23 Uppbrott

Lördagen den 25 augusti 1923 avled Otto Witt i Högalund. Dödsorsaken var erysipelas faciei och diabetes ‒ ansiktsros och diabetes.238 Han hade fyllt 75 år den 3 augusti. Eva Witt lät införa en dödsannons i Evangelii Härold den 30 augusti. I samma nummer finns en osignerad notis:

Den käre brodern, pastor Otto Witt, tillhörande Filadelfiaförsamlingen i

Stockholm, blev lördagen den 25 dennes i en ålder av 75 år, hemkallad till sitt eviga hem. Rik på välsignelser har hans levnad varit. – I 14 år har broder Witt verkat som Svenska kyrkans missionär i Zululandet, och efter sin hemkomst har han här på olika sätt deltagit i arbetet för själars frälsning och Guds rikes utbredande. Han var en Ordets förkunnare, en nitisk och outtröttlig arbetare i Herrens vingård, all sin kraft, ända in i det sista, offrade han för Herren. – Broder Witt har nu gått för att mottaga den trogne arbetarens lön. Frid över hans minne! (EH 30/8 1923)

Sannolikt är det Hilding Hedberg som har skrivit denna minnesruna. Lewi Pethrus var i Högsby i Småland, där det hölls en bibelkurs vid den missionsskola som Rikard Fris hade startat i februari 1922. Bibelkursen var för »församlingsföreståndare och äldre manliga evangelister« (EH 7/6 1923) och Pethrus hade lovat att medverka i tio dagar. Han var sannolikt tillbaka i Stockholm onsdagen den 29 augusti.

Elin och Percy Hervey var inte annonserade i Stockholm under veckoslutet 26–27 augusti. De kan ha varit inbjudna, men tvingats avböja på grund av att Ottos tillstånd försämrades. Söndagen den 2 september var de emellertid annonserade i Tabor på förmiddagsmötet och i Filadelfia på kvällsmötet. På onsdagskvällen talade och sjöng de i Smyrna.

Jordfästningen ägde rum den 2 september och förrättades, som svensk lag påbjöd, enligt Svenska kyrkans ordning. Officiant var pastorsadjunkt Gunnard i Matteus församling.

Stoftet efter pastor Otto Witt fördes på söndagen till den sista vilan på

Norra begravningsplatsen. Efter ps. 486:1–2 [I himmelen, i himmelen, där

Herren Gud själv bor …] utförde en sångkör Och det finns ett land, varefter pastor Birger Gunnard förrättade jordfästningen och läste begravningsmässan. Efter densamma sjöngs ps. 486:6–7. Akten avslutades med ett

238 Något botemedel fanns inte för ansiktsros; den läkte i allmänhet men för små barn och äldre kunde det inträffa komplikationer som ledde till dödsfall.

violinsolo, varefter kistan bars ut och gravsattes i familjegraven. Bland den stora mängden blommor och kransar var en från Taborförsamlingen i Stock-

holm. (DN 3/9 1923) 239

Otto Witts eftermäle

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hade den 28 augusti korta minnesrunor efter Otto Witt. Innehållet har hämtats ur en och samma text, som kan ha skrivits av Eva Witt. Båda tidningarna har kortat ned texten; kanske man får den fullständiga genom att kombinera dem:

I sitt hem i Högalund, Östhammar, avled på lördagen pastor Otto Witt, 75 år gammal. – Han var född i Hälsingborg 1848, son till kyrkoherde H. Witt därstädes. Efter avslutade studier blev han prästvigd och tjänstgjorde en tid som pastor, tills han 1876 av Svenska kyrkans missionsstyrelse kallades att tillika med sin hustru utgå som missionär till zulufolket som svenska kyrkans första missionär i Afrika, där han verkade bl. a. vid Oskarsberg.

Han verkade på detta missionsfält i 14 år. År 1890 skilde han sig på grund av ändrad läroåskådning från kyrkans mission och återvände till Sverige.

Här hemma har Witt sedan predikat i olika delar av landet och inom olika samfund. En tid var han föreståndare för bokförlaget Puritas. Han har även idkat författare- och översättningsverksamhet. Närmast sörjande äro maka, barn och barnbarn.

E.A. Nordquelle skriver i oktober 1923:

Lørdag hensov vor kjære br, Otto Witt i Stockholm. Mange strenge slog i vort hjerte da de fortalte os, at Witt var gaat bort fra legemet for at være med HERREN. – Med HAM har vi delt de dypeste velsignelser og takker og lover den højste GUD, at Han lot os møte ham for 32 aar siden i Bergen.

Det kunde synes som det vaklet noget for ham i det sidste, da han blev gammel og syk, han meldte sig ind i et parti, han som saa ypperlig fremholdt JESUS alene i gamle dage! – Men han skrev till os for kort tid siden at han intet ville ha med partierne. – Fred og kjærlighet over hans minde. (DgB

okt. 1923)

I Svenska kyrkans missionstidning nämns Witts död i en redaktionell notis den 15 september 1923:

Avliden f. d. missionär. Banbrytaren på vår kyrkas sydafrikanska fält, pastor Otto Witt har den 25 augusti avlidit, 75 år gammal. Under åren 1878‒90 var han anställd i kyrkans missions tjänst, den förste, som antog

239 Kören var sannolikt från Filadelfiaförsamlingen. Violinsolot kan ha utförts av

Oswald Lenti, skicklig violinist och ledare av strängmusiken i Filadelfia, men det kan också ha varit någon inom familjen eller släkten som spelade.

kallelsen att bli dess missionär. Till en utförligare teckning av hans person och insats i vår missions historia skola vi senare återkomma.

Så blev det inte och det berodde sannolikt på att redaktören blev uppmärksammad på att det inte var lämpligt att skriva något om Otto Witt, trots att det var mer än 30 år sedan han lämnade sin tjänst. 240 Det verkar som att man ville glömma hans år som kyrkans missionär. Ärkebiskop Nathan Söderblom (1866–1931) skrev emellertid ett kondoleansbrev till

Eva Witt (SKa 11/10 1923b).

I Svenska Morgonbladet finns en längre osignerad minnestext som översiktligt skildrar hans verksamhet i Sydafrika. Ett kortare stycke berör hans verksamhet i Sverige och det avslutas med följande omdöme:

Witt var en begåvad andlig talare, och såväl hans föredrag som hans skrifter vittnade om ingående bibelkunskap. Det var som om han, ju äldre han blev, besjälades av allt mer brinnande iver att föra människor till en levande tro på Kristus, i vilken han själv funnit frälsning. (SvM 27/8 1923)

Helgelseförbundets tidning, Trons Segrar, skriver:

I sitt hem Högalund, Östhammar, avled lördagen den 25 aug. den för många av vårt förbunds vänner kände och värderade pastorn Otto Witt, 75 år gammal. Den nu hemgångne veteranen har bakom sig en mycket växlingsrik levnad. Son till en prästman, kyrkoherde H. Witt i Hälsingborg, utbildades han till präst i svenska kyrkan och tjänstgjorde en tid som pastor, tills han 1875 antog kallelse som missionär i Zulu i svenska kyrkans tjänst. Som sådan verkade han i 14 år, varpå han, på grund av ändrad livsåskådning, tog avsked från kyrkan. Han har sedan ägnat sin kraft åt andlig verksamhet, än som talare, än som författare. En tid samverkade han mycket med

Helgelseförbundet, där han fann anklang för den fulltoniga evangelii förkunnelse och den djupare framställning av helgelselivet i Kristus, som han hade att frambära, sedan han själv förts till en djupare andlig erfarenhet. Han skrev många brev och uppsatser för Trons Segrar och var under en följd av år en regelbunden besökare av och talare vid våra konferenser. Någon tid har han även samarbetat med Frälsningsarmén och var vid sin död medlem av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. (TS 1923 s. 303)

Henrik Schager skriver: »Han är något år sedan ingången i evigheten, och det är mig en tillfredsställelse kunna säga, att hans sista [år] blef

hans bästa« (Schager s. 21).

240 Hale menar att Hedvig Posse har skrivit den citerade texten (Hale s. 1), men så var det sig inte.

Adrian Holmberg, väl förtrogen med vad som hände i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm under Lewi Pethrus tid som föreståndare, skriver år 1966 med utgångspunkt från sitt möte med religiösa rörelser i Roslagen omkring år 1907:

Emellertid kom det nya strömningar, som störde den gamla religiösa lunken. Svenska kyrkans första missionär i Zulu hade kommit hem. Han var kyrkoherde. Han hade i Afrika mött en andeutgjutelse, som helt omvandlade hans liv. Han lämnade kyrkan och ägnade sig åt fri verksamhet och skriftställarskap. Han hette Otto Witt och blev känd som en ivrig kämpe för ett bibliskt andedop och för Den Helige Andes kraftgärningar.

Witt ville bokstavligen tillämpa Nya Testamentets läror. Han trodde inte på organisation och tillhörde därför ingen församling, förrän han anslöt sig till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Detta visade sig också snart vara ett misstag. Det insåg han själv mycket snart. Witt var inte mannen som passade

Lewi Pethrus. En sådan rakryggad, självständig man som Otto Witt kunde

Lewi Pethrus inte tåla. (Holmberg 1966 s. 47) År 1926 gav Förlaget Filadelfia ut en översättning av Witt: »Konungens son eller Billy Brays minnen. Bemyndigad översättning från engelskan av pastor Otto Witt. Med förord av pastor Lewi Pethrus« (EH 6/5 1926).

I förordet skriver Pethrus:

Översättningen och bearbetningen av denna bok var vår gamle broders, pastor Otto Witts, sista arbete på jorden. Han höll på därmed, då han kallades till vårt eviga hem, dit alla heliga gått före. Fru Eva Witt har fullbordat arbetet och överlämnat det som gåva till Förlaget Filadelfia. Med tacksamhet till Gud för vad pastor Witt under sitt långa liv fick uträtta för

Herrens sak, är det en glädje att få utgiva och på det varmaste rekommendera detta hans sista arbete. (Bourne 1926 s. 3)