15 Avfälling

En dag ‒ troligen någon gång under första halvåret 1893 ‒ låg Otto Witt på knä och bad till Gud om att få behålla en av sina »afgudar«. Under det att han bad upplevde han att den »dörr in i Guds rike« som hade öppnats för honom sommaren 1885 plötsligt slogs igen ‒ det var ett »ohyggligt ögonblick«, »de trofasta armar« som hade gett honom trygghet släppte sitt tag (s. 255). Han ger inget klart besked om vad det var han ville behålla. Senare skriver han att vissheten om att »Kristus blifvit född inom mig, och Kristus kan ej mera dö« fick honom att »i öfvermod leka med synden« (1905), men också att »eftergifterna för frestelserna gjorde slut på frimodigheten och kraften« (s. 255). Och sju år senare skriver han:

[Då] Gud slösade sina gåvor på mig och gjorde mig till sitt redskap för andliga väckelser och helbrägdagörande krafter, så uppstod det högmod inom mig, såsom vore jag någonting, eller såsom vore Gud beroende av mig. Och högmod går före fallet. Frestelsen kom, och synden blev mig övermäktig. (1912)

Av det som sedan hände kan man förstå att han tycks ha bestämt sig för att hålla sin upplevelse hemlig. 162 Hans uppfattning om evig frälsning, som han frimodigt hade predikat, visade sig inte hålla, och det kan ha varit skälet till att han inte ville eller förmådde berätta om sin bittra erfarenhet. Givetvis kan han ha hållit fast vid sin tes men inte fått klarhet i hur han skulle hantera den situation han hade hamnat i. I sina memoarer år 1895 skriver han nämligen efter att ha berättat om när han blev frälst år 1885:

Det var en evig frälsning, af hvilken jag kan berömma mig, ty vi berömma oss vid hoppet om Guds härlighet. Men hoppet låter icke komma på skam, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjertan genom den Helige Ande, som har blifvit oss gifven. Ära vare Gud för det dyrbara evangelium, som han gifvit oss. Jag skämmes icke vid det, ty det är Guds kraft till frälsning för hvar och en som tror. Salige äro de, hvilkas öfverträdelser äro förlåtna, hvilkas synder äro öfverskylda. Salig är den man, hvilken Herren icke tillräknar synd. (1895)

Hur det egentligen förhöll sig går inte att avgöra (se vidare s. 255).

162 Jfr s. 156, där han år 1895 skriver att han »hvilar tryggt« på klippan.

Först i början av år 1896 slutade han framträda som predikant. Då hade natt lägrat sig »öfver själen, kyla öfver hjärtat«, och han hade slutat att läsa Bibeln ‒ han var främmande för både Gud och hans folk, men kände ingen ängslan och oro över sitt tillstånd. Under de år han hade fortsatt att predika hade han på någon eller några platser fått uppleva »stor väckelse« (s. 256). Han skriver år 1905 att han »kände och trodde på den i Ordet inneboende kraften att frälsa« (s. 256); den som tog emot ordet blev frälst oavsett om budbäraren var frälst eller inte. Dörren till Guds rike kan ha stängts någon gång under tidsperioden december 1892‒augusti 1893 (s. 256). Det ligger nära till hands att hans upplevelse har en koppling till hans tillkännagivande att »Herren gifvit mig ett annat uppdrag« (s. 236). Möjligen hade framgången gjort att han tänkte sig själv som ledare för en rörelse som byggde på hans kristendomsuppfattning. Furberg menar att »mycket tyder på att Witt gärna ville se sig själv som en ’världsevangelist’ i stil med Fredrik Franson«

(Furberg s. 287).

Fortsättningen av detta kapitel tar upp Otto Witts verksamhet som predikant och författare under tidsperioden april 1893–januari 1896, det vill säga ungefär den tid som Otto Witt fortsatte predika.

Predikanten

Som tidigare nämnts var Witt annonserad som talare i Florakyrkan i stort sett varje söndag under år 1893 (s. 237). Han deltog av någon anledning inte i midsommarhelgens konferens på Torp. Någon kallelse hade han inte fått och det berodde på att HF:s styrelse hade bestämt sig för att inte kalla några talare, »men skulle bedja Gud sända vittnen«

(HFa 26/4 1893).

Under år 1894 predikade han i Florakyrkan varje söndag till och med den 3 juni med undantag för två helger i april. Först den 9 september var han tillbaka och är sedan annonserad alla söndagar fram till och med den 10 november. Tisdagen den 3 februari 1894 hade »fru Nielsen fr. zululandet« talat i Florakyrkan. Denna fru Nielsen kan vara Petra Nielsen som sannolikt hjälpte Witt med pengar till hemresan sommaren 1891

(s. 217).

Vid midsommartiden deltog Witt i HF:s årskonferens på Torp. Där var också Emil Gustafson (1862–1900), predikant, författare och ledamot av HF:s styrelse. Han skriver i Trons Segrar:

Pastor Witt afslutade [första] dagens möte med predikan om Guds tempel, den Heliges boning, som är Jesu Kristi församling, uppbyggd med lefvande stenar på apostlarnas och profeternas grund, som hvilar på Jesus, frälsningens klippa. Den helige Ande nedlägger mycken omsorg och spar ingen möda för att fostra hängifna själar till passande medlemmar i de heligas förhärligade samfund. (TS 1894 s. 207) Även under midsommardagen höll Witt en predikan och då över ämnet »Herren din läkare«.

Otto Witt framhöll Jesus Kristus såsom fullkomlig frälsare för menniskans hela varelse, ande, själ och kropp. Evangelium var lif, ty Jesus Kristus är evangelii märg och kärna. Han har burit våra sjukdomar såväl som våra synder för att borttaga våra sjukdomar och höja oss till lif och oförgäng-

lighet. (ibid. s. 208)

Tretton predikningar hölls under konferensen. Den ende som höll två var Witt. Tolv av de tretton predikningarna återgavs i Trons Segrar. Den enda som inte publicerades hölls av Gustafson som refererade samtliga predikningar och tal under konferensen.163

Senare under sommaren gjorde Witt ett besök i Skåne. I Malmö ska han vid något tillfälle ha predikat tillsammans med Emil Gustafson och Otto Kringelbach (1842–1910)164, som också hade varit talare vid sommarens Torpkonferens. Mötena kan ha hållits i »Evang. Luth. Missionssällskapets lokal vid Gasverksgatan«. Gustafson skriver i ett brev den 17 augusti 1894:

Men det var ingen lätt sak att fortsätta efter dem. En stor del av deras publik drog sig tillbaka, såsom det var att vänta, ty den stora verlden fäster stort afseende vid namnet och ringaktar Andersson och Pettersson. Den som är af bondeståndet har ett drygt arbete, innan stadsbon kan öfvertygas om att något godt kan komma från Nasaret. (Halldorf 2012 s. 242) 165

Sannolikt vistades familjen Witt hos Ottos bror i Gränna under skolornas sommarlov. Därifrån hade han rest till Torp och till Skåne. Under

163 Troligen var ingen av predikningarna nedskrivna utan alla stenograferades. Emil

Gustafsson kunde stenografera men torde ha fått hjälp av någon eller några att utföra detta arbete. 164 Se Gäreskog 2013 s. 63–64, 311. 165 Gustafsson, Kringelbach och Witt är annonserade i denna lokal i augusti 1894 (se t.ex. Sydsvenska Dagbladet 11/8 1894), men inte vid ett och samma möte. Kringelbach och Witt kan ha talat i ett möte som efter ett uppehåll följdes av ytterligare ett då

Gustafson talade och många hade gått hem.

vistelsen i Gränna blev han kallad till en allvarligt sjuk kvinna i Örserum, öster om staden. Kvinnan berättar många år senare:

Pastor Witt frågade mig, när han kom in, vad sjukdomen kommer ifrån.

Jag sade: »Jag tror den kommer från djävulen.« »Just så«, sade han och läste några Guds ord och smorde mig med olja enligt Jak. 5: 14, 15, och bad, och trons bön räddade den sjuka. (EH 21/9 1922)

I Dagens Nyheter måndagen den 22 oktober 1894 finns följande notis:

En »zuludag« var i går anordnad i Florakyrkan. Pastor Witt höll föredrag om sin verksamhet i Zululandet, kollekter upptogos och sparbössor tömdes till förmån för missionärer i nämnda land, hvarjemte utgående missionärer sjöngo sånger på zuluernas språk. Missionärerna kan ha varit antagna av HF och som före sin utresa gjorde en insamlingsresa. Från mitten av november 1894 annonseras inte längre Witt i Florakyrkan. Vi kommer att se att hans sista artikel i Trons Segrar trycktes vid ungefär samma tid. Eftersom församlingen i Florakyrkan stod nära HF, kan det ha blivit en brytning mellan Witt och ledningen för HF. Han nämns inte i några protokoll eller i Trons Segrar efter år 1894 med undantag för en notis efter hans död.

Först under sommaren 1895 återkommer hans namn i predikoturerna i Stockholm, och det är som talare i möten som han sannolikt själv har anordnat. De hölls i Arbetarföreningens stora sal, Malmskillnadsgatan 52, den 2 juni, klockan elva på förmiddagen och klockan åtta på kvällen, och sedan klockan åtta på kvällen tisdag, onsdag och torsdag. Sedan dröjde det till lördagen den 19 oktober då ett möte annonseras i samma lokal, på söndagens förmiddag.

Dagen därpå fanns en annons i tidningen med följande text:

Evangeliska Föredrag komma att hållas af Pastor Otto Witt och notarien

Henrik Schager Söndagar i Slöjdföreningens sal, Norra Smedjegatan 37, samt hvardagar i Immanuelsförsamlingens lokal, Smålandsgatan 27. Se vidare predikoturerna. (DN 21/10 1895) 166

166 Immanuelsförsamlingen ska inte förväxlas med den missionsförsamling som hade

Immanuelskyrkan som lokal. – Dagens Nyheter skriver år 1898 om Immanuelsförsamlingen: »Medlemantalet är 139, af hvilka de flesta tillhört andra samfund och, missbelåtna med dem, ha de bildat denna fristående församling. Som predikanter tjänstgöra […] O. Kringelback […] m. fl.« (DN 19/12 1898). Otto Kringelbach predikade sporadiskt i församlingen 1895–1896 och därefter tycks han ha varit församlingens predikant 1897–1898.

Efter annonsen på måndagen om de evangeliska mötena pålystes möten i lördagens predikoturer i Slöjdföreningens sal söndagen den 27 oktober kl. 11 med Witt och kl. 18 med Witt och Schager, samt möten i Immanuelsförsamlingens lokal tisdag, onsdag och fredag, klockan 8 på kvällen, då båda predikanterna var annonserade. Schager kan ha dragit sig ur samarbetet; hans namn nämns inte mer i detta sammanhang. Witt däremot är annonserad på tisdags- och fredagskvällarna veckan därpå. Fram till den 18 januari 1896 annonseras Witt flitigt i denna lokal och i Arbetarföreningens sal. Alla mötena var nog anordnade av honom själv. Vid ett tillfälle under hösten höll han ett föredrag i Immanuelsförsamlingens lokal om »sin vandring bland zulukaffrerna å den försäljning som eger rum för zulumissionen« (DN 28/11 1895). Vid ett möte som hölls den 29 december togs det upp en kollekt för »predikanten«, det vill säga Witt.

Familjen Witt flyttade i oktober 1895 från lägenheten i Wallins fastighet till Styrmansgatan 23. Witt bodde således kvar i lägenheten ett år efter att han slutat predika i Florakyrkan, utan att betala någon hyra.

167

Skribent i Trons Segrar

År 1893 publicerades fyra betraktelser av Otto Witt i Trons Segrar,

168 och året därpå fyra betraktelser och en reseskildring, utöver hans två predikningar på Torpkonferensen: »Guds tempel« och »Herren din läkare«. Reseskildringen är rubricerad »Roms katakomber och Pompeji« och återger hans intryck från ett besök där »för en del år tillbaka« och det måste ha varit när han reste genom Italien år 1876 på väg till Sydafrika. Den sista av de fyra betraktelserna kom att bli den sista text som Trons Segrar över huvud taget publicerade av Witt. Den återfinns i novembernumret 1894.169

167 Sannolikt hade Wallin lovat att Witt skulle få disponera lägenheten i tre år utan att betala hyra (jfr s. 235). 168 Betraktelserna har följande rubriker: »Jesus kommer snart«, »Löftet och eden« (Guds löfte till Abraham att »i din säd skola alla jordens slägter vara välsignade«), »Paulus, Jesu Kristi träl« (ett träldomsliv i frihet), »Tänken icke på det gamla« (för

Gud vill göra något nytt) och »Hvem skall gå upp på Herren berg?« (den som har oskyldiga händer och ett rent hjärta). 169 De fyra betraktelserna år 1894 har följande rubriker: »Hvilken är min lön?«, »Trons lydnad« (den enfaldiga, barnsliga lydnaden för skriftens bokstaf, i fullt förtroende för att skriftens Herre står bakom sitt ord är vad Paulus kallar trons lydnad), »Den större härligheten« samt »Frälst eller religiös?«.

I Norge tycks endast en artikel av Witt ha publicerats under åren 1893–1895 och det är i Ildtungen (s. 259) i oktober 1895 under rubriken »5 Mosebog, 34«.

Skrifter

Under åren 1893–1895 gav Witt ut 13 småskrifter, varav 12 är eller kan betraktas som predikningar – sex är stenografiskt upptecknade – som är fördelade på alla år under perioden 1893–1895. Den 13:e – Ur min egen historia – är från 1895 och innehåller text om uppväxt, utbildning, tiden som präst och missionär fram till och med frälsningsupplevelsen. En av de stenografiskt upptecknade predikningarna, Mättade vid Guds bord (1893), kan ha varit en halvtimme lång, inberäknat den inledande texten från Lukas evangelium 14:15–24. Den är en väckelsepredikan.

Det är Herren sjelf som inbjuder menniskors barn till den måltid, han beredt, bjuder dem att komma och mätta sig vid hans bord, och såsom han under alla tider inbjudit, så gör han ännu idag. […] Der är en skara, som slagit sig ned vid det dukade bordet, och låtom oss, träda närmare och betrakta dem. […] Skola vi fråga dem hvad de funnit i

Guds rike? Vill du gå med till den ene och den andre och höra, huruvida de blefvo mättade af Guds hus rika håfvor, eller om han låtit dem gå tomma bort? Der sitter en man, som heter Moses. Han har vandrat med Gud, sett honom ansigte mot ansigte, talat med honom, som en vän talar med sin vän – hvad har han funnit i lefvande Gud? (Witt 1893a)

Witt berättar sedan vad Mose och ett tiotal personer ur Bibeln »funnit i lefvande Gud« men också om en man från sin tid i Afrika som dödades på grund av sin tro. Därefter avslutar han sin predikan med en inbjudan:

Vill du, min vän, taga emot evangelium i dag? Gud bjuder dig att sitta ned vid det dukade bordet. Han säger att allt är redo, att han har slagtat sina oxar och sin gödboskap, och att du är välkommen till hans måltid. Vill du följa med på helighetens väg? Han vill förlåta det gamla och utstryka det med sitt blod, han vill skapa något nytt uti dig, om du vill lemna dig åt honom, och ditt hjerta skall blifva tillfredsstäldt. Och då du sitter med vid bordet, skall du känna, att salig är den, som får äta bröd i Guds rike, salig är den, som får vedergällning i de rättfärdigas uppståndelse. De enskilda berättelserna, som är väl sammanfogade, gjorde nog med undantag för den om mannen i Afrika inga bestående intryck hos vare sig omvända eller oomvända, men sammantagna och hur de var ord-

nade kan ha gjort att predikan gjorde den verkan som Witt avsåg. Hans muntliga framställningar utifrån de stenografiskt nedskrivna predikningarna är i allmänhet bättre disponerade och formulerade än det som han nedtecknade vid sitt skrivbord och som sedan publicerades. I en väckelsepredikan från 1894, En har dött för alla, delgav Witt sina åhörare sin tämligen märkliga syn på predestination till frälsning eller förtappelse.

Det är säkert att det i Guds ord finnes en utkorelse af somliga personer. Det finnes sådana, som icke kunna gå förlorade, och det finnes sådana, som aldrig kunna blifva frälsta. Aposteln säger, att förr än barnen blifvit födda och hvarken har gjort godt eller ondt, sade Gud: Jakob älskade jag, men

Esau hatade jag. Och krukomakaren har makt öfver leret, till att däraf göra ett käril till heder eller ett till vanheder, och hvem kan förebrå honom för detta? Rom. 9: 11–21, ja, det är en dubbel utkorelse, men huru skola vi förstå den? Tänk om jag vore tillredd till förtappelse? Men tänk om vännerna, som ega salen här, skulle säga: vi stänga den där dörren, men lemna den här dörren på motsatta sidan öppen för hvar och en som vill komma in, skulle de icke ha rättighet att göra så? Om då någon skulle resa upp en stege utanför fönstret för att komma in, så skulle man säga till honom: nej, min vän, den vägen kommer du icke in, men dörren är öppen, gå in genom den, och du är välkommen. Skulle detta vara orättvist? Gud har sagt: det är så många vägar, på hvilka menniskorna vilja komma in i himmelriket, men jag har icke öppnat flera än en enda, och den dörr, jag har öppnat, heter

Kristus, och alla som går in genom den dörren, dem utväljer jag till frälsning, de andra måste gå förlorade. Hvar och en som tror på Jesus måste blifva frälst, den som vägrar tro, måste gå förlorad. Kunna vi klandra Gud för detta rådslut, då han af nåd erbjuder tron åt alla, Ap.g. 17: 31. (Witt 1894)