16 Familjen Otto Witt

I detta kapitel lämnas biografiska uppgifter om familjen Otto Witt och de omfattar även tiden efter 1895. En del av det som nämns här återfinns också i andra kapitel i denna skrift.

Äktenskap och barn

Petter Otto Holjer Witt föddes den 3 augusti 1848. Han gifte sig den 1 augusti 1875 med Elin Pallin född den 26 mars 1848 i Filipstad.

Makarna fick minst nio barn, varav sex levde år 1890: (1) Elin Margareta, född den 28 juni 1876 i Natal; gift med pastor

Percy J. Hervey; år 1948 var hon sannolikt änka och bodde hos sin bror Gustaf i Kapstaden.170 (2) Otto Erik Holjer, född 13 december 1877 i Natal; utbildade sig till ingenjör; emigrerade till Natal tillsammans med Bertha Witt år 1903;171 gift med »Elsie«; år 1948 bodde han i Kapstaden i samma område som sin bror Gustaf Witt.172 (3) Ida Vilhelmina, född 17 november 1878 i Natal; avled under ett epileptiskt anfall år 1906 i Stockholm. (4) Nils Gustaf Fredrik, född 25 mars 1880 i Helsingborg; avlade examen vid »maskinyrkesskolans mekaniska afdelning« (DN 2/5 1900); emigrerade till Sydafrika där han arbetade som ingenjör;173 gift med »Inez«; år 1948 var han bosatt i Pinelands i Kapstaden. (5) Josua Henrik, född 22 september 1882 i Natal; emigrerade till USA i juni 1901 men återvände till Sverige i början av år 1902; gift med

Anna Emilia Lundsten; stationsskrivare; avled år 1933 i Norrköping.

170 En son till Elin M. Witt, P.S. Hervey, har skrivit en fantasifull berättelse om Ottos flykt efter slaget vid Rorke’s Drift och återföreningen med familjen (Hale s. 96–97). 171 Bertha Witt återkom år 1922 till Stockholm men reste tillbaka till Afrika år 1926.

Hon avled i Kapstaden den 26 maj 1952. 172 Otto E.H. Witt arbetade som arkitekt i Durban år 1903 (Natal Who’s Who, 1906). – När svenska pingstmissionärer år 1921 anlände till Durban tolkades de av honom vid några möten (EH 4/7 1921). 173 Gustaf Witt anmälde aldrig sin flyttning och år 1913 antecknades han som obefintlig i församlingsboken i Matteus församling i Stockholm.

(6) Johan (»John«) Emanuel, född 20 december 1885 i Natal; ingenjör; emigrerade till Schweiz och arbetade som pastor; gift med Seline

Hedvig Zwald; år 1948 var han bosatt i Zürich; avled år 1973.174 Den 22 september 1888 skriver Otto att han har åtta barn. Utöver de ovan nämnda sex hade Elin fött en flicka, Emma, hösten 1883 och två pojkar den 21 mars 1888, men den ene avled efter några dagar. Enligt ett brev som Otto skrev den 1 april 1889 ska han »under den förflutna tiden« på grund av att »Herren hemsökt hela Natal med sjukdomar« tvingats begrava tre av sina egna barn (s. 190). Ett av barnen var Emma som hade dött i slutet av februari eller i början av mars. Det andra torde ha varit den tvilling som hade fötts år 1888 och som i så fall inte blev mer än ett år. För att få ekvationen att gå ihop måste det tredje barnet ha varit den tvilling som hade dött ett år tidigare, men det kan ha varit så att Tottie eller den som satte texten på tryckeriet läste tre i stället för två; Otto skrev inte sällan två på ett sätt som kan läsas som tre. Det är svårt att tro med hänsyn till Elins hälsotillstånd att hon skulle ha fött ytterligare ett barn under januari–februari 1889 och som dog före den 1 april samma år.

Elin och Otto fick således minst nio barn.

174 John Witt flyttade från Sverige utan att anmäla det till pastorsexpeditionen, varför tidpunkten är okänd. Det kan ha varit sommaren 1906 och Otto kan ha gjort honom sällskap till Berlin, där givetvis John kan ha vistats en tid innan han flyttade till

Zürich där han var bosatt hösten 1909 (s. 248). I början av år 1910 flyttade han till

Berlin och där gifte han sig borgerligt den 19/3 med Hedvig Zwald (f. 1887) från

Zürich. Av någon anledning begärde han flyttningsbetyg till svenska församlingen i

Berlin och det utfärdades av Matteus församling i Stockholm 3/5 1910. Sannolikt gick Otto till pastorsexpeditionen i Matteus där han själv var skriven och begärde ett betyg till sonen trots att denne inte ens hade flyttat in i församlingen. Det löste sig på något sätt, men i utflyttningsboken finns inget inflyttningsdatum antecknat, något som är sällsynt. Hösten 1910 flyttade makarna till Barkåkra, strax norr om

Ängelholm. I Barkåkra föddes deras två söner, Otto Emanuel (f. 1910) och Björn

Vilhelm (f. 1912). Familjen flyttade in till Ängelholm sommaren 1912 och vidare till

Stockholm samma höst. I januari utflyttade familjen till »Russland«, förmodligen till

S:t Petersburg. För tiden därefter har jag inte gjort några efterforskningar. – John

Witts äldste son Otto Emanuel blev präst i den reformerta kyrkan i Schweiz. Han förhöll sig positiv till pingstväckelsen och författade eller var medförfattare till artiklar med rubriker som »Vernichtet und herrlich gemacht. Ein Lebensbild von Pastor

T.B. Barratt« (1945), »Komm Heiliger Geist« (1946), »Krankenheilung, Eine Frage an

Kirche, Gemeinschaften und Heiligungsbewegung« (1959) och »Die Glaubensheilung im

Lichte der Bibel« (1960). Björn Vilhelm avled i Bohus år 1973.

Elin avled den 9 september 1897 i Katrineholm; dödsorsaken var hjärnblödning. Hon kan från att familjen förenades år 1892 ha vistats under vissa tider i Katrineholm.

Den 24 september 1899 vigdes Otto Witt med Eva Katarina Clason född den 24 september 1862 i Kopparberg. 175 Vigseln ägde rum i Eva Clasons hem. Hovpredikant Emil Edvard Gemzell (1847–1925) var vigselförrättare (DN 25/9 1899). Makarna fick ett barn: Barbro Henrika född den 20 juli 1903. Hon avled redan år 1910. Dödsorsaken var sockersjuka; hon hade fallit i koma och inte vaknat upp.

Eva Clasons far avled 1874. Eva, hennes mor och en syster flyttade till Stockholm år 1891. Våren 1892 döptes Eva i Florakyrkan. I september 1895 »utskrevs« hon från Hedvig Eleonora församling »till Amerika«. Hon avreste från Göteborg med Montreal i Kanada som resmål och återvände till Stockholm i oktober 1896. Eva avled år 1948.176

Elin Margareta Witt och Ida Vilhelmina Witt

Både Elin (född 1876) och Ida (född 1878) ville återvända till Sydafrika som missionsarbetare. Ida tycks förgäves ha sänt in en ansökan år 1901 till Svenska kyrkans missionsstyrelse. Furberg skriver att avslag på en ansökan ofta motiverades »med att vederbörandes utbildning inte var tillräcklig« och fortsätter:

Den som inte ansågs fullt pålitlig i konfessionellt avseende kunde inte heller räkna med att bli antagen. Otto Witts dotter Ida lyckades därför inte beveka styrelsen att anställa henne på Oscarsberg. (Furberg s. 386) Elin försökte en annan väg. Hon eller Otto kan ha hört sig för hos HF:s ledning om möjligheterna att bli utsänd som missionsarbetare till Sydafrika. Vid ett styrelsesammanträde vid årskonferensen på Torp sommaren 1900 beslöts att »utsända fröken Elin Witt från Stockholm till Zulu för att hufvudsakligast såsom lärarinna i skolan biträda i missionsarbete, och blef hon under konferensen afskild« (HFa juni 1900). HF:s ordförande »ledde den högtidliga akten« när Elin »invigdes […] för

175 Otto Witt hade en kusin i Kopparberg, gruvingenjör Otto Theodor Witt (f. 1847 i

Karlshamn). Denne hade en son, Otto Witt (1875–1923), som blev en framgångsrik författare och förste svensk i genren science fiction (s.16). 176 När Eva Clasons mor avled 1917 skrev Dagens Nyheter att en av döttrarna var gift med »den bekante författaren och ingenjör Otto Witt i Stockholm« (DN 8/3 1917), en felaktig uppgift; ’vår’ Otto var förmodligen inte längre känd av tidningens redaktion.

Ingenjör Otto Witt är den ovan nämnde kusinen.

missionen i Zulu« på midsommardagen. Efter avskiljningen avlade hon ett kort vittnesbörd och nämnde då följande:

Den som är spillgifven åt Herren är höghelig Herranom. En spillgifven menniska fick ej köpas fri. Allt sedan jag kom till Sverige, har jag tänkt på att få gå ut till Sydafrika, och jag har länge väntat på denna stund. I hafven hört om nöden derute, bedjen för mig och Afrika. (TS 1900 s. 237)

HF-missionärerna i Sydafrika hade i början arbetat som ambulerande missionärer i Witts anda, men ganska tidigt bestämt sig för att bedriva arbetet på ett mer traditionellt sätt. Därmed behövdes det lärare. Elin hade fått en god utbildning och bedömdes nog lämplig som lärare. Efter att hon antagits som missionsarbetare besökte hon flera platser för att informera om missionen och samla in pengar till arbetet. Resan till Afrika påbörjades i april 1901 och tog två veckor längre än tänkt och var mycket påfrestande. Till Durban kom hon den 20 maj. Hon hade rest tillsammans med norska missionärer utsända av FÖM som vid den här tiden tillhörde Misjonsforbundet. Den station hon skulle arbeta vid var Betel som låg vid kusten, ett par kilometer norr om Tugelaflodens utlopp. Missionär Hans Nilsson (1867‒1953) var föreståndare för denna station. Där kunde man nu öppna en skola. Elin hade haft med sig en »reseorgel« från Sverige som hon använde i skolan och vid gudstjänster.

Tre månader efter att Elin hade lämnat Sverige skulle Emelie och Oscar Emanuelsson med sina tre små barn återvända till Sydafrika efter en tid i hemlandet. Familjen behövde hjälp under resan, åtminstone under uppehållet i England, där det kunde vara ganska besvärligt att få med sig allt »från den ena hamnen till den andra samt med ordnande av biljetterna m. m.«, som Emelie skriver från London den 17 juli. Därför bestämdes det att Ida Witt skulle följa med. När de skulle resa till Göteborg, förmodligen från Örebrotrakten, hade emellertid Ida blivit sjuk och kunde därför inte resa.

I början av december 1902 flyttade Elin från Betel till en så kallad utstation till Betel – Edokodweni – belägen precis vid havet någon mil söder om Betel. En engelsk missionär hade dittills bott där, men nu skulle Elin ta över ansvaret. Elin skriver i ett brev nyårsafton 1902:

Huset är bygdt af missionär Nilsson, dels af plankor från hafsstranden, dels af gräs och grenar, öfverstrukna med lera. Taket är af zinkplåt, så det dundrar, då det såsom i natt kommer en häftig hagelstorm. Två rum och två små krypin finnas. Regnet kommer nästan alltid från söder, så den

väggen är genomdränkt, då det regnar, jag har t. o. m. måst taga ner de taflor och porträtt, som hänga der. Då leran blir våt, lossnar den från ytterväggen, som är af flätade grenar, och faller i stora bitar ned. Äfven plankorna är gistna, så jag kan sticka fingrarna emellan. Detta gör, att jag har många fler små fönster än behöfligt är. Regn och sand strömmar in derigenom. I det andra rummet regnar det innanför i stället för utanför, hela väggen är en flod, som fortsätter ut öfver golfvet. (TS 1902 s. 63)

Ett par månader senare skriver Hans Nilsson och hans hustru Amy: »Sist vi hörde från Elin Witt, uppehöll hon sig i P. Maritzburg i anledning af att hon ej synes tåla kustklimatet, utan är ganska klen och svag« (TS 1902 s. 165). Men så småningom kunde hon återvända.

Den 19 december 1903 skriver Elin från Durban och att hon hade kommit dit »för att arbeta samman med missionär Nilssons, som ju från början var tänkt« (TS 1904 s. 46). Hans och Amy Nilsson hade då återkommit efter ett år i Sverige. I skolan, där Elin och makarna Nilsson undervisade fyra kvällar i veckan, var det i medeltal 100 elever (TS 1894 s. 221). Den lokal man höll möten i var densamma som Otto hade predikat i för den skandinaviska församlingen i Durban. Den hade köpts av HF.

Vid årskonferensen på Torp sommaren 1905 meddelades att Elin skulle »i början af juli upphöra med direkt missionsarbete, emedan hon ska gifta sig med en affärsman därute«.

Hon vill dock fortfarande vara en ibland oss och arbeta för Gud hvad hon kan. Hennes underhåll kommer därmed att upphöra och någon annan intaga hennes plats. Under det gångna året ha hennes hufvudsakliga arbetstid varit hos Nilssons i Durban. (TS 1905 s. 270) Mannen i fråga var Percy J. Hervey. År 1936 titulerades han pastor (»Reverend«) och bodde i Durban. Han var då, liksom Elin, medlem i The Natal Missionary Conference, som var ett samarbetsorgan mellan missionsorganisationer som verkade i Natal.177

177 I predikoturerna i Dagens Nyheter 1/2 1913 är »Hervey« annonserad i ett möte i S:t

Paulskyrkan i Stockholm.