15. Avfälling En dag ‒ troligen någon gång under första halvåret 1893 ‒ låg Otto Witt på knä och bad till Gud om att få behålla en av sina »afgudar«. Under det att han bad upplevde han att den »dörr in i Guds rike« som hade öppnats för honom sommaren 1885 plötsligt slogs igen ‒ det var ett »ohyggligt ögonblick«, »de trofasta armar« som hade gett honom trygghet släppte sitt tag (s. 255). Han ger inget klart besked om vad det var han ville behålla. Senare skriver han att vissheten om att »Kristus blifvit född inom mig, och Kristus kan ej mera dö« fick honom att »i öfvermod leka med synden« (1905), men också att »eftergifterna för frestelserna gjorde slut på frimodigheten och kraften« (s. 255). Och sju år senare skriver han: [Då] Gud slösade sina gåvor på mig och gjorde mig till sitt redskap för andliga väckelser och helbrägdagörande krafter, så uppstod det högmod inom mig, såsom vore jag någonting, eller såsom vore Gud beroende av mig. Och högmod går före fallet. Frestelsen kom, och synden blev mig övermäktig. (1912)
Av det som sedan hände kan man förstå att han tycks ha bestämt sig för att hålla sin upplevelse hemlig.162 Hans uppfattning om evig frälsning, som han frimodigt hade predikat, visade sig inte hålla, och det kan ha varit skälet till att han inte ville eller förmådde berätta om sin bittra erfarenhet. Givetvis kan han ha hållit fast vid sin tes men inte fått klarhet i hur han skulle hantera den situation han hade hamnat i. I sina memoarer år 1895 skriver han nämligen efter att ha berättat om när han blev frälst år 1885: Det var en evig frälsning, af hvilken jag kan berömma mig, ty vi berömma oss vid hoppet om Guds härlighet. Men hoppet låter icke komma på skam, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjertan genom den Helige Ande, som har blifvit oss gifven. Ära vare Gud för det dyrbara evangelium, som han gifvit oss. Jag skämmes icke vid det, ty det är Guds kraft till frälsning för hvar och en som tror. Salige äro de, hvilkas öfverträdelser äro förlåtna, hvilkas synder äro öfverskylda. Salig är den man, hvilken Herren icke tillräknar synd. (1895)
Hur det egentligen förhöll sig går inte att avgöra (se vidare s. 255). 162 Jfr s. 156, där han år 1895 skriver att han »hvilar tryggt« på klippan.
240
