4 Missionärskandidat

Någon gång under första hälften av maj 1875 skrev Holjer Witt ett brev till missionsstyrelsen »med tillkännagifvande att hans Son, som wore prest, wore sinnad att blifva Missionär« och anhöll samtidigt om svar på ett antal frågor. Styrelsen behandlade prostens brev vid ett möte den 19 maj och utformade svaren på frågorna. Av svarsbrevet framgår bland annat följande:

Ansökan om inträde i missionstjenst inlemnas till Styrelse och bör åtföljas af prestbetyg, meritförteckning, jemte sjelfbiografi och tjenstebetyg samt intyg af kompetenta personer om lämplighet för missionskallet och om god

helsa. (SKa 19/5 1875)

Styrelsen upplyser också om att den ännu inte »har någon förberedande anstalt för missionärers bildande« men »will söka bereda tillfälle till förberedande bildning i utlandet, hvarom Styrelsen ville muntligen samtala med Herr Prosten Witt, så snart han hitkommer«. Av formuleringen att döma kan Holjer Witt ha informerat styrelsen om att han skulle befinna sig i Stockholm inom en inte alltför avlägsen framtid. Missionsstyrelsen hade sju ordinarie ledamöter. Dessa var år 1875: ● Ärkebiskopen, doktor A.N. Sundberg (1818–1900) ● Pastor primarius, doktor C.M. Fallenius (1815–1879)28 ● Överhovpredikanten, doktor Th.F. Grafström (1827–1883) ● Kyrkoherden i finska församlingen i Stockholm A. Sjöding (1816–1900) ● Kammarrådet C.A. Fehr (1812–1890) ● Godsägaren, baronen F.Ph. Hierta (1815–1889) ● Byråchefen A.Th. Bruhn (1819–1890). Suppleanter var: ● Hovpredikanten J.C. Bring (1827–1898) ● Kyrkoherden J.H. Björnström (1839–1908) ● Kammarrättsrådet C.O.W. Burén (1814–1893).

28 Fallenius utsågs till vice ordförande 3/11 1874 och »anmodades att emottaga och öppna alla till berörda styrelse ankommande bref, som till Stockholm äro adresserade« (SKa 3/11 1874). Han var ordförande i Svenska Missionssällskapet.

Styrelsens kassör (»skattmästare«) var Adolf Sjöding, en vän till Otto Witts far. Sjöding förde protokollen fram till den 1 april 1876, då amanuensen i ecklesiastikdepartementet Carl Tornérhielm tog över utan att ingå i styrelsen. Han var sedan tidigare redaktör för Missionstidningen.

Tore Furberg har studerat sammansättningen av ett antal kyrkliga styrelser vid den aktuella tiden och kunde konstatera att de dåligt utvecklade kommunikationerna gjorde att ledamöterna måste bo i eller i närheten av Stockholm där sammanträdena hölls.

Det blev därför ur en mycket begränsad krets som rekryteringen måste ske. Sakkunskap och specialintresse synes ha spelat mindre roll än allmän duglighet och ett aktat namn. […] Missionsstyrelsen bestod således av en samling föga sakkunniga men mångsysslande och upptagna män. (Furberg s. 204)

Den 10 juni skickade Otto in sin ansökan och det var den första som styrelsen fick.

Med stöd av hosföljande [»medföljande«] handlingar och intyg får undertecknad vördsamt anmäla sin önskan att träda in i missionsverkets tjenst och att efter den förberedelse, som Missionsstyrelsen torde finna lämplig, erhålla anvisning till verksamhet på ett passande missionsfät. Då min tillärnade äkta maka, Elin Pallin, önskar att i sin mån och efter sina krafter biträda vid det dyra kallet, vore det vår gemensamma önskan, att äfven åt henne bereddes tillfälle till inhemtande af de kunskaper och erhållande af de anvisningar, som kunna på hennes blifvande verksamhetsområde medföra gagn, af hvilken anledning äfven bifogas intyg öfver hennes vid Statens

Seminarium för bildande af Lärarinnor aflagda examen. (SKa 1/7 1875b)

I sin självbiografi skriver Otto att Elin ville »verka för Guds rike genom undervisning och samtal« (1875). Jag återkommer till Elins betyg (s. 36).

I de handlingar som Otto bifogade finns tre intyg av »kompetenta personer«. Det första är av en läkare som känt Otto från dennes barndom. Han skriver:

Han äger en fullkommen frisk och sund kropp, ehuru icke stor till växten, men likväl kraftig att kunna uthärda de ansträngningar, som möjligtvis den befattning medförer, som han tänker egna sin framtid åt. (SKa 1/7 1875b)

Det andra intyget har skrivits av Gottfrid Billing (1841‒1923), »Theologie adjunkt i Lund«, senare biskop och ledamot av Svenska Akademien:

Att Herr Pastor O. Witt, som känner sig kallad att egna sig åt en missionärs verksamhet bland hedningar, synes mig, enligt den bekantskap, jag med honom gjort under tiden för hans studier i theologiska fakulteten härstädes, hertill vara lämplig, är det mig en glädje att på begäran intyga. (SKa 1/7 1875b)

Det tredje är från Clas Warholm (1821–1891), »Theol. Professor i Lund«:

Herr v. Pastor Otto Witt […] lemnas på begäran det intyg, att han, som härstammar från en högt aktadt presthus och sjelf städse gjort sig känd för en hedrande vandel, har mycket goda theologiska studier, lyckliga [»fördelaktiga«] embetsgåfvor, samt jämte en frisk och härdad kropp ett frimodigt och husligt[29] väsen. (SKa 1/7 1875b)

Ottos självbiografi omfattar endast omkring 1 400 ord. Hälften av texten ägnas åt åren fram till konfirmationen, en femtedel åt tiden fram till prästexamen samt den resterande delen, något mindre än en tredjedel, främst åt den betydelse Elin hade haft för hans studier och livsinriktning. Hans berättelse tillför knappast något som kunde användas för att motivera att han skulle antas som missionär.

Vid sitt möte den 1 juli 1875 fick styrelsen ta del av Ottos ansökan.

Styrelsen tog denna framställning i öfvervägande och beslöt enhälligt att bifalla densamma, i följd hvaraf styrelsen således hade antagit v. Pastor

Witt och hans blifvande äkta maka i missionsverkets tjenst, i hvilken de skulle hafva att påräkna en aflöning, som skulle bereda dem en tarflig[30] anständig bergning. […] I afseende såväl på det ställe, der deras gemensamma förberedelse till deras blifvande kall skulle ske som ock på det missionsfält, dit de komme att efter slutad förberedelse utgå, wore Styrelsen icke nu i tillfälle att gifwa besked, utan skulle denna angelägenhet framdeles afgöras och bestämmas. (SKa 1/7 1875)

Kanske delgav även Sjöding styrelsen sin uppfattning om Ottos lämplighet, men tillsättningen gjordes formellt utifrån det som Otto framförde genom sin ansökan. Någon sakkunnig, exempelvis inom EFS, tycks inte ha konsulterats. Sannolikt påverkades styrelsen av att Ottos far var en inom kyrkan respekterad präst.

Styrelsen sammankallades enkom för att behandla Ottos ansökan. Sjöding har i protokollet inte angett vilka som deltog i mötet och därmed inte vem som var ordförande. Av det brev som så småningom skickades till Otto framgår att Sundberg, Fallenius, Bruhn och Sjöding »hade för sin del beslutat att antaga« honom i SKM:s tjänst. I efterhand har lagts till: »Frith Grafström instämmer«. Namnen Fehr och Hierta

saknas (SKa 1/7 1875).

29 Att leva husligt innebar att vara sparsam och inte söka nöjen utanför hemmet. 30 Holjer Witt hade i sitt brev frågat styrelsen »om missionär, som är gift, äfven kan få påräkna understöd, som är tillräckligt till tarflig [’nödtorftig ’] bergning för maka och barn« (SKa 19/5 1875b).

Elin Pallin

Otto Witt tog ut lysning den 16 juli 1875 »till äktenskap med jungfru Elin Pallin«. Den 1 augusti, på tredje lysningssöndagen, vigdes de i Karlstad där Elins föräldrar bodde. De vigdes inte av Holjer Witt.

Elin Pallin var född den 26 mars 1848 i Filipstad. Hennes far var då lärare vid stadens lägre läroverk. Han tillträdde hösten 1850 en tjänst som adjunkt vid Karlstads högre läroverk. Elin utbildade sig till folkskolelärarinna vid Kungl. Seminarium för bildande af lärarinnor i Stockholm från hösten 1866 och avlade sin examen våren 1869. Hon hade studerat följande ämnen: Kristendom, modersmålet, franska, tyska, engelska, geografi, svensk historia, allmän historia, aritmetik, geometrisk åskådningsövning, naturkunnighet, hälsolära, pedagogik och metodik, samt de valfria ämnena geometri, algebra, speciell botanik och zoologi. Hon fick också vitsord i undervisningsskicklighet, sång och teckning –sammanlagt tjugo betyg, varav tretton med vitsordet berömlig, sex med beröm godkänd och ett (hälsolära) med vitsordet godkänd (SKa 1/7 1875b).

Jag har inte kunnat finna några uppgifter om var Elin Pallin tjänstgjorde som lärare. Hon utflyttade till Edsberg (Uppland) i juni 1869, det vill säga direkt efter sin examen, men finns inte antecknad som inflyttad där. Vid inflyttningen till Helsingborg två år senare använde hon sig av betyget till Edsberg, men man har tillfogat ett nytt datum: 25 april 1871. Enligt kyrkobokföringen tillhörde hon »Översten, Kammarherren och Riddaren Friherren« Gustaf Oscar Peyrons hushåll. Hon är antecknad som mamsell. Hon var sannolikt lärare för barnen i familjen.

Även Elin blev, som framgår ovan, antagen som missionär, men det var nog i hastigt mod. Inte förrän långt in på 1900-talet kom Svenska kyrkan att benämna missionärernas makar eller andra kvinnor som anställdes för att tjänstgöra på missionsfälten, för missionärer. Kvinnor som inte ville inskränka sin verksamhet till skola och barnhem antogs

inte (Furberg s. 220).

Förberedelser

Efter att Otto Witt antagits som missionär blev det mer angeläget än tidigare för missionsstyrelsen att bestämma sig för ett missionsfält.31 Vid ett styrelsemöte den 4 november 1875 diskuterades frågan utifrån

31 Texterna i detta avsnitt och i avsnittet »Svenska kyrkans mission« (s. 25 ovan) överlappar delvis varandra.

brev som hade kommit in som svar på frågor som styrelsen ställt om några tänkbara fält.

Med föranledning af de upplysningar, hvilka innehöllos i dessa bref, diskuterades detta ärende, då åtskilliga ledamöter yttrade sig för Syrien eller

Jerusalem såsom lämpligaste stället för det blifvande missionsfältet, andra åter för Zululandet. (SKa 4/11 1875)

Man bestämde att breven skulle cirkulera inom styrelsen innan man fattade något beslut. Nästa möte hölls den 19 november och då togs »den vigtiga frågan« upp »i noggrannt öfvervägande«. Valet kom att stå mellan Zululand och Syrien. Styrelsen bestämde sig för Zululand.

I sammanhang dermed beslöts ock, att den på stationen Entumeni i nämnda land boende Norske Missionsbiskopen Schreuder skulle i skrivelse från

Herr Ordföranden underrättas om detta beslut, med anhållan, att den förstnämnde måtte mot godtgörelse icke endast emottaga på sin station wår missionär P. O. H. Witt och hans hustru, på det att de under hans ledning måtte blifva i tillfälle att studera Zuluspråket, utan ock att han måtte tillhandagå dem med råd och upplysningar i afseende på så väl anläggandet af missionsstation som allt annat som stode i sammanhang med deras blifvande missionsverksamhet; och skulle skrivelse i enlighet med detta beslut aflåtas till Missionären P. O. H. Witt. (SKa 19/11 1875) 32

Vid samma möte anslog styrelsen ett belopp på 5 000 kronor, »som Missionären Witt skulle ega att lyfta hos Styrelsens Skattmästare«. Pengarna skulle användas till »rese, utrustnings, bosättnings, och underhållskostnadernas bestridande i och för hans och hans hustrus avflyttning till Zululandet«. Lönen skulle bestämmas senare efter att styrelsen fått kännedom om prisförhållandena i landet. Otto skulle i samråd med Sjöding göra upp en resplan för utresan »med ledning af de upplysningar som skulle infordras från missionsstyrelsen i Stavanger«. Tydligen tänkte inte Sundberg vid detta tillfälle på att Schreuderkommittén hade sitt säte i Kristiania. Efter mötet informerades Otto av Sjöding om styrelsens beslut. Därmed fick Otto klart för sig att någon utbildning före utresan inte var aktuell. Den 23 november, dagen efter att han hade fått beskedet, skrev han till ärkebiskopen:

Det gladde mig innerligen, att jag får verka bland hedningarne i. st. f. bland muhamedanerna. – Kyrkoherden Sjöding nämnde att jag bör sätta mig i

32 Styrelsens sekreterare skrev om möjligt de fattade besluten i en mening, vilket inte orsakar något problem i just detta fall, men det finns paragrafer som kräver viss eftertanke för att tolka dem rätt.

förbindelse med missionsstyrelsen i Stavanger, för att anhålla om upplysningar om lämpligaste vägen till Zululandet. Men skulle inte Svenska

Kyrkans Missionsstyrelse anse det lämpligt, att jag finge resa till Stavanger, för att der personligen taga reda på en del saker, som jag har af nöden att känna, och hvilkas detaljer måhända vore svårt att genom korrespondens få reda på? Så har jag t. ex. ingen aning om den utstyrsel som jag och min hustru behöfva, hvilken utstyrsel säkerligen är af alldeles särskild art. Då jag saknar egna medel att företaga en sådan resa, kan jag ej göra den utan

Missionsstyrelsens bekostnad. För den händelse Missionsstyrelsen låter mig resa till Stavanger, uppskjuter jag tillsvidare att skrifva dit. (SKa 30/11 1875b) Ärkebiskopen avstod från att fatta beslut utan vidarebefordrade frågan till Sjöding i ett odaterat brev, men kanske skrivet den 25 november:

Från Witt har jag mottagit närslutne bref, hvilket jag underställer din och

Fallenii gemensamma pröfning. Jag inser väl icke nödvändigheten af karlens i frågasatta Norska resa, men då han sjelf är af annan mening, är det måhända skäl att lemna honom penningar till färden. Skall färden företagas, bör [den] dock icke i främsta rummet ställas till Stavanger utan till Kristiania för rådplägning med Stiftsprosten Tandberg, då [af] de upplysningar, denne sistnämnde meddelar, det böra bero, huruvida […] Stavanger-resan [är] behöflig. Jag öfverlemnar emellertid afgörandet åt

Fallenius och dig, för egen del nöjd med hvad I besluten. Det enda jag fäster vigt vid är, att resan om den skall ske, företages i ofvan beskrifna ordning. Något styrelsesammanträde är naturligtvis […] obehövligt. – Witt bör snart få besked. Gif honom det, ty jag besvarar ej hans bref. Mina händer äro öfverfulla af andra göromål. (SKa 30/11 1875b)

Sundberg Sjöding och Fallenius, styrelsens vice ordförande, ansåg sannolikt att Otto borde få resa till Norge, men eftersom ärkebiskop Sundberg inte ansåg att resan var nödvändig ville de nog inte på egen hand fatta ett sådant beslut. De sammankallade därför ett styrelsemöte med Fallenius som ordförande. Mötet hölls den 30 november i Stockholm. Fem ledamöter var närvarande. De tog saken under övervägande och beslöt därefter att Otto först skulle skriva till Tandberg (s. 28) och »anhålla om ifrågavarande upplysningar. Skulle dessa befinnas icke tillräckliga«, fick Fallenius och Sjöding själva bestämma om Otto skulle få resa. Ärkebiskopen uppmanades att skriva till Tandberg och rekommendera »Witt till erhållande af ofvanberörda upplysningar«

(SKa 30/11 1875).

Vad som sedan hände är inte känt, men någon resa för Ottos del blev det inte. Kanske att hans kontakt med Norge begränsade sig till en brevväxling med Tandberg. Det är inte säkert att denne hade någon större kunskap om de frågor som var angelägna för Otto att få svar på men att han inte ansåg det lämpligt eller meningsfullt att Otto satte sig i förbindelse med NMS i Stavanger; förhållandet mellan de två missionerna var inte det bästa. Kontakten med Tandberg medförde emellertid att man kom överens om att Elin och Otto skulle resa till Sydafrika tillsammans med en ung norska, Gudveig (»Gudve«) Bjørge (1848‒1939), som skulle arbeta i hushållet vid Hans Schreuders missionsstation Entumeni i Zululand (MT 1876 s. 28). Vi kommer att se att den resväg Otto valde till Natal inte var den lämpligaste, vilket indikerar att Tandberg inte hade kunnat råda honom. Den 21 december 1875 erhöll Otto 500 kronor av de beviljade 5 000 kronorna och han kunde därmed börja göra inköp inför utresan. Samtidigt utfärdade styrelsen ett kallelsebrev till Otto med följande lydelse:

Sedan Svenska Kyrkans Missions Styrelse, som den 1sta Juli innevarande år beslutit att bevilja vice Pastor P.O.H. Witts anhållande om inträde i tjenst för att werka i missionen, har den 19de sistlidne November förklarat att under nu varande förhållanden Zululandet syntes vara lämpligaste stället för Svenska Kyrkans blifvande missionsfält, så får Styrelsen, som härmed kallar och antager bemälte P. O. H. Witt till Svenska Kyrkans missionär, förordna att han, åtföljd af sin hustru Elin Pallin skall utgå till Zululandet och på missionsstationen Entumeni under dervarande Norske Missionsbiskopen Schreuders handledning studera detta lands språk samt för öfrigt af honom inhemta råd och upplysningar i afseende på så wäl anläggandet af missionsstation som allt annat som står i sammanhang med hans blifvande missionsverksamhet; wiljande Styrelsen, som nu till deras utrustnings-, rese-, och bosättnings- m.m. kostnader anslagit 5,000 Kronor, efter inhämtad kännedom om prisförhållandena i ofvannämnda land, framdeles bestämma det lönebelopp, som anses erforderligt för beredande af en anständig bergning, så länge han qvarstannar i Styrelsens tjenst och till Styrelsens fulla belåtenhet fullgörer sina åligganden i det syfte, som med hans utsändande afses. (SKa 1/7 1875b)

Man noterar att enligt kallelsebrevet var det endast Otto som hade antagits som missionär ‒ inte Elin. Handlingen är daterad den 21 december 1875; den placerades i efterhand som en bilaga till protokollet av den 1 juli.

Den 27 januari 1876 erhöll Otto 1 500 kronor i guldmynt, en växel på 4 109 schweiziska franc i guld motsvarande 3 000 kronor samt en växel på £ 54.17.1 motsvarande 1 000 kronor, summa 5 500 kronor. Den sistnämnda växeln skickades till Entumeni; pengarna skulle användas för hans utgifter på missionsfältet (se också s. 46).

Fram till avfärden från Sverige uppgick utgifterna enligt en kassabok till knappt 700 kronor. Den största utgiftsposten beträffande utrustning var kläder. Den näst största utgiften var en orgel; den kostade 175 kronor (knappt 9 000 kronor i dagens penningvärde). Medicin köptes för 65 kronor och böcker för 41 kronor. Biljetter köptes efter hand under re-

san (SKa 1/4 1876b).

När missionsstyrelsens räkenskaper för år 1875 granskades i början av år 187633 gjordes styrelsen uppmärksam på att revisionsberättelsen skulle publiceras i några tidningar. Styrelsen ansåg att det därför var nödvändigt att säga något om beslutet om de 5 000 kronorna (som alltså blev 6 000 kronor).

Allmänheten skulle i en särskild not underrättas om orsaken, hvarföre

Svenska Kyrkans Missionär P. O. H. Witt fått sig beviljad för hans resa till

Zululandet den betydliga summan af 5,000 Kronor, att det skall med hänsyn så väl till de med en så lång resa för honom och hans hustru förenade kostnader som ock till de utgifter, som fordrades för utrustningen och bosättningen i ett land, sådant som Zululandet, der det, som är nödvändigt för bosättning, icke finnes på stället att köpa, utan måste hemtas från af-

lägsna orter. (SKa 25/2 1876)

Det tycks som att Otto efter den 30 november hade fria händer och att han själv kunde avgöra vad han skulle ta med sig till Afrika och när han skulle resa. Sannolikt bestämde han resrutten till Durban utan att rådfråga någon sakkunnig. Den 1 februari 1876 fick Elin och Otto flyttningsbetyg från S:t Maria församling i Helsingborg till »Zululen«. Avfärden skedde den 3 februari från Helsingsborgs hamn. Otto tjänstgjorde i Helsingborgs församling ända fram till månadsskiftet januari/februari; sin sista predikan före avfärden höll han söndagen den 23 januari.

33 Missionsstyrelsen hade under 1875 intäkter (främst kollektmedel) på ca 25 200 kr.

Utgifterna (inkl. 500 kr till Witt) uppgick till ca 1 000 kr.

Sundberg skriver i januari 1876 inför utresan till Sydafrika:

Där har i flera år förut evangelium blifvit af norska missionärer, under den nitiske och utmärkte biskopen Schreuders ledning, för hedningarna förkunnadt och åtskilliga missionsstationer anlagda. Att ditsända den ende missionär – prästmannen Otto Witt – som hittills anmält sig att i styrelsens tjänst inträda, ansåg hon följaktligen synnerligen lämpligt. Han och hans unga hustru kunde där bland landets egna infödingar och med hjälp af omförmälde biskops förträffliga undervisning lära sig deras språk samt för öfrigt inhämta, hvad som före begynnelsen af någon egentlig verksamhet vore behöfligt. Och när sedan tiden för denna begynnelse vore inne, hvilket godt stöd borde de icke kunna äga i den erfarne mannens råd och anvisningar, och hvilken uppmuntran måste det icke ligga i vissheten om att få samverka med fränder och trosbröder för framgången af den heliga sak, som blifvit dem alla anförtrodd? Månne det dessutom icke i allmänhet är väl betänkt att med hänsyn till missionsverksamhetens utöfning företrädesvis söka förbindelser med de två andra skandinaviska folken, hvilka ju hafva samma trosbekännelse och i allt hufvudsakligt äfven samma kyrkoförfattning och samma språk som vi själfva? En förenad skandinavisk mission kunde vara mäktig; en splittrad är svag. Se där några antydningar om de skäl, som förmått styrelsen att utsända pastor Witt till Entumeni i

Zululandet, där Schreuder för närvarande är bosatt. Hvile Guds välsignelse öfver hans arbete! (Karlgren s. XXVI–XXVII)

Om beslutet att bli missionär

Otto Witt skriver både i självbiografin och i sina memoarer om sitt beslut att bli missionär och där finns som vi ska lägga märke till tydliga skillnader vad gäller motiv och förlopp.

Vi ska först se på vad han skriver till missionsstyrelsen år 1875.

Kärleken till Elin hade fått Otto att ta sina studier på allvar, men det tycks inte ha medfört att han vann hennes kärlek, eller snarare, hon var inte beredd att bli hans. Han förstod då, att för att vinna henne så måste han först »vinna Gud«, vilket troligen enklast kan beskrivas som att han ville ha samma relation till Gud som han uppfattade att Elin hade.

Direkt efter sin redogörelse för sin kamp att vinna Gud skriver Otto:

Tanken på att offra allt för Herren genom att blifva missionär, låg mig ständigt och mäktigt på sinnet. Dock hade den ej då först uppstigit inom mig. Redan såsom barn, i synnerhet vid konfirmationstiden, hade jag hyst den. Nu blef den ständigt allt starkare, och synnerligen vid tiden för min prestvigning rörde den sig i mitt hjerta. Några gånger hade jag talat med min fästmö härom. Det hade, såsom jag redan fått veta, innerligen gladt

henne, vilket hon dock ej yttrat, för att ej i ringaste mån inverka på mig. Hon sade sig dock alltid vara villig att följa mig hvart som hällst. Sedan min prestvigning (d 4/6 1874) var jag ofta betryckt och bäfvande vid tanken på att jag ej borde affordra henne detta offer, att resa med mig till hednalanden, och många gånger ångrade jag djupt, att jag band henne vid mig, sörjande isynnerhet deröfver, att hon, som varit ett medel i Guds hand till min omvändelse, nu skulle, såsom jag trodde, vara mig till hinders för Guds rike. Men Han, som hjelper i allt, halp äfven i denna sak. Då jag så ofta kände Hans kallelse, beslöt jag följa den, skulle jag än lemna min fästmö. Jag underrättade henne om mitt beslut och fann då, huru orätt jag tänkt, då jag trodde mig affordra henne ett offer. Innerligen glad och lycklig, sade hon mig, att detta länge utgjort hennes önskan. (1875)

Vi ska nu se vad Otto skriver i sina memoarer.

År 1895:

Slutligen blef min inre ofrid så stor, att jag kände mig mägtig till hvarje offer, hvarje försakelse, om blott jag finge känna mig försonad med Gud.

Tanken på missionärskallet, som ofta i stunder af förtviflan vaknat inom mig, tog mig mägtigt i besittning, och jag lofvade Gud att gifva mitt lif för hans sak; och nu menade jag att jag skulle få en vidöppen ingång in i Guds rike.

År 1905:

Under de båda år, jag tjänstgjorde som präst i hemlandet, dels i Malmö, dels i Helsingborg, hände det allt emellanåt att personer besökte mig för att få svar på lifvets viktigaste fråga: hvad skall jag göra för att varda frälst?

Men af mig fingo de ingen hjälp, ty huru skulle en blind kunna leda en blind? Min oro blef endast förökad, och i mitt oförstånd trodde jag, att det var något som jag skulle göra, något fullare utgifvande som fordrades, och jag beslöt att offra allt, blott jag därigenom kunde vinna frid, och i likhet med hvad säkerligen tusenden gjort före och efter mig, erbjöd jag mig att gå ut på missionsfältet. År 1912:

Under en sömnlös natt, då mitt hjärta värkte av ångest och mina tårar runno ymnigt över min oförmåga att strida mot synden, kom det ett plötsligt underbart ljus till min själ. Om jag ville ägna mig åt missionsarbetet och utgiva mig till att föra ett försakande liv bland hedningarna, så skulle säkerligen Gud se till mig och låta mig känna sitt välbehag. Utan tvekan lovade jag Gud att ingå som arbetare bland hednaskarorna, om han ville sända mig dit. – Något år förut hade kyrkomötet fattat beslut att utsända arbetare till icke kristna folk.

I texten från år 1875 beskriver Otto en utdragen beslutsprocess; beslutet var fattat redan vid tiden för prästvigningen men det kom att dröja många månader innan han gjorde något åt saken. Enligt vad han skriver åren 1905 och 1912 fattades beslutet efter en kris; berättelserna kommer i båda fallen direkt efter att han berättat om dopet i skomakarens hem i Helsingborg (s. 24). Enligt födelse- och dopböckerna för Helsingborgs stads- och landsförsamlingar är det två dop som kan vara aktuella: det ena den 28 februari 1875 och det andra den 6 maj. Det sistnämnda ägde inte rum en sön- eller helgdag.

Det finns ytterligare ett uttalande av Otto om beslutet att bli missionär och det är vad han ska ha berättat för C.L. Flygare. Denne skriver år 1879 att Otto under sin tid som vikarierade pastor i Helsingborg hade blivit förargad när tillströmningen till gudstjänsterna minskade för att folket hellre ville lyssna till en lekmannapredikant. Då ska han ha bestämt sig för att bli missionär (s. 127).

Den tidsperiod som kan vara aktuell för hans beslut är från omkring den 1 mars till omkring den 10 maj 1875. Den senare tidpunkten har valts med hänsyn till att missionsstyrelsen sammankallades till ett möte den 19 maj enkom för att behandla prosten Witts förfrågan. Samtliga ledamöter vid mötet bodde i Stockholm. Fallenius var ordförande.

Det kan ha funnits andra skäl än andliga för Otto att välja missionärsbanan. Han kan ha upplevt tillvaron som församlingspräst som enformig och känt sig alltför kontrollerad av andra och ville kanske uppleva frihet och spänning. Att få bli pionjär som Svenska kyrkans missionär var en utmaning. Han kan också ha lockats av att få resa och uppleva andra kulturer. Han hade flera förebilder i sin släkt.

Otto kan ha haft en känsla av att vara kallad av Gud – kanske påverkad av spännande berättelser om missionärer han fått höra som barn –men jag menar att det motiv som vägde tyngst när han fattade sitt beslut att bli missionär var att han ville bli försonad med Gud och få känna frid.