5. Kaggeholm sedan sjuksköterskeutbildning

5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING 21 5. Kaggeholm sedan sjuksköterskeutbildning

Jag var 18 år när Gud ledde mig att återuppta studierna vid Kaggeholms folkhögskola som drevs av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Jag studerade ett år och gick den andra årskursen eftersom jag tidigare hade gått flickskola. Kaggeholm med dess slott och omgivningar är en naturskön och underbart vacker plats alldeles vid Mälaren, på Ekerö utanför Stockholm.

Eftersom det var en privat skola fick vi betala terminsavgifter under denna tid. Senare blev det statligt understött. Undervisningen har breddats mycket under åren och är i dagsläget mycket populärt med de olika utbildningarna bland annat Media och Journalistutbildningen. Det är många ungdomar som har studerat där under årens lopp.

Jag ser med glädje tillbaka på det året jag gick där! Det var en fantastisk tid att vara på Kaggeholm med så många ungdomar från olika platser i landet. Att höra de olika dialekterna fascinerade mig. Jag hade verkligen svårt att skilja på skånska och småländska!

Min rumskamrat Margareta, Maggan, kom från Smedjebacken i Dalarna men var född i Småland. Maggan och jag grundade där en livslång vänskap som vi behållit under alla år. Denna tid i mitt liv var en härlig och rolig tid, men också en tid fylld av frågor och tvivel.

När jag var i den här åldern och från 16-17 årsåldern kände jag att missionskallelsen var en belastning för mig. Jag ville bli av med den och

Kaggeholms slott, där folkhögskolan drevs av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.

22 5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING jag ville välja min egen väg. Jag blev olycklig och kände mig illa berörd när någon i kyrkan talade om mission och någon speciell missionssång sjöngs. Jag var bevarad i tron och var under den här tiden mycket aktiv i ungdomsarbetet, men jag hade fått för mig att jag inbillade mig själv att Gud kallat mig till att bli missionär. Den första kvällen på Kaggeholms folkhögskola skulle var och en få gå in och möta lärarkollegiet för samtal. Det fanns en allmän linje och en speciell missionslinje. Jag var ny och hade aldrig träffat någon av lärarna. Så fort jag kom in var det en skånsk lärare som sa: ”Du ska väl bli missionär och gå missionslinjen?” ”Nej” sa jag bestämt, ”jag ska inte gå missionslinjen”. Jag talade om att jag ville bli sjuksköterska och gå den allmänna linjen. Jag upplevde en märklig händelse under denna tid. Det var en sådan varm böneatmosfär på skolan. Efter ett tag kände jag på nytt att Gud började påminna mig om min kallelse. Jag kände mig olycklig. Vi hade en bönedag och den utökades till två bönedagar. Efter första dagen uttryckte sig rektor Osmin Halldorf så här: ”För att komma igenom den andliga kampen, så behöver vi en dag till att bedja”. Jag hade kämpat inför Gud och försökte hålla emot. Den andra dagen sade jag till Gud: ”Har jag en kallelse och den är ifrån dig, Gud så ber jag om ett tecken att du på något sätt ska tala om för mig att jag ska bli missionär innan klockan 09 i morgon!” På kvällen när jag skulle somna hade det inte hänt något och inte heller på morgonen. Jag tänkte då att det är nog bara inbillning alltihop. Jag sa ingenting till min rumskamrat Maggan. Hon visste då ingenting om min kamp med Gud. Efter frukosten när klockan var 08 var det en av eleverna, som varit evangelist och var missionärskandidat, som ropade till mig: ”Kerstin, jag har drömt om dig i natt, du måste få höra det!” Ringklockan ringde just då till lektion. Efter lektionen var klockan 08.50 och då kom Rakel och tog mig i armen. Vi gick slottsallén fram och då berättade hon att hon haft en dröm och sett mig liggande på ett altare och hört hur Herren sagt: ”Vill du bli min tjänarinna och missionär?” Klockan var nu några minuter innan 09…Jag blev helt förkrossad och talade om för henne om det tecken jag bett Gud om. Efter den stunden fick jag min kallelse bekräftad från Gud och har aldrig tvivlat på den. Många gånger under åren i missionstjänst har denna utkorelse stått fast. Jag har en annan stark upplevelse som inträffade senare, när jag var i 18-årsåldern. En söndag förmiddag satt jag som vanligt på läktaren i min hemförsamling Filadelfiakyrkan i Stockholm. Det var gudstjänst och pastor Lewi Pethrus predikade. Jag hade kommit till gudstjänsten och var fylld av frågor och undran ”Hur kunde Gud som är universums Gud leda oss människor individuellt?” Tankarna svindlade: ”Hur kunde Gud leda mig?”

5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING 23

Jag hade ju min missionskallelse i mitt hjärta och undrade hur Gud skulle kunna leda mig till Afrika! För mig kändes det så otroligt stort och omöjligt.

Under sin predikan stannade Lewi Pethrus plötsligt upp och sade: ”Du finns med min unga vän här i dag i gudstjänsten och du undrar så hur Gud som är universums Gud kan leda dig individuellt. Det ska jag säga dig, om du av uppriktigt hjärta söker Guds vilja och vill att Gud ska leda dig…så höjde han rösten och utropade…så kommer han att göra det. Han ska leda dig. Gud välsigne dig min unga vän!” Efter en kort paus fortsatte han sin predikan. Jag kände att detta var direkt till mig. Jag blev så berörd att Gud hade sett mina tankar och hade en sådan omsorg om mig. Sedan dess har mitt motto i livet varit: ”Gud låt mig alltid göra din vilja och låt din vilja ske i mitt liv.”

Att vara i Guds vilja med sitt liv är det absolut viktigaste för en troende människa. Ett bibelord som följt mig genom livet är Matt. 6:33 ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”. Det är Guds löfte till oss.

Efter Kaggeholm var jag några sommarmånader i Dalarna och arbetade där på en sjukstuga belägen i Lima, i närheten av Sälen. Jag hade också arbetat där en sommarmånad innan jag började på Kaggeholm. Det var min första plats utanför Stockholm, så det var en upplevelse för mig att vara där.

Byn Lima låg underbart vackert alldeles vid Västerdalälven med närheten till Transtrandsfjällen och Sälenfjällen. Jag trivdes mycket bra där och det var intressant att arbeta på en liten sjukstuga i fjällområdet. Det var spännande och lärorikt!

Jag utbildade mig sedan till sjuksköterska på Betaniastiftelsens Sjuksköterskeskola i Stockholm på Östermalm. Betaniastiftelsens privata Sjukhus och Sjuksköterskeskola låg på Grev Turegatan några kvarter från Stureplan. Efter tre månader som provelev och därefter som sjuksköterskestuderande blev utbildningstiden sammanlagt tre och ett halvt år. Jag upplevde hela studietiden mycket intressant och lärorikt. Vi hade teorikurser tre månader varje termin på skolan varvat med praktikplatser på olika sjukhus i Stockholmsområdet.

Min bästa kompis Maggan och jag gick utbildningen tillsammans. Vi var jämt ihop och hade otroligt mycket roligt tillsammans. På fritiden var vi kyrkan och hade vårt andliga hem där. Eftersom det var min hemförsamling hade ju jag en stor vänkrets, som jag presenterade för Maggan. Vi bodde på skolan eller på de sjukhus vi hade vår praktik och vi brukade bjuda med en del från kyrkan hem till oss. Det uppskattades mycket eftersom det var många som kom till kyrkan och Stockholm från olika delar av landet. Det fanns många killar som gärna ville vara med oss! Vi var nog populära! På den tiden under sjuksköterskeutbildningen

24 5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING fick vi bostad och mat gratis, men vi var ofta hemma i mitt hem och fick då mammas goda mat. Pagod Café var det favoritcafé uppe i högsta Kungstornet på Kungsgatan som vi gillade. Vi hade alltid dåligt med pengar, men vi brukade ibland när vi var lediga gå in på något konditori och fika. Det hände en gång när vi skulle betala att vi tittade på varandra och vi båda trodde att den andre hade pengar, men det visade sig att ingen av oss hade det! Vi fick lämna en klocka och komma tillbaka för att betala. Det var ju lite genant förstås! När vi skulle åka någonstans utanför Stockholm så liftade vi faktiskt! Det vågade vi aldrig säga till våra föräldrar! Det var ju riskfyllt och vi bad alltid att Gud skulle Jag blev legitimerad sjuk- sköterska i december 1959. vara med oss. Jag hade ett avtal med Gud, att om vi fick lift så skulle jag samtala om Gud. Det blev många olika samtal med människor som var intresserade och hade en längtan efter Gud och ibland fick vi också be för någon. Men det hände att vi blev ordentligt skrämda, men Gud var alltid med oss! Detta är något som jag aldrig vågat tala om för mina barn förrän de var vuxna! Maggan och jag har fortsatt vår vänskap under alla år till stor glädje för våra familjer. Efter flera år sammanförde jag Maggan och Eric Ekman. Eric och jag har känt varandra sen barndomen, uppväxta i Bromma. Jag kommer senare att berätta om när vi som familjer stötte ihop i New York! I december 1959 blev vi utexaminerade sjuksköterskor i S:t Peters kyrka i Stockholm med en ceremoni, då vi fick våra sjuksköterskebroscher och blev legitimerade sjuksköterskor. På kvällen firades vi av våra familjer på en festlig middag på Restaurang Gondolen. Jag var då 23 år.