VII:2 Förbönstjänsten åren 1965–1967

kritisk bedömning – framhölls ständigt hans stora arbetskapacitet och outtröttliga aktivitet. Då Georg Gustafsson fyllde 50 år skrevs det i Dagen:

Det sägs, att man ser Georg Gustafsson på sin cykel på Eskilstunas gator hur sent man än är ute eller hur tidigt på morron man än har råkat krypa ur sin varma säng. Påståendet är ju överdrivet som alla sådana generella bedömningar, men det ger en karakteristik av en mycket energisk smålänning. [...] Han är en arbetsmänniska och älskar att vara i verksamhet. Ständiga kallelser för honom ofta ut på resor, och många sjukbesök får han ägna sig åt varje dag.1029

Den omständigheten att arbetskapaciteten och satsningen av närmast all vaken tid framhölls vid hyllningarna av just Georg Gustafsson säger, även efter ett källkritiskt avdrag från omdömena, ändå något värt att fästa uppmärksamhet vid. Med källkritiskt avdrag menas här helt enkelt: jag tar omdömena som hyllningar med tvivelaktigt källvärde, men sakuppgifterna som sanna. Påstods det att Gustafsson cyklade tidigt och sent genom stan, så var det troligen på det viset, men hur ofta dessa cykelturer företogs bör man ställa sig kritisk till. Förmodligen förekom cykelturerna då och då, men rapporterades med viss överdrift som närmast dagliga.

Andra predikanter hyllades och lovordades på samma sätt som Gustafsson, men då framhölls helt andra saker. Alltså måste det som apostroferats i fallet Georg Gustafsson ha varit något inom svensk pingströrelse allmänt känt och erkänt som typiskt just för honom.

Avsikten i detta avsnitt är att återknyta till den helandetjänst Georg Gustafsson bedrev via korrespondens med människor runt om i Sverige och våra nordiska grannländer. I kapitel IV behandlades denna tjänst under sju år i början av Georg Gustafssons liv som heltidsanställd församlingspastor (åren 1931–1937). I detta avsnitt behandlas samma tjänst 30–35 år senare, det vill säga under de tre sista åren han var verksam som anställd pastor och föreståndare för en

1029 Dagen 1949-09-05, s. 5. För övriga sådana bedömningar av hans verksamhetsiver, se

EH 1949-09-01, s. 630; 1959-09-03, s. 19; Dagen 1959-09-01, s. 5; EH 1969-08-28; s. 22;

Dagen 1969-09-03, s. 1, 4, 8,9, 10, 14; 1979-08-31, s. 7; 09-01, s. 1, 12-13; 09-05, s. 7.

pingstförsamling. Därmed möjliggörs en jämförelse över tid, tidigt och sent kan jämföras, och 1930-talets pingstvänners hopp om och tro på helande genom trons bön kan kompareras gentemot motsvarande föreställningar på 1960-talet eller tvärtom. Materialurvalet som här gjorts innebär att bearbetningen och analysen gäller breven från tre år vid 1960-talets mitt. Det är en avgränsning vars primära motivering är att göra mängden brev kvantitativt hanterlig, det vill säga: en avgränsning som gör närläsning och analys av det valda materialet möjlig utan att tidsramarna för studien sprängs. Under denna tid var Georg Gustafssons helandetjänst omdiskuterad i en omfattning som dittills inte varit fallet och inte heller skedde därefter, vilket också gör just dessa års verksamhet intressanta att beskriva och analysera.

Antalet bevarade brev i Georg Gustafssons arkiv av förböns- och själavårdskaraktär från åren 1965–1967 är 1 587. Av dessa kom 1 372 (87 %) från Sverige, 202 (13 %) från Norge, och 13 (0,8 %) från andra länder. Inte mindre än 1 086 brev (68 %) var skrivna av kvinnor, 391 brev (25 %) kom från män och 54 brev (3,4 %) från par. I 43 fall (2,2 %) var breven undertecknade med signatur och kan därför inte bestämmas i detta hänseende. Av de 1 587 breven är 582 uppföljningsbrev, det vill säga de skrivande återkom och rapporterade om hur situationen var efter det att förbön skett eller själavårdsråden mottagits. Uppföljningsbreven är av särskilt intresse i sammanhanget. De ger en möjlighet att kvantifiera de påstådda resultaten av förbönen, och sätta dessa resultat i relation till totalsumman brev med önskan om förbön till återvinnande av hälsan. Samtidigt ger dessa brev – i viss utsträckning – besked om

Tabell 5: Förbönsbreven till Georg Gustafsson åren 1965–1967

Från brevskrivare i Norge Från brevskrivare i Sverige Andra länder

År Kvinnor Män Par Kvinnor Män Par Okänd

1965 1 200 81 21 8 1

1966 98 41 4 464 161 20 24 6

1967 34 22 2 290 85 7 11 6

Totalt 357 64 6 954 327 48 43 13

hur människor reagerade på det uteblivna helandet, vilket är minst lika intressant som de faktiska resultaten.1030

Vid en jämförelse med perioden 1931–1937 (som behandlades i kapitel IV:4 i denna avhandling) kan konstateras att andelen kvinnor som skrev de åren var 56 % och andelen män var då 38 %. Åren 1965–1967 hade proportionerna mellan skrivande kvinnor och män ändrats signifikant. Kvinnornas andel av den totala mängden brev hade ökat med 12,5 procentenheter, medan männens hade minskat med närmare 14 procentenheter. I faktiska tal såg det ut som följande tabell visar:

Hur kan männens minskade och kvinnornas ökade andel av den totala brevmängden förklaras? Kan de över huvud taget förklaras? Förmodligen är det möjligt. Inom ramen för denna undersökning måste jag dock nöja mig med att ge några förslag till tänkbara förklaringar. En vetenskapligt acceptabel förklaring skulle kräva en separat undersökning. Exempelvis borde könsfördelningen i medlemsregistren för svenska och norska pingstförsamlingar på 1960-talet i relation till hur den var i de svenska församlingarna på 1930-talet undersökas (på 1930-talet var inte Norges pingstvänner aktuella i brevskörden). Fanns det helt enkelt proportionerligt fler kvinnliga pingstvänner på 1960talet än på 1930-talet? Om så var fallet, skulle det kunna vara en del av förklaringen. En närmast vedertagen uppfattning är att Pingströrelsen hade ett markant starkare inslag av kvinnor än män i sina församlingar under åtminstone de första årtiondena, och ingen granskning av medlemsmatriklar har talat för en motsatt situation vid 1900-talets mitt.

En annan möjlig förklaring kan sökas i det förhållandet att brevmaterialet från 1960-talets mittår visar att en åtminstone svag intern »sekularisering« skett även inom de brevskrivandes krets vid den tiden. Med sekularisering menas då att brevskrivarnas primära fokus vid sjukdom i viss mån flyttats från det heliga rummet – det vill säga

Tabell 6: Fördelningen kvinnor och män i breven 1931–1937 och 1965–1967

Åren 1931–1937

Åren 1965–1967

Antal brev från kvinnor Antal brev från män

609

1086 418

319

1030 E I:23; 24; 25; 26, GGa.

församlingen, dess äldste och de med helbrägdagörelsens gåva utrustade förebedjarna – till det sekulära rummet – det vill säga skolmedicinen, läkaren och sjukhuset.1031 Gud som förstaval vid sjukdom, det vill säga: blir jag sjuk söker jag »Herren som min läkare« – den vanliga 1930-talspositionen – hade delvis förbytts mot Gud som kombinations- och/eller sistaval, det vill säga: blir jag sjuk söker jag all den hjälp sjukvårdsprofessionen kan ge, och hjälper inte den vänder jag mig till Gud – en vanlig 1960-tals position.1032 Här speglas säkerligen en påverkan i form av ökad tilltro till samhällets institutioner, en ökad hemkänsla i och samhörighet med folkhemmet. Kanske även en tilltagande vetenskapstro, som ett resultat av bland annat tro- och vetandedebatten. Minst lika säkert speglar detta att Pingströrelsens folk på 1960-talet, de så kallade »gräsrötterna«, uppfattade sig tillhöra ett kristet samhälle – inte en kristen sekt.1033 Delaktighet hade blivit viktigare än särart och skillnad, kan man anta.

Kan det ha varit så att denna interna förändringsprocess var i ett mer framskridet skede bland män än bland kvinnor inom pingstleden, och var det därför männen skrev i mindre omfattning? Trodde männen inte längre riktigt på helandets möjlighet i samma omfattning som kvinnorna fortfarande gjorde? En förklaring till en eventuell skillnad i inställning hos män och kvinnor inom Pingströrelsen på 1960-talet, kan vara att männens kontakt med det sekulära samhället var mer omfattande. Kvinnorna var ännu vid denna tid i stor utsträckning hemmafruar och sysselsatta med skötsel av hem och familj, och deras kontaktnät utanför hemmet utgjordes främst av församlingen. Männen hade förvärvsarbete utanför hemmet, och vistades därmed 45 timmar i veckan i en oftast helt sekulär miljö. Hemmet och församlingen var alltså inte – som i kvinnornas fall – de arenor där männens vakna tid huvudsakligen tillbringades.

Georg Gustafsson hade redan på 1930-talet den inställningen att även läkarhjälp kunde och borde sökas vid sjukdom. Det var exakt

1031 Överflyttning av verksamheter och aktiviteter från den heliga sfären, representerad av religion och kyrka, till den världsliga sfären, representerad av samhälle och stat, brukar oftast anges som en grundbetydelse hos begreppet sekularisering, se t.ex.

Nationalencyklopedin, artikeln sekularisering band 16, s. 352. 1032 Denna utveckling beläggs i avsnittet »Herren min läkare« längre fram i detta kapitel. 1033 Om denna process, se Sahlberg 2009a, där denna process skildras på ett detaljrikt och processkronologiskt informativt sätt.

var han gjorde vid hustruns sjukdom hösten 1937, som ovan visats.1034 Han stod för kombinationsvalet: Gud och läkare som hjälp vid sjukdom. I hans fall kan ingen förändring i inställning på 1930-talet jämfört med på 1960-talet spåras – alltså inget fokusskifte från det heliga rummet till det sekulära rummet ägde rum. Han hade båda rummen samtidigt i fokus hela tiden. Den relativt höga andelen brev från Norge äger sin förklaring i den debatt om bönedukar, och Georg Gustafssons bruk av sådana, som utbröt hösten 1966 i Sverige – en debatt som uppmärksammades i religiösa sammanhang men även i dagspress i vårt västra grannland.1035 Norrmännen inom de kyrkliga kretsarna blev därigenom mer medvetna om den verksamhet Georg Gustafsson bedrev. Samma effekt kan man konstatera i samband med besök Gustafsson vid andra tidpunkter gjorde i de övriga nordiska länderna Finland, Danmark och Island.1036 Om det kom brev till honom efter de turnéer han under första hälften av 1950-talet ett par gånger gjorde i europeiska länder som Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike, går inte att veta. Det är nämligen så att nästan inga brev från 1950-talets första hälft finns sparade.1037 Den två månaders predikoresa i Afrika som Gustafsson gjorde sommaren 1964 resulterade inte i särskilt många brev, det kan med säkerhet sägas efter genomgång av alla brev från det året och året därpå.1038 En förklaring kan vara att i Afrika gällde fortfarande främst en muntlig kultur, inte en skriftkultur. Afrikanerna berättade – de skrev inte.

1034 Se avsnitten IV:4.3 och V:2 i denna avhandling. 1035 Denna uppgift styrks av brev till Georg Gustafsson, se E I:26, GGa, t.ex. i brev från pastor Kristian Heggelund i Porsgrunn 1967-01-05. 1036 Ett exempel på denna effekt var Georg Gustafssons besök i Vasa (Finland) december 1943. Vasabladet skrev den 8 december 1943 om honom som helbrägdagörare, och under 1944 var det osedvanligt många finländare som skrev till honom och begärde förbön. Se E I:10, GGa. Samma effekt kan också avläsas efter besöket på

Island 1961. Se E I:19, GGa. Om Islandsresan, se Dagen 1961-03-06, s. 4. 1037 Församlingsmöte 1952-11-07 § 13; 1954-03-07 § 10, KIa:2, PiEa; Dagen 1953-04-30, s. 4; Dagen 1954-06-01, s. 1, 8; E I:13, GGa. – Skälet till att så få brev finns sparade från 1950-talets första hälft är att familjen Gustafsson under Eskilstunaperioden 1945–1957 var så trångbodda att breven samlades och förvarades i Filadelfiakyrkan där. När Gustafsson flyttade därifrån glömde han att ta brevsamlingen med sig.

Den förstördes, eldades upp, i samband med en renovering av kyrkan några år senare. (Uppgiften lämnad av Bertil Holm, Eskilstuna, 2003-09-14.) 1038 Om denna resa, se EH 1964-07-02, s. 4, 5,26; 07-09, s. 12; 07-16, s. 8; 07-23, s. 8 07-30, s. 18, 28.