19 Pingstväckelsen kommer till Norge och Sverige

Sent på hösten 1906 kom den väckelse med andedop och tungotal till Skandinavien som hade brutit ut i Los Angeles under våren. Två personer förmedlade den. Den ene var den norske metodistpredikanten Thomas Ball Barratt (1862 ‒1950) som hade blivit andedöpt i New York efter att ha fått vägledning från väckelsefolket i Los Angeles. Den andre var svensken Anders Gustaf Ek (»Andrew Ek«; 1878‒1965) som hade blivit andedöpt i Los Angeles. Här nämns några fakta om pingstväckelsens tidiga år i Norge och Sverige som en bakgrund till Otto Witts engagemang i och uppfattning om denna väckelse.

Längtan efter väckelse

Metodist-episkopalkyrkan i Sverige hade haft en oavbruten ökning av antalet medlemmar fram till år 1900. Tillväxten hade varit stark fram till omkring 1895. Den var markant lägre under de närmast följande åren och från år 1899 minskade antalet medlemmar. Väckelser i Wales 1904–1905 med den 27-årige Evan Roberts i centrum och i London med R.A. Torrey (1856‒1928) skapade en förväntan inom kyrkan att de skulle spridas till Sverige och vända utvecklingen. En längtan fanns samtidigt hos åtskilliga medlemmar som hade varit med under perioder när helgelsen hade haft stor utrymme inom kyrkan, att det skulle bli så igen.

Inom Baptistsamfundet fanns en rörelse med John Ongman (1845–1931) som ledare. Han var pastor i baptistförsamlingen Filadelfia i Örebro och ledare för Örebro Missionsförening.

I de specialfrågor, som särskiltutmärkte ongmansriktningen, fanns[under 1900-taletstidigaår]ingen markeradklyfta mellan Ongmanoch samfundets ledande män.Skillnaden var, att man i Örebro-kretsen med större ihärdighet lärde och förkunnade Andens gåvor, Kristi snara återkomst, helbrägdagörelsen genom tro och ett striktare församlingsliv. I allmänhet kom detta att innebära enså klar särlinje, att man inom predikantkåren och församlingarna snart förnam begreppen »Stockholm« och »Örebro« som symboler för två skilda varianter av svensk baptism. (Westin 1965 s. 82)

Örebro Missionsförening ordnade kurser – bibelskolor – för baptister som var evangelister eller ville bli det, och sände sedan ut dessa till olika platser runt om i Sverige, vilket gynnade Örebrobaptismens spridning. Före pingstväckelsens utbrott var det många som bad om en omvändelseväckelse men också om en våg av andeuppfyllelse. Under bibelskolan hösten 1905 hade Anden fallit och flera menade att de blivit andedöpta.

Norge

T.B. Barratt hade hösten 1905 rest till USA för att samla in pengar till en lokal, »Håkonsborgen«, som skulle användas i den religiösa och sociala verksamhet som han bedrev inom Metodist-episkopalkyrkan i Norge. Insamlingen misslyckades emellertid. En tid före återresan till Kristiania i december 1906 hade han blivit andedöpt och talat i tungor. Han skriver: »Håkons-borgen var borte for bestandig, men så var den Helige Ånd kommet i steden« (Barratt s. 139). Det första mötet efter hemkomsten hölls vid jultiden och många av Erik Andersens anhängare var där. Andersen accepterade omedelbart tungotalet som en Andens gåva –» ’De frie venner’ var blant dem som mest oforbeholdent tok emot [pingstväckelsen] da den kom till Norge« (Bloch-Hoell s. 117). Han öppnade sin lokal vid Torvgaden 7 för Barratt som accepterade erbjudandet. En bidragande orsak till det var att Barratts hustru Laura under sin makes vistelse i USA hade gått till Andersens lokal och hon skriver att bara vara där »var nok for meg« (Froholt). 190 Lokalen blev centrum både för Andersens venner och för Barratts grupp som huvudsakligen kom från hans verksamhet i Kristiania – Bymissionen.

Andersens rörelse växte kraftigt från årsskiftet 1906/07. Han tvingades göra avkall på sina principer; söndagsskolor ordnades och musikinstrument började användas. Rörelsens tillväxt innebar att antalet ledare ökade och dessa kan ha satt press på honom så att hans principer luckrades upp; flertalet av de nya medlemmarna kom från andra församlingar och ville att verksamheten skulle bedrivas ungefär som där.

Samarbetet mellan Andersen och Barratt var inte utan problem. Andersen menade att Anden skulle leda mötena och att eventuella predik-

190 Laura Barratt skriver: »Jeg tror at det var etter det første møte i Torggaten 7 at Erik Nordquelle kom ned til meg i salen. Han talte så kjærlig, så vennlig, så forståelsesfullt, som om han kjente meg godt, og forsto mine vanskeligheter, enda han ikke kunne høre et ord« (Froholt).

ningar inte skulle förberedas; det skulle helst vara spontana vittnesbörd. Froholt nämner att Barratt vid jultiden 1906 ansåg att Andersens verksamhet var tämligen primitiv, men Barratt accepterade Andersens tankar. Under de följande åren arbetade Barratt med frågor som rörde läran och verksamhetens utformning. Detta medförde ett fjärmande på viktiga punkter från Andersens uppfattning. Ett av undantagen var dopfrågan. Andersen accepterade endast troendedopet medan Barratt hade hållit fast vid Metodistkyrkans uppfattning att barndopet var tillräckligt, men ändrade sig år 1913 då han lät »döpa om« sig. En av de frågor där de hade skilda uppfattningar gällde andedopet. Barratt menade, och det var redan i början av deras samarbete, att tungotalet var tecknet på att man var andedöpt medan Andersen »hevdet at det beste tegn på åndsdåp var den kjærlighet som ville prege den som hadde opplevelsen« (Froholt). Problemet blev mer uttalat efter att Barratt utformat en teologi omkring sin syn på andedopet, som han menade skulle manifesteras med ett tungotal och detta (tillfälliga) tungotal inte skulle förväxlas med tungotalets gåva.

Andersen och Barratt arbetade tillsammans i »Torvgaden 7« fram till våren 1910 då Barratt flyttade sin verksamhet till en annan lokal och en mindre del av dem som räknade Torvgaden 7 som sitt andliga hem följde med honom dit (Froholt). 191 Samarbetet fortsatte emellertid, men hösten 1912 blev skilsmässan definitiv. Barratt hade då insett att pingstväckelsen inte längre var »en overkonfesjonell strømning, men en bestämt, om enn alliansvennlig, meninghetsdannende bevegelse« (Bloch-Hoell s. 217), en uppfattning som Andersen avvisade. Spänningen mellan de båda pingstriktningarna ökade efter hand. De frie venner var under de första åren den dominerande, men så småningom vann Barratts mark, delvis på grund av att på flera platser lämnade ganska många Andersens venneflokker och anslöt sig till grupper som sympatiserade med Barratt.

Sverige

Andrew Ek hade efter sitt andedop med tungotal våren 1906 engagerat sig i Azusa Street-missionen i Los Angeles tills han i juli lämnade staden för att bege sig till New York och därifrån till Palestina där han skulle verka som missionär. Hinder kom i vägen och han beslöt sig för att resa

191 Torvgaden 7 revs år 1913 och Andersen och hans venneflokk hade därefter ingen fast lokal förrän från sommaren 1924 då man övertog Barratts lokal vid Møllergaden 38.

hem. Han anlände till sitt föräldrahem i Skövde i november (Gäreskog

2015).

I Skövde kom Ek i kontakt med ungdomar i baptistförsamlingen och det ledde till att det från mitten av januari 1907 förekom tungotal i församlingens möten. John Ongman tillkallades för att avgöra om väckelsen var från Gud. Ongman menade att det var så och inbjöd Ek att komma till Örebro dit denne anlände mot slutet av månaden. En andedopsväckelse bröt ut i Filadelfiaförsamlingen men också i många baptistförsamlingar runt Örebro.

Predikanter som redan under våren 1907 kunde karakteriseras som pingstbetonade Örebrobaptister var bland annat John Ongman, Carl Hedeen (1863–1950), O.L. Björk (1873–1950) och Lewi Pethrus (1884–1974). Björk var pastor i Stora Mällösa i Närke, Pethrus var predikant i Lidköping och Hedeen var pastor i femte baptistförsamlingen i Stockholm (Elim).

Barratts möten vid Torvgaden 7 kom att besökas av flera baptistpredikanter, bland dem Pethrus och Hedeen och de förde väckelsen vidare till de församlingar där de verkade. I metodistförsamlingen S:t Paul i Stockholm förekom tungotal redan i slutet av januari 1907 beroende på att det i församlingen fanns en kvinna som hade blivit andedöpt år 1894 men inte tidigare talat i tungor offentligt i Stockholm. Två ledande metodistpredikanter hade varit i Norge och lyssnat till Barratt och ställde sig positiva till det de fick vara med om, men redan i februari 1907 stängdes dörren för väckelsen; biskopen över de europeiska Metodist-Episkopalkyrkorna och tre av de fyra distriktföreståndarna var negativa till väckelsen i Los Angeles.192

Barratt besökte Stockholm omkring månadsskiftet april/maj och talade då i flera möten varav åtminstone ett hölls i S:t Paul. När Fredrik Åhgren (1850‒1937), predikant i metodistförsamlingen i Uppsala och en av dem som hade varit i Kristiania, fick veta att Barratt skulle till Stockholm inbjöd han honom till Uppsala och Barratt gick honom till mötes; förtroendet för denne var stort bland metodistpredikanterna. Trots att man stängt dörren för väckelsen fanns det inget som hindrade att en predikant lät Barratt predika i hans kyrka eller att det före-

192 Biskopen och de fyra distriktföreståndarna fungerade i praktiken som styrelse för

Metodistkyrkan vid den här tiden.

kom tungotal i mötena även om det inte sågs med blida ögon av ’styrelsen’ .

193

Andrew Ek var varken ledare eller teolog och kände sig nog snart överflödig inom Baptistsamfundets pingströrelse. Redan i april eller maj 1907 sökte han sig till en fristående bönegrupp i Göteborg. Denna växte och en liten lokal hyrdes, men den räckte snart inte till. Då hyrdes Torghallen vid Kungstorget.194 Lokalen rymde omkring 300 personer. Där skapade Ek en ’mission’ med Azusa Street-missionen som mönster, åtminstone som han hade upplevt den under april–juli 1906. De som troget besökte Torghallen var främst baptister och metodister samt de som blev frälsta under mötena. Någon församling bildades nog inte; flertalet stod kvar i sina församlingar. Redan våren 1908 fanns det sprickor i gemenskapen. Ek lämnade efter en tid Torghallen tillsammans med en grupp och bildade en församling, som skulle kunna kallas en helgelseförsamling. I denna praktiserades troendedop. En annan grupp bildade en fri baptistförsamling. Kvar i Torghallen var en grupp som höll kontakt med Barratt men så småningom kom banden till Andersen bli starkare.

I Elimförsamlingen i Stockholm blev det »en stor andlig rörelse« efter att Hedeen upplevt sitt andedop i mars 1907, och församlingen blev pingstväckelsens centrum i staden (Westin 1965 s. 219). De flesta av församlingens diakoner gillade emellertid inte utvecklingen och den 30 maj 1910 beviljades nio av församlingens elva diakoner flyttningsbetyg till Stockholms första baptistförsamling. Ett år senare publicerade Svenska Morgonbladet en, som tidningen menade, avslöjande artikel om oro och missförhållanden i Elim. En man skulle enligt tidningen ha begått självmord efter att besökt »tungotalsmötena i Elimkapellet« (ibid. s. 355); det kom senare fram att mannen led av en psykisk sjukdom som »förvärrats genom hans besök i Elim« (Sundstedt s. 29). Artikeln gav genljud runt om i landet och inom Baptistsamfundet riktades kritik mot församlingen. Frågan om ett ingripande mot Elim behandlades inom Stockholms distriktförening. Hedeen vägrade att yttra sig och försam-

193 Åhgren hade en särställning inom kyrkan. Han var den ledande predikanten även under de perioder då han inte var distriktföreståndare och behövde inte befara att bli kritiserad. 194 Torghallen uppfördes år 1900. Från vintern 1904 till våren 1906 användes den som biograf.

lingen hävdade att det inte fanns skäl för ett ingripande, och menade att det var rätt av Hedeen att inte försvara sig. »Distriktföreningen lät sedan frågan falla« (Westin 1965 s. 361). I februari 1913 lämnade Hedeen Elimförsamlingen efter att ha bekänt att han hade syndat. Tre veckor senare begärde 102 medlemmar sitt utträde och bildade en ny församling, Gilead, som hyrde en godtemplarlokal vid Majorsgatan 9B. Den ansåg sig vara en fri baptistförsamling. Den 6 mars kallades Hedeen som föreståndare och predikant. Han tillträdde tjänsten efter sommaren.195 År 1916 räknades Gilead som en pingstförsamling.196 Hösten 1910 hade Filadelfiaförsamlingen i Stockholm bildats. Den beviljades inträde i Baptistsamfundets distriktförening i Stockholm våren 1911 och blev Stockholms sjunde baptistförsamling. I januari 1911 blev Lewi Pethrus pastor i Filadelfia. 197 Två år senare, i slutet av april 1913, uteslöts denna från distriktföreningen på grund av att personer som inte tillhörde någon baptistförsamling fick delta i nattvardsfirandet. Uteslutningen kom att medföra att det blev en spricka mellan John Ongman och Lewi Pethrus. Hösten 1915 höll Filadelfiaförsamlingen i Stockholm sin första bibelskola efter att John Ongman hade vägrat att som evangelister sända ut deltagare i hans bibelskola som tillhörde Filadelfia såvida de inte övergick till Baptistsamfundet. Schismen gjorde att det kom att finnas två pingströrelser i Sverige: en inom Baptistsamfundet och en som bestod av församlingar som samarbetade

195 Händelseutvecklingen är oklar, men utifrån Elimförsamlingens protokoll och matriklar samt tidningsartiklar skulle den kunna varit så här: Hedeen bekände vid ett diakonmöte i december 1912 att han hade syndat (otukt) och upprepade sin bekännelse vid församlingens årsmöte i januari 1913 och begärde då att få lämna sin tjänst och sitt medlemskap. Församlingen förlät honom och vägrade att avsätta honom, något som många reagerade emot inom samfundet, men distriktföreningen kunde inte ingripa. Lewi Pethrus ansåg emellertid att förhållandet kunde skada pingstväckelsen inom samfundet. I början av februari hölls ett församlingsmöte där han var ordförande och han lyckades övertyga församlingen att ändra sitt tidigare beslut. Pethrus agerande var med all sannolikhet förankrat hos Hedeen. Denne var inte positiv till att de 102 medlemmarna lämnade Elim och bildade en ny församling, och hade ingen tanke på att bli pastor i Gilead. Senare ändrade han sig och blev församlingens pastor. Gilead började inte hålla offentliga möten förrän i januari 1914. 196 Antalet medlemmar i Elim 1/1 1907 var 807. Under de följande åren steg antalet successivt och uppgick 1/1 1913 till 1 244. Ett år senare var antalet 1056; 213 medlemmar lämnade församlingen på flyttningsbetyg under år 1913. 197 Antalet medlemmar i Filadelfia 1/1 1911 var ca 70. Antalet nådde upp till 1 000 redan år 1917.

med Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och med Lewi Pethrus som ledare om än inte vald.

Vid årsskiftet 1915/16 fanns 24 eller 25 församlingar och ett stort antal grupper som åtminstone i efterhand räknades till Pethrus rörelse. Filadelfia i Stockholm hade cirka 850 medlemmar och i de övriga 23 församlingarna cirka 550. Det kan ha funnits ytterligare församlingar, kortlivade och idag okända.

I huvudstaden fanns år 1916 två pingstförsamlingar: Filadelfia (Norrmalm) och Gilead (Östermalm) vilken splittrades år 1917, varvid Smyrna (Södermalm) bildades. En tredje församling bildades hösten 1919, Tabor (Södermalm).198

198 Meningsskiljaktigheter år 1917 när en ny föreståndare skulle kallas efter Hedeen gjorde att Gilead splittrades och en grupp på 56 personer bildade Smyrna. Flertalet bodde på Söder varför verksamheten förlades dit. Tabor ordnades i oktober 1919 av 31 medlemmar från Filadelfia i samförstånd med församlingen. Dessa hade ursprungligen kommit från baptistförsamlingen Ebeneser på Södermalm.