuset också skulle ses som en protesthandling. Protesten gällde »den kalla formalism som smugit sig in i alla friförsamlingar«, den gällde »det partivälde som utvecklats speciellt inom pingstväckelsen« och den gällde att den kristna ungdomen »bara blir bjudna på underhållning och teater«, det vill säga, menade Donald Bergagård, »vad är ett organiserat möte annat än teater?«.988

Dopförrättningen väckte som sagt diskussion i pressen. Signaturen PeWe beskrev i Smålands Allehanda evenemanget under rubriken »Applådåskor för Gud smaklöst mötesinslag«. Han hävdade att »Det hela antog sådana former att det är med stor tveksamhet man vill kalla det ett möte med religiöst syfte«. Predikanten gjorde meterhöga hopp på estraden, vilka han – enligt referenten – motiverade med att »jag är frälst till både armar och ben så jag kan kosta på mig att hoppa«. För övrigt var det applåderna för Gud och Kristus som pågick i flera minuter, samt handklappandet under den unisona sången, som sågs som mest stötande. Signaturen PeWe menade att dessa inslag »gav ett beklämmande intryck av drift med andliga värden«.989

Det var Jönköpings Fria Församling som först började annonsera under rubriken Maranata, det skedde den 27 april 1962, då församlingen var cirka ett halvår gammal och räknade omkring 100 medlemmar.990 Dahlgren konstaterade i sin undersökning:

986 Midnattsropet nr 11–12 1961, s. 13. 987 JP 1961-11-13, s. 4; Smålands Allahanda 1961-11-13, s. 1; Smålands Folkblad 1961-1113, s. 1. 988 Smålands Allehanda 1961-11-11, s. 1, 3. – Samma protestpunkter formulerades även i

Smålands Folkblad 1961-11-13, s. 1. 989 Smålands Allehanda 1961-11-14, s. 3. För övriga inlägg, se t.ex. JP 1961-11-15, s. 4;

Smålands Folkblad 1961-11-15, s. 2; 11-16, s. 3, 11-18, s. 2. 990 Dahlgren 1982, s. 94–95. – Annonsen var införd i JP; Aronson 2005, s. 109.

I och med att man våren 1962 införde ordet Maranata som en beteckning på den fria församlingsverksamheten, började man kalla sina möten för Maranatamöten och sina församlingar för Maranataförsamlingar.991

Maranataförsamlingen i Jönköping fick under mars månad 1963 intensiv uppmärksamhet i riksmedia. Orsaken var det så kallade Vaggerydsfallet. En 13-årig diabetessjuk pojke dog sedan föräldrarna av trosskäl avbrutit insulinbehandlingen. Vid ett möte den 24 februari blev pojken föremål för förbön, och föräldrarna och pojken själv blev övertygade om att han blivit helbrägdagjord, därför avbröts insulinbehandlingen. Efter en vecka var pojken sämre, och pastor Bergagård tillkallades för ny förbön. Bergagård sade då till föräldrarna att pojken måste få insulin eller läkare tillkallas, om inte en märkbar förbättring skett redan samma dag. Dagen efter tillkallades läkare som konstaterade halvkoma, och pojken fördes till lasarettet i Jönköping för intensivbehandling. Men något dygn senare dog pojken. Debatten efter denna händelse blev häftig, speciellt kring ansvarsfrågan. Efter Medicinalstyrelsens utredning där ett klart samband mellan den avbrutna insulinbehandlingen och pojkens död slogs fast, stod det klart att åtal för »oavsiktligt vållande till annans död« kunde väckas mot föräldrarna. Så skedde och rättegång hölls i maj 1964. Domen blev 30 dagsböter vardera för föräldrarna.992

Socialstyrelsen gick på senhösten 1963 ut med en skrivelse till barnavårdsnämnderna i Sverige, vari det sades vara »olämpligt, att barn bevistar Maranatarörelsens och andra liknande rörelsers möten« och därför uppmanades barnavårdsnämnderna att «genom upplysningsverksamhet och vädjanden till allmänheten verka för att barn under 16 år hålls borta från mötena (Soc st DNR B 526)«. 993 Som väntat reagerade de flesta ledarna inom Maranata med stor upprördhet mot denna Socialstyrelsens skrivelse och mot det uppdrag barnavårdsnämnderna ålagts. Arne Imsen talade om »ett moderniserat konventikelplakat«. Men Maranataförsamlingen i Jönköping drog en annan slutsats. Församlingen träffade en överenskommelse med barnavårdsnämnden, som innebar att: »Maranataförsamlingen lovade att uppfylla Socialstyrelsens önskemål om att barn under 16 år om

991 Dahlgren 1982, s. 96. 992 Dahlgren 1982, s. 142–143. 993 Citerat efter Dahlgren 1982, s. 153.

möjligt hålls borta från Maranatamöten«.994 Jönköpingsförsamlingens mjuka och följsamma hållning, som av Arne Imsen beskrevs som »strunt«,995 berodde naturligtvis på att det var där förbönen för pojken hade skett, och det var denna församlings medlemmar som upplevde problematiken med det uteblivna helandet och dess konsekvenser in på bara skinnet. De bötfällda föräldrarna var »syskon« och vänner i församlingsgemenskapen. Hur förhöll sig Georg Gustafsson, hans församling i Jönköping och Pingströrelsen till »den fria församlingsverksamheten«? Gustafsson eller någon annan representant för pingstförsamlingen deltog inte i någon tidningspolemik mot den nya församlingen i Jönköping och dess ledarskap. Han svarade inte heller, vare sig i Pingströrelsens tidningar eller i sekulära media, på den kritik som förts fram. Över huvud taget var det tyst från Pingströrelsens håll rörande den pågående schismatiska rörelsen ända fram till i november 1961, då Lewi Pethrus på ledarplats i Dagen svarade på den kritik som Bergagård och Imsen hade framfört i tidningen Expressen.

996

Det framgår dock av ett brev riktat till Georg Gustafsson personligen, daterat i november 1961, att han uttalat stark kritik vid möten i Filadelfiaförsamlingens kyrka:

Jag har hört hur Pastorn har svartmålat »dessa« och sagt att de var djävulens barn.

Men det är ju inte Georg Gustafsson som bestämmer utan Gud.

Pastorn vill väl också att »dessa« ska till Himlen? Om Pastorn kommer till Himlen någon gång och får se någon av »dessa« har jag en känsla av att

Pastorn blir så förgrymmad att Han inte kan vara i Himlen tillsammans med »dom«. [...]

Efter att ha hört något av deras möten och sedan höra hur de svartmålas så vet jag knappast vad jag skall tro om pingstvännerna eller de »fria«.997 Detta brev vinner – trots att det är anonymt – enligt min uppfattning tyngd och trovärdighet genom att det är riktat direkt till Georg Gustafsson. Det var alltså inte en person som till andra människor spred rykten om vad Gustafsson skulle ha sagt, utan en bekymrad

994 Dahlgren 1982, s. 154. 995 Dahlgren 1982, s. 154. 996 Dagen 1961-11-09, s. 2, ledarartikel med rubriken »De missnöjdas front«. 997 Signaturen: »Före detta pingstvän« Jönköping, 1961-11-12, E I:19, GGa.

människa som vände sig till den som ägde talarstolen i pingstförsamlingens kyrka.

Bland de människor som vid 1960-talets mitt skrev till Gustafsson, fanns några som undrade hur han såg på Maranata och som frågade vad han egentligen sagt om denna rörelse. En av dessa påstod sig i tidningen Midnattsropet ha läst en artikel av Arne Imsen, där denne hävdade att Georg Gustafsson sagt att »de [Maranatarörelsen] hade onda andars makt, men icke Guds Helige Ande!«. Brevskrivaren fortsatte: »Nu vill jag personligt be br. Gustafsson om ett svar. Är detta sant återgivet av p. Arne Imsen?«998

Något svar från Gustafsson finns inte bevarat. Kan han verkligen ha använt ord som »onda andars makt« vid sin kritik av Maranatarörelsen? I det tidigare omnämnda anonyma – men till honom direkt riktade – brevet påstods han ha talat om »djävulens barn«. Om det var sant att han brukat det senare ordvalet, så kan det naturligtvis vara sant att det förra också brukats.

För Georg Gustafsson personligen måste den uppkomna situationen och den av Maranatas ledare formulerade kritiken ha framstått som egenartad och närmast obegriplig. I sin dag-för-dag-tillvaro ägnade han mycket tid åt förbön för sjuka människor, och själva poängen med den tjänsten var att hans kristna tro skulle visa sig ha övernaturliga och mirakulösa inslag – att gudsingripanden skulle inträffa, och att då bli attackerad för att företräda en urvattnad verksamhetsinriktad kristendom, upplevde han säkerligen som en personlig kränkning. Den hårdhet och oförsonlighet hans tal om »dessa« människor präglades av, enligt brevskrivaren, måste förstås utifrån detta personliga perspektiv. I Filadelfiaförsamlingens i Jönköping verksamhetsberättelse för år 1961 kommenterades den uppkomna situationen kortfattat:

Då vi idag [på Trettondagen 1962] ser tillbaka på verksamhetsåret 1961 måste vi säga att det varit skiftande och händelserikt på samma gång, som det finns saker som smärtar och oroar. Den splittringsrörelse, som går fram över landet, har även fått anhängare här och vi har med smärta sett att några få av våra medlemmar gripits av denna de missnöjdas rörelse. Den är ju intet nytt i den andliga verksamheten, men i en tid då alla goda

998 VN–k-Högfors 1965-06-10; RR-m-Gnarp 1965-02-03, E I:23, GGa.

krafter borde samlas, enas och samverka, måste man uppriktigt sörja över att det finns människor som lånat sig till denna sorgliga verksamhet.999

Den ekumeniska öppenhet och vilja till samverkan som anbefalldes i verksamhetsberättelsen och som ställdes i kontrast mot den pågående splittringen, fick vid denna tid konkreta uttryck. Exempelvis hade pingstförsamlingen mycket goda relationer till Svenska kyrkan i staden. Det framgår att Sofia kyrka gång på gång upplåts för pingstvännerna, och att Georg Gustafsson predikade i den kyrkan vid skilda tillfällen.1000 Exempelvis höll Sofia församling och Filadelfiaförsamlingen gemensam vaka i Sofia kyrka på nyårsaftonen 1960.1001

Lewi Pethrus skrev om Maranatarörelsen på ledarplats i Dagen upprepade gånger. Han drev en konsekvent argumentation byggd på två huvudpunkter i dessa artiklar. För det första: Den stora mediala uppmärksamhet Maranatarörelsen fick var motiverad av en försåtlig vilja hos svenska media att skada Pingströrelsen. Han hävdade att splittringens omfattning var så begränsad att det mediala intresset var omotiverat. Tidningar, Radio och TV förstorade Maranatarörelsens proportioner för att underbygga det egentliga ärendet, vilket var att framställa Pingströrelsen som en sönderfallande rörelse. För det andra: Det var på orter där inte den lokala pingstförsamlingen och dess ledarskap stått helt lojala med Pingströrelsen och stöttat de gemensamma företagen, som Maranatarörelsen kunnat etablera sig och vinna framgång.1002 Pethrus skrev:

Det märkliga är att det är just på sådana platser de förekommande splittringarna uppstått. Vissa personers osolidariska inställning till väckelsens stora gemensamma företag har berett jordmånen för dessa splittringar. De som känner förhållandena inom pingstväckelsen vet, att det förhåller sig

så.1003

Pethrus andra argumentationspunkt om bristande lojalitet var främst riktad mot pastor Alvar Blomgren och direktören Florentinus Hällzon i ledningen för Elimförsamlingen i Örebro. Det var ju i Örebro som

999 Årsberättelse 1961, AV:1, FiJa. 1000 Årsberättelser, AV:1, FiJa. – Se t.ex. årsberättelserna för åren 1960, 1961 och 1962. 1001 Dagen 1960-12-30, s. 4. 1002 Dagen 1961-11-09, s. 2; 1962-03-28, s. 2; 1963-03-23, s. 2; 04-03, s. 2; 04-18, s. 2; 06-28, s. 2. 1003 Dagen 1962-03-28, s. 2.

Maranatarörelsens svenska vagga stått. Blomgren och Hällzon pekades ut med namns nämnande i en av artiklarna.1004 Pastor Blomgren var känd som en självständigt tänkande person, vilken vågade kritisera den officiella pingstlinjen och Lewi Pethrus. Hällzon ägde och drev det med Förlaget Filadelfia konkurrerande tidnings- och bokförlaget Evangeliipress.

Var Pethrus argumentering även riktad mot Georg Gustafsson och pingstförsamlingen i Jönköping? Som ovan framgått fick ju Maranata ett av sina starkaste tidiga fästen i Jönköping. Säkerligen uppfattades det så, åtminstone av vissa läsare. En av dem var historikern Lennart Thanner. Han kommenterade Pethrus kritik i brev till Gustafsson:

Det är ju en stor omsvängning från L.P.:s ledare i Dagen förra året »De missnöjdas front«, där Maranata jämfördes med russelianerna, och nu, då församlingsledarna i Örebro, Norrköping och Jönköping framställes som ansvariga för utbrytningarna på grund av »samfundstendenser«.1005 Svaret på frågan är dock snarare nej än ja. Församlingen i Jönköping hade visserligen haft sina interna problem under 1950-talet, som tidigare skildrats, och en centralperson i det sammanhanget hade den starkt Pethrus-kritiske Algot Niklasson varit. Ett avgörande skäl för det nekande svaret är att Pethrus i oktober 1961 i brev tackade för det stöd Georg Gustafsson och församlingen i Jönköping alltid givit honom personligen och till de gemensamma företagen.1006 Mot Maranatarörelsen var Pethrus oftast relativt återhållsam i sin kritik. Våren 1963 ägde ett möte mellan Pethrus och tre ledande maranataevangelister rum – en av de tre var Donald Bergagård. Vid detta möte menade Pethrus att den syn på väckelsen de tre representerade sammanföll med den Pingströrelsen hade, varför han såg det som möjligt för de tre evangelisterna att få predika inom Pingströrelsen.1007

1004 Dagen 1963-04-18, s. 2. 1005 Brev från Lennart Thanner 1963-04-28, E IV:1, GGa. 1006 Brev från Lewi Pethrus 1961-10-12, volym 112, LPa. – Brevet var svar på ett brev

Georg Gustafsson skrivit till Pethrus den 7 oktober 1961 (se samma volym) och där han påtalat vikten av offentlighet rörande tidningen Dagens ekonomi. Offentlighet är nödvändig för att församlingsfolket skall fortsätta att stödja tidningen, skrev

Georg Gustafsson, samtidigt som han garanterade Pethrus och tidningen sitt och församlingens fortsatta stöd. 1007 Dahlgren 1982, s. 138; Aronson 2005, s. 113. – Utöver Bergagård var det Erik Gunnar Eriksson och Henning Thulin som var med på mötet med Pethrus. Arne Imsen var inbjuden, men valde att utebli.