3 Svenska kyrkan börjar bedriva mission

I detta kapitel redogörs översiktligt för hur Svenska kyrkans mission kom till stånd och för valet av Sydafrika som missionsfält. Därefter nämns något om den engelska kolonin Natal och konungariket Zululand för att i någon mån ge en uppfattning om områdets geografi och de politiska förhållanden som rådde under Otto Witts tjänstgöring där.

Svenska kyrkans mission

Vid allmänna kyrkomötet i Stockholm i september 1868 väcktes frågan om Svenska kyrkan skulle bedriva egen missionsverksamhet. Stöd till missionsarbete skedde genom att enskilda församlingar tog upp kollekt främst till Svenska missionssällskapet och Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Frågan diskuterades vid kyrkomötet och de beslut som fattades där ledde till att regeringen i slutet av april 1869 tillsatte en tremannakommitté som så småningom inlämnade ett förslag.

Kyrkomöten hölls vart femte år och vid 1873 års möte togs frågan upp igen. Under diskussionen »bröto sig olika meningar mycket skarpt mot hvarandra« (Karlgren s. XIV), men man enades om ett förslag som skulle överlämnas till regeringen, det vill säga Kungl. Maj:t.20 Förslaget innebar, kort uttryckt, att kyrkan skulle bedriva mission och att en missionsstyrelse skulle tillsättas för att leda arbetet. Man befarade en utdragen process, men så blev det inte. Redan den 29 maj 1874 bestämde Kungl. Maj:t »på kyrkomötets hemställan« att en årlig kollekt i rikets alla kyrkor skall upptagas å tredje bönedagen, som härigenom blifvit förvandlad till en missionshögtid, vid hvilken, med ledning af i vanlig ordning föreskrifna texter, missionssaken göres, till föremål för betraktelse och bön. (Cornelius s. 271) I september 1874 godkände Kungl. Maj:t förslaget.

21

20 Kungl. Maj:t var enligt 1809 års regeringsform benämningen »på de statsorgan som beslöt i kungens namn, med eller utan dennes personliga medverkan« (Nationalencyklopedin, uppslagsord: Kunglig Majestät). 21 Om denna process kan man läsa i Furberg s. 13–83.

Verksamheten kom att bedrivas under namnet Svenska kyrkans mission (SKM). Ärkebiskopen skulle vara styrelsens ordförande och sex ledamöter skulle väljas av kyrkomötet. För att inte fördröja processen tillsatte regeringen en interimsstyrelse. Ledamöterna fick förnyat förtroende vid 1878 års kyrkomöte. Ärkebiskopen, Anders Niklas Sundberg (1818–1900), dominerade i styrelsen. Han ville »skapa något verkligt nytt, en kyrkomission. Mönstret skulle inte hämtas från sällskapsmissionerna«. Missionen »borde bedrivas av kyrkans ordinarie organ: kyrkomöte, domkapitel, biskopar och präster. Missionsstyrelsen skulle vara ett verkställande organ« (Furberg s. 88–89). Hans inställning påverkade givetvis utvecklingen. Styrelsen bedrev ingen propaganda riktad mot allmänheten; Sundberg menade att det var de kyrkliga organens uppgift. Hans kyrkliga program gjorde att utvecklingen gick långsamt och det väckte kritik.

Missionsstyrelsen krävde att kyrkans missionärer skulle ha samma teologiska utbildning som gällde för den som skulle arbeta som präst i en församling. De skulle dessutom vara prästvigda. Någon utbildning vid någon missionsskola var inte aktuell. Styrelsen torde, med hänsyn till att den inte ville ta »för stora initiativ«, inte aktivt ha agerat för att rekrytera »unga präster att ingå i missionens tjänst«. Det kom att visa sig att flera av dem som ändå sökte kontakt med missionsstyrelsen under de första åren »hörde närmast hemma i nyevangeliska väckelsekretsar och hade där fått intresse väckt«. Tre av dessa var F.L. Fristedt, C.L. Flygare och J.F. Ljungqvist som vi kommer att möta längre fram. Furberg menar att planerna för att bli missionär ofta stod »i samband med lust för resor och önskan att uppleva främmande miljöer«, och nämner Otto Witt som ett exempel. Ett problem var enligt Furberg att missionsstyrelsen inte hade den kontakt med kandidaterna som krävdes för att kunna bilda sig en uppfattning om dem. »De komplikationer, som senare uppstod på missionsfältet, torde åtminstone delvis ha berott på det sätt på vilket missionärsrekryteringen skedde under de första åren« (Furberg s. 132–135). Ganska tidigt efter att missionsstyrelsen hade tillsatts inleddes förhandlingar om ett samarbete med Svenska missionssällskapet. Under det att dessa pågick sammankallade Sundberg styrelsen till ett möte den 23 april 1875 för att ta upp frågan om ett eventuellt eget missionsfält. Man beslöt då att ta kontakt med personer som hade erfarenhet av och kunskap om missionsarbete, dels den norske missionsbiskopen Hans

Paludan Smith Schreuder (1817–1882) i Zululand, dels två svenska missionärer i Södra Indien.

22

Innan styrelsen hade fått svar från de tillfrågade framfördes ett förslag att Syrien skulle väljas som missionsfält. När sedan svaren kom från Afrika och Indien visade det sig att Schreuder rekommenderade ett samarbete med den mission som han ledde i Zululand, medan missionärerna i Indien tycks ha menat att i stället för att starta ett nytt missionsföretag borde missionsstyrelsen stödja den missionsorganisation som de tillhörde, den tyska Leipzigmissionen. Denna var en luthersk mission, organiserad som ett sällskap och inte som en kyrklig verksamhet, något som gjorde att Sundgren var tveksam. Syrien föll bort som ett alternativ av flera anledningar, men under hösten 1875 tycks Otto Witt ha trott att styrelsen skulle välja Syrien. Den bestämde sig slutligen för ett samarbete med Schreuder i Zululand (Furberg s. 137–140). Schreuder hade år 1841 med toppbetyg avslutat sina teologiska studier vid universitetet i Kristiania (Oslo). Året därpå förklarade han sig villig att starta en missionsverksamhet i Zululand. Tongivande teologer i Kristiania bildade därför en kommitté för att samla in pengar till hans underhåll. Kommittén var inte formellt bunden till kyrkan men missionen kom ändå att betraktas som »kyrklig« och inte som ett »sällskap«. Efter att Schreuder hade prästvigts i Kristiania reste han i slutet av år 1843 till Durban, utsänd av kommittén.23

Det Norske Misjonsselskapet (NMS) hade bildats år 1842 i Stavanger av pietistiska väckelsegrupper inom norska kyrkan. Sällskapet tog efter en tid över Schreuders mission. År 1849 blev Schreuder kallad till den dåvarande kungen i Zululand. Han stannade där ett par veckor och lyckades bota honom från reumatisk värk. Detta gjorde att han fick slå sig ner i landet som missionär (Fristedt s. 38). Han tycks därefter ha träffat kungen då och då, och när dennes son Cetshwayo blev kung år 1872 fick Schreuder en bra relation även till honom.

Den norska missionsverksamheten utvecklade sig synnerligen långsamt. År 1850 sände NMS ut ytterligare tre missionärer som skulle arbeta tillsammans med Schreuder. De var inte prästvigda. Framgången uteblev; det första dopet ägde rum först år 1858. I början av

22 Svenska kyrkan övertog hösten 1876 Svenska missionssällskapets verksamhet i Indien. 23 Uppgifterna om Schreuder har hämtats från Norsk biografisk leksikon (»H P S Schreuder«) och i Furberg s. 137–142.

1860-talet förändrades situationen och det fanns arbete för fler präster än Schreuder. Styrelsen för NMS tvingade då mer eller mindre honom att ordinera de tre missionärerna. För att undvika problem i framtiden kallades han hem till Norge där han i juli 1866 vigdes till biskop för »den Norske Kirkes Missionsmark« av biskopen i Bergen – detta trots att NMS inte var en del av kyrkan.

Missionärerna hade bildat en missionskonferens som var ett beslutande organ, men som nu endast blev rådgivande; biskopen skulle fatta besluten. Förhållandet kritiserades i Norge och NMS-styrelsen lade fram ett förslag som skulle försvaga biskopens ställning. Detta kunde Schreuder inte acceptera och det ledde till att han sa upp sig som missionär och biskop inom NMS. På privat initiativ bildades en kommitté i Kristiania för att stödja hans verksamhet.24 Han fick behålla sin biskopsvärdighet. Från år 1873 bedrevs verksamheten under namnet Den Norske Kirkes Mission ved Schreuder (»Den norska kyrkans mission genom Schreuder«).

Schreudermissionen hade från början endast en missionsstation, Entumeni i Zululand med bostadshus, skola och kyrka. År 1875 grundade Schreuder en missionsstation, Untunjambili, i Natal där han själv bosatte sig. I början bedrevs verksamheten i hyddor, men under år 1876 byggdes hus och år 1880 en kyrka. Det var således, trots namnet, inte kyrkan som stod bakom Schreuders verksamhet, men Sundberg kan ha uppfattat att den var ett steg mot en mission inom den norska kyrkan och kunde därför tänka sig att arbeta tillsammans med honom. 25 År 1876 grundade missionsstyrelsen en tidning som skulle publicera rapporter, artiklar och notiser om Svenska kyrkans mission. Den fick namnet Missions–Tidning, under inseende af Swenska Kyrkans Missions-

24 Kommittén bestod av »några äldre prester och [med Schreuder] sympatierande ungdomsvänner« (MT 1878 s. 233). Furberg skriver: »Den kommitté som understödde

Schreuders mission hade bildats på initiativ av några präster i Norge med J.Tandberg i spetsen och »var följaktligen av mer eller mindre privat natur« (Furberg s. 146).

Jørgen Johan Tandberg (1816‒1884) var stiftprost i Kristiania; han utnämndes till biskop i Christiansand år 1882. 25 Furberg skriver: »Det låg nära till hands att uppfatta situationen i Norge såsom jämförlig med läget i Sverige. Konflikten mellan Schreuder och Det Norske Misjonsselskapet kunde fattas som en uppgörelse mellan sällskapsmission och kyrkomission. Svenska tidningars redogörelser för händelseförloppet kunde ge ett sådant intryck« (Furberg s. 141).

Styrelse (»Missionstidningen«). Formatet är ungefär A5 och den är tryckt med frakturstil. »Ännu i början af 1890-talet uppgick tidningens upplaga endast till mellan två och tre tusen exemplar« – år 1908 var upp-

lagan 30 000 (Karlgren s. XXXIV).

Kristen missionsverksamhet i Natal och Zululand hade påbörjats i mitten av 1830-talet men tillväxten, räknat i antalet svarta som hade tagits upp som medlemmar i församlingarna, skedde långsamt; det förefaller som att antalet medlemmar i slutet av 1880-talet snarare räknades i hundratal än i tusental. Missionsstyrelsen var eller blev ganska snart medveten om att det krävdes uthållighet. Det var först år 1885 som de första som »vunnits« vid Oscarsberg också döptes där.

SKM hade i slutet av år 1887, det vill säga efter ungefär tio års verksamhet i Natal, 39 medlemmar varav 34 i Oscarsberg. Tio år senare var antalet 623 och ytterligare tio år senare, i slutet av år 1907, var medlemsantalet 2 594, varav 639 i Oscarsberg (Karlgren s. 203).

Natal och Zululand

Kartan på nästa sida visar de ungefärliga gränserna för Natal och Zululand år 1878. Gränserna utgörs till stor del av floder, varav endast några är namngivna på kartan. 26 Både i Natal och i Zululand talades zulu.

När Otto Witt år 1876 kom till Afrika var Natal en provins inom den engelska Kapkolonin. Provinsens största stad var hamnstaden Durban, även kallad Port Natal. Den hade cirka 7 000 invånare år 1877 och »dess butiker kunna mäta sig med de bäst försedda i Stockholm« (MT 1878 s. 205). Huvudstad var Pietermaritzburg. Zululand var en oberoende stat som styrdes av en kung vid namn Cetshwayo. Huvudstad var Ulundi. Till ytan var Zululand något större än Småland. Natal var något större än Zululand. Uppgifter om antalet innevånare är osäkra. Det kan ha varit 350 000 i Natal, varav 30 000 var vita och 20 000 var indier. Zululand kan ha haft 250 000 invånare, varav 99 % var svarta.

Tugelafloden och dess största biflod, Buffalofloden, utgjorde gränsen mellan Natal och Zululand. Från Oscarsberg var det mindre än en kilometer ned till Buffalofloden. Där fanns det möjlighet att komma över floden. Gränsövergången kallades Rorke’s Drift – Rorkes vadställe ‒efter en tidigare ägare till den gård som nu kallades Oscarsberg.

26 Zululands östra och västra gränser upp mot floden Pongola är streckade pga. att jag inte har kunnat avgöra var gränserna gick i slutet av 1870-talet.

N 

TRANSVAAL

Utrecht

Buffalo Oscarsberg Amoibie Pongola

Blood

ZULULAND

Ulundi

Gordon Memorial Buffalo Entumeni

Tugela Untunjambili Eshowe

Aangelegen

Greytown

Tugela

Hermannsburg Appelsbosch

Pietermaritzburg

NATAL

Durban

Indiska oceanen

100 km

Utöver städerna Durban, Greytown, Pietermaritzburg, Utrecht och Ulundi har det ungefärliga läget markerats för flertalet av de missionsstationer som nämns i denna skrift – Oscarsberg, Aangelegen, Amoibie och Appelsbosch (Svenska kyrkan, som fram till 1901 skulle få ytterligare sju stationer i regionen), Gordon Memorial (Skotska frikyrkans mission), Untunjambili och Entumeni (Schreudermissionen), Eshowe (Det Norske Misjonsselskapet) samt (Neu) Hermannsburg (huvudstation för den tyska, lutherska Hermannsburgsmissionen som hade fem stationer i regionen).

Från klimatsynpunkt delas året in i två perioder. Den varmaste kallas regntiden. Otto Witt skriver: [Den] börjar vanligtvis i Oktober och fortfar till April. De första månaderna regnar det mycket, vanligtvis tre dagar eller fler i sänder, samt då några dagars uppehåll. Vid slutet af December blir det mera torrt och stadigt väder, och från denna tiden till Mars hafva vi den hetaste delen af året.

Därefter åter en månads oupphörligt regn, som slutar med några häftiga

åskväder. (MT 1878 s. 33)

Regntiden följs av en kallare och torrare period som börjar i april.

Det vanligaste sättet att ta sig mellan olika platser i Natal och Zululand var att gå till fots, men de vita färdades i allmänhet i oxvagn eller ridande på häst. De mer välbeställda ägde oxvagnar, andra hyrde vagnar eller lät sig transporteras mot betalning. Under bra förhållanden kunde man ta sig fram 15‒20 kilometer per dag, i kuperad terräng mindre än 10 kilometer. Flodövergångar samt passager av träskmarker och steniga områden förlängde resan liksom när man drabbades av oväder.27 Vissa rutter trafikerades av hästdragna postdiligenser, men då kunde man inte medföra något bagage. Vägarna var år 1876 i allmänhet dåliga och efter häftiga regn svårframkomliga – Otto Witt skriver att »här är usla eller rättare sagdt inga vägar« (s. 47). Den 1 december 1876 invigdes den första järnvägen i Natal – mellan Durban och Pietermaritzburg.

Under hösten 1878 var relationerna ansträngda mellan Zululand och den brittiska kolonialmakten i Sydafrika, varför befälhavaren för de brittiska kolonialstyrkorna flyttade sitt högkvarter till Pietermaritzburg. Han förstärkte sina trupper och förberedde en invasion utan att rådgöra med den brittiska regeringen i London. Efter att kung Cetshwayo inte

27 En typisk oxvagn var ca 6 m lång. Över vagnen var träbågar uppsatta på vilka en segelduk spändes så att man fick ett tält. Hjulen var av trä och skodda med järnband. Vagnen drogs vanligen av sju eller åtta par oxar, men i starkt kuperad terräng eller på sumpmark kunde det krävas fler. Fristedt skriver att han hade sett 108 oxar spända för en enda lastvagn (Fristedt s. 174 ). Vid det första oxparets horn var en rem fäst som användes av »förelöparen« för att få oxarna att gå som han ville. »Drivaren« drev oxarna framåt med hjälp av en ca 18 m lång piska. Skaftet var ett ca 7 m långt bamburör och snärten var ofta gjord av flodhästskinn. Drivaren gick vid sidan om oxarna. Vid körning i en kraftig nedförsbacke låstes hjulen med kätting så att ekipaget kanade ner för backen. En resa på bra underlag kunde vara »mycket behagligare än på jernväg«. »När man skall upp för de branta bergen, så ser det ofta hårresande farligt ut. Oxarne draga så, att de äro färdige att stupa. […] De stackars oxarne piskas ofta till den grad, att de vråla och råma af smärta« (MT 1883. s. 272–273). När färden gick över »stockar och stenar« skakade vagnen kraftigt (s. 47 nedan).

besvarat ett ultimatum rådde krigstillstånd från den 11 januari 1879. I krigets inledningsskede invaderade britterna Zululand – fortfarande utan att informera London. Trupperna gick in i landet dels från söder över Tugelafloden, dels från väster med huvudstyrkan i närheten av Oscarsberg för att ta sig fram till Ulundi och dels från nordväst för att låsa fast fienden och därmed underlätta för huvudstyrkan att nå Ulundi. De brittiska styrkorna bestod av vita från Storbritannien och svarta från kolonierna i Sydafrika.

I inledningsskedet utkämpades två slag som har gått till historien, ett vid Isandlwana (även Isandhlwana) omkring 10 kilometer öster om Oscarsberg och ett vid missionsstationen – slaget vid Rorke’s Drift. Vid Isandlwana led britterna ett svidande nederlag, men de lyckades försvara Oscarsberg. Meddelandet om nederlaget vid Isandlwana påverkade de båda andra kolonnerna och medförde att man efter ett par veckor kunde konstatera att invasionen var ett misslyckande. Under den tid som följde utkämpades flera slag men det var först efter att britterna under mars månad fått förstärkning, som en andra invasion kunde genomföras vilken ledde till att Cetshwayos armé blev besegrad i juli 1879.

Landet styckades i tretton delar som överlämnades åt lika många hövdingar. Någon stabilitet blev det emellertid inte och år 1882 tog britterna kontroll över den södra delen av landet. I ett territorium nordost därom sattes Cetshwayo som härskare och i ett tredje område i nordöstra delen av Zululand fick en hövding fortsatt makt. Flera av hövdingarna förde krig mot varandra år 1883. Året därpå dog Cetshwayo och en son till honom lade det sist nämnda området under sig, men år 1887 blev hela Zululand utom ett område längst i norr ett brittiskt protektorat. Tio år senare förenades hela Zululand med Natal.