19. Pingstväckelsen kommer till Norge och Sverige
Sent på hösten 1906 kom den väckelse med andedop och tungotal till Skandinavien som hade brutit ut i Los Angeles under våren. Två personer förmedlade den. Den ene var den norske metodistpredikanten Thomas Ball Barratt (1862 ‒1950) som hade blivit andedöpt i New York efter att ha fått vägledning från väckelsefolket i Los Angeles. Den andre var svensken Anders Gustaf Ek (»Andrew Ek«; 1878‒1965) som hade blivit andedöpt i Los Angeles. Här nämns några fakta om pingstväckelsens tidiga år i Norge och Sverige som en bakgrund till Otto Witts engagemang i och uppfattning om denna väckelse.
Längtan efter väckelse Metodist-episkopalkyrkan i Sverige hade haft en oavbruten ökning av antalet medlemmar fram till år 1900. Tillväxten hade varit stark fram till omkring 1895. Den var markant lägre under de närmast följande åren och från år 1899 minskade antalet medlemmar. Väckelser i Wales 1904–1905 med den 27-årige Evan Roberts i centrum och i London med R.A. Torrey (1856‒1928) skapade en förväntan inom kyrkan att de skulle spridas till Sverige och vända utvecklingen. En längtan fanns samtidigt hos åtskilliga medlemmar som hade varit med under perioder när helgelsen hade haft stor utrymme inom kyrkan, att det skulle bli så igen. Inom Baptistsamfundet fanns en rörelse med John Ongman (1845– 1931) som ledare. Han var pastor i baptistförsamlingen Filadelfia i Örebro och ledare för Örebro Missionsförening. I de specialfrågor, som särskilt utmärkte ongmansriktningen, fanns [under 1900-talets tidiga år] ingen markerad klyfta mellan Ongman och samfundets ledande män. Skillnaden var, att man i Örebro-kretsen med större ihärdighet lärde och förkunnade Andens gåvor, Kristi snara återkomst, helbrägdagörelsen genom tro och ett striktare församlingsliv. I allmänhet kom detta att innebära en så klar särlinje, att man inom predikantkåren och församlingarna snart förnam begreppen »Stockholm« och »Örebro« som symboler för två skilda varianter av svensk baptism. (Westin 1965 s. 82) 261
