Mülheimrörelsen som organisation Jonathan Paul ansåg att pingstväckelsen var en gåva till allt Guds folk och ville inte skapa ett pingstsamfund. Även Barratt och Boddy delade denna uppfattning. Barratt motarbetades av Metodistkyrkans ledning i Norge, men stod kvar som medlem fram till år 1916. Boddy uppehöll sin prästtjänst fram till sin pensionering år 1922. Och som nämnts ovan hade Paul kvar sin status som präst inom Evangeliska kyrkan; Mülheimrörelsen betraktade sig, liksom Gemenskapsrörelsen, som en del av den lutherska kyrkan.32 De grupper och församlingar som tillhörde Mülheimrörelsen kallades Kreis respektive Gemeinschaft eller Gemeinde.33 Kreis tycks syfta på grupper med ett litet antal medlemmar utan någon formell struktur. Vad Gemeinschaft och Gemeinde mer i detalj står för går inte att avgöra av det material som jag har studerat. Denna typ av frågor behandlades i Vertrauliche Mitteilungen (»Förtroliga meddelanden«) som distribuerades till de grupper och församlingar som räknades till rörelsen. Dessa meddelanden finns inte tillgängliga idag. Den generella benämningen för en lokal församling tycks emellertid ha varit Gemeinschaft – mot slutet av 1910-talet ofta i formen Pfingst-Gemeinschaft. I dessa fanns äldste. I en annons i Pfingstgrüße den 15 december 1912 inbjöds nämligen till en brödradag i Pommern och särskilt välkomnades de äldste i de Gemeinschaften som var anslutna. Endast ett mindre antal församlingar kallades Gemeinde. Dessa var »nytestamentliga församlingar« som enbart hade bildats för att »tjäna förhandenvarande behov« (s. 54). Vad som skilde dessa församlingar från Gemeinschaften har jag inte kunnat utröna. Lewi Pethrus skriver år 1922 om Mülheimrörelsen, att »man uraktlåtit att ordna bibliska församlingar« vilket kan betyda att han bortsåg från det fåtal som ändå fanns eller att han inte ansåg att dessa kunde betecknas som bibliska (s. 48). Det finns inga uppgifter om det sammanlagda antalet medlemmar i församlingarna och det är svårt att göra en uppskattning. Jag har emellertid kommit fram till att det år 1918 skulle ha kunnat vara mellan 20 000 och 30 000. Delar vi in Tyskland i tre delar: södra – söder om 32 Barnen till rörelsens medlemmar döptes. Detta kan ha skett inom Evangeliska kyr-
kan eller av dem inom rörelsen som var prästvigda. 33 I januari 1912 skriver en predikant att i en by hade två Versammlungen bildats på grund av
att byn var så lång (PG 28/1 1912). Sannolikt använde han uttrycket för att inte behöva ange om det var en Gemeinschaft eller en Gemeinde. 41
