28. Tiden i Vallentuna Till Seattle

Efter Ingvar provpredikat och haft samtal med församlingsledningen i Pingstförsamlingen Vallentuna, norr om Stockholm, fick han en förfrågan att bli församlingens pastor och föreståndare.

Några månader innan var jag i Stockholm och var i Filadelfiakyrkan på onsdagens kvällsmöte. Pastorn som ledde mötet frambar en profetisk hälsning från Gud. ”Jag har uppgifter åt er i Stockholmstrakten. Bida min tid så ska jag leda er.”

Jag kände direkt att detta var till mig! Ingvar var inte med, och jag sa inte detta till honom. Jag ville pröva och se hur det skulle bli.

En kväll någon månad senare ringde äldstebrodern Stig Nyman från Vallentuna Pingstförsamling och ville att Ingvar skulle komma att provpredika.

Jag sa ingenting och behöll hälsningen i mitt hjärta som jag hade fått.

Efter kallelsen med en förfrågan att bli församlingens pastor och föreståndare talade jag om detta för Ingvar och vi upplevde båda att det var enligt Guds sanktion.

Vi kom med vårt flyttlass i januari 1986 till Vallentuna där vi var i sju

år.

Det var en ungdomlig församling med många barnfamiljer, ungdomar och medelålders. Det var inte många äldre i församlingen. En mycket ljus och vacker kyrka som låg i centrum.

Det sprudlade av liv. Våra barn fann sina vänner där, även Charlotte som då var 13 år och tyckte att omställningen var svår. Hon gav uttryck för detta i en uppsats hon skrev med rubriken ”Omställningen” där hon avslutade med: ”trots allt hade Jesus hjälpt henne och hon upplevde att hon kommit närmare Jesus!”

Med tanke på att Charlotte bara varit i Sverige i fyra år, och nu skulle få bryta upp, så var hon fantastisk som klarade av allt detta!

Elisabeth var kvar i Växjö sista terminen tills hon tog studenten. Hon var inneboende där under denna tid. Caroline som nu varit hemma ett tag sedan året i Mellanöstern arbetade en kort tid på Danderyds Sjukhus. Strax efter började hon som sjuksköterskestuderande i Boden, i Norrland.

Jag fick en anställning som biträdande föreståndare på Vallbostrands Vårdhem i Vallentuna. Det var privat vårdhem för utvecklingsstörda.

Detta var ett nytt område för mig. Jag hade administrativa uppgifter, personaladministration och arbetsledning, så det var en utmaning att gå in i.

Jag trivdes mycket bra och ägarna var mycket vänliga och generösa.

28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE 119

AnnBritt Ljungqvist och Tina Eklund var sjuksköterskor där under denna tid. Vi fortsatte en vänskap som har bestått under alla dessa år. Särskilt AnnBritt och jag kom varandra nära och delade både glädje och sorg.

Elisabeth tog studenten och kom hem efter en Greklandsresa och började arbeta på Åhléns varuhus i Mörby, Danderyd. Det var min syster Barbros man Johan som ordnade detta för henne eftersom han var chef där.

Charlotte gick i den nya skolan och hade fått många nya vänner både i skolan och i församlingen.

Caroline trivdes i Boden och kom hem med flyg lediga helger.

En lördag fick vi ett telefonsamtal från Arlandapolisen.

De frågade oss om vi kände en liberianska som hette Christiana och som varit i Sovjet för studier, hon har uppgivit er som vän och som Liberiamissionärer.

Ja, vi bekräftade att vi kände henne väl. Hon hade nu kommit till Sverige från Moskva. Sovjetiska myndigheten, ambassaden i Stockholm, hade lagt beslag på alla hennes dokument och pass.

Polisen skulle nu föra över henne till flyktingförläggningen i Märsta. Vi frågade om vi inte kunde få hämta henne och att hon kunde få bo hos oss. Efter lite muntliga förhandlingar sa de att det var okej och vi kunde få hämta henne.

Vi hade träffat Christiana några gånger förut i Växjö där hon besökte oss när hon varit i Sverige, där hon också hade en god vän Annika som bodde i närheten av Norrköping.

Hon hade nu varit i Moskva flera år och läst medicin.

Nu berättade hon för oss om allt som hänt den sista tiden. Hon hade under lång tid kunnat samla en del av de studerande ungdomarna till samlingar med bibelsamtal och bön. Hon var mycket frimodig och brann för att kunna dela med sig av sin tro. Hon brukade också vara med i den hemliga underjordiska evangeliska kyrkan. Ibland blev de ertappade och fick utstå svåra saker.

De hade ögonen på henne och det hände att de lät flickor från KGB bo i samma rum där hon bodde som studerande, för att avslöja henne.

De hade nyligen haft ett examensprov där de skulle bejaka ateism och bekräfta att de inte trodde på Gud. Hon var ju frimodig och stod för sin tro på Gud så hon förnekade ateism.

Detta gjorde att hon inte blev godkänd och inte klarade av sin examen. Hon upplevde att de var ute efter henne på något sätt.

Samtidigt blev hon sjuk och fick en tid för ett operativt ingrepp på sjukhuset. Hon hade kontakt med en kvinna på Amerikanska ambassaden. De förstod där att hon var i fara för sitt liv. De sade till henne om hon gjorde detta operativa ingrepp så var det fara att hon aldrig vaknade upp efter nedsövningen.

120 28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE De hjälpte henne att komma ut ur landet så fort som möjligt till Sverige där hon sa att hon hade vänner. Hon bodde hos oss i cirka tre månader. De hade tagit alla hennes dokumenthandlingar och betyg och hennes pass. Hon blev därmed helt enkelt isolerad hos oss i familjen. Jag tog kontakt med Sovjetiska ambassaden vid flera tillfällen och bad enträget att hon skulle återfå sina saker. Varje gång blev det kalla handen. Jag pratade till och med, med ambassadören själv. Samma man blev efter flera år landets utrikesminister! Men det visste jag inte då! Vi bodde i ett radhus med gångavstånd till mitt arbete. En dag var jag på väg hem och såg på avstånd att det stod en man på några meters avstånd på framsidan av vårt hus. Han tittade intensivt omkring på huset, han hade inte sett mig. När jag fick se honom fick jag en sådan obehaglig känsla. Vem var han och varför står han och stirrar så på vårt hus? Jag gick förbi honom och gick in i huset. Han försvann kvickt men efterlämnade en otäck känsla i mig!Var han en KGB man? Efter ett tag fick vi kontakt med Liberianska konsulatet som fanns i Djursholm. Vi fick en bokad tid. Konsuln var en mycket sympatisk liberiansk kvinna som vi fick förtroende för. Christiana och jag fick ett bra samtal med henne. Hon skulle ordna så Christiana fick ett nytt pass och dokument. Hon hörde att vi varit missionärer i Liberia i tio år. Så vi hade mycket att samtala om. Jag inbjöd henne att komma hem till oss på middag. Hon kom en söndag och var med i Pingstkyrkans gudstjänst och på söndag middag hos oss. Efter tre månader hos oss, och med ett nytt pass och dokument samt andra handlingar som visade vem hon var och sina genomgångna studier, så åkte Christiana glad i hågen till sin väninna utanför Norrköping. Under denna tid som hon var där blev hon sjuk, hon fick efter provanalys svaret att hon hade bröstcancer. Irene, som varit missionär i Liberia och bodde där i närheten, hjälpte henne att få tillgång till operation och vård. Efter ett tag åkte hon till USA där hon kom till Oral Roberts Institute Hospital och University, även kallat The City of Faith. Hon hade fått rekommendation av en svenska Margit, som arbetat där i många år och var gift med en amerikan. Margit hade en syster som bodde granne med Christianas vän Annika. Detta var en underbar Guds ledning för Christiana som alltid sökt Guds ledning och Guds vilja. Där fick hon en god tid av rehabilitering. Hon blev bra och åkte sedan till Universitet i Atlanta där hon kunde fortsätta sina studier till läkare. Efter flera år blev hon med. dr. Specialist Epidemiologi - Infektions sjukdomar. Jag fortsätter att senare följa Christianas märkliga levnadsöde…

28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE 121

Efter ett år på Åhléns började Elisabeth att fundera på vad hon skulle fortsätta med. Vi åkte i bilen hela familjen en dag då plötsligt Elisabeth utbrast: ”Nu vet jag vad jag ska göra! Jag ska gå på bibelskola i Amerika!”

Jag vände mig om och sade bara helt lugnt: ”Det tycker jag att du ska göra!” Jag blev nog förvånad själv att jag sade så på en gång men på något sätt kändes det riktigt!

Och så blev det! Hon började på Seattle Bible College i Washington State.

Kursen var fyraårig, men hon hade bara tänkt sig att gå ett år. Sedan skulle hon tillbaka till Sverige och studera på Lärarhögskolan i Stockholm. Hon var nu 20 år.

Hon trivdes bra i USA och kände sig förstås som hemma eftersom hon gått amerikansk skola och bott i ett engelsktalande land.

Ingvar tyckte att jag skulle åka och hälsa på henne under den sista månaden hon hade kvar på skolan. Han hade fått lite extra vinstpengar och erbjöd mig denna resa. Det var ju mycket generöst och det var med stor glädje jag åkte dit. Jag blev väl omhändertagen av Elisabeth och hennes rumskamrat Jennine.

Jag var med på gudstjänsten i Philadelphia Church där Paul Zettersten var pastor. Han hade ju varit hos oss i Monrovia och han hälsade Elisabeth och Chris utanför Bible College i Seattle. Fotot mig särskilt välkom- togs en timme efter att Chris frågat mig om han fick gifta men. Så upptäckte jag sig med Elisabeth. att det var flera av deras missionärer som vi kände sedan vår tid i Liberia som var på gudstjänsten. Det blev ett glatt återseende. Våra kära äldre vänner Clifford och Clara Johnson, som arbetet i många år i Liberia, bjöd hem oss på middag, där också Sid och Garnette, våra tidigare grannar, var med.

Jag var också med på några av lektionerna på bibelskolan.

Efter en av lektionerna stod det helt plötsligt en ung snygg man framför mig. Han såg mycket seriös ut och frågade mig ”Mrs Henningsson may I marry your daughter please?” Ja, vad säger man då! Jag sva-

122 28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE rade: ”Well, well I have to think about that and discuss it with my husband, but of course Elisabeth has to decide for herself! Han bockade sig och så sade han i nästa andetag. “Has she a boyfriend in Sweden? Jag sade: ”Maybe, you have to ask her!” Jag tittade en lång stund på honom och blev verkligen konfunderad! Elisabeth och Chris var goda vänner och det var ingenting som pågick mellan dem …då! Elisabeth försäkrade mig om detta. Förresten så skulle ju inte Elisabeth vara kvar här utan skulle avsluta sitt år om några veckor! Men tanken på denna unga man lämnade mig inte…märkligt!, tänkte jag. Jag hade några dagar kvar och skulle flyga till New York och byta flyg där. Jag fick då en sådan stark känsla att jag skulle ringa ett telefonsamtal till en kvinna jag aldrig hade träffat som bodde intill New York i Mystic Connecticut. Margit Watrous var svenska och gift med en amerikansk pastor. Jag presenterade mig i telefon och hon visste vem jag var, vi hade en gemensam vän Christiana från Liberia. Hon ville absolut att jag skulle komma till henne några dagar innan jag åkte till Sverige. Jag skulle ta en limousinetransport från New York ett par timmars tid till New England där hon skulle möta mig. Vi möttes där och åkte till Mystic där hon bodde. Vi bekantade oss med varandra och familjen. Hon hade bott många år USA. Det dråpliga var att hon kände Ingvar och hans familj sen barndomen. De hade träffats i Ingvars hem i Mästreda när de var barn! Hon hade en syster som bodde utanför Norrköping som jag nämnt om tidigare. Morgonen därpå var det bara Margit och jag som var hemma och åt frukost. Efter vi ätit hade vi en bönestund tillsammans. Då talade Margit om för mig att hon hade ett tilltal från Herren ”att jag skulle ha mycket med Amerika att göra i framtiden!” Jag blev ju mycket konfunderad. Jag tänkte: ”Det här kan väl inte stämma!” Elisabeth kommer ju att lämna Amerika och inte åka tillbaka. När jag satt i flyget hem så kom dessa tankar åter till mig. Skulle kanske Ingvar och jag till Amerika som missionärer! Det lät så otroligt! Jag sade inte något till Ingvar om detta. Jag behöll det i mitt hjärta och skulle pröva det. Jag hade bara varit hemma några veckor när Elisabeth ringer och säger: ”mamma, mamma jag kommer inte ifrån detta, att jag vill och ska komma tillbaka och fortsätta skolan i höst! Kan du ordna med något jobb åt mig i sommar så jag kan spara pengar till nästa skolår?” Hon kom tillbaka över sommaren och åkte sedan iväg till det andra av fyra skolår som hon gick där… Caroline tog sin sjuksköterskeexamen och blev leg. sjuksköterska. Vi firade henne med öppet hus och det kom många ungdomar som ville

28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE 123 gratta henne. Hon var då 23 år. Hon fick en sjukskötersketjänst på Danderyds sjukhus. Under den här tiden fick Ingvars mor hembud till Himlen. En älskad mor, svärmor och farmor lämnade oss i sorg och saknad.

Vi trivdes mycket bra i församlingen.

Under denna tid var Ingvar på en själavårdskurs på S:t Lukas Stiftelsen.

Missionsintresset var stort och Ingvar med församlingen var ansvarig för Pingstmissionen i Spanien. Det gjorde att Ingvar under flera år fick göra resor dit. Församlingen hade sina egna missionärer där Carin och Ove Jävert med familj.

Charlotte och jag gjorde en mor och dotter resa en vecka till Mallorca. Charlotte var då 15 år och jag tyckte att hon också skulle få komma utomlands eftersom systrarna varit ute. Vi hade en härlig vecka där, mot slutet av veckan kom Ingvar till oss från Spanien där han varit. Ingvar predikade på söndagen i Skandinaviska turistkyrkan och sedan blev vi hembjudna till pastorn och hans svenska fru som bjöd oss på en underbart god paella, en spansk rätt.

I Vallentuna var ungdomsskaran stor och ungdomspastorn Håkan Leandersson var omtyckt och tillsammans med sin fru Liza var de ett strålande sångarpar.

Senare blev Seppo Hast, med frun Kristina, medarbetare till Ingvar.

Vi hade under denna tid ett fint samarbete med Solna pingstförsamlings ungdomspastor, Jörgen Lindblad, och ungdomar med olika aktiviteter och läger.

Det var strax innan julen 1988.

Det var personalens jullunch på min arbetsplats Vallbostrand. Jag satt där i matsalen i den vackra herrgårdsbyggnaden med en kopp kaffe i handen.

Helt plötsligt stod dottern Elisabeth mitt framför mig. Hon utbrast: ”mamma”! Jag höll på att tappa koppen, jag trodde att jag såg i syner!

Det var en riktig överraskning! Här kom Elisabeth och hennes kompis från Amerika för att fira jul med oss! Jennines pappa var så generös och stod för resekostnaderna.

Vi upplevde en svår tid i församlingen. En grupp medlemmar började ansluta sig till den s.k. Trosrörelsen, Livets Ords församling i Uppsala och Södermalmskyrkan i Stockholm.

Det innebar att de började kritisera pastorn, alltså Ingvar och äldstekåren. De var inte andliga nog! De själva var andliga och ville överföra detta i sin undervisning bland barnen och ungdomarna. På gudstjänsterna satt en del långt bak för att se om vi hade uppsträckta händer när vi bad eller sjöng. Hade vi inte gjort det så fick vi höra att vi inte var and-

124 28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE liga nog. Extrema yttringar förekom som när de skulle be för sjuka så befallde de att de onda andarna som var förknippade med sjukdomen skulle drivas ut. Det var mycket som berörde mig illa. De som var med som ungdomsledare på ungdomsträffarna kunde säga till våra ungdomar att de inte skulle bli sjuka, de skulle inte ta emot det och cancer skulle de inte få. Ingvar hade ett stort stöd i den mycket stabila äldstekåren. De hade många samtal med den opponerande gruppen men de svarade: ”Ni har ju aldrig varit på Livets Ords gudstjänst så ni kan inte veta hur det är.” Ingvar och äldstebröderna åkte dit och var med på ett möte. De kunde bara sammanfatta att det var mer extrema andliga yttringar som förekom än de trodde. En stor grupp av medlemmarna gick ur församlingen och anslöts sig till dessa församlingar. En del av dem bildade en egen församling. Ingvar hade personliga samtal med var och en och vädjade till dem i kärlek och omtanke, men de ville inte lyssna. Ingvar välkomnade personligen alla att komma tillbaka. Det blev en sorglig tid för oss alla, inte minst bland ungdomarna där det blev så påtagligt delat. Bästa vännerna försvann. Våra flickor hade många av sina vänner bland dem. Det blev senare en tid av läkedom i församlingen. Vi upplevde att Guds Ande var med oss med upprättelse från en svår tid. Församlingen är ju Guds ögonsten och Jesus är Herre över församlingen. Det är inte människoverk utan Guds verk, vi är bara medarbetare till Gud. Trosrörelsen hade sitt ursprung I USA. Det kallades för Prosberity Movement Framgångsteologin bland många kyrkor och pastorer som anslöts sig till detta, där det också drevs en bibelskola som flera av dessa ledare från Sverige genomgått. Detta pågick från mitten av 1980-talet, 90-talet och in på 2000-talet. Numera hörs det inte så mycket om dessa rörelser i USA eller i Sverige. De fortsätter sin verksamhet, men det har under flera år dämpats betydligt med de extrema yttringar som var förut. De sista åren har det i Sverige blivit ekumenik med Livets Ords pastorer som predikat i pingstkyrkor och konferenser och pingstpastorer som predikat på Livets Ord i Uppsala. Även om vi tar avstånd från olika läror så borde vi kunna mötas här på jorden i ödmjukhet och kärlek och välsigna varandra i Jesu namn. Vi ska ju alla en gång samlas inför nådens tron i himlen hemma hos Jesus!