14 Tillbaka i Sverige

Elin och Otto Witt och deras döttrar Elin (15 år) och Ida (12 år) kom till Sverige omkring den 12 augusti 1891. Detta kapitel omfattar tiden fram till våren 1893, en intensiv tid för Ottos del med många resor och ett otal möten i Sverige, Norge och USA.

Första tiden i hemlandet

Efter ankomsten till Sverige skriver Dagens Nyheter:

Missionären pastor Witt, som i 15 år bedrifvit missionsarbete i Zululandet i

Afrika och ej på de senaste 7 åren [!] besökt fosterjorden, anlände till Malmö för ett par dagar sedan med ångaren Presto öfver London jemte sin hustru, som i det tropiska klimatet ådragit sig en svår sjukdom. Pator Witt medförde en del föremål från de svartas världsdel, åskådliggörande infödingarnas bruk och seder; bland föremålen finnes en miniatyrmodell af zulukaffrernas bostäder, närmast liknande en bikupa.[140] En fröken Posse, som varit anstäld vid missionens skola, har varit hr Witt och hans fru följaktig till England, der hon för tillfället uppehåller sig. (DN 15/8 1891)

Förmodligen begav sig Otto och Elin med döttrar först till Helsingborg där Ottos styvmor (Eda Rebecka) bodde tillsammans med sina två söner samt Ottos systrar Emma (33 år) och Elin (28 år).141 De fortsatte efter en tid med tåg till Katrineholm dit Elins syster, Märta Pallin, hade flyttat. Hon arbetade där som »privat-lärarinna«. Hos henne skulle Elin och de två döttrarna bo tills vidare. Själv reste Otto efter en kort tid till Torp i Kräcklinge socken (Närke) där godsägare E.L.M. Hedin bodde och där HF hade sitt centrum. Besöket var nog angeläget eftersom Witt inte hade träffat Hedin och Kihlstedt tidigare. Förbundet var ju inte en sammanslutning av församlingar eller föreningar utan av enskilda personer (s. 212) – något som Witt torde ha uppskattat (jfr s. 225).

Witt var säkert i behov av pengar och det kan ha varit ett skäl för honom att resa till Torp. Den 3 september fick han 200 kronor ur HF:s

140 År 1896 skänkte Witt en hel del föremål till Etnografiska museet. 141 Eda Rebecka Witt flyttade tillsammans med sina söner till Stockholm sommaren 1893. Året därpå flyttade de båda systrarna från den lägenhet i Helsingborg som familjen bott i sedan 1858. Otto Witt hade också andra släktingar i staden.

kassa. Han fick dessutom 180 kronor som han skulle vidarebefordra till Emelie Häggberg (HFa). Förmodligen var det pengar som kommit in som var öronmärkta för Witt och Häggberg.

Witt stannade på Torp i två veckor och hade möten varje dag i olika missionshus i ett bälte söder om Örebro där helgelserörelsen hade fått ett fäste.

Jag erfor mycket gensvar i min ande under det jag påpekade de dyrbara sanningar, som Gud för oss förelagt i sitt ord. Jag kan ej säga, huru dyrbart och godt jag kände det i bröders och systrars krets, och mera än en gång stod det lefvande för mitt hjerta, huru den gudomliga sanningen är en enda och uppenbarar sig på samma sätt i menniskohjertan, der de är fullt öppna för henne, då jag tänkte på, huru Gud fostrat mig i min ensamhet i

Zululandet till samma erfarenhet som mina trossyskon här hemma fått

genomlefva. (TS 1891 s. 215)

På Torp träffade Witt sångerskan Ida Nihlén. Hon var under större delen åren 1883–1893 medhjälpare till Nelly Hall. Hon skriver den 12 september 1891 från Kragerö, en stad vid Norges sydöstra kust i höjd med Strömstad:

På Torp träffade jag åter N. H. som hastigast och fick dessutom tillbringa några dyrbara dagar med den käre brodren pastor Witt, som nyss kommit till Sverige. Jag fick ej allenast den glädjen att vara med på några af hans möten utan hade också enskilda samtal med honom, som blefvo till stor välsignelse för mig och genom hvilka nya vyer öppnades för min själs

ögon. (TS 1891 s. 214)

Witt var tillfredsställd över vad Gud hade gjort i Närke, men »ännu härligare skulle Han uppenbara sig för mig i Stockholm« (TS 1891 s. 215).

I Stockholm september 1891

Witt reste förmodligen från Torp den 3 september och for först till Katrineholm där han stannade någon dag innan han begav sig till Stockholm där han skulle stanna en vecka. Vid hans första möte »kom en väldig skara människor fram till plattformen gråtande och bedjande Gud om en ny erfarenhet af kraft och seger. Det var början till en långvarig väckelse« (1905).

Vi ha samlats dels i Flora- dels i Emanuelskyrkan, dels i Södra missionshuset eller å andra ställen, och Gud har icke allenast fört sitt folk fram till en ny erfarenhet af kraft och seger, utan Han har också så mäktigt låtit

Anden uppenbara sig i sin församling, att verlden har blifvit öfverbevisad om synd och många har gifvit Gud äran och blifvit frälsta af nåd. Vid våra

eftermöten ha hundraden stannat kvar, mest Guds eget folk, som ropat om seger, och då Gud visat dem, att vi icke äga en död Frälsare, som hänger på korset, utan en lefvande och kunnat tacka Gud för visshet i tron om seger under kommande frestelser. Och då Gud så har arbetat, under det jag fått stå som en vägvisare och peka hän till Honom, har Han under tiden välsignat min ande rikligen, så att jag har fått se nya djup af nåd uti hans ord, under det att samtidigt mitt eget hjertas känslor varit oberörda. Det är endels som har jag sjelf stått utanför alltsammans och mitt hjerta icke haft någon direkt sympati för dem, som jag offentligen och enskildt talat till. Och jag förstår, hvarföre Gud så gjort, ty hade jag haft större medveten och kännbar sympati för dem, hade jag lätt med eller mot min vilja kunnat draga dem till mig, eftersom sympati alltid väcker gensvar, men nu har jag fått nåd att visa till Jesus ensam, så att Han fått äran, såsom den tillkommer honom allena. Och nu vet jag, att Han skall vara med mig i fortsättningen äfven och använda mig på min resa i fäderneslandet till Hans namns förhärligande. Och det är ljuvt att veta, att det är Mästarens ande, eder och min gemensamme ande, som så arbetar i kraft. (TS 1891 s. 215)

Enligt predikoturerna i Dagens Nyheter talade Witt i följande möten under sin vistelse i staden med början söndagen den 6 september:

Söndag Floragatan kl. 11 och kl. 18.

Måndag Floragatan kl. 20.

Onsdag Floragatan kl. 19.

Torsdag Immanuelskyrkan kl. 19.

Lördag Kungsgatan 15 a och 15 b kl. 20.

Söndag Immanuelskyrkan kl. 11 och Floragatan kl. 18.

Måndag Floragatan kl. 20 (församlingsmöte med Witts avskedspredikan enligt en notis den 15:e). I predikoturerna anges Floragatan för de möten som hölls i en kyrka som hade uppförts av en privatperson, grosshandlare Johan Wilhelm Wallin (1832–1916). Han hade varit baptist men säger sig ha fått en uppmaning av Gud att bygga en kyrka och bilda en församling. Wallin ville att kyrkan skulle vara en mötesplats för »baptister, metodister och evangeliskt-lutherska kristna« (Lundin s. 228) och upplät kyrkan kostnadsfritt för predikanter som ville hålla möten där. Han hade varit en av de ledande i en kommitté som bildades i Stockholm i början av år 1890 för att stödja FÖM-missionärerna och Witt kan ha vänt sig till honom för att få hålla möten i denna kyrka. Witt talade också i möten som inte var annonserade i Dagens Nyheter. I textrutan på nästa sida redogörs kortfattat för de lokaler som nämns ovan och vilka föreningar som använde dem.

Några missionshus och kyrkor i Stockholm år 1890

Södra missionshuset och Immanuelskyrkan. År 1871 bildades Stockholms norra missionsförening som anslöts till EFS. Samma år ändrades namnet till Lutherska missionsföreningen. År 1874 anslöt sig Södra stadsmissionsföreningen på Södermalm till Lutherska missionsföreningen. P.P. Waldenströms försoningslära orsakade 1877 en kris inom EFS. En majoritet av medlemmarna i Lutherska missionsföreningen ställde sig bakom Waldenström; de som höll fast vid EFS:s uppfattning lämnade föreningen och bildade Stockholms Evang. Lutherska missionsförening. Lutherska missionsföreningen anslöt sig till Svenska Missionsförbundet efter att det hade bildats 1878.

År 1876 hade Lutherska missionsföreningen börjat bygga ett missionshus på Södermalm som invigdes hösten 1877 ‒ Södra missionshuset med omkring 1 200 sittplatser. I predikoturerna 1890 kallades kyrkan Lutherska missionshuset; senare ändrades namnet till Andreaskyrkan. Hösten 1879 köptes en tomt på Norrmalm, men först hösten 1886 invigdes ett missionshus där ‒ Immanuelskyrkan med omkring 2 400 sittplatser.

Lutherska missionsföreningen var sedan 1880 indelad i kretsar. Antalet var sex år 1889: Södra, Östra, Västra, Kungsholms, Rörstrands och Sundbybergs kretsar. Södra kretsen (cirka 500 medlemmar) disponerade Södra missionshuset, och Östra (cirka 600) och Västra (cirka 800) kretsarna Immanuelskyrkan. Samma år ombildades kretsarna till församlingar inom Lutherska missionsföreningen och senare under året slogs Östra och Västra församlingarna ihop till Norra församlingen.

Lokalen »Kungsgatan 15 a och 15 b«. Denna lokal hyrdes från slutet av 1886 av Stockholms kristna arbetarförening som från 1889 verkade som en församling på Norrmalm. Den anslöt sig till Svenska Missionsförbundet samma år.

Florakyrkan. I april 1885 invigdes Nya kyrkan, som J.W. Wallin låtit uppföra vid Biblioteksgatan på Östermalm. Senare under år 1885 ändrades gatans namn till Floragatan och kyrkan kallades därefter för Florakyrkan. Den rymde ca 1 400 personer.

I Norge hösten 1891

I början av september 1891 skrev Otto Witt till Mathias Hansen i Kristiania och informerade honom om att han räknade med att komma till Norge i mitten av oktober efter att ha gjort en predikoresa i Norrland. I Norge skulle han i första hand besöka föreningar inom Misjonsforbundet som många av FÖM:s understödjare tillhörde. Hansen var en känd förkunnare inom förbundet. Han hade varit ledamot av FÖM-kommittén och höll kontakt med Olaf Wettergreen. Hansen berättade i det nummer av Missionæren som kom ut den 17 september om Witts planer och vilken glädje missionsvännerna skulle känna när de fick se och höra

»denne käre broder«. Att Witt skulle besöka Norge kan ha diskuterats redan före avfärden från Afrika, och Wettergreen kan ha närt en förhoppning att den skulle medföra ett ökat stöd till Sydafrikamissionen. Kanske att han själv hade informerat Hansen och uttryckt sin förhoppning. Efter besöket i Stockholm begav sig Witt till Katrineholm och stannade där några dagar för att förbereda resan till Norrland och Norge. Sannolikt hade han vid sitt besök i Torp träffat lekmannapredikanten Per Larsson142 och de hade då bestämt att resa tillsammans i Norrland. Larsson skulle ansluta i Gävle.

Från Katrineholm reste Witt med tåg norrut via Krylbo och Storvik, där han fick byta tåg för att komma till Gävle. 143 På kvällen talade han och Per Larsson i ett möte i staden innan de gick ombord på en ångare för att fortsätta norrut. De skulle »besöka de nordligaste städerna, ända upp till Haparanda« och sedan resa söderut till Östersund där Witt skulle vara den 13 oktober. Därifrån skulle han åka till Trondheim och sedan »söderut genom de norska städerna för att vid jultiden vara tillbaka i

Sverige« (TS 1891 s. 215).

Från Kristiansund, en ö vid havsbandet ungefär tio mil västsydväst om Trondheim, skrev Witt ett brev den 23 oktober där han berättar att han hade fått träffa flera av HF:s evangelister under Norrlandsbesöket. Mötena hade varit »mycket välsignade« och många Guds barn hade lämnat sig på nytt sig åt Gud för »att lefva ett uppståndelselif, fyllda af Hans Ande, fyllda af Honom sjelf« (TS 1891 s. 248). Den 2 oktober hade han skrivit till Missionæren från Haparanda och lovat att han skulle tillbringa två månader i Norge (Hale s. 269). I början av november kom Witt till Bergen. Där träffade han den helt döve Erik Andersen (1858–1938), senare Erik Andersen Nordquelle144 som sedan en kort tid tillbaka var predikant i Misjonsforbundets förening i staden; tidigare hade han varit predikant i föreningen i Larvik. I flera år hade han längtat efter ett djupare liv i Gud; han ville bli ren

142 Per Johan Larsson (1848‒1922), hemmansägare och bosatt i Edsbergs socken inte så långt från Torp. 143 Snälltågens högsta hastighet var ca 50 km/timme, persontågens högsta hastighet kunde vara så låg som 27 km/timme. 144 Erik Andersen hade blivit döv vid 25 års ålder. – Från årsskiftet 1916/17 kallade han sig E.A. Nordqvelle och i november 1920 ändrade han stavningen till Nordquelle.

och fri från dödens kropp.

145 Han hade arbetat för andras frälsning men »jeg selv var langtfra, at være tilfredsstillet i mit hjerte«. Han hade tillsammans med bröder i föreningen ägnat hela nätter »i bøn efter noget mere tilfredsstillende«. Efter en sådan natt, då man hade »av al makt« ropat till Gud att han skulle fylla dem med helig Ande, hade de börjat förtvivla. En av männen hade sagt: »Det er akkurat som det ingen GUD er til« och Andersen hade svarat att han kände det på samma sätt. När han vid den här tiden blev uppmanad att be för någon sjuk använde han sig av fysisk kraft för att förmå Gud att svara på bön – »det han manglet i åndskraft, tok han igjen i fysisk kraft« (Froholt). Andersen ska också ha varit bekymrad över sin »syndfulla natur« (Hale s. 274).

När Witt talade i Bergen den 2 november var Andersen vid vägs ände. Det han fick lyssna till gjorde att han efter mötet frågade Witt om han kunde få anförtro sig till honom. Tillsammans gick de till det hem där Witt bodde. Där berättade Andersen om sin nöd:

Vi sat ovenpaa i hans lille værelse og nedenunder var der samlet en del venner og pludselig spurte Wittt, om vi skulde gaa ned og be for mig? Jeg blev forfærdelig skamfuld og begynte at storgraade, men fik naade nok til at si: Ja, la os gaa ned saa de kan faa se hvad slaks predikant de har! Vi gik ned og la os paa knæ og jeg kjæmpet for at faa frem en bøn, men alt blev likesom borte for mig og jeg led forfærdelig, i min nød fik jeg sakt: Nu kan jeg ikke bede heller, men om Du vil ta mig skal DU faa eie mig for hele livet. Og pludselig som et lyn [»blixt«] fyldtes mit hele inderste væsen med en ubeskrivelig herlighet. Han hade inte kunnat ligga kvar vid den stol där han legat på knä.

Jeg sprang Gulvet rundt mange Gange og klappede i Hænderne og prisede

Herren af et taknemligt overflødende Hjerte. Jeg kjente jeg var i Besiddelse af en ny Erfaring, jeg var befriet fra Dødens Legeme [»kropp«], mine Tanker og Følelser [»känslor«] var rene og herlige, jeg var en hellig Mand.146

Denna andeuppfyllelse, som Andersen betecknade händelsen, blev en vändpunkt i hans liv. »Kristus i oss« och »det rene hjertet« blev nu huvudteman i hans förkunnelse; den helgelse som man tidigare hade eftersträvat i egen kraft fick man genom en upplevelse (Froholt). Denna syn på helgelsen – som uppfattades av somliga som en syndfrihetslära och andra fruktade att det skulle bli en sådan – ledde för Andersens del till

145 Jfr Rom. 7:24. Påståendet återfinns i Missionæren 25/5 1893 s. 3–4. 146 Detta citat återfinns i Missionæren 9/3 (?)1893 och det föregående i Det gode Budskab 1924 nr 19/20. Här är de citerade ur Froholt 1981.

en brytning med Misjonsforbundet år 1893. Under sin fortsatta verksamhet fick han många anhängare – ibland kallade De fri-frie. Så småningom blev det en helgelserörelse med namnet De frie venner, i dag De Frie Evangeliske Forsamlinger. Andersens förkunnelse blev »subjektiv och ensidig« (Bloch-Hoell s. 118); hans teman var omvändelse och helgelse. I mitten av november var Witt i Larvik och träffade Missionærens utgivare och redaktör. Han skrev en artikel som publicerades den 26 november. I den påminner han läsekretsen om sina missionärskollegors inställning till den sedan i mars avvecklade kommittén. Han skriver också att Den Frie Østafrikanske Mission inte längre existerar, och han uppmanar eventuella understödjare att skicka pengar via postanvisningar till Olaf Wettergreen (Hale s. 272). Witt kom till Kristiania lördagen den 28 november. Dagen därpå predikade han sammanlagt fem gånger i två olika lokaler. Mathias Hansen var med på det tredje mötet och därefter vid alla möten då Witt talade under sin vistelse i staden. Genom att Witt höll samma föredrag mer än en gång så fick Hansen tillfälle att lyssna på alla. Hansen skriver om Witts predikningar och föredrag i två artiklar som publicerades i Missionæren den 31 december 1891 och den 10 januari 1892. I den första, med rubriken »Fra Kristiania«, konstaterar han att det är nödvändigt att man har läst Bibeln noggrant för att kunna följa med i Witts framställning och man måste vara beredd att pröva allt och behålla det goda.

Hansen redogör för hur Witts »aandelige og kirkelige Standpunkt« hade växt fram och nämner samtalet med Ida Jonatanson då Witt insåg att han inte var pånyttfödd och därför lämnade sig helt åt Jesus, varvid hans sinne öppnade sig och han förkastade den formkristendom som med konstgjorda medel fanns i hemmet, i kyrkan och på missionsfältet.

Han kom da till den Beslutning at kaste væk baade Theologi, Theori og de forskelige Lærebegreber ogsaa studere Bibelen med Bøn om den Helligaands Oplysning. [...] Hans aandelige Karakter og Livssyn er derfor selfstændig, ligesom hans Prædiken gaar udenfor alle theologiske Regler og er en enkel Fremholden af, hvad Gud har sagt eller hvad det staar skrevet.

(Msn 31/12 1891)

Hansen skriver att de sanningar som man känner till framställs med andra ord och på ett annat sätt än man är van vid, och förefaller därför vara en ny lära, och att det är anledningen till att många kristna har missförstått Witt.

Men for mange af os er denne selfstændige Maade at læse Bibelen paa ikke ny, derfor kan vi ogsaa godt forstaa ham og følge ham i hans Forstaaelse af Bibelen.

Den andra artikeln har rubriken »Pastor Witts foredrag«. Witt tycks ha hållit sex olika predikningar eller föredrag: en om tron, en om helgelsen (som Hansen ansåg utmärkt), en om Kristus som huvudet och Guds barn som kroppens lemmar, en om Kristi återkomst och de sista tingen (där Hansen menar att Witts förklaringar i flera fall inte är korrekta), en om surdegen (Matt. 13:33) samt en om apostolisk kristendom. Till dessa ska läggas Witts föredrag om sin egen andliga utveckling. Det är troligt att programmen vid besöken i de norska städerna såg ut ungefär som i Kristiania.

Om föredraget om apostolisk kristendom skriver Hansen bland annat:

Han havde taget Standpunkt i Apostlernes Lære och Praksis og vilde intet vide af alle Bekjendelseskrifter og deraf følgende Partier. Han vilde blott have personlig Kristendom ikke samfundsmæssig. Angaaende Daaben, da fandt han at Barnedaaben ei havde nogen Grund i Skriften, men att voksnes Daab var skriftmæssig, dog vilde han ei at Guds Børn skulle skilles, om man end deri havde forskjellig Opfatning. (Msn 10/1 1892) Hansen skriver att för dem som inte kunde tänka sig någon annan uppfattning än den lutherska var föredraget till förargelse, men för dem som läst Bibeln och i bön till Gud övervägt det lästa, föreföll »ikke denne hans Redegjørelse noget saa særdeles ny og forunderlig«.

Hansen avslutar artikeln med att uttrycka sin besvikelse över att Witt endast hade talat om sin religiösa uppfattning och sin nya syn på Guds rikes sak. Han trodde att de flesta ansåg att det hade varit till större nytta för missionärerna i Zulu om »Pastor Witt ved sin Rundreise havde talt Missionssagen og dermed vakt Intresse for de arbeidende Venner derude«.

När Hansen i slutet av 1890-talet tänker tillbaka på Witts Norgeturné skriver han att han var mycket besviken på honom. Han menade att hans besök i Norge hade gjort mer skada än nytta. Witt hade fördömt dem som inte accepterade hans teorier och som inte uppfattade honom som en ofelbar apostel. Hansen skriver att »vi nödgades avbryta förhandlingarna med honom« (Hale s. 269). Vad dessa förhandlingar gällde är oklart, men de torde ha varit en följd av ett initiativ av Hansen och andra ledande personer inom Misjonsforbundet för att stödja de fria missionärerna i Natal. Han hade nog hoppats att han skulle kunna

övertyga Witt om att acceptera någon form av organiserade insamlingar till missionärerna.

Den 17 december publicerades en artikel av Witt i Missionæren om psalmsången inom Misjonsforbundet. Den är daterad den 10 december. Witt menade bland annat att det förekom sådant som stred mot otvetydiga bibliska sanningar och att en och samma psalm kunde innehålla divergerande teman. Han hade också kritiska synpunkter på den språkliga utformningen, något som han emellertid inte exemplifierade till skillnad från de två förstnämnda. Beträffande divergerade teman skriver Witt att en strof kan uttrycka nödvändigheten av ett församlingsliv, och en annan i samma psalm uppmana syndare att försona sig med Gud. Witt menade att det var oklart huruvida en sådan psalm var ämnad för dem som var födda på nytt eller för dem som inte var det.

Mathias Hansen kände sig träffad. Han hade spelat en viktig roll vid framtagningen av den sångbok, Evangelii Basun, som användes inom Misjonsforbundet; han hade översatt psalmer och sånger från svenska och engelska. I ett brev (15/1 1892) till Missionæren som publicerades den 28 januari erkände han vissa brister, men dessa menade han var en följd av den brådska som hade rått när sångboken togs fram. (Hale s. 269–

271).

När Hansen fick läsa Witts artikel hade han troligen redan postat sitt brev om dennes möten i Kristiania. Att dra tillbaka artikeln var nog inte möjligt. Däremot kan hans andra artikel ha påverkats av Witts något märkliga utfall om sångboken; artikeln är markant mer kritisk än den första. Efter förhandlingen var sannolikt relationen mellan Hansen och Witt spänd, vilket kan ligga bakom Witts angrepp på sångboken.

147

Missionärerna i Natal

Olaf Wettergreen och hans kollegor vid missionsstationen Ekutandaneni i Natal fann snart att den förändring man hade kommit överens om i början av år 1891 medförde problem både för dem själva och för dem som ville sända sina gåvor. Kontakten med givarna hade, förmodligen tvärt emot vad man hade väntat sig, minskat och de pekuniära gåvorna hade blivit mindre. Missionärerna höll ett möte den 30 december 1891 då man var överens om att det behövdes en Centralkomitee Norge. Den skulle emellertid inte vara »en styrende Faktor af Missions-

147 Witt rapporterade inte i Trons Segrar om sitt besök i Norge.

arbeidet«. Uppgiften att bilda denna kommitté anförtroddes till missionärernas »trofaste vän och broder« Mathias Hansen (Msn 12/5 1892). Vid konferensen beslöts att starta en skola vid missionsstationen. Den skulle skötas av de kvinnliga missionärerna ‒ »cultural factors made it virtually impossible for female missionaries to serve as evangelists amongst

the Zulus« (Hale s. 260).

Den 2 mars 1892 skrev Wettergreen till Missionæren för att informera läsarna om vad man hade kommit fram till (Msn 12/5 1892). Han markerar tydligt att arbetet i fortsättningen ska bedrivas under namnet Den frie østafrikanske mission. Hans redogörelse innehåller flera indirekta angrepp på Witt.148 Konferensen i december hölls troligen innan missionärerna hade tagit del av Witts brev i Missionæren den 26 november 1891, men när Wettergreen skrev sitt brev den 2 mars hade han läst Witts text och det påverkade sannolikt hans argumentation.149

Wettergreen hade efter konferensen skrivit till Witt och berättat om vad som hade beslutats. Brevet kan ha nått denne ganska sent, beroende på att det torde ha eftersänts till Amerika där Witt befann sig (s. 230). Med anledning av detta brev skrev Witt den 16 mars från Worcester, Massachusetts, USA, till Missionæren, och berättade att han i början av år 1891 hade påpekat för sina syskon i arbetet i Natal det oriktiga i att arbeta under en styrelse i Kristiania.

For mig var det klar, at det Princip efter hvilket vi ville virke förbød oss at modtage Gaver af en Forening, som ønskede at drive en abstrakt [!] Virksomhed, og jeg skrev derfor et Inserat [»insändare«] i »Missionæren« hvori jeg fremlagde, at vi vare levende Personligheder og ikke Redskaber for en

Forening, og at vi derfor ikke ville eller kunne stille oss till Missionsforbundets Dispostion og følgelig heller ikke modatge de gjennem dem indsamlede Midler. Jeg paapegede paa saame Tid, hvordan »Den frie østafrikanske Mission« ikke længere existerede, men at vi var frie Individer, som uden nogensomhelst andet Baand end Kjærlighedens i hverandres

Fællesskab i Stilhed vilde arbeide til Herrens Tilbagekomst. (Msn 14/4 1892)

148 Olaf Wettergreen skriver att han representerade »Fru Nilsen, Frk. Martha Sanne,

Georgine Antensen, Brd. Willie Dawson«. Frånvarande – om det var vid konferensen eller när redogörelsen skrevs är oklart – var Emilie Häggberg och Sofus Nielsen.

Troligen hade Olava Solberg slutat som missionär. Willie Dawson kan ha sänts ut av

Fredrik Franson i USA (jfr s. 231). 149 Under gynnsamma förhållanden skulle Wettergreen ha kunnat skicka ett brev till

Hansen efter konferensen och fått svar från honom innan han skrev brevet 2/3.

Witt hävdar att han hade skrivit sin artikel i november 1891 (s. 224) med den fasta övertygelsen att han hade sina kollegors fulla sympati, men att han genom det brev han nu fått från dem förstår att de önskar ta emot pengar från Misjonsforbundet och behålla det tidigare namnet. Han tog därför tillbaka det han hade skrivit. Han bad också läsarna att komma ihåg att FÖM ännu bestod och tog emot gåvor på vilket sätt de än hade samlats in. Han önskade att Gud skulle välsigna de älskade syskonen och deras arbete som missionärer. För egen del, menade Witt, hade Gud lett honom till att ta ännu en strid i tron, varför han hade beslutat sig för att lämna FÖM och i fortsättningen neka att ta emot gåvor som samlats in till denna eller till någon annan mission. Skulle han återvända till Afrika så skulle han söka samarbete med Wettergreen, men inte ha någon ekonomisk koppling till FÖM. Han skulle emellertid vid sina missionsföredrag be om medel till Wettergreen och dennes kollegor, något som han tidigare inte hade kunnat göra.

150 I augusti 1892 bildade Mathias Hansen tillsammans med fyra andra män den efterfrågade kommittén. 151 Tio år efter missionärernas ankomst till Natal fanns endast Martha Sanne kvar av de ursprungliga missionärerna. »Hun var den som hade virket mest skrøpelig og svak vid utreisen«

(Ommundsen).

På norska missionsförbundets missionskonferens år 1899 beslöts att man skulle börja bedriva yttre mission. Två missionsfält valdes, dels Kina »i forbindelse med den skandinaviske alliansemission«, dels Sydafrika genom övertagandet av FÖM (ibid.).

Möten i Malmö, Helsingborg och Stockholm

Vi går nu tillbaka till december 1891. Efter mötena i Kristiania återvände Otto Witt till Katrineholm där han tillbringade jul- och nyårshelgen. I början av det nya året reste han söderut, först till Helsingborg och sedan till Malmö. Fredagen den 22 januari 1892 skriver han till Trons Segrar:

Jag har under de senaste veckorna mera än förr sett, huru vi likasom aposteln kunna komma med fullheten af Jesu Kristi evangelium. I Helsingborg och Malmö (mest på det senare stället) ha vi fått regnskurar af väl-

150 Detta uttalande tyder på att missionärerna hade kommit överens om att de inte skulle be någon om pengar, utan lita på att Gud skulle förse dem med vad de behövde. ‒ Att Witt skulle »be om medel« kanske innebar att han skulle »påminna om behovet av pengar«. 151 FÖM:s ganska dystra utveckling efter 1891 kan man läsa om i Hale s. 261–262.

signelse (Hes. 34: 26). Guds barn ha blifvit höjda till en ny erfarenhet och många af dem helbregdagjorda till sina kroppar, och sedan har välsignelsen genom oss tillflödat de oomvända, så att t. ex. vid ett möte i Malmö vi fingo bedja med flera än femtio själar. Ära vare Gud. (TS 1892 s. 40)

När han skrev brevet hade han dagen innan kommit till Katrineholm och unnade sig »en dags hvila«. På fredagseftermiddagen fortsatte han till Stockholm, där han på kvällen klockan åtta talade i Florakyrkan. Det var första mötet i en mötesserie med möten nästan varje dag. Den sträckte sig fram till söndagen den 7 februari. Söndagen den 31 januari predikade han klockan sex på kvällen i Immanuelskyrkan, och vid ett möte på fredagskvällen den 5 februari talade han över »dopfrågan« i Florakyrkan (DN 5/2 1892).

Om mötesserien i Florakyrkan skriver Henrik Schager (1870–1934):

Det var år 1892, dess första månader. Genom en äldre kamrat i tjänsten hade jag anbefallts att höra en f.d. prästman och missionär i svenska kyrkan, rätt nyligen återkommen från missionsfältet. – Denne ägde en fenomenal bibelkunskap och talade ännu med den första kärlekens glöd.

Betecknande (ehuru ngt banalt) uttryckte man sig om honom så, att han var virtuos på bibel. […] Hans föredrag, i stor stillhet framförda, voro fria från blomsterutsmyckning och berättelser, men voro i så mycket högre grad bibelföredrag, utförda med extemporeringens omedelbarhet. Det var som om bibeln utlade och tolkade sig själf. – Då jag först hörde honom, genomgick han Ebreerbrefvet, kapitel efter kapitel, under ett par veckors tid, kväll efter kväll. […] – Redan vid första föredraget föllo som fjäll från mina ögon. Efter att förut ha varit blind inför skrifterna fick jag nu skåda som med vidöppna ögon in i en alldeles ny undervärld. Kristusgestalten framträdde, målad på skriftens eget oförlikneligt sköna berättaresätt.

Gamla och nya förbundets skrifter trädde fram, hvarandra bekräftande såsom i genomlysande blad. Bättre kan jag icke teckna de dagarnas upplefvelse än med de orden: »Voro icke våra hjärtan brinnande, då han för oss uttydde skrifterna.« (Schager s. 21) 152

Efter mötena i Stockholm reste Witt till Katrineholm för att packa och göra sig i ordning för en resa till Amerika.

152 Schager skriver i anslutning till detta att han »i de dagarna« för första gången såg lykttändare Carl August Flodberg (1848–1933). Flodberg och Schager blev ledande inom en grupp som kom att kallas Flodbergskretsen. Peter Halldorf skriver att det var »en gemenskap av människor från ’olika stånd och klasser’« och att man skapade en »gränsöverskridande miljö kring ’den gamla kristna mystikens kärnsanningar’ « (Halldorf 1997 s. 13).

I USA

Hösten 1890 skriver Witt att han »mången gång« fick ekonomisk hjälp från »de mest oväntade håll«.

Rörd blef jag i sanning, då bröder i Amerika, som före min födelse måste för sin tros skull öfvergifva fäderneslandet, begärde att få bidraga […] till vårt uppehälle. (GW 23/10 1890)

Dessa bröder var företrädare för erik-janismen. De hade blivit »intagna av mitt utträde ur kyrkan« och visste »av egen erfarenhet […] vilka umbäranden som voro förenade med ett sådant steg« (1912). Witt hade uppehållit kontakten med dem och det ledde till att han bestämde sig för att resa till USA.

Han lämnade Bremen den 14 februari 1892 och räknade med att vara tillbaka före midsommarkonferensen i Torp (TS 1892 s. 40). Från Atlanten skriver han den 20 februari att båtresan var »en väl behöflig hvila« som Gud hade förunnat honom; han hade »rest omkring i Skandinavien« i sex månader och »talat nära trehundra gånger offentligen«. Han nämner att tiden i Stockholm hade varit »temligen ansträngande« (ibid. s. 105).

Till New York kom Witt den 25 februari och samma kväll gick han till en möteslokal där han visste att en »svensk församling« skulle hålla ett möte – »där vittnade jag om hvem jag var, och huru Gud sändt mig till Amerika«.

Då mötet var öfver och jag gick ut, märkte jag, att ett äldre fruntimmer stoppade ett mynt i min ficka, och då jag kom hem, såg jag att det var af guld och af tjugu dollars värde. Dyrbarare än förgängligt guld är i sanning vår bepröfvade tro, ty i den ha vi nog och öfvernog. (1905)

Kassaförstärkningen var välkommen; när han hade stigit i land hade han haft ungefär sex dollar. Ekonomiskt var besöket i USA en framgång. Efter endast en kort tid där »kunde jag sända en summa på öfver tre tusen kronor till de minas underhåll« (1905).

Det möte Witt besökte hölls av Bethesdaförsamlingen som hade en lågkyrklig inriktning och bestod av skandinaver, huvudsakligen svenskar. Han blev kvar en tid i staden och predikade i nämnda kyrka. Österns Weckoblad, Worcester, Massachusetts, skriver:

Mötena äro talrikt besökta äfven vid mycket ogynnsamma väderleksförhållanden, och eftermötena äro oftast ganska lifliga. Flockvis framkomma själar kväll efter kväll under åstundan och bön om ett djupare mått af andedop och många gå hem jublande. (TS 1892 s. 105)

Under tre månader reste Witt omkring i de nordöstra delarna av USA och »besökte svenska församlingar, förkunnande den frälsning, som ligger i rening genom Jesu blod, och den kraft, vi få i bidandet efter den kommande konungen« (1905). Jag har bara funnit uppgifter om besök i fyra städer, New York, Worcester (6 mil västsydväst om Boston), Chicago och Minneapolis (60 mil nordost om Chicago). Till Worcester kom han i mitten av mars (s. 227) och till Chicago två veckor senare. Jag har inte funnit någon uppgift om när han besökte Minneapolis.

I Chicago predikade han på förmiddagen söndagen den 3 april över ämnet »Medan I vänten« utifrån tredje kapitlet i Petrus andra brev. Ett sammandrag publicerades i Trons Segrar (TS 1892 s. 177–180).

Från besöket i Minneapolis skriver han i sina memoarer:

Särskilt har jag i livligt minne de kraftiga mötena i en församling i Minneapolis, där under vanliga förhållanden väckelsefröjden brukade taga sig uttryck i väl groteska former, så att man till och med i hänförelsen rullade sig på golvet. Ansatser till detta gjordes även nu, men jag höll folket tillbaka, så att de ej fingo lösa tyglar. Dock var där en företeelse, som jag ej kunde hindra: så fort jag lade mina händer på någon, man eller kvinna, kom hans eller hennes kropp i våldsam skakning. Och jag lade mina händer på många, ty Guds kraft var också där mäktig att bota sjuka. (1912) Den 2 april 1892 avreste åtta av Fredrik Fransons missionärer från New York till Durban där de togs emot av Olaf Wettergren och Sofus Nielsen. De skulle på Ekutandaneni »under en tid studera zuluspråket«. Missionärerna hade avskilts i Bethesdaförsamlingens lokal »med bön och handpåläggning« av »bröderna F. Franson, K. Erixon och [O]. Witt« (Princell s. 155). Ett fotografi från församlingens lokal visar de åtta missionärerna flankerade av Franson och Witt (ibid. invid s. 152). Om båten lämnade New York på förmiddagen lördagen den 2 april kan Witt ha vinkat av dem vid hamnen och sedan med tåg tagit sig till Chicago och varit där till mötet på förmiddagen. Sannolikt var det endast under sin vistelse i USA som Witt träffade Franson.

Tillbaka i Sverige

Helgelseförbundets årskonferens på Torp år 1892 började på midsommardagen. Mötena hölls i en lada. Inledningsmötet började klockan halv tio på förmiddagen, då Nelly Hall och kinamissionären August Carlsson (1833‒1919) predikade. Mötet höll på till klockan ett. I eftermiddagens möte predikade Witt över texten i Jesaja 53: »Hvem tror vår

predikan och för hvem varder Herrens arm uppenbar?« (TS 1892 s. 213–215). Senare i konferensen höll Witt ett föredrag om Kristi tillkommelse, men den som refererade mötet för Trons Segrar hann inte »med att på ett tillfredsställande sätt anteckna br. Witts tankar i detta ämne«. Vid mötet togs en kollekt upp för missionen i Zulu, »hvilken uppgick till 230,60 kr« (TS 1892 s. 229). Dessa pengar gick till HF:s kassa för zulumissionen. Witt tycks ha haft en ganska framträdande roll i konferensen.

Missionsresa i Norge sommaren 1892

Efter konferensen på Torp reste Witt norrut. I sitt brev från USA till Missionæren den 16 mars 1892 hade han berättat att han efter midsommar skulle resa upp till trakterna kring Tromsö.

Kanske lader Gud mig tage med en af mine Smaapiger til Norge, og det skulde være kjært paa Forhand att faa modtage Brev fra saadana Steder, hvor man ønsker mig att holde Føredrag. Jeg vil standse idet mindste nogle

Dage paa hvert Sted, for at Sandheden kan blive fremholdt fra forskjellige

Sider og blive fuldt forstaat. (Msn 1892 s. 117)

Ingenting i hans berättelser från resan tyder på att någon av döttrarna var med till Norge.

Den 14 juli 1892 vid midnatt skrev Witt ett brev till Trons Segrar och berättade att han var vid Nordkap och att han för precis ett år sedan hade varit vid Afrikas sydligaste udde.153 Innan han kom till Nordkap hade han varit på ett missionsmöte, eller en missionskonferens i en lada på en gård vid namn »Bjerkeng som ligger några mil från Tromsö i en härlig trakt vid Målselven«.

Det är en temligen folktom trakt, men menniskor samlades ändå ej så få till mötet, och många hade vandrat till fots ända till tre dagar för att få vara med. Nyheten om att missionären från Afrika skulle komma dit hade satt folk i rörelse, mest gammalt folk, ända till sjuttioåringar! Mitt utträde ur den döda statskyrkan och dess former har tydligen gripit många hjertan äfven bland de fria vännerna i Norge, då de sett hvad Gud kan göra med en död statskyrkoprest. (TS 1892 s. 239)

Witt fick här träffa »de fria vännerna« i trakterna kring Tromsö, och syftar då på medlemmar i Misjonsforbundet. Han noterade att »i Norge begagnar man bland de fria vännerna ännu hvad de lefvande kristna

153 Det var kanske i första hand för att få komma till Nordkap, Skandinaviska halvöns nordligaste utpost, som Witt inledde denna resa så långt norr ut.

kommit förbi, nämligen diskussioner, eller som det kallas samtal öfver ett ämne«. Witt ansåg att det var ett sätt att fördriva Anden från mötena.

Ty våra tankar äro på sin höjd tomma tankar. Därför har Gud bjudit oss att icke tänka utöfver det som står skrifvet, att vi ej uppblåsas. Diskussionerna tjena till intet utom till att bilda teologer, som kunna förfäkta en viss mening.

Men under det att teologerna med kokböckerna i händerna bråka sina hjernor med, huru maten är tillagad, så vilja vi enfaldiga Guds barn sitta ned vid det dukade bordet och äta oss mätta. Vi ha icke fått ordet för att förklara det, utan för att tro det och lyda det, och om vi så göra, så skall det nog förklara sig sjelft som kraft i våra lif. »Till att lära känna honom och hans uppståndelses kraft«. Och en bättre förklaring af ordet kunna vi icke

begära. (TS 1892 s. 240)

När det blev dags för Witt att predika »om Jesus allena« upplevde han att det var ett starkt motstånd och särskilt från »en del predikanters sida«, men det »öfvervanns fullständigt genom makten af Guds Ande, och många gingo rikligt välsignade från mötet«. Efter missionsmötet i Bjerkeng for alltså Witt upp till Nordkap för att sedan åter resa söderut, först till Hammerfest, som ligger på en ö tio mil sydväst om Nordkap. Dit kom han fredagen den 15 juli. Samma dag hyrde han en lokal för ett möte på lördagskvällen. Staden hade till stora delar förstörts av en brand år 1890 och höll nu på att byggas upp.

Den luterska kyrkan i Hammerfest fick under branden skatta åt förgängelsen, och grunden är lagd till en ny. Under tiden har man inrättat sig i en tillfällig lokal, der en predikstol och altare med den oundvikliga messhaken tydligen gifva tillkänna, att man befinner sig på norska statskyrkans helgade område. Skulle jag kunna få lof att på detta rum tala till så många som ville lyssna af de tvåtusen innevånarne i staden? Mot all förväntan gaf kyrkoherden sitt bifall och gick dessutom så långt, att han af sig sjelf bad mig bestiga predikstolen, hvilket i Norge icke är tillåtet andra än ordinerade prester. Lekmän få hålla sina predikningar från »kordörren«, d. v. s. de få stå på gången utanför altarringen. Här intog jag sedermera min plats i all anspråkslöshet. Huru skulle nu mötena blifva bekanta? Sådant erbjuder ingen svårighet, då man har statsmakten på sin sida. En poliskonstapel blef utsänd, och med en ringklocka i handen vandrade han i sakta mak ringande genom gatorna. Efterhand som han framskred, kommo nyfikna ut genom dörrarne och fingo höra honom ideligen utropa, att missionär Witt från Zulu skulle tala i afton och i morgon i kyrkan. Och skruf tog det. Kyrkan var på aftonen fullpackad af menniskor, af hvilka den öfvervägande delen naturligtvis tillhörde den luterska kyrkan. Presten sjelf, som förmodligen anade »villfarelse«, hade ej infunnit sig, men klockaren, som säges vara mycket sadel-

fast i »bekännelsen«, satte sig på en stol bredvid mig i »kordörren«, ansigte mot ansigte med församlingen. Då jag började att tala, kände jag icke obetydligt motstånd i anden, men det bröts snart och min ande hade inom kort full makt öfver folket. Jag läste innantill ur deras egen norska bibel, sammanställande sådant, som hörer samman, förbindande andligt med andligt, och det märktes tydligt, huru Guds helige Ande började lysa med ett nytt ljus in i folkets hjertan. Klockaren visade sin förtviflan genom sina ansigtsuttryck och sina oroliga åtbörder, men församlingen blef mer och mer välsignad, och stor öfverraskning visade sig i allas anleten, då jag talade om min omvändelse såsom prest. Tydligen menade de såsom jag sjelf en gång trodde, att alla prester äro med nödvändighet frälsta.

Jag hade nu mötet i min makt och skulle med lätthet fått åhörarne ned på sina knän att af Gud begära något bättre än den formkristendom, som de hade. Men grannlagenheten mot kyrkoherden förbjöd mig att hålla eftermöte på detta rum. Derföre inbjöd jag utan vidare församlingen att följande dagen möta mig i frälsningsarméns lokal. En kvinlig kapten och hennes kadett arbeta i Hammerfest – den enda fria verksamhet der bedrifves – och som jag under dagens lopp varit samman med dessa båda systrar och de sjelfva instält sitt möte för att öfvervara mötet i kyrkan, så visste jag att jag hade deras sympatier. Deras lokal var mindre än kyrkan, men så kunde jag der tala fritt utan betänkligheter. Och folket kom äfven dit […] och ära vare Gud, att han lät månget hjerta finna hvad det sökte. (TS

1892 s. 247–248)

Witt lämnade staden vid midnatt för att med båt resa till Tromsö. Hans plan var att sedan fortsätta till Trondheim, men under färden dit skulle han göra »ett par dagars uppehåll på några ställen«. Besöket i Trondheim trodde han skulle bli en vecka och han räknade med att stanna »någon tid i Kristiania«. »I början af September hoppas jag vara tillbaka i fäderneslandet och kommer väl då antagligen den första tiden vistas i Göte-

borg« (TS 1892 s. 240). 154

Otto Witt bestämmer sig för att stanna i Sverige

Jag har inte undersökt om Witt verkligen tillbringade en tid i Göteborg efter Norgeresan. Omkring den 20 september 1892 kom han i

154 Witt torde ha färdats med båt från den svenska västkusten med båt upp till Tromsö.

Han ska sedan ha tvingats »skumpa« sex mil på en tvåhjulig kärra, som drogs av en häst, till Bjerkeng (TS 1892 s. 239) nästan rakt söder om Tromsö. Förmodligen återvände han sedan till Tromsö och fortsatte till Nordkap med båt. Därifrån gick färden till Hammerfest och vidare till Tromsö och sedan med båt söderut mot Trondheim.

varje fall till Stockholm och blev kvar där till omkring mitten av oktober. Han var under denna tid annonserad i Florakyrkan på söndagarna klockan elva på förmiddagen och klockan sex på kvällen. Måndagen den 10 oktober hölls ett »farvälmöte« för honom.

Witt hade vid den här tiden varit drygt ett år i Sverige och det är svårt att tro att han hade tänkt var borta från sin familj i Afrika mycket längre än så ‒ det borde vara dags att återvända till Natal, men så blev det inte:

Omsider förstod jag, att Gud ej låtit mig fara till Sverige för att återvända till Afrika, utan att han ville att jag skulle stanna hemma. Jag beslöt alltså att taga hem mina fyra små gossar, som voro kvar i Natal, och som kunde resa under skydd af min syster. […] Härtill fordrades en ansenlig summa penningar, och som vanligt sände Gud dem just då de behöfdes.

[155] Så kom det sig att jag en dag hade hela min familj samlad hos en släkting i landsorten. Men hvar ville Gud att jag skulle bo? Jag hade väl närmast tänkt mig landsorten såsom bästa platsen, men vid ett besök i hufvudstaden blef det mig tydligt, att min familj skulle flytta dit samt barnen till en början få enskild undervisning, då deras ofullständiga kännedom om svenska språket vållade svårigheter för intagning i allmänna skolor. Jag var just uppe hos rektorn vid ett af våra allmänna läroverk i och för detta ärende, då jag med ens förstod att jag skulle flytta min familj till Stockholm. Men hvar skulle jag finna en bostad? Då jag kom ned på gatan, stod br. W. och väntade på mig. Jag sade honom hvad Gud talat till mig. Hans svar blef utan ett ögonblicks tvekan: »Då skall du flytta in i en lägenhet på sex rum och kök, som står tom i ett af mina hus.« Jag tackade Gud och brodern och bodde där hyresfritt under tre år. (1905) 156

Jag föreställer mig att det var under vistelsen i Stockholm under september och oktober som han bestämde sig för att familjen skulle bosätta sig där. Flyttningen dit kan ha skett i redan i oktober.

157

Sannolikt kom de fyra sönerna – den yngste sju år och den äldste femton – tillsammans med sin faster till Sverige redan i oktober. Vistelsen i Durban efter att föräldrarna lämnat staden blev således ungefär 14 månader. De kan ha fått en tillfällig bostad hos Ottos bror, jägmästaren Fredrik Emanuel Witt i Gränna innan flyttningen till Stock-

155 Det kan ha rört sig om mer än 2 500 kr. 156 Broder W. är J.H. Wallin, densamme som hade byggt Florakyrkan. 157 Enligt kyrkobokföringen inflyttade familjen Witt 2/2 1893. Den faktiska flyttningen kan ha varit då, men Witt kan ha dröjt med att anmäla den. Bertha Witt inflyttade till Stockholm den 9/11 1892 till det hus som familjen Witt skulle bo i (Lästmakaregatan 30) och det talar för att familjen flyttade dit vid samma tid. Hur Elins hälsotillstånd var är oklart; jag förutsätter att hon flyttade med till Stockholm.

holm blev möjlig. Beslutet att ta hem sönerna från Natal kan ha fattats tidigt men finansieringen avgjorde förmodligen tidpunkten. Efter årsskiftet 1892/93 – sannolikt i februari – skrev Witt en artikel för Trons Segrar om behovet av nya missionärer och som delvis tar upp hans egna erfarenheter. Han understryker att det krävs en kallelse för att bli missionär och den måste »komma inifrån, om än genom redskap« – i hjärtat måste finnas en levande visshet att vara kallad av Gud.

Så mycket nödvändigare är det att hafva denna inre visshet, som ofta missionären känner sig besviken i sina förväntningar. I hemmet hägrade det fjerran landet för honom i ganska bjerta färger, och hedningarne framstodo för hans inre syn i ett snart sagdt förklaradt ljus. Men då han kommer hit och finner, att här är allt den naknaste verklighet, att i st. f. poesi är här blott hvardagslifvets aldra alldagligaste prosa, torr och svårsmält; då han finner, att hedningarne, i st. f. att tacka honom för hans kärleksfulla uppoffring, blott bemöta honom med likgiltighet, ja icke ens göra motstånd, utan helt enkelt låtsa som funnes han icke till, – ja då behöfves det i sanning visshet att han blifvit kallad af Gud sjelf, så att han icke må duka under vid tanken på, att han måhända här, emot Guds vilja, fåfängt förspiller sina krafter och sitt lif. Jag har haft 16 långa år att tänka öfver detta ämne som en angelägenhet, som rör mig sjelf; sexton års personlig erfarenhet på missionsfältet dikterar mina ord. Jag inbjuder arbetare, men icke svärmare, nej nyktra, nyktra Jesu vänner, som ha fått kallelsens visshet genom barnaskapets ande, som veta sig – icke genom egen kraft men genom Herrens nåd – ha mod att om Herren så fordrar, sitta en hel lifstid med Abraham i löftets land utan att se löftets uppfyllelse. Der ute är intet, som drifver oss fram. Hednaluften är torr och tryckande, medarbetarne förefalla oss ofta besynnerliga, ty det går lätt, att vi sjelfva bli underliga derute i ensamheten; ja underligt förefaller oss mången gång det hela. […] Hvem har mod att följa denna kallelse bokstafligt? Att med en liten vagn, ett tält, tvänne svarta tjenare och åtta oxar vandra som en dåre från kraal till kraal i zululandet med predikan om en korsfäst Frälsare? Hvem har mod att sätta sig öfver hvad verlden säger, hvad den religiösa verlden säger; hvem har mod att bli en dåre, icke blott i verldens, utan också i Guds

barns ögon? (TS 1893 s. 87–88)

Efter denna utläggning skriver Witt att hans »eget hjertas lust står« till missionsfältet, »men f. n. har Herren gifvit mig ett annat uppdrag. Dock, om Herren dröjer, hoppas jag få återvända till det verkningsfält, der jag nedlagt den bästa delen af min mannaålders kraft« (TS 1893 s. 88). Det var säkert nödvändigt för Witt att vara i Stockholm under den första tiden efter att familjen flyttat dit. Barnens omställning från livet

i Durban och särskilt skolgången krävde hans stöd. För att klara försörjningen kan han ha kommit överens med Wallin om att han tillsammans med S.A. Arosén158 skulle predika i Florakyrkan när han var i Stockholm; det kan ha varit en del i överenskommelsen om lägenheten. Föreståndare för församlingen var Wallin själv. Witt är annonserad i Florakyrkan varje helg från den 17 december 1892 fram till slutet av år 1893 med undantag för några veckor i januari och 5–6 veckor under april och maj.159

Ett besök i Norge

Våren 1893 gjorde Witt ett besök i Norge. Där döpte han vid ett tillfälle en sjuk kvinna i en insjö med iskallt vatten. Kvinnan var hjärtsjuk och drabbad av en stor svulst så att kroppen var »alldeles oformlig«. Hon döptes trots läkares varning.

Då hon steg ned i vattnet, gick det som doktorn sagt: hjärtat stannade, och hon föll medvetslös i mina armar. I Faderns, Sonens och Andens namn sänkte jag henne under vattnet; men då jag återigen upplyfte henne därur, var hon som förvandlad. Hjärtat klappade på nytt, men icke oregelbundet som förut, utan fullt normalt på ett sätt som det icke gjort under många år,

158 Sven August Arosén (1847–1914) ägde en affär i Jönköping, men det var hans hustru som drev den, vilket gjorde att Arosén från början av september 1892 växelvis kunde vistas i Jönköping och Stockholm, där han predikade i Florakyrkan. Affären arrenderades ut i augusti 1893; familjen flyttade till Stockholm och där till samma adress som Otto Witt, Lästmakaregatan 30. Arosén fortsatte som predikant i Florakyrkan samtidigt som han förberedde utgivningen av en tidskrift. I februari 1894 erhöll han utgivningsbevis för Trosvittnet som kom ut med sitt första nummer i mars månad. Våren 1898 flyttade familjen tillbaka till Jönköping och övertog affären, som hustrun blev föreståndare för. Arosén fortsatte att ge ut tidskriften men överlät den, förmodligen i slutet av 1911, till Svenska Alliansmissionen. 159 Sven Lidman skriver 1927 om när han i tioårsåldern lyssnande till sin mors »samtal med några gamla tanter: ’Det var då en lycka, att gamle prosten Witt fick dö, innan hans son började uppträda i Florakyrkan. Den skammen slapp han då uppleva.’

Prosten Witt var en vitskäggig, vördad åldring, som jag själv ännu då kom ihåg, och till vilken alla i hans skånska hemstad sågo upp som till en patriark. En rysning gick igenom hela min varelse vid åhörandet av min mors ord och de båda gamla tanternas suckar ‒ utan att jag hade en aning om att denne son var broder Otto Witt, tillsammans med vilken jag mer än en gång skulle få böja knä och dela välsignelser, både i bönevrån och på Filadelfias plattform. Men i åratal, för att icke säga årtionden, var hans namn för mig förbundet med ett maximum av skam och vanära, och när vi skolpojkar på väg till Humlegården passerade Florakyrkan, fruktade och föraktade jag den som ett tillhåll för missdådare och skojare (EH 16/6 1927). ‒ Familjen

Lidman var bosatt i Helsingborg 1885‒1889 då fadern avled. Modern, Sven och hans syster flyttade då till Stockholm.

och allt hvad krämpor som fanns inom kroppen hade flytt sin kos. Det är väl sant, att svulsten ännu var kvar, men redan under de få dagar jag ännu vistades i K., minskades den märkbart, och inom några veckor var fru B. smärt som en flicka och fullkomligt återställd till hälsan. (1905)

Dopet väckte oro »inom de kirkelige kretser, og kritiken ble forsterket ved at hun etter en tid kom inn i en sterk depresjon« (Froholt). Kvinnan var maka till kyrkoherden på platsen, som ska ha varit Kvinesdal i södra Norge.

En skrift om den yttersta tiden

En skrift av Otto Witt, Om Kristi återkomst och det tusenåriga riket, trycktes i slutet av år 1892 i Göteborg och gavs ut av »författaren«. Den omfattar 31 textsidor. Här görs några nedslag i hans ganska snåriga framställning.160

På sex dagar skapade Gud himmel och jord. […] Skapelsedagarne voro säkerligen omätligt långa tidsperioder, under hvilka Gud frambragte det ena efter det andra. Vid den sjätte skapelsedagens afton låter han människan framträda. Så börjar den sista stora skapelsedagen, under hvilken

Gud hvilar från sina verk, därmed att människan såsom Guds afbild tager jorden i besittning. (Witt 1892)

Den tid som sedan följer har Gud delat in i sju dagar, tusen år långa.

Tvenne dagar, d. v. s. två tusen år, gaf Gud åt människosläktet i dess helhet, tvenne dagar gaf Han åt det israelitiska folket, tvenne dagar har han förlänat åt hednafolken, och då gamla testamentet räknade mera än fyra tusen år och vi snart tillryggalagt 1892, så förstå vi att de sextusen åren inom kort äro tilländalupna, och att det sjunde årtusendet, Herrens dag, under hvilken Jesus själf, den andre Adam, den sanna afbilden af Fadrens väsende, skall personligen såsom konung taga jorden i besittning, snart måste inträda. 161

Då ska Jesus »framföra dem som äro afsomnade« och sedan »skola vi, som lefva och äro kvar, tillika med dem bortryckas i skyar till Herrens möte i luften«. Detta är Jesu möte med sin brud och bröllop ska firas.

160 Skriften behandlas av Frederick Hale under rubriken »The Unfolding of Witt’s Millenarianism« (Hale s. 277–281). Enligt en uppgift i Ildtungen i november 1897 ska texten ha stenograferats (Hale s. 278). En andra något omarbetad upplaga gavs ut år 1916 med titeln Kristi återkomst och det tusenåriga riket. 161 Denna text har omarbetats i 1916 års utgåva. Där skriver Witt om att flera förhållanden »och inte minst det pågående stora kriget […] ger tydligt vid handen […] att en ny tingens ordning är för handen«.

Men först måste afgöras, hvilka som utgöra bruden. Icke alla, som hafva del i den första uppståndelsen, äro därför lemmar i bruden. Vid ett bröllop äro icke allenast brudgum och brud, där är ock en stor skara gäster. Och om dem skrifver han: Saliga de, som äro kallade till Lammets bröllopsmåltid. Upp. 19: 9. Gästerna äro bjudna, men så är icke förhållandet med bruden, ty hon är själfskrifven. […] Bruden se vi såsom de tjugofyra äldste (af judar och hedningar), som sitta på troner med krönta hufvuden, under det att den öfriga skaran under bilden af fyra djur står tillbedjande inför majestätet. Upp. 4. Denna skara är bildad af alla dem, som hafva afsomnat i Kristus […], men som lefvat ett haltande lif och icke renat sig från köttets och andens besmittelse. De hafva fått del i uppståndelsen, men de få ingen krona, ty äfven om någon inlåter sig i täflingskamp, krönes han icke, om han icke har kämpat lagligen. 2 Tim. 2: 5.

Försörjningen

Om sin ekonomi under de första åren i Sverige skriver Witt att han hade två familjer att försörja: hustru och två döttrar i Sverige och fyra söner i Afrika. »Det behöfdes rikligt underhåll, utom hvad som åtgick till mina vidsträckta resor öfver hela Skandinavien». Men han hade förlitat sig på att Gud skulle se till att han fick det han behövde.

Under de år, jag på detta sätt lefde af hvad Gud sände mig direkt, ehuru genom andra människor, förbjöd han mig att tala om mina behof för någon annan än för honom själf. Det hände ej så sällan, att någon broder eller syster frågade mig, om jag behöfde ett eller annat, om jag hade behof af hjälp för något särskildt ändamål, och mången gång var det frestande nog att nämna någon förestående utgiftspost; men Gud lade alltid afböjande svar i min mun. Jag kände som skulle jag gå miste om hans välsignelse genom att meddela mig med människor, och därför var det saligare att tiga. I både stort och smått grep han in på ett sätt, som var alldeles omisskänneligt. (1905)

Vid två tillfällen hade han fått så mycket som 500 kronor. Ett exempel på ett ingripande »i smått« är vid ett tillfälle när hans syster Bertha behövde en större kastrull så att hon kunde koka tillräckligt med soppa till den stora familjen. Hon fick löfte av Witt att köpa en.

Ungefär en timma efter vårt samtal ringde någon på tamburklockan, och det var en ung flicka, som jag kände igen från våra möten. Hon sade: »Min morbror, som är kopparslagare, har sändt mig hit för att fråga, om han får skänka herrskapet en kastrull. Om jag får veta, huru stor den bör vara, så skall jag gå och hämta den.« (1905)