9 Tillbaka på Oscarsberg

Otto Witt lämnade Helsingborg i juni 1880 för att via London resa till Durban (MT 1880 s. 117). Han skriver:

Den 9:de dennes lämnade jag Sverige tillsammans med mina tre arbetare, som för trenne år förbundit sig att arbeta i missionens tjänst i och för Oscarsbergs återuppbyggande. Den ene af dem medför hustru och en liten son, de båda andra är ogifta. Efter den avtalade tidens slut ämna de slå sig ned på eller vid Oscarsberg, som sjelfständige arbetare. Så kan med tiden, om

Gud vill, en liten svensk koloni uppväxa derute och en kristen svensk församling stå jemte och till stöd för den ur hedendomen nyvunna. (MT 1880

s. 157–158)

Med på resan var enligt Dagens Nyheter »6 à 8 unga män från olika delar af landet [som] anmält sig vilja göra sällskap, för att i kolonien Natal försöka sin lycka« (DN 11/5 1880). Witt hade säkert ägnat en hel del tid åt att skapa ett intresse för sin idé om en svensk koloni vid Oscarsberg.

På färden till Durban skriver Witt att det kändes vemodigt att resa tillbaka till Afrika.

Hustru och fyra små barn har jag lemnat hemma för at ensam åter uppbygga den nedbrunna stationen, och i Natalkolonien råder en stark opposition emot mig för mitt öppna men obetänksamma uttalande i England angående kolonisternas förhållande till de svarte. […] Vi äro omkring 180 passagerare ombord. Af dessa äro, till min stora glädje, sex nye tyske missionärer till Natal, utsände från Hermansburg. Vidare fem brudar åt redan utgångna missionärer […] samt dessutom 30–40 kolonister, som ämna bosätta sig på missionsstationerna. (ibid. s. 157–159)

Svenskarna kom till Durban i mitten av juli. De möttes där av Bernhard Kraft som skulle föra dem till Oscarberg med en oxvagn. Under Krafts månadslånga bortovaro hade August Hammar haft tillsyn över egendomen (AHa 1/7 1880). 84 Dit kom svenskarna i början av augusti, men Witt var inte med. Hammar skriver:

Sedan 3 veckor har det varit ovanligt lifligt här vid Rorke´s Drift. I början af månaden kom neml. Kraft tillbaka från sin Durbanresa åtföljd av en hel

84 August Hammar hade sannolikt engagerats av Kraft i återuppbyggnadsarbetet. Så länge han hade fullt upp att göra med bland annat ritningar till husen tänkte han inte lämna stationen för att söka något arbete (AHa 30/8 1880).

karavan svenskar bland hwilka jag till min öfverraskning igenkände en f.d. kamrat från Bergskoletiden, [Wilhelm] Berglund. Otto Witt följde ej med dem utan tog en lång omväg genom Zululandet för att besöka Biskop Schröder [Hermannsburgsmissionen] och Oftebro på Etyowe [Eshowe] och anlände hit först för en vecka sedan. (AHa 29/8 1880)

Själv skriver Witt i ett brev den 23 augusti, två dagar efter sin ankomst till missionsstationen:

Stämningen mot mig här var ännu så förbittrad bland pöbeln, att man offentligen hotade mig i tidningarna, om jag vågade mig in i landet. För att ej onödigtvis utsätta mig för ledsamheter, följde jag mina vänners uppmaning och beslöt till häst rida genom Zululandet till Oscarsberg. Genom Guds nåd har jag […] kommit hit efter en lång och besvärlig färd. Zulufolket har ingen mat, och derför har jag fått hungra betydligt på resan. Men bättre är att lida hunger än att vara utsatt för pöbelns råhet. Då jag passerade en liten by i kolonien, fick man reda på, att jag var der, och strax gjorde sig några redo att förklädde och försedde med maskar gripa mig, för att smörja in mig med tjära och rulla mig i fjädrar, men jag undkom. (MT 1880 s. 254–255)

Hur det stora sällskapet bodde under den första tiden berättar inte Witt, men hantverkarna hade satt igång direkt efter ankomsten med att uppföra ett provisoriskt bostadshus. Därefter skulle kyrkan byggas och sedan bostadshuset. När kyrkan var klar skulle den användas som bostad tills boningshuset stod färdigt.

I början av år 1881 stod det klart att man skulle kunna flytta in i kyrkan i maj eller juni. Det var emellertid oroligt och britterna hade talat om att sända trupper till Rorke’s Drift. I början av april var det åter lugnt och Otto kunde därför skriva till Elin att hon kunde återvända till Natal.85 Den 30 maj 1881 lämnade hon Helsingborg med tre av sina fyra barn och en tjänsteflicka för att resa till Durban. Det yngsta barnet,

85 Den 11/5 1881 skrev Elin Witt till missionsstyrelsen och bad om pengar för resan.

Inledningen av brevet lyder: »I djupaste ödmjukhet vågar jag för Styrelsen frambära en anhållan för hvars brister i sak eller form min egenskap af qvinna, och dertill en af flerårige pröfningar hemsökt maka och moder torde påkalla benäget öfverseende.

Af kyrkoherden och ordensledamoten Sjöding har jag genom bref erfarit, att ingen formlig anhållan om medel till min förestående återresa till Oskarsberg inkommit från min man, Missionären Otto Witt. Ej vetande, huruvida en sådan blifvit afsänd, men i följd af den osäkra postgången uteblifvit, föreställer jag mig att en å andra sidan möjlig uraktlåtenhet i detta hänseende har sin grund i hans föreställning, att

Styrelsen, som samtyckt till och bekostat hans med verkliga lifsfaror förenade återresa till Oskarsberg, antingen i muntliga yttringar till honom eller i tyst förutsättning äfven åtagit sig att bekosta nödiga medel för att till honom återföra den familj, från hvilken han till ömsesidig saknad sedan ett år varit skild. …« (SKa 23/5 1881b).

den ettårige Gustaf fick inte följa med. Han togs om hand av Elins syster Märta Pallin i Örebro. Hon skriver att »det var svårt för min syster att då hon reste ensam, utom de öfriga barnen taga med på en dylik resa ett så spädt barn, som dessutom just då var sjukt« (SKa 5/12 1882b). Märta Pallin nämner inget om tjänsteflickan. Witt reste ner till Durban med oxvagn för att hämta hem sin familj och flickan. Den 16 juli anlände de till Oscarsberg.

Först år 1886 förenades Gustaf med sina föräldrar (s. 166).

Verksamheten fram till sommaren 1885

När Witt år 1878 flyttade till Oscarsberg kunde han starta verksamheten utan någon större fördröjning. Lämpliga hus fanns och på egendomen bodde kaffrer som deltog i de gudstjänster han höll och den skola han undervisade i. År 1880, när han kom tillbaka från Sverige, var situationen en annan. Hus måste byggas och människor förmås att bosätta sig på den mark som tillhörde missionsstationen; endast några av de kaffrer som hade bott där före kriget hade återvänt.

Witt hade god hjälp vid uppförandet av stationen och andra praktiska sysslor av Bernhard Kraft, August Hammar och de tre hantverkarna från Sverige. Själv ägnade han sig huvudsakligen åt den andliga verksamheten och skolan samt resor in i Zululand. Han skrev också en grammatik för zuluspråket. Vid Oscarsberg hade han under andra halvåret 1880 hjälp av Fristedt, och även i viss mån från och med september 1881 då denne fick en egen station i närheten av Oscarsberg och därför kunde hjälpa Witt. När Elin anlände deltog hon i arbetet vid skolan.

Successivt flyttade människor till Oscarsberg som nybyggare – i slutet av år 1884 bodde ett trettiotal svarta där – men ingen lät omvända sig. De som blev medlemmar i Oscarsbergs församling var omvända när de kom till platsen och några var redan döpta. Efter hand som byggnaderna blev färdiga och människor flyttade till stationens mark utvecklades verksamheten och kunde bedrivas som före kriget. Vi ska nu ta del av några av Witts berättelser om de fem första årens verksamhet med undantag för skola och barnhem. I ett brev den 19 april 1881 skriver Witt att han, efter sin återkomst till Natal, hade tillbringat en stor del av tiden i Zululand för språkets skull ‒ där var han helt hänvisad till zulu ‒ men att han nu var igång med arbetet vid stationen och inte tänkte avbryta det.

Jag har haft i medeltal 8–10 Kaffrer i min tjenst, och med dem har jag hvarje afton skola. Det bedröfligaste är, att dessa arbetskaffrer äro så litet uthållige, och då de arbetat ett par månader, behöfva de gå hem och hvila sig ett halft år. Således just då de känna bokstäfverna och börja fatta något af Guds ords sanningar, vända de ryggen åt alltsamman för att gå hem och glömma hvad de lärt. Det kan väl genom den i Ordet inneboende kraften likväl väckas till lif; men tålamodspröfvande är det att, då man en tid gjort sig möda och arbete, se allt förspilt och begynna [så] med nybyggare och slutligen se dessa göra på samma sätt som de föregående. Men framgången står till honom som säger: I skolen behålla edra själar genom edert tålamod, och genom tålamod skola vi äfven vinna andras. (MT 1881 s. 125)

På söndagarna hölls först en svensk gudstjänst och omedelbart därefter »den infödda gudstjensen, som i medeltal är besökt af 50 personer«.

Julaftonen 1881 hölls en julfest på missionsstationen. Dit kom vid middagstiden 150 gäster. Många var högtidsklädda. Efter sång och bön talade Witt »öfver det härliga julevangeliet«.

Sedan vi ytterligare gjort bön och sjungit, blef hela den svarta församlingen bjuden på kaffe och bröd, och väl värdt var det att se den förnöjelse, med hvilken de förtärde undfängnaden. Här satt ett kotteri gamla qvinnor rundt om ett tennfat, ur hvilket ömsevis drucko, der ett annat kotteri pojkar, som med hjelp af en sönderslagen butelj tillegnade sig innehållet af en gryta, der åter en del män, som med träskedar släckte sin törst ur en djup spann o. s. v. Glädjen stod högt i tak och var dock dämpad av ett stilla all-

var. (MT 1882 s. 68)

Vid denna fest var fem kvinnor med från en plats cirka två mil från Oscarsberg. En av kvinnorna hade före kriget haft kontakt med en missionsstation och »blivit väckt«. Hon hade sedan »ihärdigt predikat bättring« och det hade gett resultat. När det så småningom blev känt att Witt hade återkommit hade de kommit på besök. »Sedan dess hafva de kommit nästan hvarje söndag ehuru den långa vägen är ytterst mödosam för dem att vandra, så att de alltid kommit på lördagsaftonen.« Witt hoppades att de med sina familjer snart skulle flytta till Oscarsberg. Efter festen »vandrade kaffrerne tyst och stilla hem igen, enbart våra egna arbetskaffrer och de nämnda qvinnorna och deras män stannade qvar«. I ett brev till Missionstidningen skriver Witt den 3 december 1884:

För en ytlig betraktare och för den, som ännu icke verkligen lefvat bland dem, synas kaffrerna visserligen frånstötande, men ju mera man lär känna dem, desto mera kan man värdera dem, och innerligt rörande äro många

drag af tillgifvenhet mot de hvita, af hvilka de äro beroende. En missionär, som vill och kan sänka sig ned till deras ståndpunkt, skall snart erfara den tillit, med hvilken de hänga sig fast vid honom, och om de länge synas otillgängliga, så skall detta endast mana oss att desto ifvrigare och innerligare bedja om den kärlek, som tror allting, som hoppas allting och som aldrig vänder åter. (MT 1885 s. 41)

Den 18 april 1885 skriver Witt till Missionstidningen och berättar om verksamheten:

Det är mycket trostärkande och upplifvande att iaktaga dopkandidaternas tillväxt i nåden och i vår Herres Jesu Kristi kunskap, att genom deras frågor och svar dagligen erfara, huru de gå framåt på den goda vägen. Såväl till det yttre som till det inre undergå de en märkbar förändring, och säkert är, att såsom missionärens lif under pröfningens och väntans dagar är mödosamt och tungt, så kan å andra sidan ingen glädje mäta sig med hans, då Herren bekänner sig till hans arbete. Yttre vittnesbörd om det vaknande troslifvet saknar jag visserligen inte bland dem, som nu förberedas till dopet. Unsobo och Mamoza bruka att på söndagens eftermiddag begifva sig till någon gård för att framlägga för sina bröder sanningar, som de hemtat ur min predikan, och ofta hörer jag, der jag minst väntat det, allvarliga ord uttalas. (MT 1885 s. 150)

Inför påsken hade det hållits särskilda möten varje onsdagskväll »till betraktande af vår Frälsares lidande och till bön«. Ofta hade kyrkan varit full av åhörare. Efter påsken hade mötena fortsatt.

Vi sjunga andliga sånger, bedja samt läsa »Kristens resa« af Bunyan. Jag föreläser ur denna ett stycke, hvarefter vi samtala om det upplästa och söka tillämpa det på oss själva. »Kristens resa« tror jag vara synnerligen egnad för våra svarta, som ständigt tala i bilder och liknelser. Det första och sista är dock Herrens eget ord, som jag söker så mycket som möjligt bibringa såväl dopkandidaterna som skolbarnen. De bland barnen, som kunna läsa innantill, hafva alltsedan jul haft hvarje skoldag ett bibelspråk till hemläxa, och de hafva på denna tid inhämtat öfver 70 språk – en i sanning värdefull skatt. […] Trenne af flickorna kommer jag möjligen snart att döpa. […] Jag vill med glädje föra dem till dopet, att de der må få förvissning om barnaskapet och der offentligen bekänna hvem de i lif och död vilja tillhöra. (MT

1885 s. 150–151)

Witt berättar också att han gjorde färder in i Zululand. Tidigt en söndagsmorgon hade han kommit till en gård.

Jag sadlade af i förhoppning att få något att äta. Jag hade under tvenne dagar ej förtärt något annat än en råtta, som en medlidsam qvinna rostat åt mig, och som jag under andra omständigheter skulle försmått. Man sade

mig, att här funnes ingen mat. Jag var förtvifladt hungrig och skulle strax hafva gått, ty jag såg, att jag skulle här ingenting få, men jag nödgades stanna för att åtminstone låta min häst beta. Under tiden lyckades jag samla gårdens folk, och i det stora tempel, hvars hvalf är Guds klara himmel, predikade jag för dem om Honom, som kom att frälsa och saliggöra dem, som tro på Hans namn. En mera uppmärksam församling än den jag där hade kan ingen predikant önska sig. Den omedelbara verkan af min predikan var, att man efter predikans slut frambar åt mig mera mat än jag

kunde förtära. (MT 1885 s. 152)

Skola och barnhem

Efter att missionsstationen stod färdig kunde Witt ägna mer tid åt skolan. I juni 1882 var antalet elever 14, den yngste 6 år och den äldste över 40. De ämnen som eleverna undervisades i var: »sång, läsning, räkning,86 katekes och biblisk historia« (MT 1882 s. 188). Ett par elever fick även undervisning i skrivning. Elin och Otto insåg betydelsen av hjälpmedel såsom planscher och böcker med bilder, som de rekvirerade från Sverige. Särskilt populär bland barnen blev en kulram. Hösten 1881 skriver Otto om sin och Elins verksamhet bland barnen:

Hvarje dag har min hustru skola med barnen från egendomen, och är det riktigt glädjande att se, huru barnen gerna komma och äro förnöjda att få lära sig sjunga. Min hustru inöfvar dem nämligen i tonträffning och i sjungande af enkla rythmiska melodier. Det äro bland dem ganska vackra röster, och då jag på någon ledig stund instämmer i kören med min flöjt och min hustru ackompagnerar med orgeln, lysa barnens ansikten af fröjd.

(MT 1881 s. 243)

Att Herren är hos oss med sin välsignelse, se vi […] i skolarbetet. Våra barn – jag menar de svarta – bli oss mer och mer kära och tyckas äfven sjelfva både vinna mer tillgifvenhet för oss och få mer lust att bevista skolan. Denna försumma de nu aldrig utan giltig orsak. (MT 1881 s. 275)

Elin och Otto insåg redan sommaren 1881 behovet att starta ett barnhem, beroende på att de vid upprepade tillfällen hade blivit ombedda att ta emot barn till uppfostran (MT 1883 s. 217). Den 16 november 1881 skrev Witt till Grafström och föreslog att ett barnhem skulle upprättas

86 Witt använde sig av engelska ord för siffror, som även andra skolor gjorde. Zulu var för otympligt; Witt anför som exempel talet 1882: »inkulungvane namashumi a ishijangalombili namashumi a ishijangalombili nababii ngapanhle« (MT 1882 s. 188).

vid Oscarsberg och att en kvinna skulle anställas för att ta hand om barnen. Styrelsen beslöt den 24 februari att bevilja dels ett anslag af [40 pund] för inrättande – till en början såsom ett försök – af ett barnhem å Oscarsberg, dels öfverresa till Oscarsberg på missionens bekostnad för ett fruntimmer, som skulle hafva närmaste tillsynen och vården om barnen i detta hem samt äfven deltaga i deras under-

visning. (SKa 24/2 1882)

Styrelsen tog på sig uppgiften att få tag på en kvinna som var villig att under Elins ledning »förestå hemmet«, men lyckades inte (MT 1883 s. 217). Även Otto och Elin gjorde ansträngningar: »Åt flera håll skrefvo vi, men ständigt fingo vi det nedslående svaret, att ingen befans villig«

(SKa 22/8 1883).

I brevet till Grafström föreslog Witt också att en yrkesskola skulle startas för äldre pojkar. Han påpekade att det var gynnsamt att göra det just då eftersom »den duglige, rättänkande och allvarlige« snickaren Hans Andersson (s. 124) var villig att stanna kvar vid Oscarsberg och arbeta som yrkeslärare (SKa 24/2 1882b). Styrelsen beslöt »att medgifva Witt att använda de inkomster han kunde uppdrifva ur farmen Oscarsberg till inrättande derstädes af en slöjdskola för gossar« (SKa 24/2 1882). Snickaren Hans Andersson lämnade stationen redan i juni 1882 varför slöjdskolan sannolikt inte hann startas.87 Makarna Witt behövde också hjälp i hushållet, ett önskemål som styrelsen tog upp den 6 november 1882. Den beviljade då ett anslag på 30 pund för att täcka kostnaderna »för en för Witt bestämd tjensteflickas utresa till Oscarsberg«. Tanken tycks vara att Witt skulle anställa henne. Inget nämns i protokollet om något årligt bidrag. Vid samma möte beslöts att »frågan om anställande vid barnhemmet på Oscarsberg af lämplig person finge tills vidare anstå«.

Det dröjde sedan till den 1 juni 1883 tills frågan om hjälp till barnhemmet togs upp.

Medgaf Styrelsen, att i Missions-Tidningen finge intagas ett upprop till missionens vänner att gifva anvisning på någon person, som kunde anses

87 Hans Andersson begärde den 20/6 1882 att missionsstyrelsen skulle betala ut respengar till hans fästmös utresa (SKa 15/8 1882b). Den 6/7 skriver Witt till styrelsen och meddelar att både Andersson och (Norén (muraren) hade lämnat Oscarsberg utan att ha fullbordat sina arbeten. Andersson hade förfört den tjänsteflicka som hade rest till Afrika tillsammans med Elin Witt, och han hade rymt tillsammans med henne (SKa 6/11 1882b).

lämplig att utgå såsom biträde vid det tillämnade barnhemmet å Oscarsberg äfvensom uppmaning att bidraga till underhåll af barn derstädes. (SKa

1/6 1883)

Uppropet återfinns i juninumret av Missionstidningen:

Missionär Witt har länge känt ett stort behof af en qvinnlig hjelp åt sin hustru inom det tillämnade barnhemmet å Oscarsberg (några barn äro redan upptagna). Om någon vän till svenska kyrkans mission kunde gifva

Missions-Styrelsen anvisning på en för detta arbete lämplig och till det samma villig person, så gjorde han både Styrelsen och missionär Witt en stor tjenst. […] Härmed är tillika ett tillfälle öppnadt för föreningar och enskilda personer att lemna bidrag för underhållande af särskilda barn, hvilka de då också kunna följa med sina förböner och sitt deltagande. (MT

1883 s. 143)

Den 19 juni skrev Elin, ovetande om styrelsens beslut, ett eget upprop. Det publicerades i augustinumret av Missionstidningen. Hon berättar först att en kvinna i en av familjerna som bodde på missionsstationens egendom hade lämnat sin man och deras fyra minderåriga barn, varför mannen nu skulle lämna bort dessa till »olika hednakraaler«.

Huru outsägligt glada skulle icke vi vara om vi kunde få taga dem! Tyvärr är det oss omöjligt för tillfället. Sjelfva behöfva vi hjelp och hafva under ett helt år förgäfves hoppats få en tjensteflicka från Sverige. Vi hafva sjelfva små barn, som icke får den vård de behöfva, och jag får till min sorg icke biträda med de svartas undervisning. […] – I två år har det känbara behofvet af ett barnhems upprättande icke kunnat tillfredsställas, endast derför att icke heller till detta någon qvinlig hjelp har kommit från Sverige. (MT

1883 s. 190)

Elin berättar sedan i sitt upprop att i »dessa dagar« är makarna Ljungqvist »på väg hit« och att Witt har »just rest dem ett stycke väg till mötes«. Elin och Otto hoppades att två tjänsteflickor, en till familjen och en till barnhemmet, skulle komma samtidigt. Något meddelande om detta hade de emellertid inte fått. Styrelsen förefaller således inte ha meddelat Witt vad som beslöts den 6 november 1882.

Den 30 oktober 1883 antog missionsstyrelsen Ida Jonatansson (s. 146) för att ge Elin och Otto den hjälp de hade efterfrågat till barnhemmet. Den 19 augusti 1884 anlände hon till Durban och fortsatte därifrån med tåg till Pietermaritzburg och sedan vidare med oxvagn i tio dagar till Oscarsberg. Barnhemmet öppnades den 2 oktober och fyra flickor togs om hand (MT 1884 s. 271). Någon egen byggnad hade inte barnhemmet utan barnen bodde i boningshuset och fler än tolv kunde inte tas emot; den

tolfte togs emot i december 1884 och hon var liksom de övriga barnen från Zululand (MT 1885 s. 85). Att det endast var flickor berodde på att Witt menade att kvinnorna är de som sist vinns för kristendomen »och derföre är det ock af så stor betydelse att hafva ett hem för flickor« (MT 1885 s. 9). Alla barnen var elever i skolan, där Ida undervisade i innanläsning och välskrivning. På lördagarna hade hon lektioner i syslöjd där både flickor och pojkar deltog (MT 1885 s. 9–10).

I januari 1885 föreslog Witt styrelsen att ett hus för barnhemsverksamheten skulle byggas. »Samtidigt öfversände han ett af honom utarbetadt kostnadsförslag, som slutade på 115 [pund], och han framhöll, att »med säkerhet öfver halfva summan kunde erläggas ur Oscarsbergs kassa« (Tottie). I mars anslog styrelsen 60 pund. Byggnaden stod färdig senare under året. När styrelsen våren 1886 fick den ekonomiska redovisningen för Oscarsberg för år 1885 visade det sig att barnhemmet hade kostat drygt 222 pund, något som Witt inte hade meddelat (se vidare s. 169). En tillbyggnad skedde år 1887 och sedan 1892. Två år senare fanns det 50

flickor där (Karlgren s. 228).

Ida Jonatansson

Jonatanson, Ida Kristina (1859–1950) var född i Norra Solberga cirka 10 kilometer nordväst om Eksjö. När hon den 30 oktober 1883 antogs av missionsstyrelsen arbetade hon som småskolelärarinna i Askeryd.88 Under de första åren som lärare hade hon saknat formell utbildning, men år 1881 studerade hon en månad vid folkskollärarinneseminariet i Skara och fick betyg som gjorde att hon blev behörig. Innan hon reste till Afrika sommaren 1884 genomgick hon på förslag av Otto Witt en barnmorskekurs i Stockholm. För att få examen krävdes två terminers studier men styrelsen ordnade så att hon i början av år 1884 fick en kortare tids undervisning (SKa 22/11, 20/12 1883). Ida hade förbundit sig att vara missionsarbetare i tre år, men bestämde sig för att fortsätta. Hon pensionerades år 1919 och valde då att stanna kvar i Sydafrika.

88 Karin Sarja skriver att Ida Jonatansson hade tjänstgjort som lärare i drygt sju år före sin anställning vid missionen, vilket torde innebära att hon blev lärare hösten 1876.

Enligt kyrkobokföringen inflyttade hon 16/4 1878 till Askeryds församling. Den fysiska förflyttningen kan emellertid ha skett redan år 1876. ‒ Askeryd ligger cirka 15 kilometer norr om Eksjö och knappt 50 kilometer öster om Jönköping

Elin Witts hälsa

I Svenska kyrkans arkiv finns inga uppgifter om Elin Witts hälsa tidigare än år 1885. I ett brev (30/5 1885) skriver Witt till styrelsens sekreterare:

Det gör mig mycket ondt att nödgas meddela att vi måst under någon tid upplösa barnhemmet. Förhållandet är nemligen att min hustru blifvit så öfveransträngd, att hon slutligen ej kunde hålla sig uppe längre. Då hon af mattighet svimmade 10 à 12 gånger om dagen, bad jag militärläkaren här undersöka. Han fann hennes tillstånd ytterst betänkligt och sade att endast fullkomlig hvila kunde rädda lifvet. Jag förde henne derföre för tre veckor sedan till Dr Dalzell, der hon nu ligger under läkarvård och redan är något bättre, så att vi hoppas hon kan återvända om 14 dagar. Emellertid hade detta ej varit möjligt, om ej Ida Jonatansson godhetsfullt erbjudit sig att taga våra små om hand under tiden. Huru det i annat fall skulle gått, kan jag ej tänka mig, ty Ida är den enda hvita hjelp, vi ha här. (SKa 12/8 1885b)

Witt påminner sedan om behovet av en lärarinna åt hans barn och fortsätter:

Nödvändigheten däraf tyckes mig vara klar, och jag hoppas Styrelsen ser detsamma. Man torde invända, att vi kunna låta barnen bivista svarte skolan, men i den undervisas endast elementerna [»de första grunderna inom ett område«], och dessutom kunna vi ej låta våra barn komma i så nära beröring med de svarte, att sända barnen till en skola i Maritzburg blefve förfärligt dyrt. Den 12 augusti 1885 behandlade styrelsen frågan om en lärarinna till barnen Witt. Otto hade begärt att styrelsen skulle anslå pengar till resan och 40 pund per år till lön och 20 pund till »kosthåll«. Med hänsyn till Elins sjuklighet ville styrelsen gå honom till mötes, men ansåg att något särskilt anslag till lärarinnans kost inte behövdes eftersom hon skulle bo hos Elin och Otto.

Mark och byggnader vid Oscarsberg

När Bernhard Kraft kom till Oscarsberg mot slutet av år 1879 fanns det broar över Buffalofloden. Dessa tillhörde ett markområde intill floden på Natalsidan. Kraft lyckades, som tidigare nämnts, förvärva marken och förhindrade därmed en annan spekulant att köpa egendomen (s. 124). Hösten 1883 ville Kraft sälja marken, varför Witt köpte den för missionens räkning för 320 pund. Anledningen var att det även den här gången fanns en potentiell köpare som avsåg att bygga ett värdshus (se vidare s. 168). Witt kallade marken för »Oscarsbergs reserv«. Ytan var

på 320 acres (130 hektar) och i och med förvärvet fick Oscarsberg en area på sammanlagt 3 364 acres (1 360 hektar). När hantverkarna i augusti 1880 kom till Oscarsberg fanns det två relativt stora fästningar som britterna hade uppfört på egendomen. Det provisoriska bostadshuset placerades i ett hörn av den ena fästningen så att delar av murarna kunde användas som väggar. I september kunde kyrkan börja byggas och arbetet fortskred snabbare än Witt hade räknat med. Kyrkan var då uppförd och taket skulle snart läggas, så att den kunde användas som bostad. Invändigt var den drygt 5,5 meter bred och 9,5 meter lång »och kommer att rymma omkring 80 personer. Den var »helt och hållen i huggen sandsten« och byggd i gotisk stil efter ritningar av August Hammar. Senare målade han altartavlan. Sandstenen hade tagits från en av fästningarna (MT 1881 s. 127). Vid floden byggdes några hus för att hyras ut.

De svenska hantverkarnas insatser imponerade: den »engelska högkyrkans biskop i Zulu« liksom den »brittiske residenten i Zululandet« hade frågat Witt om han kunde skaffa hjälp från Sverige för olika bygg-

nadsarbeten (MT 1881 s. 127).

I september 1881skriver Witt att han har rekvirerat »en hel del trädfrön, såsom cypresser, gummiträd, kastanjer o. s. v. Jag tänker göra, om Gud vill, stora planteringar på Oscarsberg för att så väl göra klimatet helsosammare som ock egendomen värdefullare«. Han hade hyrt ut ett av husen vid floden till Hammar »med rättighet att der hålla handelsbutik för svarte, mot det att hälften af inkomsterna tillfaller missionen. Ävenså har han på samma vilkor besått ett stycke jord med tobak.« Redaktören för Missionstidningen skriver i en not: »I denna handelsbutik få naturligtvis inga starka drycker försäljas« (MT 1881 s. 244–245).

I oktober 1881 hade man kommit så långt med boningshuset att det var möjligt att börja lägga gräs på taket. Huset var byggt på den gamla grunden och den tidigare planlösningen behölls i stor utsträckning. Det var 20,5 meter långt och 9,5 meter brett inklusive en veranda.89 Materi-

89 »Bostadshusets planlösning är den samma som för de flesta hus[för vita] här i kolonien: fyra rum i rad, hvilka utgöra husets midtelskepp, med på ena långsidan angränsande smårum, och på andra sidan en lång öppen veranda« (MT 1881 s. 275).

Förmodligen ska Witts beskrivning uppfattas på följande sätt: Längs ena långsidan fanns 4 eller 5 mindre rum. Bredvid dessa – i mittskeppet – fanns 4 eller 5 ganska stora rum. Bredvid dessa låg verandan. På vardera kortsidan av denna fanns ett rum. Av de tre sektionerna var mittskeppet bredast

alet till ytterväggarna hade tagits »från de gamla fästningsmurarne« medan murstenarna – cirka 32 000 – till innanväggarna tillverkades på plats (MT 1881 s. 242). Invigningen ägde rum söndagen den 25 juni 1882. En av de unga män som hade undervisats av Witt och var i tjänst hos denne skulle döpas vid gudstjänsten. Han hade emellertid inte blivit omvänd vid Oscarsberg. [Han] framträdde utanför altarskanket och på af mig framställda frågor redogjorde för kristendomens läror, aflade sin bekännensle på den treenige

Guden och blef genom dop i samme treenige Guds namn upptagen i den stridande församlingen. Hans namn är nu Andreas. (MT 1882 s. 189–190) Oroligheter gjorde att flera missionärer som var inbjudna till invigningen inte kunde komma. »Tyvärr«, skriver Witt, »var broder Flygare hindrad genom sjukdom« (MT 1882 s. 189). Troligen var det hans hustru Ida som var sjuk. Hon avled den 23 september.

Vid missionsstationen byggdes också ett skolhus och ett par uthus. Bernhard Krafts anställning vid Oscarsberg varade inte så länge efter det att Witt hade kommit tillbaka dit. Witt ville själv bestämma över kaffrerna på gården och ansåg det nödvändigt att han »sjelf är med om allt, för att det skall gå fullt ordentligt till väga«. Han menade att »de svarte hafva det egendomliga, att de aldrig vilja lyda flere än en herre« och så länge det var Kraft som härskade över dem kunde inte Witt få dem att gå till skolan om de inte själva ville det. Kraft ville inte vara med om någon förändring och lämnade sin tjänst i början av år 1881 (MT 1881 s. 241–242), men bodde kvar vid Rorke’s Drift. Wilhelm Berglund,90 som hade gått i samma skola som August Hammar och kommit till Natal samtidigt med Witt, hade hjälpt till med byggnadsarbetena vid Oscarsberg. I mars 1881 arbetade han vid Isandlwana och skriver att han inte längtade att ta sig till Rorke’s Drift – »vore ej den hederspaschan Kraft torde jag väl undvika för den där kinkblåsan[91] Witts skull detta

ställe« (AHa 16/3 1881).

Witts önskan var att få svarta att bosätta sig på egendomen Oscarsberg. Efter att missionsstationen byggts upp började man anlägga två nya kraaler med sammanlagt tio hus. Detta skulle öka antalet personer på egendomen med omkring 30 vilket innebar fler elever i skolan och fler gudstjänstbesökare.

90 Wilhelm Samuel Berglund (f. 1852) kom från Ramsberg i Örebro län. Han återvände till Sverige och Ramsberg hösten 1882. 91 Kinkblåsa: en som ständigt beklagar sig.

Skadeståndsanspråk på grund av Zulukriget

Det blev Bernhard Kraft som direkt efter kriget tog på sig ansvaret att i Natal arbeta för att Svenska kyrkans mission skulle få ersättning för de förluster som uppkommit på grund av kriget. Han presenterade för militären den 18 mars 1879 ett krav på 42 pund för hyra av hus och båtar. Han framförde också krav på ersättning för skador. Den 19 maj fick Kraft i ett brev veta att armén var beredd att betala 41 pund av de 42 som krävts samt drygt 16 pund för virke och 12 pund för en förlorad majsskörd. Frågan om ytterligare ersättning för skador skulle behandlas vid ett senare tillfälle. Beslutet hade sannolikt fattats i april. En inspektion gjordes nämligen den 2 maj och som ett resultat av den beslöts i oktober att inga ytterligare ersättningar av skador var aktuella; anledningen var att dessa inte hade orsakats av britterna. Kraft hade protesterat men inte kommit någon vart (Hale s. 129).

Vid årsskiftet 1879/80 hade Witt sammanställt en förteckning över förlusterna. Det sammanlagda värdet uppgavs till 2 670 pund. I det beloppet ingick hans egen förlust på 470 pund92 och Krafts på 600 pund

(SKa 3/2 1880b).

Först våren 1884 kunde Witt meddela styrelsen att brittiska regeringen hade erbjudit 450 pund för missionens förluster och 200 pund av de 470 som Witts för sin del hade begärt. I samråd med sina kollegor hade han oåterkalleligt accepterat erbjudandet och styrelsen lät »saken bero vid Witts åtgärd«. Han var nu skyldig att betala tillbaka de 2 500 kronor som han hade fått av styrelsen, ett belopp som motsvarade 137 pund, 7 skilling och 3 pence. Till styrelsen skriver han:

Med kännedom om Styrelsens stora beredvillighet att hjelpa der verkligt behof är förhanda, vågar jag i all ödmjukhet hemställa att Styrelsen måtte efterskänka mig en del af summan, t. ex. £ 37.7.3. Det är icke gerna jag gör denna hemställan, men nöden drifver mig dertill. För att kunna skaffa oss möbler, kreatur o.s.v., har jag härute måst skuldsätta mig till ett belopp af £ 200, som jag måste förränta med 10 %, och naturligtvis skulle det ligga i vida fjerran för mig som familjefader med sex barn att, under vanliga omständigheter blifva skuldfri. Wile deremot Styrelsen bevilja denna begäran samt dessutom godhetsfullt låta mig afbetala de resterande £ 100 på fyra eller fem år med derå löpande 5 % ränta så vore derigenom en stor börda lyftad från mina skuldror. (SKa 18/4 1884b)

92 En detaljerad förteckning innehåller 108 poster, exempelvis »Kreatur, svin, höns etc. 500 [kronor]« och »6 lifstycken, 5 kamkoftor, 10 ylletröjor 43,50 [kronor]« under rubriken »Fruntimmerskläder« (SKa 13/1 1880b).

Styrelsen avslog hans begäran att efterskänka en del av skulden, och beslöt att han skulle betala 500 kronor om året under fem år och att ingen ränta skulle utgå (SKa 18/4 1884).

Henry W. Tottie blir ombud och sekreterare

Den verksamhet som Svenska kyrkans mission hade bedrivit i Sydafrika fram till år 1884 hade inte varit framgångsrik. Styrelsen hade varit dåligt insatt i de problem som missionärerna konfronterades med. Efter det misslyckade samarbetet med Schreuder hade den inte försökt skapa någon ny kontakt med någon missionsorganisation. Över huvud taget hade man inga kontakter med internationella missionsorganisationer. På missionsfältet i Afrika var behovet av en fast ledning stort och »i hemlandet var det nödvändigt med kraftigare initiativ från styrelsens sida om man skulle kunna engagera mer än en liten grupp av kyrkfolket« (Furberg s. 176). En ny epok inleddes emellertid hösten 1884 då Henry W. Tottie anställdes som styrelsens ombud och sekreterare samt utgivare av Missionstidningen.

Henry William Tottie (1856–1913) var docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet, en tjänst som han innehade parallellt med anställningen i SKM. Han kom att göra en banbrytande insats för kyrkans mission. Han »förenade praktisk missionserfarenhet med en teologisk genomarbetad syn på missionen« (Furberg s. 177).

93

Missionärskollegorna

Carl Ludvig Flygare befann sig sedan september 1880 vid sin missionsstation Aangelegen. Han avled den 25 februari 1883 efter en olyckshändelse. Witt skriver den 2 mars när han hade fått dödsbudet:

För ett par månader sedan var han här på ett kort besök, och han var mycket medtagen af sorger och ekonomiska bekymmer, men sorgerna tycktes drifva honom innerligare till Herren, och det väckte vår förvåning att se den stilla frid, som hvilade öfver hans annars så oroliga väsen. En förkylning, som han ådragit sig, då hans häst fallit med honom i en flod, dervid han var nära att drunkna, ändade hans liv. (MT 1883 s. 137)

93 Tottie liksom hans mor och hennes bror, kapten John Ahlberg, hade kommit med i väckelsen kring lord Radstock (se Bergsten 2010 s. 10–50). Tottie var lordens medhjälpare när denne höll en serie möten i Uppsala våren 1879. Lord Radstocks inflytande på Totties utveckling »synes […] ha varit betydande« men hans inställning förändrades ganska snart (Furberg s. 179). – Tottie blev biskop i Kalmar år 1900.

Till minne av Flygare skrev Witt följande dikt: Broder du kämpat, kämpat hårdt och vunnit, Striden är slutad, Jordan du gått öfver; Uti det himmelska Kanaan, dit du kallats, Undfår du lönen. Bitter var kampen under vandringsloppet, Tunga de bördor Herren på dig lade, Likasom Job, af fadershanden agad, Allting du miste. Dock var du alltid nöjd med hvad han sände, Tackande honom för hvad han beskärde, Viss, att i sinom tid han ock var mäktig Aflyfta oket. Mycket du egde, som vi brister nämna, Sträf i ditt yttre, mången bort du stötte, Ty från dig fjerran var att vilja söka Menniskors ynnest. Dock Han, som ensam hjertan ser och känner, Vet hvad som bodde innerst uti djupet, Vet, att dig tärde nitet för hans ära, Herrens allena. Ensam du stridde i den sista striden, Ingen var nära att ditt öga sluta, Ingen att tala ord af tröst och kärlek, Smärtan att lindra. Dock icke ensam: Jesus var din herde, Han var ock trofast än i sista stunden, Göt i ditt hjerta tröst, som aldrig sviker, Ej ens i döden. Nu är du hemma; alla sorger glömda, Allting försonadt, som här nere brutits. Evigt i trofast kärleks armar sluten

Njuter du friden. (MT 1883 s. 104–105)

Frans Fristedt hade ägnat större delen av den tid då Witt var borta från Natal åt språkstudier. Han lämnade Oscarsberg vid årsskiftet 1880/81 för att arbeta vid en tysk station men av olika omständigheter ändrades planerna och han begav sig till Aangelegen (Fristedt s. 212). Skälet till att han lämnade Oscarsberg var sannolikt att samarbetet med Witt inte fungerade. I ett brev (12/4 1881) till styrelsen riktar Witt allvarliga anklagelser mot Fristedt. Han skriver:

Pastor Fristedt drifves steg för steg in på en orätt väg, under det han menar sig följa Guds ord i allt, och predikar bland annat öppet, att man skall så mycket man kan bedraga alla, eftersom alla andra försöka att bedraga hvarandra. Att han derigenom åstadkommer mycket ondt, behöfver jag ej

nämna. (SKa 28/6 1881b)

Styrelsen menade att Witts uppgifter »för närvarande [icke] fordrade någon åtgärd«. Om anklagelsen var berättigad går inte att avgöra.

Den 28 juni 1881 beslöt missionsstyrelsen att köpa en gård, Amoibie, åtta kilometer söder om Oscarsberg för att användas som missionsstation av Fristedt. Markarealen var drygt 200 hektar och priset var 320 pund (MT 1881 s. 244). Gården tillträddes sannolikt i slutet av augusti. Därmed hade de tre svenska missionärerna var sin station. Två år senare köptes ett landområde, Salebo, mellan Oscarsberg och Amoibie. Därmed ägde SKM ett sammanhängande område på cirka 1 900 hektar (19 kvadratkilometer). Den 22 juni 1883 kom en ny missionär till Oscarsberg. Det var Jonas Fredrik Ljungqvist (1847‒1926) som tillsammans med sin hustru skulle undervisas i zulu av Witt. De fick flytta in i ett av husen vid Buffalofloden. Parallellt med studierna hjälpte Ljunqvist till i arbetet vid Oscarsberg och Amoibie. I slutet av år 1884 tog Ljungqvist över ansvaret för missionens kassa.

Ljungqvist hade prästvigts i Linköping år 1877 och antagits som missionär år 1882. Han hade gift sig hösten samma år med Laura Aurora Oktavia Bolling (1846–1935).

Tanken var att SKM skulle öppna en missionsstation i Zululand med Ljungqvist som föreståndare. I mars 1884 gjorde denne tillsammans med Witt en färd till häst genom landet ner till kusten för att se om de kunde hitta en lämplig plats som kunde köpas in. De var borta i två veckor och färdades omkring 50 mil. Någon framgång hade de inte (MT 1884 s. 132). Senare gjordes ytterligare försök men de kom fram till att det inte var lämpligt att bygga upp en station i Zululand varför de föreslog missionsstyrelsen att köpa en gård, Appelsbosch (s. 165). Den låg i ett område i Natal mellan Durban och Tugelafloden där det var glest mellan missionsstationerna. År 1886 blev Ljungqvist föreståndare för Appelsbosch och började arbeta på egen hand. Han var missionär i Sydafrika fram till sin pensionering år 1926.