1 Inledning

Svenska kyrkan fick hösten 1874 regeringens tillstånd att bedriva mission utomlands. En missionsstyrelse tillsattes för att leda verksamheten och den antog sommaren 1875 den då tjugosjuårige Otto Witt som sin första missionär. Som missionsfält valdes Zululand i Sydafrika1 ‒ beläget nordväst om den brittiska kolonin Natal vid Afrikas sydöstra kust ‒ dit han kom i maj 1876 tillsammans med sin hustru för att få sin utbildning vid en norsk missionsstation. Oroligheter i landet medförde att han efter ett och ett halvt år i Zululand flyttade till Natal, där han grundade en egen missionsstation, Oscarsberg. Vid ett anfall av zuluer i inledningen av det så kallade Zulukriget förstördes Oscarsberg. Otto Witt flydde då till Sverige med sin familj. Han tillbringade ett år där varefter han återvände och var med om att bygga upp stationen igen.

Fram till mitten av år 1885 ska Otto Witt, enligt vad han själv skriver, ha varit en evangelii förkunnare utan att ha varit omvänd, men då blev han frälst. Efter denna upplevelse började han successivt fjärma sig från Svenska kyrkans lära och praktik, vilket ledde till att han år 1890 lämnade sin tjänst som missionär inom kyrkan för att arbeta som »fri missionär« under en kortare tid. Han lät också döpa sig på baptistiskt vis. År 1891 återvände han till Sverige och verkade här, men också i Norge och i USA, som evangelist och predikant. Efter en tid fick han uppleva att »Gud stängde sin dörr« för honom, men han fortsatte att predika under mer än två års tid. Därefter ägnade han sig åt profan verksamhet. Först några år in på det nya seklet blev kontakten med Gud återupprättad och år 1905 framträdde han offentligt igen.

Impulser från helgelserörelser och en bokstavlig läsning av Bibeln färgade efter år 1885 Otto Witts kristendomsuppfattning. Enklast kan man karakterisera honom som en kontroversiell helgelsepredikant efter att han återvänt till Sverige. År 1907 kom han i kontakt med pingstväck-

1 Sydafrika används här som beteckning på det landområde som ligger söder om den 22:a breddgraden och som år 1880 omfattade de dåvarande brittiska kolonierna Cape

Colony, Basuto Land, Natal m.fl. samt de fria staterna Orange Free State, South African

Republic, Zulu Land m.fl., och ska inte förväxlas med den i början av 1900-talet bildade

Republic of South Africa (»Sydafrikanska republiken«). – Jag har valt att skriva Zululand i stället för Sululandet eller Zululandet, som namnet också skrevs i Sverige.

elsen. När han avled år 1923 hade han sedan ett par år tillhört Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och samarbetat med Lewi Pethrus. Detta skedde trots avgörande skillnader i lärofrågor. Samarbetet avbröts emellertid en kort tid före Otto Witts död.

Syfte och form

I de gudstjänster där jag som barn deltog satt jag ofta och bläddrade i församlingssångboken Segertoner. Flera av de utländska namnen på sångernas författare och tonsättare var för mig exotiska, exempelvis William J. Kirkpatrick. Av någon anledning fastnade jag för namnet Otto Witt som översättare av åtskilliga sånger. För inte så många år sedan gjorde jag en omfattande studie av Sionförsamlingens i Linköping bakgrund och utveckling fram till och med år 1964. För att få en bättre förståelse för det som hade hänt studerade jag en rad olika områden och där dök namnet Otto Witt upp då och då. Våren 2015 bestämde jag mig för att börja söka efter uppgifter om honom. Jag fann då en hänvisning till en doktorsavhandling: The Missionary Career and Spiritual Odyssey of Otto Witt (1990), ett arbete av Frederick Hale. Han fokuserar här främst på missionärstiden i Sydafrika. Jag beslöt att ta fram en skrift om Otto Witt som skulle kunna betraktas som ett komplement till Hales avhandling; jag skulle använda mig av direkta citat från svenska källor och mer ingående än denne ta upp vad som hände efter uppbrottet från Afrika.2 Resultatet redovisas här, men inte i den form som möter de krav som ställs på en uppsats som läggs fram i vetenskapliga sammanhang; skriften bör i första hand ses som en faktaredovisning.

I stor sett är framställningen i denna skrift kronologisk, men den interfolieras av tematiska kapitel eller avsnitt. Ett av flera teman är samarbetssvårigheter som Witt hade med sina kollegor på missionsfältet.

2 Frederick Hale behärskar flera språk, bland annat svenska och norska, och har med framgång tolkat svårlästa handskrivna brev på dessa språk. Han lade fram sin avhandling vid The University of Cape Town. Den finns på Uppsala universitetsbibliotek, men är inte helt komplett (liksom de exemplar som finns i bibliotek i andra länder).

Den gick inte att köpa som tryckt bok och fanns inte publicerad digitalt, och upphovsrättsliga problem tycktes omöjliggöra att låta trycka den i Sverige. Detta var avgörande för mitt beslut att ta fram föreliggande skrift. En något omarbetad utgåva publicerades emellertid av Cape Town-universitet år 2016 (open.uct.ac.za), vilket gjorde att planerna på en publicering i Sverige skrinlades trots att även denna utgåva inte är helt komplett.

Källmaterial

Anton Karlgren (1861‒1918) skrev på uppdrag av Svenska kyrkans missionsstyrelse boken Svenska kyrkans mission i Sydafrika. Den gavs ut år 1909 och har ett omfång på drygt 550 sidor. Han redogör för utvecklingen och berättar detaljerat om missionsstationer, sjukhus, skolor och barnhem samt om de missionärer och missionsarbetare som arbetade i Sydafrika. Det relativt sätt ringa utrymme som ägnas åt Otto Witt ger anledning att misstänka att missionsstyrelsen ville tona ner hans insatser. Boken ger emellertid en god bild av den miljö som Witt verkade i. Karlgren prästvigdes år 1890 och var år 1909 komminister i Söderhamn.

Tore Furberg (f. 1924) redogör i sin doktorsavhandling från år 1962, Kyrka och mission i Sverige 1868–1901, detaljerat för Svenska kyrkans missions bakgrund och tillkomst samt för missionsverksamheten under åren 1876–1901. I den ägnas förhållandevis stor uppmärksamhet åt Otto Witt, men som en av flera aktörer under detta skede. Furberg prästvigdes år 1953 och utnämndes till docent i missionshistoria vid Uppsala universitet efter disputationen. Han var missionsdirektor för Svenska kyrkans mission åren 1970–1980 och sedan biskop i Visby stift fram till sin pensionering år 1991.

Frederick Hales avhandling är redan nämnd.

Karin Sarjas avhandling från år 2002, »Ännu en syster till Afrika«. Trettiosex kvinnliga missionärer i Natal och Zululand 1876–1902, ger viktig information om de kvinnliga missionsarbetarnas situation och om Otto Witt som överordnad och kollega.

Utöver dessa arbeten har jag använt mig av bland annat svenska dagstidningar, svenska och norska tidskifter som representerar kristna organisationer samt Svenska kyrkans arkiv och Helgelseförbundets arkiv. Missionsstyrelsen förde beslutsprotokoll, som endast i enstaka fall informerar om de övervägningar som hade gjorts. Jag har bara i mindre omfattning sökt efter uppgifter om Otto Witts predikoverksamhet i Sverige på andra platser än Stockholm efter år 1891.

Uppgifter om Zulukriget har hämtats från åtskilliga källor. En av dessa ägnar ett förhållandevis stort utrymme åt Otto Witts berättelser om sina upplevelser. Det är Katie Stossels A Handful of Heroes. Rorke’s Drift – Facts, Myths and Legends (2015). Hon förhåller sig synnerligen kritisk till Otto Witt, vilket tycks ha medfört att hon inte ansåg det mödan värt att mer noggrant underbygga sina påståenden.

Vid tiden för Oscarsbergs förstörelse hade Otto Witt besök av en kamrat från Sverige, August Hammar. Brev som denne har skrivit och fått vid den aktuella tiden innehåller intressanta uppgifter om Witt. Jag är tacksam över den hjälp jag har fått av två av Hammars släktingar, Michael Hathorn i London och Mats Widgren i Stockholm, för att få tillgång till dessa brev. Hathorn har sänt mig utdrag ur brev som var översatta till engelska från svenska, och Widgren har lyckats få tag i de svenska originalbreven, och skrivit av hela eller de delar som är intressanta i sammanhanget.

Tore Furberg var, när han arbetade med sin avhandling, i kontakt med en son till Otto Witt i Schweiz. Sonen, Johan Witt, hade brev som Otto Witt skrivit och fått, men dessa tycks inte finnas kvar idag. Otto Witt har, utöver de texter av honom som finns i ovan nämnda källor författat ett flertal böcker och småskrifter med predikningar och föredrag, men också följande tre med ett självbiografiskt innehåll: ● Ur min egen historia (cirka 1 800 ord) år 1895 om frälsningsupplevelsen år 1885 samt något om bakgrunden. ● Mina behof rikligen fyllda. Erfarenheter i andligt och timligt (cirka 21 000 ord) år 1905 om tiden fram till omkring år 1893. ● Minnen ur det flydda, Märkliga lifserfarenheter (cirka 24 000 ord) från 1912; på omslaget anges att det är andra tillökade upplagan – den första är Mina behof rikligen fyllda; cirka 2 000 ord i 1905 års utgåva togs bort och cirka 5 000 lades till, varav cirka 600 gäller en berättelse efter år 1905 (s. 273 nedan). Dessa tre skrifter kallar jag i det följande ibland för hans memoarer. När han år 1875 sökte tjänsten som missionär ingick i ansökningshandlingarna en kort »sjelfbiografi« (SKa 1/7 1875b) där han berättar om sin uppväxt och sitt yrkesval; den omnämns i fortsättningen som hans självbiografi.

År 1922 publicerade Otto Witt en nyutgåva av Minnen ur det flydda men med en ny titel: Märkliga livserfarenheter. Minnen ur det flydda. På omslaget anges att det är tredje tillökade upplagan, men så förhåller det sig inte, den är nästan identisk med den från 1912 om vi bortser från stavningen som ändrades i enlighet med stavningsreformen år 1906. I fortsättningen görs hänvisningar till utgåvan från år 1912, men i citaten används stavningen i 1922 års utgåva.

I texter där Otto Witt berättar om egna upplevelser anger han endast undantagsvis tidpunkter för enskilda händelser. I allmänhet skriver

han på ett sätt som gör att det är svårt att av sammanhanget förstå vilka ungefärliga tidpunkter det kan röra sig om. Även tidsföljden kan vara besvärlig att fastställa. Ett problem är också att han inte sällan bryter ett skeende med en eller flera meningar som gör berättelsen osammanhängande och inte alltid är så lätt att uppmärksamma.

Otto Witts memoarer från år 1905 inleds med följande stycke:3

Då jag ser tillbaka på den tid som flytt sedan jag kom i personlig beröring med den lefvande Guden, förefaller den mig som en dröm. Och drömmande blifva ju Sions fångar, då de lösas. Men å andra sidan är denna tid för mig en öfversvinnelig verklighet, fylld med en nåd och trofasthet, som står så mycket bjärtare fram mot bakgrunden af min egen stora otrohet. Hvad jag här kommer att skrifva, skall därföre vara ett svagt försök att ur öfverfylldt hjärta tacka Herren för hans godhet och peka på, huru han handlar mot dem, som tro att han bokstafligen menar hvad han sagt i sitt ord, utan att man behöfver hvarken förklara eller utlägga detsamma. Många år ha flytt hän sedan den dag, då han först på ett så direkt sätt grep in i mitt lif, och jag har aldrig fört några anteckningar öfver händelserna, hvarför ock många detaljer ha fallit mig ur minnet; men löftet står kvar om att Anden skall påminna, och i förtröstan på det löftet vill jag lägga fram, hvad han gifver. Av någon anledning tog han inte med denna text i 1912 års utgåva. Endast en liten del av det primära källmaterialet är från privat korrespondens där parterna har en förtrolig relation. Större delen av materialet består av texter som antingen var riktade till allmänheten eller måste ha förutsatts kunna komma till allmänhetens kännedom. Åtskilliga brev är partsinlagor i konflikter. I allmänhet kommenterar jag inte trovärdigheten i uttalanden som görs i primära källor, såvida inte oberoende källor eller andra omständigheter ger skäl för det.

Under åren 1892–1923 finns det relativt långa tidsperioder under vilka jag endast funnit någon enstaka uppgift om Otto Witt.

Formsaker

Namn på orter och personer på zulu stavas här som de gjordes i slutet på 1800-talet.4

3 Inledningen utgörs av de tre första styckena i kapitel 1, »Helbrägdagörelser«. 4 Exempel är namnet Umkwelantaba som i svensk text idag stavas mKhwelantaba och platsen Entumeni som idag stavas Ntumeni.

Stor och liten bokstav i början av citat har ibland ersatts av liten respektive stor bokstav. I en mening som innehåller ett citat kan det förekomma konstruktioner av typen: han före citatet övergår till jag i citatet. Manuella radbrytningar i citat har ibland ersatts med tankstreck.

I citat – främst från brev, mera sällan i tryckt material – fram till omkring sekelskiftet var man inte så noga med stavning som senare blev fallet; i samma text kan ett och samma ord stavas olika. I några fall har stavning och interpunktion korrigerats för klarhets skull utan att det påpekas. Särskrivningar var under samma tid mycket vanliga. Åtskilliga ord och uttryck har fått en ny betydelse; i några fall påpekas det.

En rapport från en inspektionsresa år 1886 som ingår som bilaga till missionsstyrelsens protokoll från ett möte den 11 mars 1887, hänvisas till genom att endast ange författarens namn: Tottie.

Ofta görs ingen källhänvisning om det av sammanhanget framgår varifrån ett citat har hämtats eller om det gäller en följd av citat ur en och samma källa. Hänvisningar till bilagor till missionsstyrelsens protokoll görs genom att foga ett »b« till protokollets datum. Hänvisning till sida görs inte för citat som hämtats från Otto Witts skrifter.

När en årstid nämns är det alltid förhållandet i Sverige som avses.

I enlighet med det språkbruk som var rådande under senare delen av 1800-talet för befolkningen i Zululand och Natal används här dels benämningarna svarta, kaffrer eller infödda, dels vita eller kolonister för européer som invandrat till Natal.

Uppgifter om flyttningar som hämtats från den svenska kyrkobokföringen markeras genom att orden inflyttning och utflyttning används; den fysiska flyttningen ägde inte alltid rum vid tiden för de datum som anges i inflyttnings- och utflyttningslängderna.

Löner och priser anges ofta i engelska pund. Multipliceras dessa belopp med 18 får man en uppfattning om av vad de motsvarar i svenska kronor. Ser vi på prisutvecklingen i Sverige utifrån Statistiska centralbyråns serie »Levnadskostnadsindex/KPI, historiska tal« kan en grov uppfattning erhållas av vad beloppen motsvaras av idag genom att multiplicera med 56. Man bör emellertid beakta löneutvecklingen, eftersom lönerna sedan slutet av 1800-talet fram till idag ökat avsevärt mer än levnadskostnaderna, vilket innebär att det var en mycket större uppoffring som krävdes än vad kostnadsökningen indikerar.

Förkortningar

Följande förkortningar används för tidningar: • Aftonbladet: AB • Dagens Nyheter: DN • Det gode Budskab: DgB • Evangelii Härold: EH • Göteborgs Weckoblad: GW • Missionstidningen: MT • Missionæren: Msn • Stridsropet: Str • Svenska Morgonbladet: SvM • Trons Segrar: TS.

Följande förkortningar används på organisationer: • Den Frie Østafrikanske Mission: FÖM • Det Norske Misjonsselskapet: NMS • Evangeliska Fosterlandsstiftelsen: EFS • Helgelseförbundet: HF • Svenska kyrkans mission: SKM.