27. Hemma i Sverige

Vi bosatte oss i Växjö. Jag hade gärna önskat att vi skulle bosätta oss i Stockholm, förstås! Men Ingvar hade en sådan stark känsla för just Växjö. Jag kände respekt för Ingvars känsla och vi bad för detta naturligtvis som vi alltid brukat göra, att Guds vilja skulle ske. Och så blev det!

Under denna tid bodde vi utanför Växjö hos Ingvars mamma tills vi fick tag på ett hus att bo i. Våra flickor skulle ju börja skolan.

Vi fick syn på ett hus som skulle hyras ut omgående. Vi blev förtjusta i det vita och blåa huset. Elisabeth placerade vi i en skola intill och Charlotte hade vi registrerat i en skola i detta område. Hon skulle börja där på måndagen och detta var på fredagen. Vi skulle till mäklaren på eftermiddagen och få nycklarna till huset med 99 procents säkerhet! Innan dess så åkte vi till IKEA i Älmhult för att köpa och komplettera lite möbler Vi var lovade att flytta in där under helgen.

Vi satt i bilen på Storgatan och väntade på Ingvar som hämtade nycklarna. Vi hade hämtat upp flickorna från skolorna, Caroline hade börjat på vårdlinjen på gymnasiet. Så kommer Ingvar ut tomhänt utan nycklar och ser verkligen bekymrad ut. Vad hade hänt? Jo, huset hade blivit sålt bara på några timmar! Vi blev verkligen ledsna och jag sa ”vad ska vi göra nu då?” Charlotte, vår tioåring som satt i baksätet böjde sig fram och sade: ”vi kan väl be till Jesus om hjälp!” Gör det du sa jag till henne och hon bad en sådan innerlig bön om hjälp för oss i denna situation.

Ingvar föreslog att vi skulle åka och fika innan vi åkte tillbaka. Jag sa till Ingvar ”du kan väl köpa tidningen också!” Vi satt där och fikade och jag slöläste tidningen, så helt plötsligt fick jag syn på en annons som lyste rakt emot mig om ett hus att hyra! Ingvar gick och ringde på en gång, då fanns inga mobiltelefoner!

Vi fick komma att titta på huset och alla blev förtjusta i det!

Huset var brunt och vitt. Nu kom det fram att Charlotte hade bett till Gud om ett exakt likadant hus som detta! När vi var hemma föregående sommar så hade hon sett sådant hus och börjat be till Gud om att vi skulle få ett likadant när vi kom hemflyttandes! Så därför hade det förstås varit en besvikelse för henne när vi skulle flytta in i det blå-vita huset!

Hon fick bönesvar! Det var ett stort härligt hus med sju rum och trädgård.

Då talade jag om att jag hade bett till Gud att jag önskade mig ett hus med sju rum! Det sjunde rummet fixade vi till av ett stort förråd med fönster. Vi målade och tapetserade så det blev ett härligt rum för Charlotte.

114 27. HEMMA I SVERIGE Alla var nöjda och glada och det var som julafton när vi fick fram allt vårt bohag som varit magasinerat och inredde vårt nya svenska hem. Elisabeth fick flytta från skolan som hon gått bara några dagar i till en skola i detta område och Charlotte fick börja i Ulriksbergsskolan och för första gången gå i en svensk skola och svensk undervisning. Det var ju tufft för dem att börja i svensk skola efter alla dessa år. Men de klarade sig bra, förvånansvärt bra tyckte jag som var i kontakt med deras lärare under denna tid. Jag hade bett till Gud mycket om att de inte skulle bli mobbade för att de bott i Afrika i så många år. Det hände aldrig utan tvärtom fick de sådan uppmärksamhet och goda kompisar. Trots att vi alla trivdes så längtade vi väldigt mycket tillbaka hem till Liberia. Jag överdriver inte att flickorna grät nästan varje kväll i ett halvår och längtade tillbaka! Jag hade fullt upp under denna tid att lägga allt tillrätta för dem att få en balans i allt vad denna omplantering till svenskt samhällsmönster innebar. Ingvar och jag sa ofta att det var mycket, mycket svårare att komma tillbaka till Sverige än det var att komma ut till missionslandet. Det svenska samhället hade inte stått stilla under alla dessa år! Efter allt vad vi gått igenom i Liberia med statskupp och förföljelser så var vi naturligtvis väldigt sårbara. Jag upplevde att jag var under ytan och det tog en tid att komma upp igen. Det var bara några få som förstod vår situation och vad vi varit med om. Vi hade verkligen behövt själavårdssamtal under denna tid. Några år efteråt började Pingst Mission att anordna en så kallad hemkomstvecka för hemkomna missionärer för själavårdssamtal och information och samtal om allt som man bör veta när man kommer tillbaka. Det hade varit precis det vi behövt! Vi har tackat Gud många gånger och sagt till varandra att vi varit så tacksamma att vi båda är och har varit så psykiskt starka. Vi hade välkomstmöten från norr till söder i detta land under hösten på helgerna. Ingvar hade fått uppgiften att resa i Sverige till olika församlingar för att ha missionsmöten och insamla pengar till kyrkan i Monrovia under denna tid. Det första halvåret var jag hemma och behövdes för barnen och för att stabilisera allt för denna omställning. Jag bad om vägledning och ett arbete där Gud ville ha mig. Efter ett halvår tog jag kontakt med sjukhuset och fick en tid för intervju. Jag fick en heltidstjänst som barnmorska och skulle få börja omgående. Vilket bönesvar jag fick! Det var underbart roligt att få börja arbeta som barnmorska igen under svenska förhållanden. Men mycket hade utvecklats under alla dessa år inom mitt yrke både som barnmorska och sjuksköterska. De var generösa mot mig, jag fick åka på kurser både till Stockholm och till Lund för att återhämta kunskaper som kommit till under alla dessa år jag varit borta.

27. HEMMA I SVERIGE 115

Vi hade varit i pingstkyrkan och haft flera missionsmöten under åren vi varit missionärer. Ingvar var väl känd där.

Nu var det flickorna och jag som var där på gudstjänsterna när Ingvar var på resa i Sverige. Men vi kände oss inte hemma där. Vi kom från den varma och kärleksfulla församlingen i Philadelphia Church i Monrovia och vi kände skillnaden så påtaglig. Det var knappast några som hälsade hjärtligt på oss och vi kände att vi frös när vi gick hem därifrån. Flickorna grät och längtade tillbaka till Liberia.

Efter en tid slutade han som var pastor och föreståndare i församlingen. Det var några i församlingen som uttryckte till oss att de var övertygade om att det skulle bli Ingvar som skulle efterträda honom.

Ingvar, som nu hade slutfört sin insamlingsresa för missionen, och var på plats i Växjö kände nu särskilt för uppgiften som pastor där, samma som han gjort sedan vi kom hem. Det var naturligtvis inget som han sagt till någon. Vi bidade Guds tid och vilja.

Det var en äldre pastor, han tillhörde församlingen, som blev pastor där. Han tillträdde som pastor och föreståndare de närmaste åren.

En söndag predikade Ingvar i Pingstkyrkan Älmhult. Vi var där hela familjen och blev bjudna på middag hos Carl Einar och Evy Andersson, ett äldre par. Carl Einar hade varit pastor i Älmhult innan Ingvars tid där.

Innan vi skulle åka hem ville de be till Gud för oss. Barnen var ute och lekte. Vi böjde knä som man alltid gjorde förr i tiden och hade en fin bönestund.

Carl Einar fick frambära ett profetiskt budskap från Herren till oss. Det löd bland annat om att ”Gud haft en plan för oss, men människor har omintetgjort denna plan. Men Gud hade en annan plan förberett åt oss och ville att vi skulle invänta hans tid. Gud skulle leda oss.”

De hade inte någon aning om denna situation och hur Ingvar hade känt för detta. Vi åkte hem därifrån och var så förundrade över denna hälsning till oss från Herren. Men vi bad och bidade Herrens tid.

Efter någon månad hörde Ingvar ifrån Korskyrkan i Växjö, inom Örebromissonen, nu EFK. De ville att han skulle predika där några söndagar framöver. Ingvar blev tillfrågad om han ville bli församlingens vakanspastor. Så blev det, men bara någon kort tid därefter kallade de Ingvar till pastor och föreståndare.

Vi upplevde att det var denna plan Gud hade för oss. Vi kom in i denna församling som var så varm och hjärtlig, de omslöt oss så med sin kärlek. Även barnen kände detta och trivdes så bra.

Jag måste erkänna att jag kunde känna det litet svårt att inlemma mig i en församling i ett annat samfund än Pingströrelsen. I synnerhet då jag upplevde ibland negativa och spydiga reaktioner från personer att vi nu lämnat vår tillhörighet i Pingst. I dagsläget är det mer vanligt med pastorsbyte samfund emellan.

Men samtidigt kände jag Guds ledning i detta.

116 27. HEMMA I SVERIGE Vi kom under en tid som det var splittring i församlingen. Vi visste ingenting om detta då. Efteråt har vi fått höra av flera att när Ingvar tillträdde som pastor och föreståndare och började predika och undervisa så kom det en sådan balsam över församlingen och den läktes ihop. Med facit i hand, har vi förstått att dessa år då Ingvar, som pingstpredikant, var pastor i Korskyrkan, var en förberedelse för samgående av denna församling och Pingstkyrkan till en församling som flera år senare blev Ulriksbergskyrkan i Växjö. Då visste vi inte det! Men Gud visste det!

Jag önskade mig så ett piano. Som vanligt bad jag till Gud enkelt och barnsligt om detta! Så var vi på den årliga pingstkonferensen Nyhemsveckan och jag träffade en av våra vänner, Solveig Hessel, där. Hon och hennes man hade stöttat oss under tiden i Liberia. Hon gav mig ett kuvert och talade om att det var från två gamla systrar, som tyckte så mycket om vår familj, från en församling som vi besökt och haft missionsmöte. Jag öppnade kuvertet och där i låg fem tusenlappar!

Det blev till ett nytt piano! Tacksamheten till Gud var stor för detta bönesvar.

Caroline avslutade vårdgymnasiet som var en förberedelse för att komma in på sjuksköterskeutbildningen. Elisabeth gick nu gymnasiet på Katedralskolan. Under denna tid, var Caroline 18-19 år, ute ett år i Mellanöstern med ett team från Filadelfia Stockholm som anordnat FTA Filadelfia Team Action. Det var under några år flera team som var i Europa och Mellanöstern. Caroline var då under detta år i Cypern, Egypten, Libanon och Israel.

Under tiden Caroline med team var i Jerusalem besökte Ingvar och jag henne där. Det var en underbar och spännande upplevelse att få vara i detta land.

Vi var i Natanya och bodde på hotell där. Caroline kom med buss från Jerusalem och var med oss där några dagar. Vi åkte till Jerusalem och kom till centret där hela teamet var och hade olika uppgifter i Jerusalem. Mannen som ledde arbetet där var Slomo en troende jude, Ingvar och jag fick bo hos honom. Vi fick vara med på olika samlingar och på fredagen Sabbatsmåltiden.

På dagarna fick vi låna Slomos jeep så tillsammans med Caroline gjorde vi utflykter till Masada, badade i Döda Havet och åkte omkring på olika platser. När vi kom tillbaka på kvällarna så hade Slomo lagat mycket god mat till oss, och vi hade så intressanta samtal tillsammans.

Vi var på de olika platserna i Jerusalem, via Dolorosa och Golgata. Betlehem, Gallileen och vid Genesarets sjö.

Ingvar hade varit i Israel tidigare.

Flera år senare var Ingvar och jag på en resa till Eilat vid Röda havet. Vi gjorde en jeepsafari i Sinai öknen. Vi var på en dags kryssning på

27. HEMMA I SVERIGE 117 Röda Havet och passerade Jordanien och Saudi Arabien och med en mindre båt var vi i över till Egypten. Året var då 1996. Det var en oförglömlig resa!

Vi bodde i Växjö fyra och ett halvt år. Under den sista tiden vi var kvar i församlingen fick Ingvar förfrågan från Pingstkyrkan att bli pastor och föreståndare där. Men då hade Ingvar redan bejakat kallelsen till Vallentuna Pingstförsamling.

Jag trivdes mycket bra att arbeta som barnmorska där under dessa år. Vi trivdes också bra i denna varma, fina församling. Det var en mycket god gemenskap vi upplevde med vänner under denna tid och många år efteråt.

Gunilla och Dan Ringberg samt Elisabeth och Gunnar Salomonsson hade vi god vänskap med under många somrar. Vi har ju vårt sommarställe där utanför Växjö.

Växjö blev som vår sommarstad.

Ingvar fick tillfälle att predika varje sommar i Ulriksbergskyrkan under cirka 20 år.

Efter en avskedshelg i församlingen och ett farväl till alla kära vänner som vi hade fått under denna tid, så var det dags att dra vidare till nya uppgifter och en ny utmaning…