31. Tillbaka till Stockholm Barnbarn

31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN 133 31. Tillbaka till Stockholm Barnbarn

Ingvar och jag hade varit till USA och firat jul och nyår 1992 hos döttrarna och svärsönerna. Charlotte och Jonas var också med oss.

Vårt första barnbarn Andrew föddes den 12 april 1993. Stolta föräldrar var Caroline och Mark.

Vilken stor glädje att få barnbarn! Elisabeth väntade sin första baby.

Jag hade inte tänkt åka tillbaka igen, efter endast tre månader sedan jag var där. Men mina kolleger tyckte absolut att jag måste åka och välkomna mitt första barnbarn. Frestelsen blev för stor så jag bestämde mig för att åka.

Jag tänkte att det skulle bli en överraskning för Caroline, så jag ringde till Elisabeth och talade om att jag skulle komma. Hon blev glad och talade om att det var planerat en så kallad ”baby shower” som skulle vara i hennes hem dagen efter jag skulle komma. Det var vänner som skulle komma på party med babypresenter.

Det är en amerikansk tradition.

Elisabeth hade sagt till Caroline att hon skulle komma lite tidigare än övriga, för att hon skulle visa henne någonting. Det var ju jag som var någonting! Caroline hade ingen aning om detta!

Jag hörde när hon kom in, jag satt i ett annat rum. Jag hörde Elisabeth som sade att hon skulle visa Jag är på promenad med Andrew, som då henne något. Dörren öppnades och var nyfödd, i Seattle. jag kommer ut och ser Caroline stå där med lille babyn i famnen. Caroline ser mig och skriker rakt ut ”men mamma är det du?!” Jag skyndar mig att ta babyn i min famn för jag var rädd att hon skulle tappa den i ögonblickets överraskning. Så börjar både hon och jag, jag tror Elisabeth också, att gråta av glädje. ”Nu är det bara pappa som fattas!” sa Caroline.

Caroline och Mark bodde i North Bend norr om Seattle. Mark kombinerade sina teologiska studier med att arbeta i en kristen bokhandel.

Caroline hade arbetat på ett sjukhus i Seattle innan Andrew föddes. Elisabeth och Chris bodde nu i Kent söder om Seattle. Chris var nu ungdomspastor i Faith Tabernacle i Kent och Elisabeth studerade på ett College. Elisabeth skulle föda sin baby fem månader senare. Vårt andra barnbarn Jacob föddes den 16 september 1993. Stor glädje för Chris och Elisabeth. Nu hade vi två barnbarn. ”Fantastiskt!” Men ack så långt bort Första barnbarnen Andrew och Jacob. − på andra sidan jordklotet! Man kan inte ta för givet att få barn och barnbarn. Vi känner en stor tacksamhet till Gud för dessa gåvor.

Efter sju år avslutade Ingvar sin tjänst som pastor och föreståndare i Pingstförsamlingen i Vallentuna. Efter avskedsmöten tog vi farväl till alla i församlingen. Det är alltid med en vemodig känsla man lämnar många vänner som man fått under dessa år.

Ingvar hade fått en kallelse som pastor i Bredängs Pingstkyrka i södra Stockholm. Nu kom vi tillbaka till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och det kändes riktigt efter vi hade prövat det inför Herren.

Filadelfia och Storförsamlingen i Stockholm har omkring tiotalet kyrkor över hela Stockholm och en av dem var Pingstkyrkan i Bredäng.

Ingvar hade pastorsgemenskap varje vecka och jourtjänst en dag i veckan i Filadelfia Stockholm och samarbete med alla pastorerna. Pastorerna med fruar brukade årligen efter nyår ha en festlig samling med god mat och trevlig gemenskap som alternerande var i de olika kyrkorna.

En söndag i månaden var det Storsamling i Filadelfia Stockholm och då var det feststämning. Pastor Owe Lindeskär var föreståndare i Filadelfia Stockholm under denna tid. Senare ersattes han av pastor StenGunnar Hedin.

I dagsläget är det Nicklas Piensoho som är pastor och föreståndare.

31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN 135

Vi hade pastorsfru-träffar regelbundet och det var mycket uppskattat. Vi lärde känna varandra. Det brukade vara en mysig kväll med något gott att äta och en fin gemenskap med samtal och bön.

Jag kommer särskilt ihåg när vi samtalade om pastorsfrurollen som vi hade gemensamt. Det kom fram att vi tyckte trots att vi alltid var omgivna av så många omkring oss, så kunde vi ibland känna en ensamhet!

Senare vid ett tillfälle blev jag intervjuad en gång. En av frågorna löd hur det var att vara pastorsfru? Helt spontant sade jag: ”att vara pastorsfru är för mig en livsstil”. Det hade jag kommit till insikt om och det kändes rätt och riktigt för mig!

Jag fick en förfrågan att börja arbeta som biträdande föreståndarinna och sjuksköterska på Rosstorps Äldreboende i Rönninge. Jag upplevde det som en Guds ledning. Jag hade bett till Gud om ett arbete i vår nya situation.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm var huvudman för verksamheten.

På ett församlingsmöte blev jag avskild för denna uppgift, och blev då församlingsanställd.

När jag ser tillbaka på alla arbetstillfällen jag haft under alla år så kan jag bara konstatera och se Guds ledning och att Guds tid har fungerat.

Vi köpte ett radhus vid södra infarten till Stockholm, mycket strategiskt utvalt vid E 4:an nära Bredäng och nära Rönninge till våra arbetsplatser.

Pingstkyrkan i Bredäng var en vacker kyrka och många av vännerna där var så positiva och underbara. Vi kände oss uppskattade. Vi hade en fin tid där. Ingvars medarbetare under denna tid var Mauron Sleiman och senare Leif Lind. Ingvar arbetade hårt med att stabilisera församlingsledningen med flera nya äldste, församlingstjänare, som tillkom under denna tid, det blev en grund för en tillväxt och i dag en internationell församling. Josef Pansell blev pastor efter Ingvar år 2000.

Vi hade en upplevelse för cirka 15 år tidigare, när vi var ute i Liberia. Missionär Manne Paulsson var på besök och en dag talade han om att han varit och haft missionsmöte i Bredängs Pingstkyrka. Abner Dahl var pastor där då, de var goda vänner. Helt spontant sa Manne till oss: ”ni skulle väl passa bra som pastorspar där någon gång i framtiden!”

Under vår tid i Bredäng gjorde vi flera resor till Baltikum. Vi besökte Pingstkyrkorna i Talinn, Estland och Riga, Lettland. Ingvar predikade där i gudstjänsterna då vi fick möta vännerna i församlingen. Vi förstod att de hade drabbats hårt under Sovjets ockupationstid.

Vi besökte barnhem med många föräldralösa barn och mycket undermåliga sjukhus.

Vi hade med oss kläder, livsmedel och mycket frukt som blev fördelade till många familjer. Det blev så uppskattat. Vi hade kontakt med pastorsparen som också kom och hälsade på oss i Sverige.

Det var en glädje att arbeta på Rosstorp eftersom det var församlingens förlängda arm. Jag upplevde att jag hade en andlig uppgift där. Jag kände mig fri att både samtala och be med patienterna om de själva önskade det. Varje morgon var det morgonandakt och lördags eftermiddagar var det samlingar då församlingens olika pastorer kom ut och talade. Bland personalen var flera bekännande troende och andra var det inte, men de respekterade den kristna miljön.

Jag hade mycket administrativa arbetsuppgifter med personaladministration och sociala kontakter med Stockholms stadsdelsnämnder och olika kommuner för upphandling av boendeplatser och även sjuksköterskeansvar.

Jag upplevde en mycket svår tid under denna tid som jag arbetade där.

Jag blev motarbetad av en person som arbetade där. Redan från början kände jag detta. Hon hade själv velat ha min tjänst och när det inte blev så var drevet på gång. Hon hade inte adekvat utbildning för denna tjänst men hade trott att hon ändå skulle få den. Det hade varit svårigheter redan innan jag kom dit och det var flera av personalen hade drabbats förut. Föreståndarinnan var helt manipulerad av denna kvinna och det gjorde situationen mer besvärlig för mig. Jag blev allvarligt och grovt förtalad bakom ryggen. Jag fick höra av en jurist att det var så gravt att jag kunde ha anmält det som grovt förtal vilket hade kunnat leda till ett civil rättsligt mål, men jag avstod förstås.

Jag hade tanke på att sluta min tjänst men bad till Gud om hjälp. Efter en helg av bön kände jag mig stark att fortsätta för jag var viss om att det var Guds vilja att jag skulle vara där. På måndagen var det en ur personalen som kom fram till mig och utropade: ”Kerstin, det ser ut som du har en stor sköld på dig!”

Jag tackade Gud för detta.

Jag upplevde väldigt tydligt att detta var en andlig kamp att utkämpa.

Jag drog mig till minnes att innan jag skulle börja arbeta där var det vid något tillfälle en pastor som bad för mig. Han profeterade och sa: ”I ditt nya arbete kommer du att behöva ha ett kallt huvud och ett varmt hjärta.” Han hade ingen aning om att jag skulle börja på ett nytt arbete och vad det gällde.

Men Gud visste!

Efter någon tid hade föreståndarinnan och jag ett samtal om situationen. Hon grät och bad om förlåtelse och kramade om mig. Det jag begärde av henne var att hon skulle skriva ett brev och dementera allt som varit sagt om mig. Hon gjorde detta och personalen tog del av det. Efter ett tag slutade hon och senare den kvinnan som var upphov till det.

Under cirka fyra månader fick jag också tillfälle att arbeta som vikarierande församlingssyster i Filadelfia Stockholm. Det var ett mycket stimulerande arbete.

Strax efter vi flyttat till Stockholm fyllde Ingvar 60 år i januari 1995.

Kvällen innan kom Caroline och Andrew som nu var ett år och nio månader och Elisabeth med Jacob som var nästan ett och ett halvt år. Vilken glädje det var att se dem! På födelsedagen hade vi öppet hus med många gäster som kom och gratulerade.

Vårt tredje barnbarn Anna föddes den 13 september 1995. Caroline och Marks dotter. Vårt Fjärde barnbarn Emily föddes den 13 november 1995. Elisabeth och Chris dotter.

Så nu var det dags igen att åka till USA för att se våra nya barnbarn! Vi åkte för att fira jul och nyår där.

Resan dit hade gått bra och planet skulle just landa i Seattle, vi kunde se husen och vägarna. Så informerades vi om att på grund av hårda stormvindar, så kunde vi inte landa där. Vi skulle vidare till Vancouver i Kanada. Där väntade bussar för att ta oss till Seattle. Vi var omkring 400 passagerare så det tog tid att komma igenom passkontrollerna.

Det var ett ruskigt stormigt väder. Klockan två på natten kom vi till SeaTac flygplats i Seattle. Där väntade Elisabeth på oss med sin lilla Emily, en månad gamal, i babysitsen. De andra hade varit där men åkt hem igen med barnen när det var försenat så mycket.

Det var underbart att få vara hos dem igen och träffa våra fyra barnbarn. Anna som nu var tre månader gammal. Caroline och Mark som nu bodde i Seattle Bible College Campus och hade en lägenhet där. Mark hade på nytt upptagit studierna där.

Elisabeth och Chris bodde nu i Lynnwood. Chris hade slutat sin tjänst som ungdomspastor och startat en egen firma inom byggnadsbranschen, där Elisabeth också arbetade med det administrativa.

Några månader efteråt föddes vårt femte barnbarn Rebecka den 6 mars 1996.

En glädje för Charlotte och Jonas, det var deras första barn. Det blev lite dramatiskt med akut kejsarsnitt på Danderyds sjukhus, men det avslutades lyckligt och väl.

Syskonen Andrew och Anna samt Jakob och Emily.

Caroline, Elisabeth och Charlotte med döttrarna Anna, Emily och Rebecka.

Vi delade glädjen med Jonas föräldrar Inga-Britt och Sven-Erik Thunborg. De är aktiva i Solna pingstförsamling där Sven-Erik är äldste sedan många år.

Vi är goda vänner och brukar naturligtvis träffas rätt så ofta under årens lopp med barn och barnbarn.

Kusinerna Anna, Emily och Rebecka hade fötts inom ett halvår.

Charlotte och Rebecka, sex månader, åkte över till USA och var tillsammans med Caroline och Elisabeth och deras barn. När de hade alla tre flickorna i samma vagn, och var på shoppingcentret så stannade många upp och frågade om de var trillingar!

Charlotte och Jonas hade nu flyttat till Norrtälje norr om Stockholm.

Charlotte hade tagit sin socionomexamen efter tre och ett halvt års studier.

Lotta blev det vedertagna namnet på Charlotte. Det är nog bara jag som ville fortsätta med Charlotte för jag tycker så mycket om det namnet. Men hädanefter så skriver jag Lotta!