VII:1 Besökstjänsten på sjukhus och vårdhem – Georg Gustafssons roll i sjukhussjälavården

förbön, då han, den sjuke, anhöriga och vänner gemensamt bad.1015 Hösten 1966 blev denna hans verksamhet föremål för uppmärksamhet och diskussion på riksplanet. Dessa hans två aktiviteter är detta kapitels huvuduppgift att skildra och undersöka.

Bland alla brev från sjuka människor Georg Gustafsson mottog, fanns inte så få där den sjuke eller någon anhörig bad honom göra ett personligt besök på det sjukhus eller vårdhem där den ifrågavarande personen vistades. Så var det redan på 1930-talet och så förblev det genom alla år ända in på 1980-talet. Den svenska Pingströrelsens vilja till själavårds- och omsorgsverksamhet bland vårdinstitutionernas människor exemplifierades och förkroppsligades i den tjänst Gustafsson utförde inom detta fält.

Om uppgiftens villkor ansåg han:

På sjukhusen har situationen blivit en annan om jag ser tillbaka på den tid då jag började min verksamhet. Nu tar man emot oss och det händer inte sällan att man från sjukhusen ringer upp och ber oss komma till någons sjukläger. Ringer och skriver gör också anhöriga, det går väl knappast en dag utan att jag får brev och telefonsamtal där jag uppmanas att besöka någon nära släkting som ligger på sjukhus. [...]

Jag känner det som ett förtroendeuppdrag att få besöka sjuka och lyssna på deras problem och hjälpa dem att bedja. [...] Jag tror knappast att sjukhusmissionens betydelse kan överskattas.1016

Detta Gustafssons uttalande är daterat sent 1950-tal. Pingströrelsen och dess verksamhet uppfattades på ett annat sätt då, jämfört med hur det var när Georg Gustafsson inlett sin besöksverksamhet på sjukhusen ett antal decennier tidigare. Vad uttalandet indikerar är att Pingströrelsen och pingstpredikanterna blivit mer accepterade i det svenska samhället – mer etablerade. Accepterandet var naturligtvis ett

1015 Uppgiften om dag och klockslag, samt motiveringen, finns belagd i hundratals brev till Georg Gustafsson genom åren. Se brev från år 1931 till 1967 i Georg

Gustafssons arkiv. 1016 Dagen 1958-03-24, s. 8; EH 1958-04-24, s. 15.

resultat av att Pingströrelsen inte längre var ett nytt och oprövat inslag i Sveriges religiösa liv. Det var samtidigt ett resultat av – och en belöning för – att rörelsen numera var samhällstillvänd och tillät samhällsandan att sakta men säkert sippra in i och påverka den. En samhällstillvänd svensk pingströrelse möttes i växande omfattning av ett pingströrelseaccepterande svenskt samhälle. Under 1950-talet aktualiserades i växande omfattning behovet av själavård och -vårdare på landets sjukhus. Frågan lyftes till skilda nivåer: den politiska, den svensk-kyrkliga, den frikyrkliga och den ekumeniska. Det var ett samkristet krav att själavården på sjukhusen snarast måste rustas upp, och att kyrka och frikyrka i detta sammanhang borde gå hand i hand och med gemensamma krafter och resurser försöka möta behoven. I diskussionen framhölls detta inte minst från Svenska kyrkans håll. Vid varje större sjukhus, där patientantalet översteg 1 000, borde en heltidsanställd präst/pastor finnas, menade en grupp sakkunniga från alla kristna läger i ett betänkande riktat till ecklesiastikministern år 1956. I hela landet skulle det innebära 34 sjukhuspräster vid denna tid, hävdade sakkunniggruppen.1017 Då ecklesiastikministern, Ivar Persson, ville förhala denna reform, hävdade biskopen i Linköping, Torsten Ysander, att »Statskyrka och frikyrka måste göra gemensam sak inför Kungl. Maj:t«.1018 Från Pingströrelsens håll intervjuades den »sakkunnige« Georg Gustafsson i frågan. Han framhöll att han varje vecka besöker de olika avdelningarna på sjukhusen och delar ut Evangelii Härold och talar med patienterna. Hans bestämda uppfattning, baserad på många års erfarenhet är, att den andliga nöden på sjukhusen är stor. Från läkare och sköterskor bemöts hans arbete med stor välvilja, och han får verka fullkomligt fritt, vilket han är tacksam för.1019 Gustafsson fungerade alltså redan – sedan lång tid tillbaka – i en frivillig och ideell tjänst som sjukhuspastor. Han åberopade samtidigt en långtgående acceptans och uppskattning för denna verksamhet från sjukhuspersonalens sida.1020 Vad den samkristna sakkunnig-

1017 Dagen 1956-12-18, s. 1. 1018 Dagen 1956-12-18, s. 1. 1019 Dagen 1956-12-18, sista sidan. 1020 Detta exemplifierade Georg Gustafsson i flera intervjuer, t.ex. i Dagen 1960-05-23, s. 2; 1962-01-05 sista sidan; 1963-04-13, s. 10.

gruppens framstöt syftade till var avlönade tjänster i samförstånd med sjukvårdens huvudmän. Ett avsevärt ideellt engagemang fanns redan på många håll vid landets sjukhus, vid vårdinrättningar och hem för äldre, buret av kyrkor och församlingar som i form av andakter och sångstunder gav andlig uppbyggelse till tusentals patienter.

Regeringen lade år 1958 fram en proposition med förslaget att huvudmannaskapet för sjukhussjälavården från och med 1962 skulle ligga på det territoriella pastorat där sjukhuset var placerat. Så blev det, vilket innebar att Svenska kyrkans församlingar år 1962 fick tillbaka sitt ansvar för den andliga sjukhusvården. Före 1860 hade ansvaret för själavård bland sjuka legat på församlingsprästen, men då – alltså 1860 – blev landstingen ansvariga för den andliga vården. Detta ansvar tog landstinget genom att anställa en lasarettspredikant från Svenska kyrkan. Förändringen 1962 innebar ur ekumenisk synpunkt att även frikyrkorna fick möjlighet att fritt arbeta på sjukhusen.1021 Detta blev den faktiska konsekvensen av reformen eftersom Svenska kyrkan generöst bjöd in frikyrkorna till ett organiserat samarbete. I samband med att reformen trädde i kraft begärde nämligen frikyrkorna att få delta med organiserad representation i den andliga sjukhusvården. Resultatet av den propån blev att frikyrkorna fick möjlighet att engagera kontaktpastorer, vilka tillsammans med statskyrkans präster skulle svara för själavårdens planering och funktion på sjukhusen. År 1963 fanns det frikyrkliga kontaktpastorer vid 18 sjukhus.1022

För Georg Gustafssons besöksverksamhet innebar 1962 års förändring sannolikt inte särskilt mycket. Redan tidigare hade patienter haft full rätt att kalla på präst, pastor eller annan själavårdare för samtal och förbön. I normala fall nekades inte sådana besök, tvärtom, vilket Gustafssons ovan citerade uttalanden bekräftat. I ett mer generellt perspektiv bidrog säkert förändringen till en aktualisering av den andliga sjukhusvårdens möjligheter och betydelse i det kyrkliga och frikyrkliga medvetandet. Inom Pingströrelsen hölls ämnet aktuellt genom att det med jämna mellanrum skrevs om det i organen Evangelii Härold och Dagen. Så ofta tillfälle gavs uttalade sig Georg

1021 Ekedahl 2002, s. 29. – »När det gäller ekumeniken så fick frikyrkorna vid den tidpunkten [1962] möjligheten att fritt arbeta på sjukhusen«, skrev MarieAnne

Ekedahl i sin avhandlings avsnitt om sjukhuskyrkans historia. 1022 Dagen 1963-04-13, s. 1, 10.

Gustafsson eller blev han intervjuad. Det är ingen överdrift att säga att han under decennier var rörelsens talesman i ämnet andlig sjukhusvård.

Hur mycket av sin tid ägnade Gustafsson åt sjukbesök? Svaret kan inte bli exakt. Vissa ledtrådar finns dock till hjälp för en uppskattning. Först bör hans ansvar och skyldighet mot medlemmarna i den församling där han var anställd beaktas. Sjuka medlemmar förväntade sig sjukbesök. Eftersom det var stora, relativt resursstarka församlingar han förestod och det i dessa fanns ett flertal pastorer och evangelister i tjänst, samt oftast en församlingssyster med anställning på heltid, var det möjligt att fördela sjukbesöken inom den egna församlingens krets på ett flertal personer. Dessutom var det regel i större pingstförsamlingar att det fanns en besökskommitté, det vill säga vanliga medlemmar som på sin fritid i grupp gjorde hem- och sjukbesök hos medlemmar. Denna kommitté var även aktiv med andakts- och sångstunder på vårdhem och sjukhus.1023 Under hela sin tid som församlingspastor höll Georg Gustafsson, som redan nämnts i kapitel III:3 ovan, speciella möten för sjuka på torsdagsförmiddagen varje vecka. Detta bidrog naturligtvis till att betydligt reducera sjukbesöksbehovet inom församlingen. Mitt antagande är därför att han inte behövde lägga ner mer tid på intern besöksverksamhet än de flesta av hans kollegor gjorde.

Den externa besöksverksamheten bland människor utanför den egna församlingskretsen, var däremot av ovanligt stor omfattning –vid jämförelse med den hans predikantkollegor bedrev.1024 Georg Gustafsson sade sig dagligen få brev eller bli uppringd av sjuka människors anhöriga, vilka uppmanade honom att besöka dessa på sjukhusen där de låg inlagda.1025 Några år in på 1960-talet beskrev han besökstjänsten såhär:

Min uppgift vid sjukhusen är i första hand i den personliga själavården [...]

Ofta får jag påringningar från sjukhuset, vid olika tider på dygnet, då patienter begär förbön och hjälp. Det har för mitt vidkommande aldrig

1023 EH 1945-11-22, s. 1128; Församlingsmöte 1949-02-02 § 5, KIa:2, PiEa. – Av paragrafen framgår att en sjukbesökskommitté besående av 24 personer valdes. Se också årsberättelserna för åren 1957–1967, G:2, PiEa. 1024 Detta är ett förhållande som ständigt accentueras i artiklarna om honom i Evangelii

Härold och Dagen, se t.ex. EH 1958-04-24, s. 15; Dagen 1963-04-13, s. 10. 1025 Se Dagen 1958-03-24, s. 8; EH 1958-04-24, s. 15.

varit några svårigheter att utöva denna själavård vid lasaretten. Jag är där i allmänhet flera gånger i veckan.1026

Till den tid besökstjänsten tog i anspråk bidrog även de visiter Georg Gustafsson varje vecka gjorde på sjukhusens och vårdhemmens avdelningar, för att där dela ut veckotidningen Evangelii Härold och tala med de inlagda om deras salighet. Detta var en aktivitet han själv reserverade tid för, och såg som mycket viktig. Inte minst behöll han under hela sitt predikantliv en djup tilltro till Evangelii Härold som ett mycket effektivt medel för framgångsrik evangelisation.1027 Devisen på Häroldens förstasida, »Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog« hade betytt mycket för den unge Gustafson (se kapitel 11:4 i denna avhandling). Innebörden av orden i denna devis, menade han sig ha upplevt, och den ville han förmedla under hela sitt fortsatta liv. Och det gjorde han genom spridandet av veckotidningen. Georg Gustafsson levde i ett livslångt »kärleksförhållande« till Evangelii Härold.

1028

Besöksverksamhet gjorde honom bekant med patienterna och genererade telefonsamtal med önskemål om besök för hjälp och förbön. Kolportören banade väg för själavårdaren och förebedjaren. Detta är alldeles uppenbart, men det är svårt att se Gustafssons aktivitet som en rationellt uttänkt strategi. Han hade ett genuint människointresse, och en kompromisslös tro på Nya testamentets texter, vilka – som han förstod dem – sade att människan måste försonas med Gud för att kunna lämna livet och »gå hem till Gud«.

Min slutsats är att Georg Gustafsson ägnade åtminstone en dag i veckan åt besök hos sjuka på vårdinrättningarna och i privathem. Troligen handlade det om mer tid än så. Det är inte osannolikt att han i själva verket använde så mycket tid åt denna verksamhet, att det snarare handlade om två arbetsdagar än en per vecka, i varje fall om man med arbetsdag – som vi gör nu för tiden – avser åtta timmars arbete.

I de många hyllningsartiklar han var föremål för då han fyllde 50, 60, 70 och 80 år – informationskällor som naturligtvis tarvar extra stor

1026 Dagen 1962-01-05, sista sidan. 1027 Dagen 1956-12-18, sista sidan; EH 1955-01-20, s. 5; 1956-01-05, s. 9; 1959-12-31, s. 12; 1965-12-09, s. 5; 1971-11-25, s. 10. 1028 Detta visades genom att han gång på gång uttalade sig om EH:s betydelse och ställde upp i reklamannonser för denna tidning.