18 De tysta åren och upprättelsen

I detta kapitel följer vi Otto Witts andliga utveckling och verksamhet efter att han slutat framträda som predikant i januari 1896. Kapitlet täcker tiden fram till hösten 1907 med undantag för hans kontakter med pingstväckelsen under detta år. Vi kommer att se att han inte helt avstod från att framträda som talare i kyrkor i Stockholm.

Predikant och föredragshållare i Stockholm

Från början av februari 1896 och fram till slutet av januari 1900 nämns Otto Witt endast vid ett tillfälle i Dagens Nyheter och det är i en notis som publicerades en månad efter Elin Witts död.

Till Zululandet återvänder inom kort, efter ett par års vistelse i hemlandet, den bekante pastor Witt för att jemte sina två vuxna döttrar [19 och 21 år] verka som missionär derstädes. (DN 13/10 1897)

Uppgiften att han tillbringat ett par år i Sverige är felaktig och tyder på att det inte är Witt som har varit i kontakt med tidningen. Några uppgifter om deras eventuella vistelse i Afrika har jag inte funnit.

Under år 1900 var Witt ganska aktiv som talare i metodistförsamlingarna S:t Paul, S:t Markus och S:t Johannis på Södermalm samt Trefaldighet på Östermalm. Sammanlagt var han annonserad 18 dagar någorlunda jämnt fördelade över året. Vissa av dessa framträdanden gällde föredrag, såsom i S:t Paul, och några dagar senare i Trefaldighet, som hade konserter där han talade »mellan sångnumren«. I S:t Paul höll han, enligt en notis i Dagens Nyheter, »ett ytterst intressant föredrag om de inföddes lif i Zululandet« och i Trefaldighet berättade han om boerna (DN 28/4 1890). Vid tre tillfällen, två gånger i april och en gång i september, är Witt och Schager annonserade i en lokal vid Västmannagatan 49183 . Han höll också ett föredrag i Vetenskapsakademiens hörsal om »Engelsmäns och Boers tidigare öden i Sydafrika« (DN 17/5 1900).

År 1901 är Witt endast annonserad vid fyra tillfällen i Dagens Nyheters predikoturer och det är i S:t Paul i mars (två gånger), april och juni.

183 Lokalen låg under en gårdsplan och hade fönster i taket för att få in ljus. Den disponerades av Fanny von Otter (1847–1828), föreståndare för Röda Korsets sjuksköterskehem och engagerad i Flodbergskretsen (Ekström s. 19–22).

Under de två följande åren nämns han inte alls. I september 1904 är han annonserad som talare i baptistkapellet Salem på Södermalm i ett möte.

Upprättelsen

Våren 1903 blev Otto Witt kontaktad av en barndomskamrat som hade blivit frälst och som föreslog att de skulle träffas regelbundet och bedja. Detta medförde att Witt efter en tids kamp bad om frälsning och fick känna att han åter vilade vid »Guds trofasta hjärta« (s. 256), men frimodighet och kraft att bekänna inför människor att han hade varit avfälling hade han inte. Det skulle dröja nästan två år. Kommendör Frederick Booth-Tucker (1853–1929) från Frälsningsarméns högkvarter i London var på besök i Sverige i januari 1905. Anledningen var den splittring man befarade och som blev ett faktum när Svenska Frälsningsarmén bildades senare under året. Välbesökta möten med Booth-Tucker hölls i Templet och Immanuelskyrkan i Stockholm under lördagen och söndagen den 21–22 januari. Söndagens helgelsemöte hölls i Templet. Under eftermötet sökte ett tjugofemtal Gud.

Bland dessa var en man, som en gång varit en känd och framgångsrik själavinnare, men förlorat sin kraft. Innan mötets slut afgaf han ett gripande vittnesbörd: »Må jag stå här som en lefvande varning för er alla att icke leka med synden – – – För tolf år sedan stängde Gud himmelen för mina böner.« – Nu öppnades himmelen åter, halleluja!! (Str 4/2 1905) Mannen var Otto Witt. I början av mars kunde man läsa i Frälsningsarméns veckotidning Stridsropet:184

Kära Stridsrop! Hvad du i ett föregående nummer nämnde om mitt vittnesbörd i Templet är sant. Jag vill genom min erfarenhet vara en varning för alla att ej leka med synden. Ty det är en fasansfull och farlig lek. Emellertid vill jag gärna genom dina spalter få säga något ytterligare om min erfarenhet. Jag var en gång en själavinnare, men eftergifterna för frestelserna gjorde slut på frimodigheten och kraften. Den dörr in i Guds rike, som en gång för tjugu år sedan öppnades på vid gafvel, slogs plötsligt igen en dag för tolf år sedan, under det jag låg på mina knän och bad att få behålla en af mina afgudar. Det var ett ohyggligt ögonblick, för hvilket jag ber att Gud måtte skona mina läsare. De trofasta armar, som hvarenda stund under åtta års

184 Artikeln återges i sin helhet, trots att vissa delar redan har citerats.

tid låtit mig känna den allra saligaste trygghet, släppte plötsligt sitt tag, och det var mig som sjönke jag oafbrutet nedåt, nedåt, nedåt …

Jag fortfor några år att predika, och delvis med stor väckelse. Ty jag kände och trodde på den i Ordet inneboende kraften att frälsa. Men hur gräsligt att veta sig lefvande död! Slutligen lägrade sig natt öfver själen, kyla öfver hjärtat, och jag kunde ej mera uppträda. Den bok, som varit mig så dyrbar och som jag aldrig kunnat få nog af, äfven den slöts för mig, och jag öppnade den icke under flera år. Främmande för Gud, främmande för hans folk, var mig det värsta af allt att jag ej kände ängslan och oro öfver mitt tillstånd.

Sådan var min ställning tills för snart två år tillbaka. Då förde Gud upp till mig en barndomskamrat, som blifvit härligt frälst och som föreslog att vi skulle regelbundet komma samman för att bedja. Detta berörde en öm sträng i min själ, och jag kom åter i nöd. Det var en hel veckas kamp, svår kamp, och en morgon kom så lefvande till mig Herrens ord genom aposteln: »Må ej solen gå ned öfver eder vrede«. Jag vände detta ord mot Herren själf och sade till honom: »Visa själf, hvad du menar med detta ord; fräls mig i dag och låt ej solen gå ned öfver din vrede!« Jag ropade så hela dagen, och just som solen höll på att gå ned, kände jag mig åter hvila vid Guds trofasta hjärta.

Men det fordrades något mera för att jag skulle få frimodigheten och kraften igen. Gud begärde att jag skulle ödmjuka mig och öppet inför människor erkänna att jag varit borta, men ville vända åter. Det har varit en lång och hård strid, men ära vare Gud att han vunnit seger äfven här. Då kommendör Booth-Tucker nämnde huru Gud befriat honom från skammens onda makt, så kände jag huru blygselns rodnad steg upp på mina kinder öfver att jag ännu var behärskad af den, och jag såg det som en salig rättighet att få gå till botbänken. Ära vare Gud! Han har åter insatt den förlorade sonen i barnarättigheterna, och det är hans kärleksfulla afsikt att äfven behålla mig där.

O, att många olyckliga affällingar måtte på samma sätt säga: jag vill stå upp och gå till min fader – och komma, ty det är ett saligt välkommen! som

väntar dem. (Str 4/3 1905) 185

185 Beträffande tidpunkten när »dörren till Guds rike« ska ha stängts, så var det åtta år (s. 255) efter Witts frälsningsupplevelse sommaren 1885, och tolv år (s. 255) innan han gick fram till botbänken i slutet av januari 1905. Om vi antar en osäkerhet på plus minus ett halvt år i båda fallen, skulle tidpunkten ligga inom tidsintervallet 15/12 1892–15/8 1893. Den dag han åter kände sig vara omsluten av Guds armar ska ha ägt rum »för snart två år tillbaka« (s. 256), räknat från februari 1905 ‒ kanske någon gång under tidsperioden mars–juni 1903.

Samma text publicerades i översättning till norska i Erik Andersens tidning Det gode Budskab (s. 260) den 15 april 1905 under rubriken »Tilbage til Gud«. Där nämns inte Booth-Tucker med namn.

När Witt såg tillbaka på åren utan Gud konstaterade han, att under denna mörka tid låg dock utkorelsen i min själs djup som en makt, som höll mig uppe, och trots allt förstod jag, att Gud slutligen skulle föra mig in i ljuset. Och det förstår jag i dag tydligare än någonsin förr, att Guds nådegåfvor och kallelse äro sådana, att han icke ångrar dem. Hans trofasthet nödgar honom äfven att så arbeta på sina utkorade, att de ej kunna förblifva i synden utan måste lämna den. (1905)

Detta kan ses som ett komplement till hans tes om »Kristus i oss« (s. 157).

År 1912 skriver Witt, att under hela den tid han vandrade sin »egen väg i stort mörker« kände han »en bestämd visshet, att om det verkligen fanns en Gud, skulle han taga mig tillbaka igen«. Dock trodde han inte längre på Guds kärlek till honom »utan såg i honom en personlig fiende till mig, eftersom jag så djupt förorättat honom genom mitt fall«. Efter att han åter hade blivit omsluten av Guds eviga armar, jublade hans hjärta av fröjd, men jag var för skygg att åter träda fram och vittna. Först långt efteråt tog jag steget ut, gick som en avfälling fram till botbänken vid ett möte i frälsningsarmén och vittnade därpå offentligt. Från den stunden kom den fulla upprättelsen och frälsningens fröjd. (1912)

Den 4 juli 1905 skriver Witt åter till Det gode Budskab. Han uttrycker sin tacksamhet över att Jesus löst honom ur snaran för att använda honom »som i forna dagar«. Bibeln är åter dyrbar för honom och »upplåter sig för trons blick, och det är godt att få se sig som Gud ser oss, rena, heliga, ostraffliga«. Han kan nu vittna om att Gud kan »frälsa fullkomligt« och »bevara den som anförtror sig åt Honom«.

Men jag förstår, att det är ett lif i försakelse, i ringhet och fattigdom, det lif, som rör sig inom oss, och det trivs ej bland dem, som räknas något i denna verlden. Därför är det saligt att stiga ned och vara intet, att ej begära eller önska något för sig sjelf, utan blott hvad som kan vara andra till välsig-

nelse. (DgB 1/8 1905)

I brevet till Det gode Budskab skriver han också att han ännu inte vet »hvad Herren vill göra med mig; men jag förstår, att Han skall föra mig ut med evangelium«.

Fältsergeant i Frälsningsarmén

Otto Witt anslöt sig till Frälsningsarmén – Stockholms första kår i Templet på Östermalm – efter att ha erkänt »inför människor att han hade varit borta från Gud« (s. 256). Hans bakgrund gjorde att han med all sannolikhet inte behövde kvalificera sig för att bli antagen som soldat genom att först bli rekryt. Någon gång under hösten 1905 befordrades han till fältsergeant. Tanken tycks ha varit att han skulle besöka kårer på olika platser och hjälpa till under kortare perioder.

186 Någon lön hade han inte, men hade sannolikt inga utgifter för resor samt mat och logi när han var borta från Stockholm. Han bar givetvis Frälsningsarméns uniform. Vid den här tiden arbetade han som språklärare vilket begränsade hans möjligheter till insatser. Divisionsofficeren i Stockholm skriver:

Fältsergeant Witt har, alltsedan han utnämndes till fältsergeant, tillbringat sina söndagar på fältet, än i denna division, än på andra orter; och t. o. m. har han redan varit i Skåne, och från alla håll höra vi goda och uppmuntrande nyheter från hans möten. Söndagen den 29 [oktober] var han dock hemma i Stockholm, då hans hemkår fick tillfälle att se honom i elden. Han ledde förmiddagens helgelsemöte.[187] Gud gifve sin välsignelse i fortsättningen till denne kamrats frivilliga arbete! (Str 11/11 1905) I samma tidning finns en artikel om »stora väckelse- och alliansmöten« i Helsingborg. »Den ledande själen i dessa möten har varit fältsergeant Witt.« Sammanlagt hade det hållits 22 möten. Witt hade också hållit ett föredrag med titeln »Minnen från Zululandet«.

Den 2 november skriver divisionsofficeren i Stockholm att tredje kåren skulle ha en bönevecka »i hvilken vår fältsergeant (Witt) skall taga en betydande del« (Str 2/11 1905). Först i början av år 1907 återkommer hans namn i Stridsropet. Han skriver då från Karlstad den 17 januari, att han »afslutade i går tillsvidare fälttåget inom Dala division« (Str 1/2 1907). Han tycks nu ha dragit ner på sin profana yrkesverksamhet. I februari var han tillbaka i Dalarna. Han skriver i ett telegram från Leksand:

Underbaraste möte bevittnat. Anden föll öfver församlingen. Hopar trängdes vid botbänken. Andra rusade på dörren. Gråt, jubelrop! Witt, fältserge-

ant. (Str 2/3 1907)

186 Graden fältsergeant användes ibland för soldater som av någon anledning inte kunde befordras enligt Frälsningsarméns regler och var inte nödvändigtvis kopplad till tjänstgöring utanför den egna kåren. 187 Söndagen den 29/10 1905 är »Pastor O. Witt« annonserad i helgelsemötet kl. 11 i

Templet (SvM 28/9 1905).

Mot slutet av månaden finner vi Witt i Örebro. Frälsningsarméns kår annonserade att »förre [!] sergeanten Otto Witt« skulle hålla föredrag i kårens lokal samma kväll över ämnet »Väckelse bland Zuluer« och att »möten med samme ledare« skulle hållas »om lördag och söndag« (Närkes-Bladet 25/1 1907). Dessa möten sammanföll med möten i baptistförsamlingen Filadelfia där pingstpionjären Andrew Ek talade i tungor (s. 264). Omkring den 18 februari var Witt tillbaka i Dalarna och stannade där i fyra veckor. Den 11 mars tog han tåget till Filipstad för en tids verksamhet. »På åtskilliga kårer« i Dalarna hade han »fått bevittna huru Anden fallit öfver möten och många underliga företeelser därvid inträffat« (Str 30/3 1907). Detta är det sista som skrevs i Stridsropet om Witt.

År 1909 nämner han om tiden i Frälsningsarmén:

Äfven Frälsningsarmén, där Gud under några år lät mig tala ett fritt evangelium, har slutit mig ur sina led. Jag var flera gånger inkallad i förhör, och man ville att jag icke skulle tala om Andens uppenbarelse ej heller om

Kristi återkomst. Då jag ej ville förplikta mig att tiga om dessa sanningar, vardt jag skild från dem. (DgB 15/5 1909) Witt fick troligen lämna Frälsningsarmén i slutet av år 1907.188 Armén kunde under 1880-talet och i början av 1890-talet betecknas som en helgelserörelse och det förekom andedop med tungotal. Efter hand ökade motståndet mot dessa upplevelser, delvis till följd av en andedopsrörelse inom Armén under 1890-talet som gav upphov till Spräng-

bataljonen (Gäreskog 2011).

Relationen till helgelserörelser i Norge

Varken Hale eller Froholt nämner att Witt predikade i Norge under åren 1896–1905, däremot att han medverkade i en tidskrift, Ildtungen189 , som hade startats år 1892 av Sievert V. Ulness (1869–1937). Denne hade emigrerat till USA men återvänt till Norge. Då tillhörde han en riktning inom metodismen som kallade sig Free Methodist Church som kan betraktas som en helgelserörelse. Hans avsikt var att etablera denna rörelse i Norge, men så blev det inte. Han kom i kontakt med både Andersen och Witt. Från år 1895 finns bidrag från dessa två publicerade i Ildtungen. Hale nämner artiklar av Witt i oktober 1895 (s. 245 ovan), maj

188 De arkiv som möjligen innehåller uppgifter om Witts tid i Frälsningsarmén har inte varit möjliga att utnyttja pga. omflyttningar mellan olika arkivinstitutioner. 189 Tidskriftens namn ändrades senare till Sandhed og Frihed.

(»Han bar af vor Synd paa Korsets Træ«) och augusti 1896 (»Kristi gjenkomst og Det tusenaarige Rige«) samt november 1897 (»Det helbredende Ord«). Andersen var en flitig skribent i tidskriften fram till slutet av 1898.

Efter brytningen år 1893 med Misjonsforbundet bodde Erik Andersen kvar i Bergen fram till år 1899 då han tillsammans med sin familj flyttade till Kristiania. Ingen församling eller förening välkomnade honom och de möten han talade i fick han ordna på egen hand och det blev i olika lokaler under kortare eller längre tid fram till hösten 1903 då sammankomsterna hölls i en lokal vid Torvgaden 7, en adress som skulle bli känd i samband med pingstväckelsen genombrott i staden. Andersen hade fortsatt att samarbeta med Ulness, men efterhand fick dennes förkunnelse en universalistisk inriktning ‒ alla människor skulle en gång bli frälsta. Detta medförde att Andersen bröt med Ulness omkring år 1903. År 1904 startade Andersen tidskriften, Det gode Budskab, som gavs ut med två nummer i månaden. Många av hans anhängare hade påverkats av Ulness, men Andersens kamp i sin tidskrift mot universalismen gjorde att Ulness sympatisörer blev färre (Bloch-Hoell s. 233).

Det gode Budskab publicerade flera brev och artiklar av Otto Witt. Hale skriver att det fanns många paralleller mellan Andersen och Witt; båda hävdade att Kristi återkomst skulle ske före tusenårsriket. De förkunnade perfektionism (kristlig fullkomlighet) och var oberoende predikanter som inte bara undvek utan också fördömde konfessionella etiketter och strukturer vilka de ansåg vara obibliska (Hale 283–284).

Efter att lokalen vid Torvgaden hade tagits i anspråk blev mötesverksamheten mer regelbunden än tidigare och det gynnade tillväxten. Lokalen vid Torvgaden 7 som kan ha rymt 400–500 personer var ständigt fullsatt. Någon församling hade emellertid inte Andersen bildat. »Man skulle ikke ha noen pastor, ingen eldstebrødre, ingen musikk, intet barnearbeid, ingen forening av noe slag, ingen innskrivning av medlemmer« (Froholt).

Vid årsskiftet 1906/07 kan Andersens rörelse ha haft nästan 4 000 anhängare fördelade på ett stort antal grupper (»venneflokker«) runt om i Norge.