10 Frälst

Under de år som gått sedan Otto Witt första gången kom till Afrika hade han inte erfarit den frid som han trodde han skulle få genom att bli missionär – inte heller den förmåga att övervinna frestelser som han hade förväntat sig. Han skriver:

Sålunda befann jag mig en dag såsom svenska kyrkans förste missionär bland de svarte på Sydafrikas jord. Mån var jag om att upprätta en evangelisk-luthersk församling efter svenska kyrkans ritual, men under allt mitt arbete låg längtan efter personlig frälsning. (1895)

Jag hade […] nogsamt fått erfara, att mänskliga sträfvanden icke tjäna till någonting. Ofta hade jag gått långa vägar i min själs vånda, ropande högt i ödemarken, men det beror ej af människors vilja eller löpande, utan af Guds barmhärtighet. Efter så många års fruktlös kamp hade jag kommit till den öfvertygelsen, att Gud utsett mig till förtappelse. Men då mörkret var som störst, var hjälpen närmast. (1905)

En dag i början av juni 1885 satt Otto Witt och Ida Jonatansson och samtalade och kom då in på andliga frågor. Elin Witt vistades vid den här tiden på Gordon Memorial. Ida berättade att hon en gång hade varit på ett missionsmöte och lyssnat till en kolportör. Denne hade sagt:

Du kan bli frälst, om du mottager såsom tillräckligt offer för din synd hvad

Gud säger vara tillräckligt; och då han säger att Jesu blod är nog, så kan du komma till honom i förlitande på detta. (1895) Ida hade kastat »sig på Gud i förtröstan på hans Sons blod, och hon fann sig från den stunden försatt i Guds rike«.94 Vad som sedan hände skriver Witt om i sina memoarer 1895, 1905 och 1912. De tre texterna är utformade olika och innehåller inte samma detaljer, men i grunden är det en och samma berättelse; de komplet-

94 I vilket sammanhang som Ida Jonatansson hade blivit «försatt i Guds rike« framgår inte av Witts berättelse. I hennes födelsesocken Norra Solberga var hennes far en av de första medlemmarna i Solberga Yttre Missionsförening. Medel som samlades in skickades till EFS:s missionsverksamhet (Sarja s. 58). I Askeryd, där hon var lärarinna, tycks

Jönköpings Missionsförening ha haft ett fäste; det kan ha varit en kolportör från denna förening som fick henne att besluta sig för att bli frälst. Senare, när Witt hade fjärmat sig från Svenska kyrkans lära, ska Ida Jonatansson »enligt sin egen utsago genom sin reaktion mot Witts ytterligheter blivit riktigt ’högkyrklig’ « (Furberg s. 283).

terar varandra. Här citeras texten från 1895, men i två fall (omgivna av hakparenteser) har texten ersatts av mer fylliga citat, det första från 1905 och det andra från 1912: 95

Denna hennes enkla berättelse berörde mitt hjertas allra innersta djup, ty jag kände att det var en personlig lifserfarenhet, som jag ej vågade att betvifla. Jag som under så många år arbetat fruktlöst, skulle jag kunna få som en gåfva denna samma outsägligt dyrbara frid? Jag kände mig stå personligen inför den lefvande Gudens ansigte, som begärde att jag skulle förödmjuka mig inför en menniska genom att lägga fram min egen historia. Det kändes svårt för presten att så böja sig ned inför småskollärarinnan; men jag kände min stund vara kommen, och det fans intet val. Jag tillbragte en sömnlös natt, då jag beslöt att tala om för henne min historia, d. v. s. så mycket som icke skulle allt för mycket kompromettera min ställning. Men då jag följande dagen begynte framlägga mitt inre och mina genomgångna strider, kunde jag icke hejda mig sjelf utan sade slutligen rent ut, att jag var icke frälst utan talade om ett evangelium, som jag ej sjelf mottagit. Jag var alldeles förkrossad af blygsel och kände mig som den uslaste skrymtare. Och så mycket mera afgjordt afvisade jag tanken på sanningen af hvad hon sade: pastorn kan bli frälst! Omöjligt, skulle jag kunna frälsas, då jag gått in i predikoembetet, utan att vara frälst? Jag hade ju derigenom begått synd emot Anden och kunde aldrig få förlåtelse. Ni kan bli frälst i dag. Skulle jag då på en dag genomgå alla de olika graderna i frälsningsverket: kallelsen, väckelsen, upplysningen o. s. v.? Åhnej, Gud frälsar icke genom grader, fick jag till svar, utan Gud tager blott syndaren ut ur synden och renar honom från hans missgerning. Men, kom en ny invändning, jag har så många gånger uppräknat mina synder för Gud, och då jag uppräknat alla, som jag minnes, så vet jag att det finnes många, många flera, som jag icke kommer ihåg – hvad skall Gud då göra med dem? Svaret blef Davids ord: då jag sade, jag vill bekänna för dig min öfverträdelse, då förlät du mig min synds missgärning. Detta ord sjönk in i min varelses djup och likasom löste mig från en förtrollning. Jag såg i ett ögonblick, att det icke var fråga om att bekänna yttre syndahandlingar, [utan att det gällde att bekänna sig förlorad och bortkommen och bedja om frälsning af nåd]. Ty mina synder har jag ju tagit upp uti mig sjelf, de ha gått in i min karaktär, och derför måste jag ge till spillo allt hvad jag varit, att ett nytt lif må börja uti mig, en ny karaktär bildas. Detta visade mig Guds Ande i ett ögonblick, och dermed insåg jag ock möjligheten af att få nåd och hjelp just sådan som jag var. [Så bad jag då Herrens redskap, att hon måtte bedja till Gud för mig, och där föllo vi ner på knä, småskollärarinnan och prästen. Hon bad om förlåtelse och frälsning för mig, men själv

95 Frederick Hale behandlar mer ingående än här Witts andliga kris. Se kapitel fem: »Witt’s Spiritual Crisis and its immediate Aftermath« (Hale s. 173–194).

kunde jag ej bedja. Gråta kunde jag, och det gjorde jag överljutt]. Då vi rest oss upp igen, frågade jag: är jag nu frälst? Tro Gud, blef svaret. Jag skulle nu börja att tro, men det var ett hårdt arbete, som jag åtagit mig. Jag ville tro men kunde det ej; jag försäkrade Gud tusen gånger om dagen att jag trodde honom, men mitt hjärta sade att jag gjorde så icke. I detta tillstånd befann jag mig en veckas tid – en ständig bön, ständig gråt, ständigt farande efter visshet om min frälsning, under det vissheten oupphörligen flydde undan. Det var en kamp på lif och död. Jag stod likasom vid branten af en afgrund, i hvilken jag af en osynlig makt tvingades att kasta mig ut, men jag spjernade emot, ty det svindlade för mina ögon. Det gällde att släppa allt, tårar, böner, bättring, embete, missionskall – allt, och blott lita på Guds nådelöften uteslutande. Att bli frälst genom tron allena, utan någon som helst gerning, detta var den erfarenhet, jag skulle genomgå.

Det var mig som hade Gud släppt ned åt mig ett rep, i hvilket jag skulle hålla mig fast; men om mina krafter skulle svika, så skulle jag handlöst stupa ned i afgrunden. Och krafterna sveko slutligen. Utarbetad, hjelplös, förtviflad ropade jag till Gud: jag kan ej hålla mig fast längre, om du ej tager mig om hand och frälsar af nåd, så är jag förlorad, – och så gret jag mig till sömns som ett uttröttadt barn. På morgonen den 17 Juni 1885, vaknade jag genom att Gud sjelf talade till mig ett ord, som trängde genom hela min personlighet, ett ord fullt af den underbaraste nåd och kärlek frigörande, pånyttfödande, lifgifvande. Ordet lydde så: I hafven icke utkorat mig, utan jag har utkorat eder.[96] Jublande svarade mitt hjerta ögonblickligen: hvem vill åklaga Guds utkorade. Tårarne voro borta, törsten var stillad, hjertat var tillfredsstäldt, lugn och stillhet genomträngde hela min varelse. Jag hade släppt repet, men de eviga armarne hade i samma ögonblick omslutit mig och burit mig till klippan, der jag hvilat och hvilar trygg. (1895)

Witt kan inte ha varit omedveten om hur man såg på omvändelse och frälsningsvisshet inom 1800-talets folkväckelse, men hade förmodligen inte förstått att lösningen på hans problem kunde finnas där, trots sin uppriktiga överlåtelse till Gud i ungdomen, påverkad av en »troende lärarinna« (s. 21). Han var säkert övertygad om att man blev rättfärdig bara genom tro, men krävde ändå en bekräftelse. I tjugo år hade han förgäves väntat på att fått uppleva den frid som han hade känt vid tiden för sin konfirmation. Han berättade sannolikt inte för någon om sitt problem; han var för stolt för att erkänna att han inte klarade sig utan hjälp. Ida var nog den första han anförtrodde sig åt. Hennes berättelse om sin omvändelse var övertygande och han beslöt sig för att följa hennes exempel.

96 Det bibelord som Otto syftar på är första delen av Joh. 15:16, där Jesus talar till sina lärjungar.

Av en längre artikel i septembernumret 1885 av Missionstidningen där han vill stimulera präster att bli missionärer, kunde läsarna förstå att något hade hänt med honom.

Inledningsvis skriver han:

Det finnes ingen annan grund för ett fast och orubbligt hopp om evig frälsning än den, att Gud af evighet har utkorat oss i sin son Jesus, och att Han till följd af denna nådefulla utkorelse ha kallat oss att i tron nalkas det blodbestänkta kors, der fullkomlig förlåtelse vinnes af nåd. […] [Denna utkorelse blir] för den benådade ett sådant starkt fäste, som skyddar äfven i nödens och anfäktelsens stunder, och när djefvulen anklagar oss och hjertat fördömer oss, hvad starkare tröst kan väl själen hafva än den som innehålles i dessa ord: I hafven icke utkorat mig, utan jag har utkorat eder [Joh.

15:16]. Hvem vill åklaga Guds utkorade [Rom. 8:33]? (MT 1885 s. 213–214)

Witt hade efter sin frälsningsupplevelse den 17 juni förstått att det inte var »en frälsning för stunden eller för en kortare eller längre tidsperiod, det var en frälsning för evigheten« – »frälsningen kan aldrig göras om intet, ty Kristus, som blivit född inom oss, kan ej mera dö« (1912). Under årens lopp använde han sig ofta av uttrycket »Kristus i oss, som är härlighetens hopp« (Kol. 1:27) för att uttrycka detta, men också att han hade blivit helgad när han blev frälst (s. 211).

År 1893 skriver han om sitt påstående att »Kristus kan ej mera dö«:

Hvad är det för frälsning som vi få? Är det ej ett nytt lif? Men hvad är detta nya lif annat än Kristus, och om Kristus fördes in i oss, skall denna Kristus dö? Men, om någon som är frälst, och som är glad och lycklig går bort?

Kristus var ej född i honom, ty då hade han behållit honom qvar. Gud ger ej ett lif som håller några år! […] Vi skola ej anstränga oss att behålla Kristus, utan han behåller oss. Vi behöfva bedja och vaka, men se, det är Gud som [genom sin Ande] gör oss bedjande och vakande. […] Inget annat är frälsning, än det som håller allt igenom. (Witt 1893b) Hans uppfattning gränsar till en syndfrihetslära.97 När han år 1891 var i Norge blev hans frälsningsupplevelse en nyckel för en predikant till en fortsatt gärning som pastor. För denne kom »Kristus i oss« och »det rene hjertet« att bli huvudteman i hans förkunnelse och uppfattades av somliga som en syndfrihetslära (s. 223).

97 Jag har endast funnit ett fall där Witt bad någon om förlåtelse och det är när han förklarade för missionsstyrelsen att han var skuld till att ett misstag hade begåtts när en kvinna skildes från sin tjänst vid Oscarsberg (s. 179). Mer än så ville han inte berätta, varför det inte går att säga om han ansåg att han hade syndat eller inte.

Senare uttalade Witt sig mindre kategoriskt, det viktigaste skälet till detta torde ha varit hans egna tillkortakommanen som jag återkommer till (s. 240). Efter att ha blivit medlem i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm skriver han:

[Gud] har icke blott förlåtit oss våra synder utan även löst oss från dem. […] Syndernas makt kan ej mera nå oss, utan vi äro för evigt återlösta och förlossade från dem. Vi se icke heller i skriften, att Guds folk manas att oavbrutet bedja om syndernas förlåtelse, utan det heter att om någon syndar, så har vi en Försvarare hos Fadern (1 Joh. 2: 1), men detta är tydligen icke det normala tillstånd, som Guds ord förutsätter. Vi är utvalda till att vara heliga och ostraffliga inför honom. Men där vi icke låta honom taga hand om oss och ha sin väg med oss, där visar sig otrons makt över oss. Men nu är vi frigjorda och vandra i helgelse. (EH månadsskrift november 1921)

I ovan nämnda artikel i Missionstidningen frågar Witt sina ämbetsbröder om ingen av dem hade känt utkorelsen och kallelsen och var villig att komma till missionsfältet och dra in nätet.

Men käre vän, på samma gång jag vinkar åt dig att komma […] och gör det inträngande och i Jesu namn, på samma gång varnar jag dig att ej komma, om du icke känner Jesum och känner hans kallelse till dig särskildt, och jag varnar dig med all den kraft som ligger i egen bitter erfarenhet. Gick jag då sjelf hit ut, utan att vara kallad? Jag vågar varken svara ja eller nej, men så mycket vågar jag säga: jag gick icke i Jesu kraft utan i min egen; när Guds

Ande verkade på mitt hjerta, menade jag, att jag skulle vinna frid genom att gifva mitt lif åt missionen. Du som vunnit Jesu frid, du vet nog, att detta var ett grundligt misstag och att friden vinnes icke genom arbete, utan genom tro. Jag har nu fått lära detta, och derföre vare Jesus lofvad i evighet. Emellertid har jag nu fått visshet om att Jesus verkligen har utkorat mig och just till detta arbete, och så stark är denna visshet i mitt hjerta, att jag derpå kan dö hvad stund som helst. (MT 1885 s. 215–216)

I ett brev i februari 1886 verkar han mena – kanske utifrån sin egen erfarenhet – att den präst eller missionär som inte har någon kallelse får en sådan om han låter omvända sig:

Tyvärr gå många åstad utan att vara sända. Huru mången inträder både i prestembetet och missionen på eget ansvar och menar sig skola uträtta storverk! Och de kasta ut nätet – och få intet; och till på köpet är det natt hela tiden, natt både inom och utom dem. Det är min egen historia, kanhända är det din också? Men så kommer Herren med i båten och strax blir

det annorlunda. (MT 1886 s. 98–99)

Omvändelsen gjorde att Otto fick en ny inställning till Bibeln. Ida ska vid hans »öfvergång från död till liv« med stort eftertryck ha pekat på »nödvändigheten af att fatta Guds ord efter bokstafven« (1905).

År 1912 skriver han:

Jag började att lägga märke till dess bokstav, att stanna för vad Gud verkligen sagt, och jag vågade helt enkelt icke att tänka, att Gud hade några svårfattliga och obegripliga undermeningar bakom den klara och tydliga ordalydelse, som ordet innehåller. Med förvåning tänkte jag på de många teologiska spetsfundigheter, genom vilka man söker att åt bibelns bokstav giva en tolkning, som förringar dess kraft och ofta förlänar den en mening, som står i rak strid med den ursprungliga. Den fröjd, som barnaenfalden skänker, har Gud förborgat för de visa och kloka, och det blev ett innerligt rop från mitt hjärtedjup till Gud, att han måtte giva mig nåd att glömma min teologiska uppfattning av ordet för att i dess ställe mottaga det i dess ursprungliga kraft. Jag började att läsa bibeln såsom man läser brev från en vän, och följden blev, att den ena dogmen efter den andra ramlade såsom varande blott foster av mänsklig spekulation. Jag fann, att aposteln inneslutit sitt teologiska system, där han framlagt det i sitt brev till romarne, inom de båda orden tro och lydnad, med vilka han börjar och slutar detta brev. Att tro ordet och att lyda det, är vår uppgift; blott i den mån vi göra detta kunna vi förstå det. (1912)

I de kapitel som följer finns åtskilliga prov på hur Witt förhöll sig till enskilda lärofrågor vid olika tidpunkter.