3. Svenska kyrkan börjar bedriva mission I detta kapitel redogörs översiktligt för hur Svenska kyrkans mission kom till stånd och för valet av Sydafrika som missionsfält. Därefter nämns något om den engelska kolonin Natal och konungariket Zululand för att i någon mån ge en uppfattning om områdets geografi och de politiska förhållanden som rådde under Otto Witts tjänstgöring där.
Svenska kyrkans mission Vid allmänna kyrkomötet i Stockholm i september 1868 väcktes frågan om Svenska kyrkan skulle bedriva egen missionsverksamhet. Stöd till missionsarbete skedde genom att enskilda församlingar tog upp kollekt främst till Svenska missionssällskapet och Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Frågan diskuterades vid kyrkomötet och de beslut som fattades där ledde till att regeringen i slutet av april 1869 tillsatte en tremannakommitté som så småningom inlämnade ett förslag. Kyrkomöten hölls vart femte år och vid 1873 års möte togs frågan upp igen. Under diskussionen »bröto sig olika meningar mycket skarpt mot hvarandra« (Karlgren s. XIV), men man enades om ett förslag som skulle överlämnas till regeringen, det vill säga Kungl. Maj:t.20 Förslaget innebar, kort uttryckt, att kyrkan skulle bedriva mission och att en missionsstyrelse skulle tillsättas för att leda arbetet. Man befarade en utdragen process, men så blev det inte. Redan den 29 maj 1874 bestämde Kungl. Maj:t »på kyrkomötets hemställan« att en årlig kollekt i rikets alla kyrkor skall upptagas å tredje bönedagen, som härigenom blifvit förvandlad till en missionshögtid, vid hvilken, med ledning af i vanlig ordning föreskrifna texter, missionssaken göres, till föremål för betraktelse och bön. (Cornelius s. 271)
I september 1874 godkände Kungl. Maj:t förslaget.21
20 Kungl. Maj:t var enligt 1809 års regeringsform benämningen »på de statsorgan som
beslöt i kungens namn, med eller utan dennes personliga medverkan« (Nationalencyklopedin, uppslagsord: Kunglig Majestät). 21 Om denna process kan man läsa i Furberg s. 13–83.
25
